Nekromanti Mitt projekt - Scriptura

[krank]

Mjo, som jag några gånger nämnt så håller jag på och skriver på ett rollspel. Jag vet flera här som inte skulle gå med på att det är ett rollspel, utan på sin höjd skulle kalla det en rollspelsvärld, men det struntar jag fullständigt i.

Nå, spelet heter Scriptura och är på ytan precis likadant som alla andra spel i nutida-skräckgenren - rollpersonerna är hyfsat vanliga människor som upplever underliga och skrämmande saker, och får mer och mer insikt i hur det ser ut "bakom gardinerna", så att säga. Spelet är nog lite likt den uppfattning jag, utan att själv ha spelat spelet, fått av Kult. Skillnaden ligger, som så ofta, i metanivån - hur mytologin ser ut. Exakt vad det handlar om och så vidare tänker jag nog tjyvhålla på en liten stund.

Hursomhaver, under den närmaste tiden tänkte jag i den här tråden presentera lite texter jag skrivit till spelet. Väldigt lite är egentligen klart - jag kanske har ett tjugotal sidor, eller så. Målet är kring 350-500 ungefär, inklusive relativt rikliga mängder illustrationer. Stämningen är tänkt att vara lite The Crow/Kult/The Invisibles/God's Army med inslag från The Illuminatus! Trilogy. Vansinne, underlig mytologi och hemliga sällskap. Mörker, jävlighet och ångest. Som vanligt i genren, med andra ord.

Nå, jag tänkte börja med att presentera några stämningstexter och den korta text som introducerar spelet. Jag uppskattar såväl språkliga kommentarer som sådana som behandlar innehållet. All kritik, konstruktiv som destruktiv, är välkommen - men man får vara beredd på att destruktiv kritik också kommer att bemötas som sådan.

Nå, texterna:


Döende
Han var döende. Han visste det, och de visste det. Han skulle dö här, i en namnlös bakgata i en bortglömd stad. Det var svårt att andas. Hans plågade lungor kämpade för att dra i ännu ett isande, skärande andetag. Varje gång luft fyllde hans lungor kändes det som knivar, som långsamt karvade upp honom inifrån. Som deras knivar, som nyss karvat upp honom utifrån. Han kände det varma blodet rinna mellan fingrar som knappt längre hade någon känsel. Han hostade, och den pöl av röd livskraft han låg i blev större, och hans kostym fläckades ytterligare av missprydande röda fläckar. Vad skulle frugan säga? Tanken for genom hans hjärnas bortdomnade banor som en sista råtta på väg att lämna ett sjunkande skepp.
Han var döende. Det visste han. Hur länge hade han legat där? Det visste han inte. Han hoppades bara att det skulle ta slut snart. Han ville dö, efter alla dessa år av ständig smärta, av ständig ångest, av att ständigt vara bytet som flydde undan jägare som tycktes finnas överallt. Nu var det snart över. Eller?
En isande tanke for genom hans sinne - tänk om de misslyckats? Tänk om Spegelmännen inte lyckats med sitt värv, om huggen inte varit dödande? Han tyckte sig redan känna hur ryggraden började räta på sig, hur de blödande såren slöt sig. Än en gång förbannade han dem, de som sökt döda honom, och misslyckats, så många gånger sedan den där fasansfulla natten då allt började, och allt förändrats. Långsamt, stelt, reste han på sig. Han blödde inte längre. På morgonen,visste han, skulle polisen hitta pölen med blod. De skulle inte hitta någon kropp. Det var dags att fortsätta vandra.




Initiering
Det var dags. Hela hans liv framtill nu hade lett honom till den här platsen, den här tidpunkten. När han tänkte tillbaks på sitt gamla liv, var det som att tänka på en annan person. Så mycket hade förändrats. Samtidigt hade han redan då varit på samma resa, resan mot att äntligen få veta sanningen. Vägen hade varit lång och hård. Från hans första misstankar, hans första undersökningar. Från de första diskreta antydningarna, de första förstulna blickarna från de andra. Till en början hade han inte förstått. Det hade verkat för stort, för otroligt, för att stämma. Till slut hade sammanträffanden staplats på sammanträffanden, tills de inte längre kunde kallas sammanträffanden. Han hade ringt samtal, besökt otaliga bibliotek, försökt pussla ihop hur allt fungerade, när hans gamla liv, allt han tagit för givet, slagits i spillror. Länge hade han förlöjligats av sina medmänniskor, som inte sett - inte ville se? - det han såg. Ofta hade han tvivlat på sitt eget förstånd. Nu visste han att det var så de ville ha det. Slöjan för världens ögon, det otroliga gömt bakom lager av lögner för bekväma för att någonsin ifrågasättas. Nu var dt äntligen dags. De hade kontaktat honom, testat honom, utmanat hans kropp och hans sinne tills hans själva jag var blottlagt, fritt från distraktioner. Hans kropp bar fortfarande ärr som vittnesmål på det han utstått. Han satt på knä i den helgade cirkeln. Runt omkring honom stod män och kvinnor i ansiktslösa masker, män och kvinnor han från det här ögonblicket skulle betrakta som bröder och systrar utan att någonsin få se deras ansikten. Det var dags.
- "Säg efter mig: Så som Gud är mitt vittne..."




Ambrosia
Han kände hur det flödade in i hans vener, ut i hans blod. Ambrosia, gudarnas vätska. De förstod inte, någon av dem. Hur det kändes att vara Gud. Han behövde det här. Mirakelpulver. Som Peter Pan. Drömmen om att flyga. Som en ängel. Kanylen var hans bägare, hans heliga Graal. Tog honom till Olympus. Däruppifrån kunde han se allt. Världen och människan. Tiden och materien, allt blev till ett, som en väv som låg helt öppen för honom och honom allena. Med det var han allt, utan, inget. I början använda han det för att hjälpa människor. Han hade tipsat polisen om en liten flicka, som försvunnit. Kidnapparna hittades, och polisen letade förgäves efter honom, eftersom de trott att han varit inblandad. De hittade honom aldrig, eftersom han alltid såg dem komma, och kunde ta sig därifrån. Hans tredje öga var öppet. Ibland till och med mellan fixar. I början hjälpte han människor. Nu gjorde han det bara för känslan. Känslan av att vara Gud.




Introduktion - Du sköna, nya värld

``And that,'' put in the Director sententiously, ``that is the secret of happiness and virtue - liking what you've got to do.

All conditioning aims at that: making people like their inescapable social destiny.''

