Krille
Super Moderator
Åkej, alla mogna rollspelare, med anledning av en deltråd i grannforumet så tar vi upp det här också som en separat tråd. Hur vill vi att ett moget rollspel ska se ut? Finns det redan, eller måste det uppfinnas?
Nekromanti Mogenrollspel
- Thread starter Krille
- Start date
Sereg_UBBT
Swashbuckler
Definiera "moget rollspel", tack 
Är det när man gått ifrån tunnelröjandet och gått över till hovintriger, spolat ner sina gamla tärningar och när ens rollperson består av 20 st a4-sidor bakgrundshistoria och personlighetsbeskrivning men utan exakta speldata?
Är Nobilis ett mer moget rollspel (där man spelar en personifiering av en aspekt av verkligheten (flummigt va?)) än Dungeons & Dragons?
Är det när man gått ifrån tunnelröjandet och gått över till hovintriger, spolat ner sina gamla tärningar och när ens rollperson består av 20 st a4-sidor bakgrundshistoria och personlighetsbeskrivning men utan exakta speldata?
Är Nobilis ett mer moget rollspel (där man spelar en personifiering av en aspekt av verkligheten (flummigt va?)) än Dungeons & Dragons?
Baldyr
Hero
målgruppsanpassning
"Definiera "moget rollspel", tack"
Min definition skulle vara att rollspelet inte (främst) vänder sig till en yngre publik (främst bestående av pojkar). Spelet skulle helt enkelt ha en mer vuxen målgrupp. Kanske som Kult och vissa andra ockulta rollspel och/eller skräckrollspel. (Kult har dessutom en rekommenderad åldersgräns, vad jag kan minnas.)
Fast frågan är om just Kult är särskilt "moget", egentligen? Sedan blir ett rollspel inte ett utpräglat vuxenspel bara för att innehållet är olämpligt för barn. (Ett "moget" rollspel skulle mycket väl kunna både tilltala och vara lämpligt för yngre spelare, men alltså inte vara speciellt anpassat för den vanliga målgruppen.)
/Baldyr
"Definiera "moget rollspel", tack"
Min definition skulle vara att rollspelet inte (främst) vänder sig till en yngre publik (främst bestående av pojkar). Spelet skulle helt enkelt ha en mer vuxen målgrupp. Kanske som Kult och vissa andra ockulta rollspel och/eller skräckrollspel. (Kult har dessutom en rekommenderad åldersgräns, vad jag kan minnas.)
Fast frågan är om just Kult är särskilt "moget", egentligen? Sedan blir ett rollspel inte ett utpräglat vuxenspel bara för att innehållet är olämpligt för barn. (Ett "moget" rollspel skulle mycket väl kunna både tilltala och vara lämpligt för yngre spelare, men alltså inte vara speciellt anpassat för den vanliga målgruppen.)
/Baldyr
Rosen
Myrmidon
Re: målgruppsanpassning
Spelet skulle helt enkelt ha en mer vuxen målgrupp.
Mtp på publiken när Greg Stafford höll seminarium på LinCon för en massa år sedan - Pendragon.
--
Åke
Spelet skulle helt enkelt ha en mer vuxen målgrupp.
Mtp på publiken när Greg Stafford höll seminarium på LinCon för en massa år sedan - Pendragon.
--
Åke
Krille
Super Moderator
"Definiera "moget rollspel", tack "
Det är ju definitionen jag frågar efter. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
En av orsakerna till att jag tar upp tråden är Baldyrs önskemål om ett "moget rollspel" i grannforumet. Själv har jag god lust att sätta etiketten "moget rollspel" på Västmark, men jag vet inte hur andra ser på det.
"Det är ju definitionen jag frågar efter. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
En av orsakerna till att jag tar upp tråden är Baldyrs önskemål om ett "moget rollspel" i grannforumet. Själv har jag god lust att sätta etiketten "moget rollspel" på Västmark, men jag vet inte hur andra ser på det.
Baldyr
Hero
"Hur vill vi att ett moget rollspel ska se ut? Finns det redan, eller måste det uppfinnas?"
Kort svar: Ingen aning, antagligen, respektive antagligen inte.
Långt svar: Jag vet inte om jag är speciellt "mogen" själv men jag känner mig nog i viss mån allienerad av rollspelshobbyn. Det är ganska länge sedan jag "överlistade" rollspelskonstruktörerna och det gamla äventyrskonceptet (alltså att man genererar rollfigurer, spelar äventyr och förbättrar rollfigurerna tills kampanjen börjar kännas trist - sedan börjar man om med nyskapade rollfigurer) känns inte längre intressant. De flesta rollspelsprodukter som ges ut riktar sig till någon helt annan än mig, känns det som. Jag känner helt enkelt inte igen mig i den tilltänkta målgruppen.
Men att försöka göra någonting annat av rollspelsmediet (oavsett om det handlar om lajv, friform eller vad som helst) döms snabbt ut som pretentiöst eller bara tråkigt. Det känns som om man förväntas fortsätta spela som man gjorde när man var ny i hobbyn - och gilla det. Fast det känns inte speciellt givande att leva i det förgångna och förgäves försöka återuppliva barndomens rollspelsmagi (alltså när allt fortfarande var nytt och fantastiskt). Jag är inte speciellt nostalgisk över min hobby.
Man försöker antingen jobba med den befintliga formen (som egentligen redan definierades för ca 25 år sedan) eller så hänger man sig åt experimentella spelstilar eller progressiva spelkoncept. (Hogsheads New Stile-produktlinje verkar vara ett försök till något liknande.)
Själv håller jag fast vid det traditionella bordsrollspels-formatet med regler, tärningar, spelledare och så vidare. Däremot försöker jag ändra innehållet i spelet något, så att det inte blir lika enformigt och platt. Några egentliga pretentioner försöker jag dock inte ha.
Alltså: Det finns antagligen redan rollspel som riktar sig till en lite ändre och måhända "mognare" publik. Dessa spel tilltalar antagligen inte mig personligen speciellt mycket, eftersom jag hellre anpassar det välkända formatet efter mina egna behov. Rollspel blir trots allt bara vad man gör det till.
/Baldyr, som dock tycker att ämnet är intressant
Kort svar: Ingen aning, antagligen, respektive antagligen inte.
