Modernt rollspelande?

[luddwig]

”Datorspeligt” slängs ofta som okvädningsord i rollspelssammanhang ...

Ptja, det kanske det gör. Personligen tänker jag att datorspeligt kan vara både bra och dåligt. Ibland är det till exempel roligare med mekaniker som känns speliga än med sådana som eftersträvar realism. Förbrukningstärningar ser jag som ett exempel på det. Jag tycker också att de datorspeliga - eller kanske snarare tv-speliga - bilderna till Heroes of Cerulea ger det spelet en särskild känsla som absolut är digital men samtidigt positiv. Om datorspeligt istället innebär att problem måste lösas på förutbestämda sätt, eller att äventyren bygger på förutbestämda händelseförlopp, då är det dåligt. Den typen av konstruktioner begränsar ju spelarnas möjligheter att vara kreativa och att påverka berättelsen, och tar således bort mycket av det som i mitt tycke är roligt med rollspel.

 

[entomophobiac]

Tycker det är lite tråkigt hur nära till hands vi har att falla tillbaka i forntida wrnu:s "D&D är inte rollspel"-tugg. Ber själv om ursäkt för alla gånger jag föll in på det spåret och hoppas någonstans att det är helt okej att den nya generationen rollspelare - som sägs vara större än någon tidigare grupp - har roligt på "fel" sätt.

Bara på min kant i tillvaron har jag kommit i kontakt med nykläckta 5E-grupper som ägnar sig åt allt från hovintriger till eget världsbyggande till att försöka sig på något CR-liknande med rollspel som streamunderhållning. Många gånger har de, istället för pepp, mötts av "meh, ni spelar fel spel" från vår generation rollspelare. Bättre kan vi.

 

[luddwig]

Matt Colville är också inne på fusk, fuska med tärningar, ändra monsternas HP mitt i striden.

Har för mig att jag såg en video där Colville pratade om det, men då utifrån perspektivet att han gjort fel när han förberedde. Typ att resen råkade få 130 HP i speldokumentet men den skulle ha 30, och då är det väl ingen sak att ändra vid spelbordet. Däremot ogillar jag när spelledaren manipulerar berättelsen i en förutbestämd riktning, nullifierar rollpersonernas val eller låter dem komma billigare undan än de egentligen borde ha gjort, till exempel håller dem vid liv när de skulle ha dött enligt reglerna och/eller tärningen. Jag tror inte att sådant manipulerande går att göra helt obemärkt, det kommer att kännas och min upplevelse är att det känns dåligt. Hellre en oturlig död än en oförtjänt seger.

 

[luddwig]

Många gånger har de, istället för pepp, mötts av "meh, ni spelar fel spel" från vår generation rollspelare.

Jag upplever att det där kommer fram på helt olika sätt här på forumet och ute i verkligheten. Inläggen här är mer kritiska och kategoriska (och där är jag medskyldig). På konvent är det däremot mer pepp. De rutinerade rävarna tycker att det är coolt att det kommer nytt folk till hobbyn, och när det pratas spel är det mestadels välmenande tips och väldigt sällan sågningar.

 

[Basenanji]

Jag tänker att folk vill ha det datorspeliga. De vill levla upp, få belöningar, göra builds – samtidigt som det ska vara en epic story.

Det här har varit min tes länge - och är det än. När jag spelar annat än friform är det där mitt ideal.

 

[Skarpskytten]

Har för mig att jag såg en video där Colville pratade om det, men då utifrån perspektivet att han gjort fel när han förberedde. Typ att resen råkade få 130 HP i speldokumentet men den skulle ha 30, och då är det väl ingen sak att ändra vid spelbordet. Däremot ogillar jag när spelledaren manipulerar berättelsen i en förutbestämd riktning, nullifierar rollpersonernas val eller låter dem komma billigare undan än de egentligen borde ha gjort, till exempel håller dem vid liv när de skulle ha dött enligt reglerna och/eller tärningen. Jag tror inte att sådant manipulerande går att göra helt obemärkt, det kommer att kännas och min upplevelse är att det känns dåligt. Hellre en oturlig död än en oförtjänt seger.

Jag tror iofs att han har förespråkat fusk i andra lägen än SL gjorde en felbedömning. Men jag kan ha fel.

Nu vet jag inte var Matt Mercer - ständigt denna vessla - har sagt i frågan, men klart är ju att han låter rollfigurer dö. (Och då hoppas jag verkligen att det är så att han inte fuskar ibland för att hålla liv i rollfigurer, och gör det ibland). Om vi antar att han inte fuskar med tärningar, så betyder det rimligen att han lär åtminstone en del nya SL att inte göra det heller.