<div align="right">Aldous Huxley</div right>
<div align="right">Brave New World</div right>

Det är så här världen ser ut. Krig, jordbävningar, korrupta politiker, 500 kanaler på Teven, McDonalds, låglönearbetare i tredje världen, bilder av fattiga barn med uppsvälda magar, globalisering, TV-shop, terrorister, kärnvapenhot, HIV, AIDS, Coca-Cola, Pepsi och mobiltelefoner.

Med andra ord, ungefär som den värld vi människoapor är vana vid. Skillnaderna blir uppenbara först sedan man lyft på förhängena, och ser hur världen fungerar bortom det uppenbara. Det finns mycket som sker i världen, som gemene man inte har någon aning om - och få vill veta vad som döljs i skuggorna.

Det finns inget årtal, inget datum, att använda som referens. Året är någonstans mellan millennieskiftets uppmärksammade brist på apokalyptiska uppenbarelser och tio eller tjugo år framåt. Välj själv.

Bakom världens vackra, och mindre vackra, mediabilder döljs en värld av rök och speglar - en värld av hemliga sällskap och okända faror och fasor. Det är i den världen detta skådespel utspelar sig. Mellan sprickorna i fasaden. Under Alice's kaninhål.

Bakom spegelglaset

"Cheshire Puss," she began, rather timidly... ``Would you tell me, please, which way I ought to go from here?''
- ``That depends a good deal on where you want to get to'', said the Cat.
- ``I don't much care where...'' said Alice.
- ``Then it doesn't matter which way you go,'' said the Cat.
- ``...so long as I get somewhere'', Alice added as an explanation.
- ``Oh, you're sure to do that'', said the Cat, ``if you only walk long enough.''
<div align="right">[/i]Charles Dogson[/i]</div right>
<div align="right">Alice in wonderland</div right>

Större delen av världen så som vi ser den omkring oss är ett skådespel, en kuliss, som döljer för oss vilka som sitter inne med den egentliga makten. Världen styrs inte av mäktiga företagsledare, inflytelserika politiker, eller av medias till synes kaotiska vindar. Dessa aktörer är endast dockor, som likt marionetter dansar när de rätta trådarna blir dragna i. Marionettmästarna, de som verkar bakom kulisserna, det är de som har den egentliga makten.

Vilka är då dessa marionettmästare, som bestämmer hur världen ska snurra? Det är en fråga, som mången hjärna börjat nysta i, för att endast trassla in sig. Några som nystat för länge och för nära sanningen, försvinner och blir så som om de aldrig funnits. Gudar och monster vandrar i skuggorna, bakom de sanningar vi ser som självklara.

Det fåtal som lyckats komma sanningen på spåren blir ofta förlöjligade. ``Konspirationsteoretiker'' har blivit ett skällsord, i en värld där Occams rakkniv blivit normen för allt sökande efter sanningar. Hemliga sällskap som i hundratals år, i vissa fall tusentals, infiltrerat samhällets alla skikt, kontrollerar med alla tänkbara medel vårt sätt att tänka, vara och leva.

För en normalt funtad, psykiskt frisk människa av det tjugonde århundrade ter sig idén om hemliga sällskap som styr världen från skuggorna sig ganska bisarr och otrolig. De främsta sanningarna har alltid framstått som galenskaper för sin samtid, så låt oss för en stund söka sanningen i de mörkaste vrårna - bakom spegelglaset.





Projektet Scriptura har pågått i svart sju år, och lär pågå mer än sju år till. Det har speltestats med två grupper, som båda av olika orsaker upplösts innan de ens kommit till crescendot av den första kampanjen.

Spelets hemsida finns på http://scriptura.omegarpg.dyndns.org . Läs inte texterna där, de är inte det minsta uppdaterade och jag kan inte stå för dem riktigt, känner jag. Däremot finns ett bildgalleri med de bilder jag skapat till spelet.

 

[Rising]

Det är inte så dumt. Vissa formuleringar låter rätt Kultlika, men det syns mest i introduktionen. När det gäller de tre inledande texterna så tycker jag tvärtom att du hittat något av en egen vinkling; som jag skulle vilja uppmuntra dig till att utforska ytterligare. Den första texten; Döende; är rätt schabloniserad, men Initiering och Ambrosia står på sina egna ben och känns rätt fräscha i mina ögon.

Om jag ska anmärka på något som du kan förbättra så är det mest hur du formulerar dina meningar. Du skriver väldigt kort och staccato-aktigt, med korta satser som förbinds med massor av kommatecken, och det känns i sina värsta stunder som en överdramatisering, som om du inte litade på att känslan och atmosfären du förmedlade var spännande nog.

Det blir mycket: "Han var rädd. Natten var mörk. En kniv glänste i mörkret, det var spännande, han flydde i en gränd. Någon jagade honom. Var var polisen? Han snavade. Det gjorde ont, hans skosnören hade gått av. Han förbannade regnet mellan sammabitna käftar. Det var natt, det var kallt, han hade blodfläckar på sina byxor," om jag tillåts överdriva en aning. Det är effektfullt i korta stunder, men det blir rätt drygt i längden.

Det här kan låta som hård kritik, men egentligen är du på rätt sida. Att skriva för korta meningar är inget allvarligt problem, det är mycket värre att göra det som jag gör; att skriva för långa. Jag staplar gärna satser på satser tills meningarna fastnar likt långa polymerer i läsarens huvud.

Många pauser skulle du kunna skippa helt. Såsom i det här stycket: "Han hade tipsat polisen om en liten flicka, som försvunnit. Kidnapparna hittades, och polisen letade förgäves efter honom, eftersom de trott att han varit inblandad." Du skulle kunna skippa de första två kommatecknen i dessa meningar. I den senare meningen skulle det vara särskilt hjälpfullt eftersom det nu framstår som om polisens letande var en bisats.
Jag tror att du skulle få bättre flyt i dina texter om du skippade de kommatecken som inte var nödvändiga.

 

[krank]

Om jag ska anmärka på något som du kan förbättra så är det mest hur du formulerar dina meningar.

Du har alldeles rätt i din kritik. Jag kanske ska påpeka att stämningtexterna skrevs på handdator i väntan på ett tåg - de är inte det minsta polerade, förutom rena felskrivningar ("pä" istället för "på" etc).

Jag ska absolut omarbeta dem, och jag tackar för kritiken.


EDIT: Det kanske jag inte behöver påpeka, men i Ambrosia är de avhuggna meningarna ett stilistiskt, medvetet grepp. De ska illustrera kringhattande, förvirrade tankar, som kommer stötvis.

I de längre texterna där spelvärlden (eller, mer exakt, där det som skiljer sig mellan vår värld och Scripturas) beskrivs, har jag längre meningar - och ett mer avancerat språk. Jag har fått en del kritik på att det skulle vara för "torrt och akademiskt", men då det var lite av meningen så har jag låtit det bero.