Långt svar: Jag vet inte om jag är speciellt "mogen" själv men jag känner mig nog i viss mån allienerad av rollspelshobbyn. Det är ganska länge sedan jag "överlistade" rollspelskonstruktörerna och det gamla äventyrskonceptet (alltså att man genererar rollfigurer, spelar äventyr och förbättrar rollfigurerna tills kampanjen börjar kännas trist - sedan börjar man om med nyskapade rollfigurer) känns inte längre intressant. De flesta rollspelsprodukter som ges ut riktar sig till någon helt annan än mig, känns det som. Jag känner helt enkelt inte igen mig i den tilltänkta målgruppen.
Men att försöka göra någonting annat av rollspelsmediet (oavsett om det handlar om lajv, friform eller vad som helst) döms snabbt ut som pretentiöst eller bara tråkigt. Det känns som om man förväntas fortsätta spela som man gjorde när man var ny i hobbyn - och gilla det. Fast det känns inte speciellt givande att leva i det förgångna och förgäves försöka återuppliva barndomens rollspelsmagi (alltså när allt fortfarande var nytt och fantastiskt). Jag är inte speciellt nostalgisk över min hobby.
Man försöker antingen jobba med den befintliga formen (som egentligen redan definierades för ca 25 år sedan) eller så hänger man sig åt experimentella spelstilar eller progressiva spelkoncept. (Hogsheads New Stile-produktlinje verkar vara ett försök till något liknande.)
Själv håller jag fast vid det traditionella bordsrollspels-formatet med regler, tärningar, spelledare och så vidare. Däremot försöker jag ändra innehållet i spelet något, så att det inte blir lika enformigt och platt. Några egentliga pretentioner försöker jag dock inte ha.
Alltså: Det finns antagligen redan rollspel som riktar sig till en lite ändre och måhända "mognare" publik. Dessa spel tilltalar antagligen inte mig personligen speciellt mycket, eftersom jag hellre anpassar det välkända formatet efter mina egna behov. Rollspel blir trots allt bara vad man gör det till.
/Baldyr, som dock tycker att ämnet är intressant
Baldyr
Hero
Re: målgruppsanpassning
...eller så känner den yngre generationen inte till vare sig Pendragon eller herr Stafford. Fast det kanske är samma sak som att spelet vänder sig till en äldre publik?
/Baldyr
...eller så känner den yngre generationen inte till vare sig Pendragon eller herr Stafford. Fast det kanske är samma sak som att spelet vänder sig till en äldre publik?
/Baldyr
Baldyr
Hero
Västmark
Jag håller nog med om att Västmark i viss mån är ett "moget rollspel". Det är antagligen därför jag tycker att det verkar intressant.
/Baldyr
Jag håller nog med om att Västmark i viss mån är ett "moget rollspel". Det är antagligen därför jag tycker att det verkar intressant.
/Baldyr
Man Mountainman
Storsvagåret
Re: målgruppsanpassning
Eller en direkt följd av det.
Eller en direkt följd av det.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,659
<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>
Herr Nils, som undrar hur odört smakar?
<hr></blockquote>
Jag tror att det påminner lite om absint, fast utan alkoholbrännet.
I övrigt bra kommentarer. Jag försöker själv sätta spelarna i moraliska dilemman, gråzoner är mycket intressantare än svart-vitt. (Iofs så brukar de alltid tippa åt det kolsvarta hållet...)
Speciellt kul är det när spelarna menar väl och det sedan visar sig att allt blev fel och de måste jobba häcken av sig för att rätta till det och de bara ställer till det mer och mer!
Herr Nils, som undrar hur odört smakar?
<hr></blockquote>
Jag tror att det påminner lite om absint, fast utan alkoholbrännet.
I övrigt bra kommentarer. Jag försöker själv sätta spelarna i moraliska dilemman, gråzoner är mycket intressantare än svart-vitt. (Iofs så brukar de alltid tippa åt det kolsvarta hållet...)
Speciellt kul är det när spelarna menar väl och det sedan visar sig att allt blev fel och de måste jobba häcken av sig för att rätta till det och de bara ställer till det mer och mer!
Utan att försöka mig på att definiera det något luddiga begreppet "mogen" skulle jag nog vilja påstå att frågan är ställd lite från fel vinkel. Om man skulle uppfinna ett spel som skulle få beteckningen "moget" skulle det per definition inte vara det särskilt länge om det spelades av omogna spelare. Detta gäller naturligtvis om man vänder på det hela och låter mogna spelare spela ett omoget spel. Då skulle det helt plötsligt byta karaktär och bli ett moget spel.
Så enligt mig kan inte spel vara mogna/omogna. Mogenhetsgraden avgörs helt och fullt av spelarna och spelledaren. Jag håller dock med om att vissa typer av spel drar till sig mogna/omogna spelare i olika grad, men att det skulle vara tillräckligt för att sätta en dekal som det står "moget" på håller jag inte med om.
/Anders
Så enligt mig kan inte spel vara mogna/omogna. Mogenhetsgraden avgörs helt och fullt av spelarna och spelledaren. Jag håller dock med om att vissa typer av spel drar till sig mogna/omogna spelare i olika grad, men att det skulle vara tillräckligt för att sätta en dekal som det står "moget" på håller jag inte med om.
/Anders
hyperdrive
Veteran
Definitionsförslag och anmärkning.
Det är ju definitionen jag frågar efter.
Moget rollspel skulle kunna vara ett mått på komplexiteten på berättelsen och interaktionen mellan spelarna och deras karaktärer.
Kan man uppnå moget rollspel genom att läsa om det i en bok? Kanske, men det är inte troligt. Människor tendera att lära sig efter exempel snarare än efter vad de blir tillsagda. Alltså: Om spelledaren föregår med gott exempel så kommer spelarna att spela moget och tvärt om.
Definitionen lämnar naturligtvis en lucka genom att den inte specificerar innehållet i berättelsen. Är det konst man är ute efter eller bara en rolig stund med sina polare, eller båda? 'Omoget' rollspel kan ju mycket väl vara moget umgänge med likasinnade även om det kanske inte ger upphov till konst.
/Kristofer
Det är ju definitionen jag frågar efter.
Moget rollspel skulle kunna vara ett mått på komplexiteten på berättelsen och interaktionen mellan spelarna och deras karaktärer.