 

[Gamiel]

Sett enkäter på 5e sidor där typ 80% av alla erkänner att de 'fudgar'. Ingen aning om hur det var förr...

D.v.s. 20% ljuger o det gäller även förr.

Vi har alla snabbändrat tärnings resultat, motståndares kapacitet, utfallet på tabeller, ignorerat regler eller liknande för en eller annan anledning.

Även om jag är säker på att det finns ett fåtal som konstant har följt alla regler o tärnings utfall så har jag svårt att tro att de är så många som vissa vill få det att låta som.

 

[luddwig]

Vi har alla snabbändrat tärnings resultat, motståndares kapacitet, utfallet på tabeller, ignorerat regler ...

Jag erkänner mig skyldig. Förr gjorde jag så. Sedan fick jag andra influenser, ändrade min spelstil och upplevde att rollspel blev oerhört mycket roligare. Det är bakgrunden till att jag så envist hävdar att spelledare inte ska "fuska" vid spelbordet, eller åtminstone testa att inte "fuska" och se hur det känns. Och till spelledare som redan testat båda varianterna och kommit fram till att "fusk" ger en bättre upplevelse kan jag bara säga: Bra! Kul! Kör! Men räkna inte med att jag kommer att spela med dig. (Det kanske jag kan tänka mig att göra ändå, det finns bevekelsegrunder, men mer troligt inte.)

 

[Skarpskytten]

Jag erkänner mig skyldig. Förr gjorde jag så. Sedan fick jag andra influenser, ändrade min spelstil och upplevde att rollspel blev oerhört mycket roligare. Det är bakgrunden till att jag så envist hävdar att spelledare inte ska "fuska" vid spelbordet, eller åtminstone testa att inte "fuska" och se hur det känns. Och till spelledare som redan testat båda varianterna och kommit fram till att "fusk" ger en bättre upplevelse kan jag bara säga: Bra! Kul! Kör! Men räkna inte med att jag kommer att spela med dig. (Det kanske jag kan tänka mig att göra ändå, det finns bevekelsegrunder, men mer troligt inte.)

Jag har gjort samma resa. Och jag tycker väl att folk ska göra det som de tycker är kul. Och en sak som jag personligen inte tycker är kul är när SL bryter mot det sociala kontraktet, och jag tror många tycker det samma. Med andra ord: om du som SL från början är tydlig med att du tänker fuska på sättet/en x i situatione/erna y, så kan ju ingen klaga på dig. Om du gör det i smyg, utan att ha förankrat det hos gruppen, och de ertappar dig, då har du ingen rätt att klaga om dina spelare gör slut med dig.

 

[Monokel]

Reglerna och spelvärlden ska aktivt stötta det rollpersonerna förväntas göra.

Det här ser jag som kännetecknande för moderna rollspel, men inte nödvändigtvis för modernt rollspelande i betydelsen "hur spelar den stora massan idag". Istället tycker jag mig se en hel del sådant här:

nykläckta 5E-grupper som ägnar sig åt allt från hovintriger till eget världsbyggande till att försöka sig på något CR-liknande med rollspel som streamunderhållning.

...dvs att man spelar spel som inte är designade för att underlätta och skapa den spelupplevelse man vill ha. Och det gör att det gör lite ont i mig när jag hör personer som bara spelat 5e säga saker i stil med "5e ger så bra stöd för karaktärsspelande" eller "5e är det bästa rollspelet för att man kan spela vad som helst i det". Ryggmärgssvaret blir "ni borde nog prova något annat", vilket lätt kan låta som "ni har kul på fel sätt", men egentligen bara är menat att hjälpa spelarna att få ännu bättre upplevelser.

 

[Bolongo]

Nu vet jag inte var Matt Mercer - ständigt denna vessla - har sagt i frågan, men klart är ju att han låter rollfigurer dö.

 

[entomophobiac]

Ryggmärgssvaret blir "ni borde nog prova något annat", vilket lätt kan låta som "ni har kul på fel sätt", men egentligen bara är menat att hjälpa spelarna att få ännu bättre upplevelser.

Ett tillfälle när detta hände så var det en grupp som precis kört sitt första spelmöte och spelledaren la upp bilder på en grupp jätteglada entusiastiska förstagångsrollspelare på Facebook eller dylik plattform. Ingen av dem hade någonsin rört rollspel innan men fått upp ögonen för det tack vare Twitch. Tippar att de alla är 25-30, plus/minus. 100% kvinnor.

Första posten var: "jag kan tipsa om mycket bättre rollspel".

Inte en bra look hur vi än vrider och vänder på det.