 

[krank]

Inledande om Scripturas metafysik

Nu när jag tänker på saken...

I Scriptura finns ingen "spelardel". Den som ska vara spelare bör inte läsa ett endaste ord av grundboken, för den består i stort sett uteslutande av metafysik och hemligheter - rollpersonerna är oftast totalt ovetande amatörer till en början, och då bör spelarna heller inte känna särdeles mycket. Stor del av Scriptura går ju ut på mystik och att ge sig ut i det okända.

Så, jag ska nog posta ett par texter som behandlar metafysiken ändå. De innehåller inte "allt", och de innehåller framförallt inte vad jag kallar "de inre hemligheterna", de saker som ligger bakom metastrukturen...

Nedanstående texter är ibland skissartade, och även här hör jag gärna kritik mot såväl språk som innehåll. Ibland grips jag av misstanken att det jag skapar är alltför likt framförallt Kult, men jag tröstar mig med att metafysiken trots allt inte är densamma, utan att det mer är två verk i samma genre.




Världen

Vi humanoida apättlingar saknar egentligen både de fysiska och de mentala förutsättningarna för att uppfatta eller ens tänka oss en värld med fler än fyra dimensioner, där de första tre är de vanliga rumsdimensionerna och den fjärde tiden. På samma sätt skulle en varelse som endast kunde uppfatta två dimensioner plus tiden, inte kunna till fullo begripa den tredje, djupdimensionen.

Det kan tyckas bekvämt att tänka sig dessa ``extra dimensioner'' som ``alternativa världar'' eller ``andra universa''. Det vore ett misstag - dessa extra dimensioner är inte separerade från vår värld, de finns överallt - det är bara det, att vi inte ser eller förmår uppfatta dem. Det finns vetenskapliga teoretiker, framförallt inom det vetenskapliga fält som behandlar strängteorin i alla dess former, som menar på att det finns extra dimensioner - men även dessa brillianta hjärnor faller kort när det gäller att illustrera sina teorier på ett sätt som är begripligt utanför matematiska operationer.

Om en människa skulle ges kraften att uppfatta en eller flera av de extra dimensionerna, skulle denne antagligen mycket snabbt förlora sin mentala stabilitet. Om man däremot antar att människan på något sätt lyckats anpassa sin andliga karaktär till att stå ut med den enorma psykiska stress en sådan observation skulle innebära, uppträder ett slags filtrering: De nya sinnesintrycken som följer med de extra dimensionerna kondenseras av människans psyke till en normal fyrdimensionell rumsuppfattning; ur människans synvinkel ser den eller de extra dimensionerna ut som ``modifikationer'' av den vanliga verkligheten - kort sagt, människan förleds av sina icke adekvata sinnen till att uppfatta vad som verkar vara just en ``alternativ värld''. Denna världs natur beror på vilken eller vilka extra dimensioner som lagts till människans normala perceptiva repertoar.

Att överhuvudtaget agera i en sådan verklighet är alltid vanskligt; en vanlig människa är inkapabel att bedöma vilken eller vilka skärningspunkterna är mellan den uppfattade multidimensionella verkligheten och den fysiska - han, eller hon, kan helt enkelt inte se vilken effekt det multidimensionella agerandet har på den fysiska verkligheten.

Låt oss göra ett exempel: En magiker vid namn Andros lyckas för en tid addera extra dimensioner till sin perceptiva repertoar. De extra dimensionerna får i det här fallet effekten, i Andros ögon, att världen ses som mörkare, dystrare, och med färre färger men högre detaljrikedom. Vissa dörrar som tidigare funnits är borta, och andra dörrar har uppstått i väggar som tidigare endast var släta. Denna ``nya värld'' är helt främmande för Andros, och följer helt andra regler - hur vet han vad som händer om han försöker öppna någon av de nya dörrarna? Vad finns bakom dem? Hur kommer hans multidimensionella agerande påverka de ``vanliga'' tre dimensionerna? Om Andros har otur, kan hans handlingar döda honom, eller förändra historien, eller kanske bara släppa loss onämnbara fasor som normalt sett är begränsade till just de extra dimensioner Andros valt att ``lägga till''.

Att som människa addera extra dimensioner ger ofta en drömlik känsla av att helt andra regler gäller, att de nya dimensionerna följer en egen logik, fullständigt obegriplig för den oinsatte och ofta totalt oförutsägbar.




En ängels väsen

Hur förklarar man en ängels väsen för någon som saknar möjlighet att fullt ut förstå? Hur beskriver man färgen ``röd'' för någon som är blind?

Kanske blir det enklast om man börjar med att förklara dimensionerna. Varje dimension är en möjlig riktning. Den första dimensionen kan vi kalla vänster-höger (fig.1). Den andra dimensionen adderar möjligheten att färdas i vad vi kan kalla riktningen uppåt-neråt (fig.2). Den tredje dimensionen tillåter rörelse i djupled, eller vad vi kan kalla riktningen framåt-bakåt (fig.3).

Dessa dimensioner är de som vi mundana människor är vana vid. Vi kan i teorin röra oss fritt längs dessa tre riktningar, samt kombinationer däremellan, såsom ``snett framåt vänster'' eller ``snett uppåt höger'', även om det senare kräver vissa hjälpmedel (såsom en trappa, en backe eller något slags flygmaskin).

Dessa tre dimensioner, de vi kan se och röra vid, är inte de enda. För att förstå en ängels väsen måste man vara klar över detta faktum. För en ängel är även de högre dimensionerna, de som är osynliga för en människa blotta öga, inte bara fullt synliga utan lika tydliga som de tre första är för oss.

Den fjärde dimensionen rör vi människor oss i utan att egentligen kunna ta på den eller se den. Den fjärde dimensionen är tiden. Så som vi uppfattar saken, är tiden en rak linje, längs vilken vi färdas. Utan denna fjärde dimension vore all rörelse omöjlig.

För en ängel är denna uppfattning om tiden falsk. Tiden är som ännu en rumsdimension - i vilken man kan röra sig fritt. Detta faktum, att änglarna kan röra sig fritt genom tiden, är centralt för förståelsen av en ängels väsen.

När en ängel manifesterar sig i sin sanna form på det fysiska existensplanet ser vi inte hela ängeln - eftersom vi saknar perceptionsförmåga vad gäller de högre dimensionerna. För att förstå fenomenet, kan vi observera bild 3 ännu en gång. Denna bild avporträtterar en tredimensionell figur, men gör detta på ett tvådimensionellt ark papper (fig.4). Våre ögon visar inte hela ängeln, utan endast den del vi, med vår begränsade tredimensionella uppfattningsförmåga, kan uppfatta. - på samma sätt som baksidan av en tredimensionell figur försvinner när denna figur visas på papper.