Kan man uppnå moget rollspel genom att läsa om det i en bok? Kanske, men det är inte troligt. Människor tendera att lära sig efter exempel snarare än efter vad de blir tillsagda. Alltså: Om spelledaren föregår med gott exempel så kommer spelarna att spela moget och tvärt om.
Definitionen lämnar naturligtvis en lucka genom att den inte specificerar innehållet i berättelsen. Är det konst man är ute efter eller bara en rolig stund med sina polare, eller båda? 'Omoget' rollspel kan ju mycket väl vara moget umgänge med likasinnade även om det kanske inte ger upphov till konst.
/Kristofer
Rickard
Urverk speldesign
Re: målgruppsanpassning
"...eller så känner den yngre generationen inte till vare sig Pendragon eller herr Stafford."
...eller så orkar inte ung publik gå på seminarier..
/[color:448800]Han</font color=448800> som tycker "ung publik" är under 17 år
"...eller så känner den yngre generationen inte till vare sig Pendragon eller herr Stafford."
...eller så orkar inte ung publik gå på seminarier..
/[color:448800]Han</font color=448800> som tycker "ung publik" är under 17 år
Rickard
Urverk speldesign
"Hur vill vi att ett moget rollspel ska se ut?"
Vet inte om jag är kvalificerad nog för att svara på fråga.. Är 22 år och betraktar knappast mig själv som mogen, fast det är mer för att jag inte orkar vara det.. Dock har jag spelat rollspel ett tag..
Ett moget rollspel? Hur skulle det vara? Min definition på mognare rollspel är sådana som inte bara förklarar det generella, alltså "Här är miljön, du kan utgå från detta och hitta på vad som helst", utan mer går in på djupet på de alldagliga sakerna.. Förklarar hur byråkrati går till, hur riddare ska uppföra sig, hur man tillverkar saker, vardagligt leverne, m.m. (skriver "m.m." då att jag inte kommer på fler saker)..
"Finns det redan,"
Finns och finns.. Jag antar att de gamla spelmakarna (t.ex. Anders Blixt) har mognat och därmed gör mognare rollspel.. De har varit med om de klassiska rollspelen och vill skapa något som skiljer sig lite..
Om man jämför DoD och Gondica tycker jag den senare passar bättre in på min definition..
"...måste det uppfinnas?"
/[color:448800]Han</font color=448800> som tycker omväxling förnöjer
Vet inte om jag är kvalificerad nog för att svara på fråga.. Är 22 år och betraktar knappast mig själv som mogen, fast det är mer för att jag inte orkar vara det.. Dock har jag spelat rollspel ett tag..
Ett moget rollspel? Hur skulle det vara? Min definition på mognare rollspel är sådana som inte bara förklarar det generella, alltså "Här är miljön, du kan utgå från detta och hitta på vad som helst", utan mer går in på djupet på de alldagliga sakerna.. Förklarar hur byråkrati går till, hur riddare ska uppföra sig, hur man tillverkar saker, vardagligt leverne, m.m. (skriver "m.m." då att jag inte kommer på fler saker)..
"Finns det redan,"
Finns och finns.. Jag antar att de gamla spelmakarna (t.ex. Anders Blixt) har mognat och därmed gör mognare rollspel.. De har varit med om de klassiska rollspelen och vill skapa något som skiljer sig lite..
Om man jämför DoD och Gondica tycker jag den senare passar bättre in på min definition..
"...måste det uppfinnas?"
/[color:448800]Han</font color=448800> som tycker omväxling förnöjer
Rising
Vila i frid
Ett manifest:
Följande förändringar måste ett rollspel göra för att få bli kallat en mogen berättarkonst: (enligt mig, förstås)
Inget mer rollspel för blott rollspelandets skull!
Dagens äventyr arbetar efter nästan samma principer som de allra första speltesterna på DnD-stridssystemet: Man går omkring lite, möter ett monster, försöker slå ner monstret, belönas med xp, erfarenhet och kanske lite utrustning. Sedan fortsätter man att gå en bit. Återigen möter man ett monster. Denna gång är det en något svårare motståndare, men om man vinner så får man återigen ett gäng med belöningar. Därefter så går man ytterligare en bit...
Och så vidare... Det här har spelat ut sin roll och nu för tiden skiter vi i monster av varierande svårighetsgrad. Vi har nämligen redan hackat oss upp mot drakarna (eller vad vi nu har i toppen) genom hela skalan av goblins, owlbears och beholders. Det är inte roligt längre. Det där är bara rollspel för rollspelandets skull och det har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Inget mer idisslande av färdigtuggad genreunderhållning!
Rollspel är ett kraftfullt medie och förtjänar bättre än att enbart kunna hantera en och samma historia sett genom tusen olika genrer av varierande fantasifullhet. Om det handlar om historiskt korrekt medeltid eller fantasifull zombiewestern spelar ju i längden ingen roll.
Framtidens mogna rollspel kommer kunna ta mediet på allvar och berätta viktiga och angelägna historier om trovärdiga människor. Man kommer fortfarande kunna använda fantasifulla miljöer som fond åt äventyren, men det kommer inte bara vara fråga om meningslös sensationalism, utan bakom varje fantasifullhet kommer det att finnas symbolism, dolda budskap och finstilta samhällskommentarer. Tänk på "Gullivers resor" (eller vad boken heter) -framtidens viktigaste rollspelsutvecklare kommer utgöras av filosofer och journalister snarare än dagens blandning av akademiker och genrefanatiker.
Vi har redan fattat att en cyborg, en zombie och en golem fungerar på ungefär ett och samma sätt, fast sett ur tre olika genresynvinklar. Det räcker inte för att underhålla oss längre. Den sortens substanslösa detaljförändringar har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Ingen mer nostalgisk stagnation!
Vi behöver nytt blod. Vi behöver rebeller. Vi behöver galningar som återuppfinner rollspelsmediet och de måste vara fullständigt hänsynslösa mot allt som heter "tradition" och "så ska det vara".