 

[luddwig]

Med andra ord: om du som SL från början är tydlig med att du tänker fuska på sättet/en x i situatione/erna y, så kan ju ingen klaga på dig.

Det finns ju en motsättning här. Å ena sidan vara ärlig med spelarna. Å andra sidan ska "fusket" vara dolt. Jag tycker att det känns svårt att hantera. "Fuskandet" skapar också mängder med frågor. När får spelledaren "fuska"? Hur får hen "fuska"? Hur mycket? Hur hanterar vi om det blir för lite eller mycket? På den tiden när jag "fuskade" var det för att jag trodde att det var så rollspel skulle vara. Samma sak med rälsade äventyr. Det var inget vi i gruppen pratade om. Det var aldrig någon som hade synpunkter. Det bara hände. Jag hoppas att unga rollspelare är bättre på att diskutera förutsättningarna och titta på alternativ idag. Det bäddar för roligare rollspelande.

 

[Henke]

• Mindre fokus på strid
  • Här är jag lite kluven för på vissa forum verkar mångas åsikt att rpg bara är strid och grottröj. Men tonåringarna undvek helst strid om de kunde och CR kör väldigt lite strid.
• Man ska ha roligt
  • Främst kommentarer på forum där roligt trumfar regler. Spelledare erkänner glatt de fuskar bakom skärmen för göra det roligt.
• Inte misslyckas
  • Varken dö eller inte lyckas för det är inte roligt. Fail forward istället för misslyckas.

Tar inte de här tre punkterna på något sätt ut varandra? Om det är mindre fokus på strid och man dessutom inte kan misslyckas (utan istället "faila-forward") så finns det väl egentligen ingen anledning att fuska med tärningsslagen?

Generellt sätt så tänker jag att "moderna" spel (hur moderna de nu är, för nu tänker jag sådant som säkert funnits i minst 15-20 år) uppmuntrar till strömlinjeformning. Att fokusera på det som (enligt spelet) är intressant och ta bort sådant som saknar relevans för det fokuset. Man avgränsar i scener, man summerar eller klipper bort geografiska förflyttningar (och deras slumptabeller), man skapar (som nämnt ovan) regler som stödjer just det fokuset man vill åstadkomma, man undviker att köra fast (t.ex. genom att "faila forward", ersätter "finna dolda ting" med att den som söker på rätt ställe hittar, eller genom att ta bort tärningsslag för sådant som inte är viktigt enligt fokuset), man summerar alla "smyga-slag" till ett gruppslag och för hela scenen etc etc.

 

[Skarpskytten]

Jo, jag såg den fladdra förbi i mitt flöde, så jag var tvungen att gå in på CR-wikin för att ta reda på vad som hänt. Oxh nu såg jag den då.

Also, har bara sett ett par videos av Dungeoncraft, men de jag har sett har varit lysande. Typ 100/100.

 

[Monokel]

Ett tillfälle när detta hände så var det en grupp som precis kört sitt första spelmöte och spelledaren la upp bilder på en grupp jätteglada entusiastiska förstagångsrollspelare på Facebook eller dylik plattform. Ingen av dem hade någonsin rört rollspel innan men fått upp ögonen för det tack vare Twitch. Tippar att de alla är 25-30, plus/minus. 100% kvinnor.

Första posten var: "jag kan tipsa om mycket bättre rollspel".

Inte en bra look hur vi än vrider och vänder på det.

Ja, sånt där ser man alldeles för mycket av (både i rollspelskretsar och i andra sammanhang). Man kan förstås vända på det och säga att det bästa rollspelet för den sortens spel du vill får till är det som råkar finnas till hands (så har det åtminstone ofta varit för mig).

 

[Skarpskytten]

Det finns ju en motsättning här. Å ena sidan vara ärlig med spelarna. Å andra sidan ska "fusket" vara dolt. Jag tycker att det känns svårt att hantera. "Fuskandet" skapar också mängder med frågor. När får spelledaren "fuska"? Hur får hen "fuska"? Hur mycket? Hur hanterar vi om det blir för lite eller mycket?

Ja, skälet att jag slutade fuska var för att jag kände att det var en slippery slope. När man väl räddat livet på en en spelares rollfigur eller låtit dem slå tills de lyckas i en gång, då blir det väldigt svårt att inte göra lika dant nästa gång i samma situationer. Och sen tar det aldrig slut …

Så jag hoppas att det i ”modernt rollspel” ingår att spela med öppna kort.

 

[krank]

Det finns ju en motsättning här. Å ena sidan vara ärlig med spelarna. Å andra sidan ska "fusket" vara dolt.