Änglar är med andra ord mångdimensionella varelser, kapabla till mången ting som tycks omöjliga för oss människor - det tydligaste och lättast av människor gripbara exemplet torde vara tidsresorna. En ängel äger också extraordinär intelligens och kreativitet, och därtill betydligt större förmågor att påverka världen omkring sig.

Myten säger att änglarna skapades av IHVH (``Yahveh'' - ``Jehova'' - ``Gud'') för att agera som hans budbärare. Dock, på grund av tidens instabila natur, så har sanningarna om änglarnas ursprung gått förlorade i Kriget. Änglarna finns, och de är mäktigare än någon på jorden levande varelse. De har personlighet, de har känslor, de har planer och drömmar - men de är inte mänskliga. Deras psyken är obegripliga och främmande.

(fig 1-4 är inte ritade ännu, tyvärr)


Corpusmanifestationerna
När en Ängel faller i Kriget i himlen, så faller hon till det jordiska planet. Genom barriären faller hon, genom lager på lager av skyddande eld. Hon brinner, och förlorar det mesta av sitt jag. I fallet skapar hon, av ren instinkt, en tillflyktsort: En kropp, en fysisk manifestation, en människa. När denna människa, denna Corpusmanifestation, skapas - då skapas den med en fullständig utsträckning på tidsaxeln. Hon skapas med ett förflutet: Med föräldrar, med förfäder, med ett arbete, med en rykande hamburgare på tallriken framför sig. För att till fullo förstå förloppet, betrakta meningen: ``Hon har alltid funnits där. Men hade hon alltid funnits där nyss?'' Som alltid när man talar om änglar, så blir tidsbegreppet förvirrande. Det hjälper att helt enkelt minnas att trots att Corpusmanifestationen skapas just nu, så har den, ur vår jordiska verklighets perspektiv, alltid funnits. Förståelse av detta kräver ett antal mentala skutt, vilka den mänskliga hjärnan egentligen inte är van vid att göra.

Att manifesteras på det fysiska planet är en mycket chockartad och mycket traumatisk upplevelse. De flesta som Fallit brukar förlora alla minnen av sin tidigare existens, och manifesteras därmed som ett oskrivet blad: Utan minnen, utan bakgrund. Den första tiden efter att ängeln manifesteras brukar denna vandra omkring förvirrad, och försöka pussla ihop resterna av det liv Corpusmanifestationen tidigare levt...

Under denna tid är ängeln delad i tvenne delar, eftersom den bräckliga mänskliga hjärnan och kroppen inte är redo för ängelns hela väsen. Därför deaktiveras stora delar av ängelns ``jag'', och därför vaknar Corpusmanifestationen helt utan minnen. Gradvis sker en förskjutning, steg för steg aktiveras de avstängda delarna av ängelns själ. Detta sker ofta i samband med stressiga eller känslosamma situationer. Vid sådana tillfällen kan ängeln se syner, ofta väldigt symboliska och kryptiska, och kanske även utan egen kontroll aktivera sina krafter. Synerna är ängelns minnen, som gradvis återkommer och försöker forma sig efter människohjärnans begränsade kapacitet.




Nytillkomna

Den första tiden på det fysiska planet brukar upplevas som en mardröm; Man minns inte vem man är eller varifrån man kommer, omgivningen förväntar sig att man ska passa in i den roll man satts att spela - och man har en ständig känsla av att man borde minnas mer, att man har något att göra - något viktigt.

Under denna första tid brukar äldre fallna änglar, sådana som återfått stora delar av sitt minne (både av sin jordiska kropps förflutna och till viss del sitt änglaväsendes krafter och minnen), kontakta de ``nytillkomna'', för att söka värva dem till egna syften.

En tid efter att ängeln Manifesteras börjar krafterna återkomma - till en början helt utan kontroll. De aktiveras till synes enligt ett slumpvist mönster, vanligtvis vid tillfällen då den Manifesterade ängeln känner sig stressad, hotad eller skrämd. Allt eftersom minnena återvänder växer också, långsamt men säkert, ängelns kontroll över de egna Gåvorna.




Den Sanna Formen

En Corpusmanifesterad ängel har möjligheten att, under korta stunder, avkläda sig den skrud av kött och ben den synbarligen består av, och anta den betydligt mer imponerande Sanna skepnaden. En ängels manifesterade Sanna Form kan inte till fullo uppfattas av det mänskliga ögat. Effekten av att se, eller vara i närheten av, en ängels Sanna Skepnad varierar med dess Kör.

Avklädandet av den mänskliga formen sker till en början inte medvetet. I extrema situationer av stor fara kan Avklädandet komma att ske, innan ängeln börjat få kontroll över sina krafter. Normalt sett har den nytillkomne Corpusmanifestationen i efterhand inga minnen från den tid då den haft sin Sanna Form.




Tanken är iaf att spelarna spelar corpusmanifesterade änglar, vilket kommer att förklaras i spelledandekapitlet. Resten av boken är tänkt att vara helt befriad från rollspelstermer som spelledare, spelare, tärningar och färdighetsvärden. I början av den kampanj jag spellett börjar rollpersonerna med total amnesi, och steg för steg minns de delar av sitt gamla liv - både den nyskapade människohistorien och änglajaget. De senare minnena är dock av naturliga orsaker ofta svårtillgängliga och -begripliga.

 

[Arfert]

Schyssta bilder, krank!

 

[krank]

Tackar, tackar. Det värmer.

Så snart jag kommit loss lite från det ekonomiska och väldigt stressiga träsk i vilket jag för närvarande befinner mig, och har tid att skriva, göra bilder och spelleda lite mer ska jag nog göra några till. har överhuvudtaget fått en hel del glada tillrop för de där bilderna, trots att flera av dem i mina ögon verkligen måste göras om - jag gjorde dem först, och har utvecklats massor i arbetet med alla bilderna. Framförallt flera av änglakörerna är jag väldigt missnöjd med.

 

[ripperdoc]

Jag gillade också bilderna, som jag tyckte kändes mycket mer talande än texterna i ditt inlägg. Jag har än så länge svårt att se essensen i Scriptura, det som gör det unikt...

 

[krank]

Det kan nog ha att göra med att jag inte presenterat texterna vare sig i den ordning jag skrev dem eller som de handlar i grundboken, skulle jag tro.

Stämningen i Scriptura kan liknas vid Kult, men med större inslag av mer eller mindre överdrivet konspirationsteoretiserande och en hel massa ockultism. Ofta använder jag mig av t.ex Silent Hill som inspirationskälla för själva stämningen, och sedan t.ex The Invisibles eller Doom Patrol för inspiration till plotten. Vilket inte säger så mycket, om du inte är bekant med just de spelen respektive serierna.