Bort med alla gamla rollspel! Alla gamla befintliga rollspel har varit värdelösa! Nu behövs det nytänkande! Rollspelshobbyn behöver motsättningar. Det behövs en svulstig symfonirockscen som kan ta över från den okomplicerade sextiotalspoppen och därefter en punkscen som kan ta tillbaka musiken från symfonirockarna. Vi behöver den här typen av kulturella motpoler, den här typen av bredd och den här typen av bråk i rollspelsvärlden. Ni kanske säger "jamen friformare och tabellkobolder hatar ju varandra!" men jag pratar om större och viktigare motsättningar än så! Det ska inte bara finnas motsättningar mellan oss spelare, rollspelskonstruktörerna måste vara oense också. Utgivarna med.Vi måste ha uppstickare i rollspelsbranschen som räcker finger åt alla andra. Det kanske låter tokigt, men alla medier behöver egensinniga galningar som Strindberg, Kubrick, Picasso och Johnny Rotten.
Vi behöver nytänkare som inte stryker rollspelarna medhårs. Nostalgi och konservatism har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Inget mer trams!
Rollspel behöver genomgå samma utveckling som serier har gjort. Dels måste det till lite flummiga Robert Crumb-rollspel som sätter sig på tvären mot allt vad traditionellt rollspel heter och som kan göra rollspel "farligt" igen.
Sedan behöver vi en Alan Moore och en Frank Miller som kan göra "övergångsrollspel". Det ska vara titlar som både har charmen hos traditionella barnrollspel, men som också vidareutvecklar genren och sätter den i ett nytt, vuxnare sammanhang. Satir, samhällskritik, experimentlusta... Det kommer krävas mycket av dessa rollspel!
Efter det ska vi dundra på med renodlade, lågmälda vuxenrollspel som appelerar till andra än de redan rollspelsfrälsta. Ungefär som serievärldens självbiografiker: Hernandez, Clowes, Tomine, Ahlgren osv... De kommer sätta rollspelen på kultursidorna och använda rollspelsmediet till något helt nytt och obeprövat. Folk ur alla samhällsklasser kommer dras till hobbyn och en rollspelsexplosion kommer vara i antågande.
Först och främst behövs det däremot ett superverk som förändrar hela mediet över en natt.
Vi behöver en "Maus" - en Art Spiegelman.
Vårt rollspel behöver kanske inte vinna pulitzerpris, men det ska med all tydlighet bevisa för alla att rollspelsmediet är kapabelt att behandla svåra ämnen med allvar och skarpsynthet utan att bli tråkigt eller mästrande. Verket ska visa att rollspelsmediet är utmärkt till att behandla även obekväma, aktuella och vuxna ämnen lika bra som barnsligt charmiga och lättillgängliga sådana.
Vem kommer skapa rollspelens motsvarighet till seriernas "Maus"? Vad kommer det att handla om?
Det vet vi inte idag, men det kommer helt klart inte handla om grottgångar och owlbears. Sån skit har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Jag föreslår:
Ett deckarskräckrollspel utan övernaturligheter. Ett thriller-rollspel. thrillern är en genre som tilltalar många och som är enkel att använda som bas för svidande satir och samhällskritik samt intressanta personporträtt. Om spelet utspelas i vår verklighet så blir inlärningsperioden dessutom föredömligt kort.
Reglerna ska vara strama och påminna mest om ett tärningslöst Storytellersystem. Det ska stå på rollformuläret vad du kan, helt enkelt. När man skapar sin rollperson så väljer man endast attribut från en stor lista, men egenskaperna ska sakna siffervärden helt. I vårt rollspel slår man inte tärningar utan berättandet står helt i fokus. fördelen med polisthrillern är att den största utmaningen i den genren är tankearbete och problemlösning, vilket innebär att spelarnas klurförmåga kommer vara det viktigaste. Det gör spelet lättförståeligt för nybörjare. Att få en mordgåta på halsen är en uppgift som alla kan sätta sig in i. Det har de ju sett på teve.
Rollspelet ska vara socialt och en viktig del av spelsessionerna ska gå åt till familjeliv och liknande. Det här kommer göra spelet intressantare än vanliga "tjuv-och-polis"-spel. Hur det ska gå till i spelmekanismer vet jag inte. Rollspelet får inte vara exklusivt för spelgrupper med supererfarna spelledare.
Man måste tänka till i själva konceptet så att inte rollspelet blir ett vanligt "göm er i källaren och spela"-rollspel. Istället borde man försöka vinkla rollspelet till att bli en sorts partyrollspel som man kan plocka fram och köra utan alltför stora förberedelser. Något som känns lika naturligt att ta fram som TP med andra ord. Det är målsättningen.
Slutligen behövs det många och bra mordgåtor. De ska inte köpas separat som våra vanliga äventyr (det är för nördigt) utan på något vis ska de kunna genereras fram av spelledarna själva på nolltid. Hur man lyckas med detta utan att äventyren blir förutsägbara och färglösa, det vet jag inte. Förmodligen mha ett system med olika kort som man kan kombinera och på så vis få en komplett mordgåta. Det kommer nog ändå krävas väldigt mycket arbete från spelledaren. Man skulle kunna ha färdiga äventyr, men då måste dessa vara konstruerade så att spelledaren inte ska behöva plugga in äventyren i förväg utan kan spelleda dem på flygande fot.
Det viktigaste blir dock samhällskritiken och de vardagliga partierna. Ett vanligt parti måste hålla i jämförelse med våra populäraste deckarförfattares verk i fråga om djup och budskap. Det är väl ett plus om spelet blir spännande också.
---
Något sån't.
Det var mina tankar om moderna, mogna rollspel.
/Rising
Följande förändringar måste ett rollspel göra för att få bli kallat en mogen berättarkonst: (enligt mig, förstås)
Inget mer rollspel för blott rollspelandets skull!
Dagens äventyr arbetar efter nästan samma principer som de allra första speltesterna på DnD-stridssystemet: Man går omkring lite, möter ett monster, försöker slå ner monstret, belönas med xp, erfarenhet och kanske lite utrustning. Sedan fortsätter man att gå en bit. Återigen möter man ett monster. Denna gång är det en något svårare motståndare, men om man vinner så får man återigen ett gäng med belöningar. Därefter så går man ytterligare en bit...
Och så vidare... Det här har spelat ut sin roll och nu för tiden skiter vi i monster av varierande svårighetsgrad. Vi har nämligen redan hackat oss upp mot drakarna (eller vad vi nu har i toppen) genom hela skalan av goblins, owlbears och beholders. Det är inte roligt längre. Det där är bara rollspel för rollspelandets skull och det har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Inget mer idisslande av färdigtuggad genreunderhållning!