Nu spelleder jag sällan situationer där jag har anledning att fuska (alltså, där det slås tärning för att se ifall rollpersonerna lyckas med saker) och än mer sällan situationer där risken vid misslyckat är döden (typ strid och sånt). Men jag tänker att man måste skilja på metaöverenskommelsen och den enskilda händelsen.

Alltså, min grundinställning har de senaste årtiondena varit att reglerna och tärningarna är verktyg SL använder för att fatta beslut om vad som händer i fiktionen. Vi spelar inte ett spel i brädspels- eller datorspelsbetydelsen, vi spelar (kring mitt spelbord) roller, och vi spelar ett (interaktivt) skådespel. Reglerna och regelföljande är alltså inte så viktiga, de ligger inte i fokus. SL använder dem när, om och hur hen känner för det.

Det passar min spelstil rätt bra. Och det är något alla spelare kring mitt bord kan vara medvetna om utan att för den sakens skulle veta exakt när jag slår tärning, om jag slår tärning, eller vad jag gör med resultatet.

Det sagt är jag inte inflexibel. Spelar jag med spelare som gillar tärningsslag till exempel och vill ha dem öppna – visst. Jag tycker det stör spelet, men om det inte stör för dem får de väl göra som de vill.


(Det här är såklart inte "modernt rollspel". Jag vet inte om det någonsin varit modernt. Strid och lovsfarlighet har väl typ alltid ingått i åtminstone mainstreamen, liksom att se reglerna som ryggrad för spelandet snarare än som krycka?)

 

[Man Mountainman]

Nu spelleder jag sällan situationer där jag har anledning att fuska (alltså, där det slås tärning för att se ifall rollpersonerna lyckas med saker) och än mer sällan situationer där risken vid misslyckat är döden (typ strid och sånt). Men jag tänker att man måste skilja på metaöverenskommelsen och den enskilda händelsen.

Alltså, min grundinställning har de senaste årtiondena varit att reglerna och tärningarna är verktyg SL använder för att fatta beslut om vad som händer i fiktionen. Vi spelar inte ett spel i brädspels- eller datorspelsbetydelsen, vi spelar (kring mitt spelbord) roller, och vi spelar ett (interaktivt) skådespel. Reglerna och regelföljande är alltså inte så viktiga, de ligger inte i fokus. SL använder dem när, om och hur hen känner för det.

Det passar min spelstil rätt bra. Och det är något alla spelare kring mitt bord kan vara medvetna om utan att för den sakens skulle veta exakt när jag slår tärning, om jag slår tärning, eller vad jag gör med resultatet.

Det sagt är jag inte inflexibel. Spelar jag med spelare som gillar tärningsslag till exempel och vill ha dem öppna – visst. Jag tycker det stör spelet, men om det inte stör för dem får de väl göra som de vill.


(Det här är såklart inte "modernt rollspel". Jag vet inte om det någonsin varit modernt. Strid och lovsfarlighet har väl typ alltid ingått i åtminstone mainstreamen, liksom att se reglerna som ryggrad för spelandet snarare än som krycka?)

Mm, en sak som kan hända är väl att man, som du säger, slår eller ber om ett slag för att få hjälp med att fatta ett beslut, och sen när resultatet kommer upp så inser man att, nä, det här var ju inget bra resultat, jag borde bara ha beslutat mig för det andra resultatet från första början.

Det är ju ändå SL som, ytterst, bestämmer när ett slag ska slås, och då är det ju inte så konstigt om SL ändrar sig *efter* slaget och inser att här borde vi inte ha slagit ett slag (for whatever reason, realism eller pacing eller vad det nu är), och bestämmer sig för att ignorera resultatet.

 

[krank]

Mm, en sak som kan hända är väl att man, som du säger, slår eller ber om ett slag för att få hjälp med att fatta ett beslut, och sen när resultatet kommer upp så inser man att, nä, det här var ju inget bra resultat, jag borde bara ha beslutat mig för det andra resultatet från första början.

Exakt.

Det är inte konstigare än att t.ex. skapa en tråd på forumet, be om respons, men sen i slutänden inte alls göra som responsen säger. Eller få en kommentar från en korrläsare som man struntar i. Det betyder inte nödvändigtvis att tärningsslaget eller responsen eller kommentaren var bortslösad – tvärtom fyllde det ju en funktion i att tvinga en att tänka och fatta ett beslut. Det hade antagligen tagit längre tid att komma fram till beslutet utan tärningsslaget.

(Men det här är definitivt OT, så jag inväntar forumets 5434:e tråd om huruvida det är OK att fudga tärningar innan jag svarar vidare)