Vad ska man säga... Jag tror att Kult + änglamystik + konspirationer och hemliga sällskap kan närma sig, i korta ordalag, det jag är ute efter.

Om man verkligen vill kan man väl, antar jag, tanka den ofärdiga PDF:en från hemsidan, kolla på bilderna, samt titta under "artiklar" för att se vad som behöver läsas men som inte finns med i PDF:en. Typ.

 

[MrG]

Re: Inledande om Scripturas metafysik

Har du tänkte dig det för en typ av plott (i stil med den du testat) eller att Scriptura ska vara en värld för alla möjliga kampanjer för corpusmanifesterade änglar?

 

[walium]

Urban fantasy är coolt och det är inte våldsamt mycket som har hänt på det området sedan Kult gick i graven. Vad skiljer Scriptura ifrån Kult? Det lilla material som du har presenterat här får mig direkt att tänka på just Kult.

"Målet är kring 350-500 ungefär, inklusive relativt rikliga mängder illustrationer."

Stort och ambitiöst, jag personligen hade nog inte samlat så mycket material i en grundbok, särskilt inte om jag hade tänkt lägga upp den som .pdf. Nu vet jag inte vad du har tänkt göra eller vad de 350-500 sidorna ska bestå av men det är ganska omfångsrikt hursomhelst.

När det gäller stämningstexterna så har de bra längd och omfång. I många rollspel blir de för många och tjatiga. Jag kan hålla med om vad Rising redan har sagt samt göra en del mindre tillägg.

"Hans plågade lungor kämpade för att dra i ännu ett isande, skärande andetag. Varje gång luft fyllde hans lungor kändes det som knivar, som långsamt karvade upp honom inifrån."

Jag tycker att det blir snyggare och bättre flyt om inte ord upprepas för många gånger i följd. Ett av "lungorna" borde du kunna plocka bort eller ersätta med något annat.

"Vad skulle frugan säga?"

Jag tycker att "frugan" låter väl talspråkligt och dessutom är meningen i första person. Jag hade nog ersatt den med "Vad skulle hans hustru säga?" istället.

"Däruppifrån kunde han se allt."

Eh, jag tycker att det hade räckt med ett "Därifrån".

Som du märker så är det framförallt småsaker.

Jag vet inte hur slutgiltiga övriga texter är så jag avstår ifrån att kommentera deras språk och går över till vad du skriver i ditt andra inlägg istället.

"I Scriptura finns ingen "spelardel". Den som ska vara spelare bör inte läsa ett endaste ord av grundboken, för den består i stort sett uteslutande av metafysik och hemligheter - rollpersonerna är oftast totalt ovetande amatörer till en början, och då bör spelarna heller inte känna särdeles mycket. Stor del av Scriptura går ju ut på mystik och att ge sig ut i det okända."

Det här tycker jag är lurig för även om världen är mer eller mindre identisk med vår egen så är det mycket som vi inte vet trots att vi faktiskt själva lever i den. När vi spelare Kult en gång i fordom så var vi visserligen inte särskilt seriösa men det var också svårt för oss att skapa trovärdiga karaktärer med riktiga yrken eftersom vi så lite visste vad det innebar. Det är sådant som är så bra med arketyper att de i alla fall kan ge dig några taglines, en handfull fakta, saker att utgå ifrån och saker att känna till men ignorera.

Det fantastiska, skrämmande och hemska finns kanske överallt omkring oss men ofta så är det mer framträdande och uppenbart inom vissa samhällskikt och på vissa platser. Rollpersonerna blir oftast något av outsiders eftersom det ger spelarna frihet och möjligheter. Det är alltså inte särskilt troligt att spelargruppen består av en grupp revisorer på länsstyrelsen som plötsligt upptäcker att något hemskt bor i deras kopiator.

Spelledaren bör kunna ge rollpersonstips och hjälp även om övriga spelare inte tillåts läsa grundreglerna.

Sedan är det alltså grejen med hemligheterna. Det finns svårigheter med att bygga ett rollspel kring det gradvisa avslöjandet av illusionen. Vad händer när spelarna upplevt hemligheterna i världen via tidigare kampanjer? Hur gör man den intressant och hemlighetsfull även vid de andra och tredje besöket (för jag utgår ifrån att ditt rollspel inte avsett för endast en kampanj per spelgrupp)?

Dels kan man skapa lager på lager av hemligheter, varje ny hemlighet som avlöjas ger också insikt om att det finns oändligt många fler bakomliggande. Sedan kan du ge spelledaren verktyg för att skapa egna hemligheter och fler konspirationer och slutligen så kan du se till att det egentligen inte finns någon egentlig sanning utan bara tolkningar, synvinklar och drömmar. Det måste finnas kvar saker att upptäcka och förundras över i alla fall. Kult gör misstaget att skriva ut värden och skapa standardfigurer vilket berövar många spännande varelser en hel del av deras mystik. En nefarit blir ju bra mycket mindre skrämmande om man vet att den går i backen efter ett par kulor.

Bilderna är verkligen coola! Rör det sig om rena fotomanipulationer eller fullständigt egna kreationer?

Hela idéen med att rollpersonerna är fallna änglar tycker jag också låter mycket spännande och intressant. Påminner om Kults uppvaknande även om spelet i mitt tycke inte utvecklar den biten särskilt väl. Det är inte precis så att man som spelare blir uppmuntrad till att bli uppvaknad eftersom det medför att man blir jagad av alla möjliga otäckingar och att de flesta andra betraktar en som fullständigt galen. Själva uppvaknandet och återuppväckandet av minne och krafter borde vara en lång och spännande process som kan vara ett viktigt inslag i hela kampanjen.

Det var allt för den här gången.

 

[Rising]

Re: Inledande om Scripturas metafysik

Okej, kul att få läsa lite om metafysiken i spelet. Nu framstår det inte som särskilt likt Kult alls. Vilket ju är bra.

Det jag verkligen gillar är corpusmanifestationerna och idén om att vid ett enskilt tillfälle plötsligt ha funnits till för alltid. Det är inte första gången jag ser det - Niel Gaiman leker exempelvis med tanken i A Dream of a Thousand Cats - men din vinkling på temat är fräsch och inspirerande.

Jag gillar att man både får pussla ihop corpusmanifestationens tidigare liv, samt samtidigt försöka få ett grepp om ens änglaidentitet med dess förvirrande övermänskliga sinnesförmågor.