Rollspel är ett kraftfullt medie och förtjänar bättre än att enbart kunna hantera en och samma historia sett genom tusen olika genrer av varierande fantasifullhet. Om det handlar om historiskt korrekt medeltid eller fantasifull zombiewestern spelar ju i längden ingen roll.
Framtidens mogna rollspel kommer kunna ta mediet på allvar och berätta viktiga och angelägna historier om trovärdiga människor. Man kommer fortfarande kunna använda fantasifulla miljöer som fond åt äventyren, men det kommer inte bara vara fråga om meningslös sensationalism, utan bakom varje fantasifullhet kommer det att finnas symbolism, dolda budskap och finstilta samhällskommentarer. Tänk på "Gullivers resor" (eller vad boken heter) -framtidens viktigaste rollspelsutvecklare kommer utgöras av filosofer och journalister snarare än dagens blandning av akademiker och genrefanatiker.
Vi har redan fattat att en cyborg, en zombie och en golem fungerar på ungefär ett och samma sätt, fast sett ur tre olika genresynvinklar. Det räcker inte för att underhålla oss längre. Den sortens substanslösa detaljförändringar har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Ingen mer nostalgisk stagnation!
Vi behöver nytt blod. Vi behöver rebeller. Vi behöver galningar som återuppfinner rollspelsmediet och de måste vara fullständigt hänsynslösa mot allt som heter "tradition" och "så ska det vara".
Bort med alla gamla rollspel! Alla gamla befintliga rollspel har varit värdelösa! Nu behövs det nytänkande! Rollspelshobbyn behöver motsättningar. Det behövs en svulstig symfonirockscen som kan ta över från den okomplicerade sextiotalspoppen och därefter en punkscen som kan ta tillbaka musiken från symfonirockarna. Vi behöver den här typen av kulturella motpoler, den här typen av bredd och den här typen av bråk i rollspelsvärlden. Ni kanske säger "jamen friformare och tabellkobolder hatar ju varandra!" men jag pratar om större och viktigare motsättningar än så! Det ska inte bara finnas motsättningar mellan oss spelare, rollspelskonstruktörerna måste vara oense också. Utgivarna med.Vi måste ha uppstickare i rollspelsbranschen som räcker finger åt alla andra. Det kanske låter tokigt, men alla medier behöver egensinniga galningar som Strindberg, Kubrick, Picasso och Johnny Rotten.
Vi behöver nytänkare som inte stryker rollspelarna medhårs. Nostalgi och konservatism har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Inget mer trams!
Rollspel behöver genomgå samma utveckling som serier har gjort. Dels måste det till lite flummiga Robert Crumb-rollspel som sätter sig på tvären mot allt vad traditionellt rollspel heter och som kan göra rollspel "farligt" igen.
Sedan behöver vi en Alan Moore och en Frank Miller som kan göra "övergångsrollspel". Det ska vara titlar som både har charmen hos traditionella barnrollspel, men som också vidareutvecklar genren och sätter den i ett nytt, vuxnare sammanhang. Satir, samhällskritik, experimentlusta... Det kommer krävas mycket av dessa rollspel!
Efter det ska vi dundra på med renodlade, lågmälda vuxenrollspel som appelerar till andra än de redan rollspelsfrälsta. Ungefär som serievärldens självbiografiker: Hernandez, Clowes, Tomine, Ahlgren osv... De kommer sätta rollspelen på kultursidorna och använda rollspelsmediet till något helt nytt och obeprövat. Folk ur alla samhällsklasser kommer dras till hobbyn och en rollspelsexplosion kommer vara i antågande.
Först och främst behövs det däremot ett superverk som förändrar hela mediet över en natt.
Vi behöver en "Maus" - en Art Spiegelman.
Vårt rollspel behöver kanske inte vinna pulitzerpris, men det ska med all tydlighet bevisa för alla att rollspelsmediet är kapabelt att behandla svåra ämnen med allvar och skarpsynthet utan att bli tråkigt eller mästrande. Verket ska visa att rollspelsmediet är utmärkt till att behandla även obekväma, aktuella och vuxna ämnen lika bra som barnsligt charmiga och lättillgängliga sådana.
Vem kommer skapa rollspelens motsvarighet till seriernas "Maus"? Vad kommer det att handla om?
Det vet vi inte idag, men det kommer helt klart inte handla om grottgångar och owlbears. Sån skit har ingen plats i framtidens mogna rollspel.
Jag föreslår:
Ett deckarskräckrollspel utan övernaturligheter. Ett thriller-rollspel. thrillern är en genre som tilltalar många och som är enkel att använda som bas för svidande satir och samhällskritik samt intressanta personporträtt. Om spelet utspelas i vår verklighet så blir inlärningsperioden dessutom föredömligt kort.
Reglerna ska vara strama och påminna mest om ett tärningslöst Storytellersystem. Det ska stå på rollformuläret vad du kan, helt enkelt. När man skapar sin rollperson så väljer man endast attribut från en stor lista, men egenskaperna ska sakna siffervärden helt. I vårt rollspel slår man inte tärningar utan berättandet står helt i fokus. fördelen med polisthrillern är att den största utmaningen i den genren är tankearbete och problemlösning, vilket innebär att spelarnas klurförmåga kommer vara det viktigaste. Det gör spelet lättförståeligt för nybörjare. Att få en mordgåta på halsen är en uppgift som alla kan sätta sig in i. Det har de ju sett på teve.
Rollspelet ska vara socialt och en viktig del av spelsessionerna ska gå åt till familjeliv och liknande. Det här kommer göra spelet intressantare än vanliga "tjuv-och-polis"-spel. Hur det ska gå till i spelmekanismer vet jag inte. Rollspelet får inte vara exklusivt för spelgrupper med supererfarna spelledare.
Man måste tänka till i själva konceptet så att inte rollspelet blir ett vanligt "göm er i källaren och spela"-rollspel. Istället borde man försöka vinkla rollspelet till att bli en sorts partyrollspel som man kan plocka fram och köra utan alltför stora förberedelser. Något som känns lika naturligt att ta fram som TP med andra ord. Det är målsättningen.
Slutligen behövs det många och bra mordgåtor. De ska inte köpas separat som våra vanliga äventyr (det är för nördigt) utan på något vis ska de kunna genereras fram av spelledarna själva på nolltid. Hur man lyckas med detta utan att äventyren blir förutsägbara och färglösa, det vet jag inte. Förmodligen mha ett system med olika kort som man kan kombinera och på så vis få en komplett mordgåta. Det kommer nog ändå krävas väldigt mycket arbete från spelledaren. Man skulle kunna ha färdiga äventyr, men då måste dessa vara konstruerade så att spelledaren inte ska behöva plugga in äventyren i förväg utan kan spelleda dem på flygande fot.
Det viktigaste blir dock samhällskritiken och de vardagliga partierna. Ett vanligt parti måste hålla i jämförelse med våra populäraste deckarförfattares verk i fråga om djup och budskap. Det är väl ett plus om spelet blir spännande också.
---
Något sån't.
Det var mina tankar om moderna, mogna rollspel.
/Rising
Ymir
Liten kantbaron
Re: Riktigt "mogna" rollpersoner
Tja...ska det vara _riktigt_ moget rollspel bör man skippa deckarkonceptet, imho - hela det känns lätt oseriöst. ;-)
Nej...ett _riktigt_ moget rollspel borde snarare ha rp:er och koncept som de vi hade i vår senaste avslutade kampanj, en förbaskat psykad skräckhistoria i en walesisk håla.:
Jag spelade en introvert och kraftigt socialt hämmad brittisk tonårsflicka, Sarah, som traumatiskt förlorat sin familj i en bilolycka några år tidigare och blivit adopterad av sin mosters familj i hålan Hawford i Wales. Hon hade tillbringat ett halvår på barnpsyken, och sedan dess blivit religiös, i ett försök att söka tröst eller något ditåt. Hon drömde om att bli älskad och själv älska (men hennes fostersyster var den enda hon förmådde älska på riktigt), och sökte fruktlöst kontakt med de andra i sin klass, där hon för alltid blev en tystlåten, stammande outsider som satt och tryckte i ett hörn. Kampanjen som följde gjorde henne knappast mindre psykiskt störd, heller, men det är en helt annan, väldigt barnförbjuden, historia.
Den andra spelaren gestaltade William, en stillsam, frånskiljd akademikernörd och bokantikvarie i 40-årsåldern, som bodde ihop med sin mor sedan frugan och dottern stuckit till Cardiff. William mådde väl rätt mycket bättre än Sarah rent psykiskt, hade ju gott om vänner och allt, men hade i gengäld hjärtproblem samt skuldkomplex riktade gentemot sin mor för att han brydde sig för lite om henne. Kampanjen inleddes lagom härligt med att mamman ifråga hastigt avled i en hjärtattack, så man fick in lite Ångest på hög nivå även i Williams liv.
SÅ ska rollpersoner i 'moget' rollspel se ut, om man frågar mig. Vanliga människor med vanliga problem, och en rejäl till mycket rejäl dos renodlad Ångest
- Ymir, tycker ordet 'seriöst' låter bättre i sammanhanget än ordet 'moget'.
Tja...ska det vara _riktigt_ moget rollspel bör man skippa deckarkonceptet, imho - hela det känns lätt oseriöst. ;-)
Nej...ett _riktigt_ moget rollspel borde snarare ha rp:er och koncept som de vi hade i vår senaste avslutade kampanj, en förbaskat psykad skräckhistoria i en walesisk håla.:
Jag spelade en introvert och kraftigt socialt hämmad brittisk tonårsflicka, Sarah, som traumatiskt förlorat sin familj i en bilolycka några år tidigare och blivit adopterad av sin mosters familj i hålan Hawford i Wales. Hon hade tillbringat ett halvår på barnpsyken, och sedan dess blivit religiös, i ett försök att söka tröst eller något ditåt. Hon drömde om att bli älskad och själv älska (men hennes fostersyster var den enda hon förmådde älska på riktigt), och sökte fruktlöst kontakt med de andra i sin klass, där hon för alltid blev en tystlåten, stammande outsider som satt och tryckte i ett hörn. Kampanjen som följde gjorde henne knappast mindre psykiskt störd, heller, men det är en helt annan, väldigt barnförbjuden, historia.
Den andra spelaren gestaltade William, en stillsam, frånskiljd akademikernörd och bokantikvarie i 40-årsåldern, som bodde ihop med sin mor sedan frugan och dottern stuckit till Cardiff. William mådde väl rätt mycket bättre än Sarah rent psykiskt, hade ju gott om vänner och allt, men hade i gengäld hjärtproblem samt skuldkomplex riktade gentemot sin mor för att han brydde sig för lite om henne. Kampanjen inleddes lagom härligt med att mamman ifråga hastigt avled i en hjärtattack, så man fick in lite Ångest på hög nivå även i Williams liv.
SÅ ska rollpersoner i 'moget' rollspel se ut, om man frågar mig. Vanliga människor med vanliga problem, och en rejäl till mycket rejäl dos renodlad Ångest
- Ymir, tycker ordet 'seriöst' låter bättre i sammanhanget än ordet 'moget'.
Man Mountainman
Storsvagåret
Re: Riktigt "mogna" rollpersoner
Ångest
Jag vet inte, men på något sätt känns det som att Ångest är något som hör tonåren till. Inte för att vuxna människor inte kan känna Ångest, men det är nog tonårens frustration som är den bästa grogrunden för Ångest.
Personligen tycker jag att Ångest mest är larvigt pretentiöst och inte alls särskilt vare sig Moget eller Seriöst. Jamenar, vem som helst kan väl slänga ihop en djupt störd rollperson som skjutit sin morsa, våldtagit sin syrra och offrat sin dotter i en nekromantisk ritual, och sedan ägna hela äventyret åt att sitta och tugga mattkanter.
Ångest
Jag vet inte, men på något sätt känns det som att Ångest är något som hör tonåren till. Inte för att vuxna människor inte kan känna Ångest, men det är nog tonårens frustration som är den bästa grogrunden för Ångest.
Personligen tycker jag att Ångest mest är larvigt pretentiöst och inte alls särskilt vare sig Moget eller Seriöst. Jamenar, vem som helst kan väl slänga ihop en djupt störd rollperson som skjutit sin morsa, våldtagit sin syrra och offrat sin dotter i en nekromantisk ritual, och sedan ägna hela äventyret åt att sitta och tugga mattkanter.