Ditt koncept har en väldigt tydlig instruktion till vad man ska spela som; alltså nyss corpusmanifesterade änglar; vilket är bra eftersom det ger ett tydligt svar på vad rollspelet ska handla om. Vi pratade om det i en tråd för ett tag sedan. Jag kan dock tänka mig att det blir drygt att spela som nytillkommen ängel igen efter att redan ha gjort det en gång. Då kanske man istället vill spela som en äldre ängel redan från början, eller kanske planera en kampanj om helt vanliga människor som på ett eller annat sätt blir inblandade i änglarnas liv.

---

Det enda som stör mig lite är torrheten i pratet om dimensioner. Det känns väl färglöst på sina håll, särskilt när du börjar förklara dimensionerna. Det blir helt enkelt ett väldigt stort hopp mellan den vanliga fysiken som alla förstår, och den sensationella fysiken som hör till ditt spels magi. Jag tror att mycket kunde vara vunnet om du lyckades binda ihop dessa delar bättre. Ett exempel på hur det kan göras är i filmen Event Horizon, där en snubbe tar fram ett papper och trycker in två hål i vardera ändor av det med sin penna, för att sedan fråga "vad är den kortaste vägen mellan två punkter?"
Svaret låter inte dröja på sig; "en linje, förstås." Men mannen skakar på huvudet och viker sedan ihop papperet, för att sedan stoppa in pennan så att den löper rakt igenom de båda hålen. "Fel. Den kortaste vägen är inget avstånd alls."

Den sortens förklaringar gillar jag, ty man kan använda dem både för att förklara enkla saker (såsom den tredje dimensionen) på ett dramatiskt sätt, samt för att förklara svåra saker (såsom dimensioner över den fjärde) på ett handbegripligt sätt.

Den här filmen (imagining the tenth dimension) gör just det ovanstående, samt använder ett par andra snygga analogier som du kanske skulle kunna sno eller inspireras av. Jag vet inte, det är bara ett tips. Jag tycker filmen är rätt flummig och att den har fel; men den är bra på att förklara det den förklarar på ett underhållande och informerande sätt, och jag har inspirerats av den för att hitta på egna metafysiska teorier som jag använt i rollspel. Analogin om att tidsdimensionen är som en pappersremsa som vi upplever oss färdas framåt på i en rak linje, till exempel, använde jag i ett äventyr för att beskriva hur en sorts tidsmanipulerande väsen hade vrängt på rumstiden så att rollpersonerna befann sig på "andra sidan" av en och samma värld som framtida versioner av dem själva.

 

[ripperdoc]

För min del räcker det om du gör ett Silent Hill-spel Men nackdelen är att Silent Hill är väldigt visuellt, och det kanske inte räcker hela vägen för rollspel.

 

[Troberg]

Mycket elegant, både text och illustrationer. Framför allt är jag väldigt imponerad av illustrationerna. Om jag någonsin gör en produkt av Razor Ridge så är det mycket möjligt att jag kontaktar dig om illustrationer.

Jag skulle säga att det här var linlägget där du visade att du inte bara är en högljudd gnällröv (och jag menar inte det på ett nedsättande sätt), du kan backa upp det med kompetens också!

 

[krank]

Re: Inledande om Scripturas metafysik

Det jag spellett är framför allt undersökande plottar, klassiskt detektivarbete med interaktion med SLP.er och bakomliggande orsakssammanhang de inte är helt på det klara med.

Scriptura är tänkt att kunna spelas både av corpusmanifesterade änglar i alla möjliga kampamjer (från vanliga.människor-undersökande via Hellblazer till Novilis-halvgudar. Dessutom ska man såklart kunna spela helt vanliga människor. Det är som sagt en spelvärld, och jag tycker själv illa om att bli skriven på näsan angående vad, eller hur jag ska spela.

 

[krank]

Urban fantasy är coolt och det är inte våldsamt mycket som har hänt på det området sedan Kult gick i graven. Vad skiljer Scriptura ifrån Kult? Det lilla material som du har presenterat här får mig direkt att tänka på just Kult.

Metaplotten, framför allt. Jag har byggt en annan multidimensionall metaplott med röätter mer i traditionell katolsk kristendom än i gnostisk. Det finns inget Mtewtropolis eller Inferno, allt finns samtidigt - beroende på hur man sewr på saker och ting beter de sig annorlunda, man går inte till en "annan värld", man lägger bara till dimensioner till den existerande.

Stort och ambitiöst, jag personligen hade nog inte samlat så mycket material i en grundbok, särskilt inte om jag hade tänkt lägga upp den som .pdf. Nu vet jag inte vad du har tänkt göra eller vad de 350-500 sidorna ska bestå av men det är ganska omfångsrikt hursomhelst.

Det är vad jag fått det till när jag planerat. Jag kommer att detaljera bakgrund och dsituation för flera konspirationer man kan tänkas vilja använda sig av, flera konspirationsteorier a' "elvis är inte död" eller "varför JFK dog" etc. Jag kommer också att beskriva metafysik, metahistoria och änglakörer. Allt material ska ses som frivilligt, såklart.

Jag tycker att det blir snyggare och bättre flyt om inte ord upprepas för många gånger i följd. Ett av "lungorna" borde du kunna plocka bort eller ersätta med något annat.

Du har en god poäng, och det ska åtgärdas.

Jag tycker att "frugan" låter väl talspråkligt och dessutom är meningen i första person. Jag hade nog ersatt den med "Vad skulle hans hustru säga?" istället.

Poängen är här att skjuta in ett tankecitat från karaktären. Jag har fått den här kritiken tidigare, men jag tror nog att jag gillar passagen, trots allt.

Det här tycker jag är lurig för även om världen är mer eller mindre identisk med vår egen så är det mycket som vi inte vet trots att vi faktiskt själva lever i den. När vi spelare Kult en gång i fordom så var vi visserligen inte särskilt seriösa men det var också svårt för oss att skapa trovärdiga karaktärer med riktiga yrken eftersom vi så lite visste vad det innebar. Det är sådant som är så bra med arketyper att de i alla fall kan ge dig några taglines, en handfull fakta, saker att utgå ifrån och saker att känna till men ignorera.

Det är lite det här jag menar med att Scriptura inte är tänkt att spelas av nybörjare, något som förklaras i en disclaimer i början av boken, som inte är tillräckligt klar för att jag riktigt ska vilja publicera den ännu. Tanken är att personer i åldrarna 20+ ska spela spelet, dvs sådana som ändå har viss koll på vad olika yrken innebär etc. Det förutsätts även att folk faktiskt engagerar sig och söker fakta själva. Då rollpersonerna, om de nu är corpusmanifesterade änglar vilket är grundtanken, så lider de dessutom av total amnesi - de vet hurdana de Är, men inte hur de kom att bli de de är. Spelledarkapitler kommer att behandla skapandet av rollpersoner efter premissen "enbart nutid, ej dåtid/bakgrund".