Rising
Vila i frid
Re: Riktigt
"ett _riktigt_ moget rollspel borde snarare ha rp:er och koncept som de vi hade i vår senaste avslutade kampanj, en förbaskat psykad skräckhistoria i en walesisk håla.: "
Är det inte skillnad på vuxna, mogna, seriösa ROLLSPEL och mogna, vuxna, serlösa ÄVENTYR?
Redan idag spelas det ju mogna äventyr runtom i landet och det har man säkert gjort länge. Problemet är väl bara att de flesta av dessa äventyr är systemlösa eller förhåller sig mycket löst till riktiga regelverk. Det gör det ju mycket svårt för folk som vill prova på vuxet&moget rollspel. De måste ju allihop uppfinna hjulet var och en för sig. Vad vi behöver är ju ett vuxet och moget ROLLSPEL att spela dessa mogna och vuxna ÄVENTYR i.
Annars håller jag väl med dig. Jag tyckte ditt exempel kanske hade en brist, dock: Det är lite farligt att låta rollpersonerna ha sociala problem eftersom det lätt blir så att även spelarna "sitter och trycker i ett hörn" vilket sällan medför bra rollspelsstämning. Den sortens karaktärer undviker jag själv eftersom de går dåligt ihop med mediet, ungefär på samma sätt som stumma personer inte är direkt lämpliga i radioteatrar. Nå, du hade å andra sidan bara två spelare, då är det säkert okej (ingen spelare försvinner i mängden).
Om ngn är nyfiken på vad jag lirar för "vuxna" kampanjer så kan jag väl klippa&klistra in följande äventyrsbeskrivning som jag gjorde en gång i tiden:
"Rollpersonerna var ett ungt lesbiskt par med familj: (Bianca; textilkonstnär och söt optimistisk sangviniker som har gett upp en lovande politisk karriär i vänsterpartiet för att ta hand om hennes tvillingsöner hon fick i gymnasiet. Ena pojken lider av depressioner och kronisk nervositet och tar mycket av hennes tid. Vanja; Biancas mor. Arbetslös, och hon har också mycket dåliga nerver. Hon brukade ta hand om barnen men nu klarar hon inte längre av det utan bor hos sin dotter och blir omhändertagen. Mor och dotter är mest rädda för att myndigheterna skall ta barnen ifrån dem. Moa; Biancas partner. Hon är en tuff feministisk asiatisk tjej med ett mörkt förflutet som jobbar som bartender på en homoklubb i Sthlm. Moa är otrogen med en annan tjej men har inte hjärta att lämna Bianca nu. Hon försörjer familjen, men känner sig nästan som en främling i sitt eget hem. Albin; Sonen som mår bra. Han är bara 10 år, men är ändå mannen i huset och tar på sig ett jätteansvar i hushållet och för att ta hand om sin bror.)
Nå, en stor del av dynamiken i äventyren sker runt matbordet när alla är hemma. Att se pojkarna försöka låta som om de har det bra i skolan (när de i själva verket blir mobbade och utstötta. Jag spelleder förstås den nerviga pojken) medan Bianca och Vanja försöker hushålla med deras ansträngda ekonomi och Moa knappt är hemma under dagarna är guldspelögonblick. Småsaker som att Moa lovat att sluta röka men kommer hem och stinker av tobak leder till att Albin kallar henne saker, och stackars Moa har ingen kontroll över barnen alls. Hon älskar verkligen Bianca men stöter bort henne pga skuldkänslor. Vanja försöker hålla ihop familjen efter förmåga men mår inte särskilt bra utan brister stundtals ut i gråt och långvariga depressioner..."
Det där var till Kult, men vi spelade ju friform och äventyret hade inte mycket med Kult's universa att göra. Därför kan jag inte säga att Kult är "det mogna rollspelet" som vi alla söker efter. Kult lider ju utav att det är rätt pubertalt på sina håll. Storstadssamurajer, genetiska experiment, konstiga kampsorter...
Nej, jag vill ha ett riktigt "vuxenrollspel" som passar ihop med våra "vuxenäventyr"!
/Rising
"ett _riktigt_ moget rollspel borde snarare ha rp:er och koncept som de vi hade i vår senaste avslutade kampanj, en förbaskat psykad skräckhistoria i en walesisk håla.: "
Är det inte skillnad på vuxna, mogna, seriösa ROLLSPEL och mogna, vuxna, serlösa ÄVENTYR?
Redan idag spelas det ju mogna äventyr runtom i landet och det har man säkert gjort länge. Problemet är väl bara att de flesta av dessa äventyr är systemlösa eller förhåller sig mycket löst till riktiga regelverk. Det gör det ju mycket svårt för folk som vill prova på vuxet&moget rollspel. De måste ju allihop uppfinna hjulet var och en för sig. Vad vi behöver är ju ett vuxet och moget ROLLSPEL att spela dessa mogna och vuxna ÄVENTYR i.
Annars håller jag väl med dig. Jag tyckte ditt exempel kanske hade en brist, dock: Det är lite farligt att låta rollpersonerna ha sociala problem eftersom det lätt blir så att även spelarna "sitter och trycker i ett hörn" vilket sällan medför bra rollspelsstämning. Den sortens karaktärer undviker jag själv eftersom de går dåligt ihop med mediet, ungefär på samma sätt som stumma personer inte är direkt lämpliga i radioteatrar. Nå, du hade å andra sidan bara två spelare, då är det säkert okej (ingen spelare försvinner i mängden).
Om ngn är nyfiken på vad jag lirar för "vuxna" kampanjer så kan jag väl klippa&klistra in följande äventyrsbeskrivning som jag gjorde en gång i tiden:
"Rollpersonerna var ett ungt lesbiskt par med familj: (Bianca; textilkonstnär och söt optimistisk sangviniker som har gett upp en lovande politisk karriär i vänsterpartiet för att ta hand om hennes tvillingsöner hon fick i gymnasiet. Ena pojken lider av depressioner och kronisk nervositet och tar mycket av hennes tid. Vanja; Biancas mor. Arbetslös, och hon har också mycket dåliga nerver. Hon brukade ta hand om barnen men nu klarar hon inte längre av det utan bor hos sin dotter och blir omhändertagen. Mor och dotter är mest rädda för att myndigheterna skall ta barnen ifrån dem. Moa; Biancas partner. Hon är en tuff feministisk asiatisk tjej med ett mörkt förflutet som jobbar som bartender på en homoklubb i Sthlm. Moa är otrogen med en annan tjej men har inte hjärta att lämna Bianca nu. Hon försörjer familjen, men känner sig nästan som en främling i sitt eget hem. Albin; Sonen som mår bra. Han är bara 10 år, men är ändå mannen i huset och tar på sig ett jätteansvar i hushållet och för att ta hand om sin bror.)