Sedan är det alltså grejen med hemligheterna. Det finns svårigheter med att bygga ett rollspel kring det gradvisa avslöjandet av illusionen. Vad händer när spelarna upplevt hemligheterna i världen via tidigare kampanjer?

Då börjar man lämpligen spela med karaktärer som ligger på ungefär den nivå där de förra karaktärerna slutade. Kampanjvärlden håller för semigudsspelande a' God's Army också, jag lovar. Det finns alltid större fiskar än RP, det finns alltid hemligheter som är okända.

Hur gör man den intressant och hemlighetsfull även vid de andra och tredje besöket (för jag utgår ifrån att ditt rollspel inte avsett för endast en kampanj per spelgrupp)?

Jag har aldrig kommit så långt med någon av mina testgrupper, som på sin höjd spelat 5-8 äventyr eller så i världen och egentligen inte fått reda på någonting alls. Men, du har en poäng. Det man kan göra med den spelargrupp som spelat de 20-100 äventyr som jag tänker rekommendera som en rimlig tid att avslöja "allt" under kommer fortfarande att ha mindre hemlisar att utforska, om inte annat eftersom världen, pga tidsperspektivet (där icke korpusmanifesterade änglar kan resa i tiden) kan ändras relativt godtyckligt och eftersom relationerna mellan olika SLP:er och grupper fortfarande kan vara okända. Det blir ett annat spel när man avslöjat allt vad gäller metanivåns nuvarande skick, men det innebär knappast slutet för spelet.

Dels kan man skapa lager på lager av hemligheter, varje ny hemlighet som avlöjas ger också insikt om att det finns oändligt många fler bakomliggande.

Det finns det.

Sedan kan du ge spelledaren verktyg för att skapa egna hemligheter och fler konspirationer

Ligger på skissbordet för närvarande.

och slutligen så kan du se till att det egentligen inte finns någon egentlig sanning utan bara tolkningar, synvinklar och drömmar.

Absolut en poäng.

Kult gör misstaget att skriva ut värden och skapa standardfigurer vilket berövar många spännande varelser en hel del av deras mystik. En nefarit blir ju bra mycket mindre skrämmande om man vet att den går i backen efter ett par kulor.

Mjo, men i Scriptura lämnas metanivån helt fri från regler, utan sköts istället via friform. Änglars krafter, exempelvis, är maffiga saker som få kan kontrollera. Metanivåns struktur skrivs uttryckligen i Scriptura: Vi går mot världens slut - men det är inte Kriget i himlens slut, utan dess början. Kriget startade "snart" - som sagt, lite klurigt med tidsperspektivet blir det iom att icke corpusmanifesterade änglar kan resa fritt i tiden.

Bilderna är verkligen coola! Rör det sig om rena fotomanipulationer eller fullständigt egna kreationer?

Tackar. Fotomanipulationer, eller egentligen ett slags kollagekonst.

Påminner om Kults uppvaknande även om spelet i mitt tycke inte utvecklar den biten särskilt väl. Det är inte precis så att man som spelare blir uppmuntrad till att bli uppvaknad eftersom det medför att man blir jagad av alla möjliga otäckingar och att de flesta andra betraktar en som fullständigt galen. Själva uppvaknandet och återuppväckandet av minne och krafter borde vara en lång och spännande process som kan vara ett viktigt inslag i hela kampanjen.

Det är lite det som varit min idé, min poäng, också. Jag har dessutom vävt in en hel del villospår i den "officiella kampanjen" (som såklart också kommer att släppas som PDF-supplement) så att RP aldrig är riktigt säkra på hur man förklarar allt de är med om eller kan göra.

I övrigt kan vanliga människor nå "upplysning", vilket närmare bestämt handlar om att de via olika vägar får tillgång till änglars "verktyg" som de använder för att omforma verkligheten. Det är här mina influenser från Crowley dyker upp - varje man och varje kvinna är en stjärna. Människor är egentlogen gudar, och alla människor kan nå samma status som Änglarna, genom t.ex meditation och träning.

 

[krank]

Re: Inledande om Scripturas metafysik

Okej, kul att få läsa lite om metafysiken i spelet. Nu framstår det inte som särskilt likt Kult alls. Vilket ju är bra.

Japp.

Det jag verkligen gillar är corpusmanifestationerna och idén om att vid ett enskilt tillfälle plötsligt ha funnits till för alltid. Det är inte första gången jag ser det - Niel Gaiman leker exempelvis med tanken i A Dream of a Thousand Cats - men din vinkling på temat är fräsch och inspirerande.

Jo, jag vet. Har själv sett idén i en hel del källor, och gillat den.

Jag gillar att man både får pussla ihop corpusmanifestationens tidigare liv, samt samtidigt försöka få ett grepp om ens änglaidentitet med dess förvirrande övermänskliga sinnesförmågor.

Japp. Tanken, vilken kommer att presenteras mer i spelledarkapitlet, är att spelare och spelledare tillsammans "pitchar" minnen som steg för steg dyker upp under spel. Rent konkret försöker jag få mina spelare att skapa "bakgrunden" i spel - typ "javisstja, min morbror jobbar ju på bilforma, då kan vi kolla med honom vad det där var för bil". Det har dock gått en smula trögt - vilket iofs är bra, för det innebär att de iaf inte missbrukat makten de får.

Ditt koncept har en väldigt tydlig instruktion till vad man ska spela som; alltså nyss corpusmanifesterade änglar; vilket är bra eftersom det ger ett tydligt svar på vad rollspelet ska handla om.

Jo. Däremot kan jag absolut tänka mig en kampanj där RP helt enkelot är vanliga poliser som ska försöka hantera en serie underliga försvinnanden eller mord, etc.

Jag kan dock tänka mig att det blir drygt att spela som nytillkommen ängel igen efter att redan ha gjort det en gång.

Tja - man utgår helt enkelt från spelarnas önskningar. Vill de spela andra karaktärer från grunden gör man det, vill man börja på ungefär samma nivå som man senast slutade på gör man det. Allt handlar om vad spelarna tycker känns roligt/givande.

Det enda som stör mig lite är torrheten i pratet om dimensioner.

Mjo, torrheten i språket är faktiskt ett grepp som är meningen. Stora delar av spelets text är skriven som akademiska sådana - de olika konspirationernas historia skrivs mer eller minder som inledningar på uppsatser om dem, samtidigt som bara ungefär 50% av varje beskrivning grundar sig i "geniun verklighet". Grundtanken är att få det att verka som att de fantastiska elementen "går in i" och blir lika trovärdiga som de icke fantastiska.

Den här filmen (imagining the tenth dimension) gör just det ovanstående, samt använder ett par andra snygga analogier som du kanske skulle kunna sno eller inspireras av. Jag vet inte, det är bara ett tips.

Ska absolut kolla upp saken-

Tackar för konstruktiva tips!

 

[krank]

Mycket elegant, både text och illustrationer. Framför allt är jag väldigt imponerad av illustrationerna. Om jag någonsin gör en produkt av Razor Ridge så är det mycket möjligt att jag kontaktar dig om illustrationer.

Du har nog ingen aning om hur mycket det värmer. Och det skulle vara en ära att agera illustratör.

Jag skulle säga att det här var linlägget där du visade att du inte bara är en högljudd gnällröv (och jag menar inte det på ett nedsättande sätt), du kan backa upp det med kompetens också!

Det tackar jag också för. Med lite tur kommer det att komma fler texter och bilder inom kort.

Med risk att låta "osvensk" får jag väl säga att jag ändå har ganska höga tankar om min egen kompetens, vilket också kan räknas till en av anledningarna till min högljudda gnällrövhet... =)

 

[Troberg]

Med risk att låta "osvensk" får jag väl säga att jag ändå har ganska höga tankar om min egen kompetens, vilket också kan räknas till en av anledningarna till min högljudda gnällrövhet... =)

Vilket var precis vad jag menade med "och jag menar inte det på ett nedsättande sätt". Kompetent gnäll är inte fel.

Harlan Ellison hade en lärare som talade om för honom att ge upp sina ambitioner för att han aldrig skulle kunna bli en författare. Ellison svarade "Go fuck yourself!". Sedan dess så har han skickat en kopia av allt han fått publicerat, över 2500 verk, noveller, romaner och essäer, till den läraren eftersom "You can't tell someone to go fuck themselves if you are not prepared to back it up.". Kan man backa upp det så är det dock OK.

 

[walium]

"Det är vad jag fått det till när jag planerat. Jag kommer att detaljera bakgrund och dsituation för flera konspirationer man kan tänkas vilja använda sig av, flera konspirationsteorier a' "elvis är inte död" eller "varför JFK dog" etc."

Det kan vara viktigt att komma ihåg att inte alla händelser bör vara en följd av konspirationer eller olika gruppers maktkamp. Särskilt inte om människan ska bära på en stor inneboende potential. Kult återigen beskriver människan som potentiellt väldigt mäktig samtidigt som man som spelare eller läsare aldrig riktigt fattar vad alla är så rädda för med tanke på hur få det är som vaknar upp och hur oerhört mycket som de har att kämpa mot. Historien bör bära spår av vår egen gudomlighet också och inte bara vara ett spel mellan olika rivaliserande fraktioner.

"Tanken är att personer i åldrarna 20+ ska spela spelet, dvs sådana som ändå har viss koll på vad olika yrken innebär etc. Det förutsätts även att folk faktiskt engagerar sig och söker fakta själva."

Mja, mja. Jag kan i viss mån hålla med dig samtidigt som jag vet av erfarenhet att det är vanskligt att göra sådana antaganden. Personligen tycker jag att det är något av en myt att verklighetsförankrade spel inte skulle behöva beskriva sin värld eftersom den finns att hämta i annan litteratur. Men vad ska man då börja? Hur mycket arbete är det rimligt att lägga ner på tråkiga saker som hur polisen arbetar, hur lagen fungerar och så vidare? Jag tror att det är bättre och mer pedagogiskt att försöka inkludera lite verktyg för att underlätta för spelarnas beskrivning av livet i spelvärlden. Även erfarna spelare kan behöva stöd första gången som de spelar ett nytt rollspel. Att ha spelets skapare som spelledare ger fördelar som inte andra spelgrupper kommer att ha. Det är lätt att bli hemmablind.

 

[krank]

Det kan vara viktigt att komma ihåg att inte alla händelser bör vara en följd av konspirationer eller olika gruppers maktkamp. Särskilt inte om människan ska bära på en stor inneboende potential. Kult återigen beskriver människan som potentiellt väldigt mäktig samtidigt som man som spelare eller läsare aldrig riktigt fattar vad alla är så rädda för med tanke på hur få det är som vaknar upp och hur oerhört mycket som de har att kämpa mot. Historien bör bära spår av vår egen gudomlighet också och inte bara vara ett spel mellan olika rivaliserande fraktioner.

Saken är den, att vår egen gudomlighet är förbannat slumrande. Att nå "Upplysning" är något som kanske 5-10 pers gjort de senaste 3000 åren eller så. Att ens komma i närheten brukar ofta innebära åratal av meditation på en bergstopp eller annat som gör en vis på det där sättet som gör att man inte bryr sig om saker och ting.

Upplysta människor, som nått transcendens, är fantastiskt mäktiga och gör lite vad de vill, snart sagt. Flera av världens konflikter har, i Scripturas världsbild (som den är skisserad - allt i grundboken är bara förslag, som sagt. Det vore bara kitchigt att använda ALLT däri. Man bör snarare bygga sin egen konspirationsstruktur), skett pga antingen inblandning från sådana som faktiskt nått Upplysning, eller via sådana som vill bli det.

Jag kämpar en del med kapitlet om just Upplysning och människors magianvändande och så vidare. Jag har inte lyckats beskriva det hela särdeles bra. Sedan är jag inte helt säker på om jag förstår hur du menar, heller.

Mja, mja. Jag kan i viss mån hålla med dig samtidigt som jag vet av erfarenhet att det är vanskligt att göra sådana antaganden.

Jag ska erkänna att jag är en ordentligt hjärtlös elitist vad gäller just den här frågan. Jag har aldrig varit ute efter att Scriptura ska massa alla, eller ens många. Det är inte ett av mina mål. Mitt mål är, främst, att skapa en "perfekt" rollspelsprodukt utifrån just mina egna köpvanor etc. Jag gillar inte långa regelkapitel eller "vad är rollspel"- trams. Då åker sånt ut genom fönstret. Jag har inget emot att själv spendera tid med att läsa på om fascinerande saker som hur polisen arbetar etc. Jag tror inte på att presentera stereotyper (för det är det Yrken och liknande brukar handla om) som grund för folks rollpersoner.

Jag menar, att verklighetsförankrade spelvärldar endast behöver beskrivas i termer av vad som skiljer sig mot den värld vi idag lever i. Detta eftersom jag inte har några problem med att sålla ut oengagerade spelare eller spelledare. Mitt arbete som konstruktör, som jag ser det, är inte att hålla spelgrupper i handen - utan att presentera en sammanhängande, intressant och inspirerande värld. Resten får man fan fixa själv.