Nå, en stor del av dynamiken i äventyren sker runt matbordet när alla är hemma. Att se pojkarna försöka låta som om de har det bra i skolan (när de i själva verket blir mobbade och utstötta. Jag spelleder förstås den nerviga pojken) medan Bianca och Vanja försöker hushålla med deras ansträngda ekonomi och Moa knappt är hemma under dagarna är guldspelögonblick. Småsaker som att Moa lovat att sluta röka men kommer hem och stinker av tobak leder till att Albin kallar henne saker, och stackars Moa har ingen kontroll över barnen alls. Hon älskar verkligen Bianca men stöter bort henne pga skuldkänslor. Vanja försöker hålla ihop familjen efter förmåga men mår inte särskilt bra utan brister stundtals ut i gråt och långvariga depressioner..."
Det där var till Kult, men vi spelade ju friform och äventyret hade inte mycket med Kult's universa att göra. Därför kan jag inte säga att Kult är "det mogna rollspelet" som vi alla söker efter. Kult lider ju utav att det är rätt pubertalt på sina håll. Storstadssamurajer, genetiska experiment, konstiga kampsorter...
Nej, jag vill ha ett riktigt "vuxenrollspel" som passar ihop med våra "vuxenäventyr"!
/Rising
Baldyr
Hero
omformulering
Efter att ha läst nedanstående diskussion så skulle jag vilja påpeka att "moget" är helt fel ord i sammanhanget. Som någon mycket riktigt påpekade så har moget rollspelande mer med spelarna att göra än med själva rollspelet som sådant. Dessutom finns det inga vettiga definitioner för vad "moget" skulle kunna betyda i det här sammanhanget. (Jag håller i alla fall inte med förslagen nedan.)
Det jag alltså efterlyser är rollspel som vänder sig till vuxna - alltså inte till barn. (Sedan får de gärna vara barnvänliga, men det hör inte hit.) Innehållet behöver varken vara seriöst (i meningen högtidligt eller gravallvarligt) eller konstnärligt. Jag skulle nog nöja mig med en produkt som åtminstone inte är specifikt anpassad till en målgrupp som jag egentligen inte längre tillhör. Fast det finns säkert sådana produkter redan, om man bara anstränger sig lite och orkar se lite längre än till de målgruppsanpassade storsäljarna.
Rollspel går för mig ut på att ha roligt - det är underhållning. (Fast det gäller själva spelandet. De kreativa aspekterna runt om kring spelandet känns egentligen intressantare för mig, och därför är rollspel främst en kreativ hobby. Underhållningen uppstår först när och om man faktiskt spelar.) Jag är i alla fall inte intresserad av några konstnärliga, pedagogiska eller samhällskritiska pretentioner i mina kampanjer. Samtidigt är jag uppenbarligen för "tråkig" för att uppskatta vad jag kallar "leksakskoncept" och "analoga dataspel". Utbudet känns därför inte speciellt tilltalande längre, helt enkelt. Och därav det upplevda problemet.
/Baldyr
Efter att ha läst nedanstående diskussion så skulle jag vilja påpeka att "moget" är helt fel ord i sammanhanget. Som någon mycket riktigt påpekade så har moget rollspelande mer med spelarna att göra än med själva rollspelet som sådant. Dessutom finns det inga vettiga definitioner för vad "moget" skulle kunna betyda i det här sammanhanget. (Jag håller i alla fall inte med förslagen nedan.)
Det jag alltså efterlyser är rollspel som vänder sig till vuxna - alltså inte till barn. (Sedan får de gärna vara barnvänliga, men det hör inte hit.) Innehållet behöver varken vara seriöst (i meningen högtidligt eller gravallvarligt) eller konstnärligt. Jag skulle nog nöja mig med en produkt som åtminstone inte är specifikt anpassad till en målgrupp som jag egentligen inte längre tillhör. Fast det finns säkert sådana produkter redan, om man bara anstränger sig lite och orkar se lite längre än till de målgruppsanpassade storsäljarna.
Rollspel går för mig ut på att ha roligt - det är underhållning. (Fast det gäller själva spelandet. De kreativa aspekterna runt om kring spelandet känns egentligen intressantare för mig, och därför är rollspel främst en kreativ hobby. Underhållningen uppstår först när och om man faktiskt spelar.) Jag är i alla fall inte intresserad av några konstnärliga, pedagogiska eller samhällskritiska pretentioner i mina kampanjer. Samtidigt är jag uppenbarligen för "tråkig" för att uppskatta vad jag kallar "leksakskoncept" och "analoga dataspel". Utbudet känns därför inte speciellt tilltalande längre, helt enkelt. Och därav det upplevda problemet.
/Baldyr
Man Mountainman
Storsvagåret
sådana som inte bara förklarar det generella, alltså "Här är miljön, du kan utgå från detta och hitta på vad som helst", utan mer går in på djupet på de alldagliga sakerna.. Förklarar hur byråkrati går till, hur riddare ska uppföra sig, hur man tillverkar saker, vardagligt leverne, m.m.
Det ser jag inte egentligen som ett mogenhetstecken utan som en självklarhet. Så ingående försöker jag vara i alla mina rollspel och jag ser knappast mig själv som en mogen rollspelsskapare. Dylik info är helt enkelt en fruktansvärt bra resurs för spelaren oavsett om äventyren sedan endast innefattar grottkrälande och monstrslaktande eller om de också försöker vara lite "mogna".
Ett tillägg till din lista förresten: brottsbekämpning och rättsväsende, något i princip alla rollpersoner i alla äventyr någon gång kommer att komma i kontakt med. Finns det inte beskrivet i boken, ja då sitter man där som spelledare och vet varken ut eller in.
Men som Rising påpekar, allt det där är bara kosmetika. Den riktiga "mogenheten" finns nog på ett annat plan (och vad den består i har jag svårt att säga).
Det ser jag inte egentligen som ett mogenhetstecken utan som en självklarhet. Så ingående försöker jag vara i alla mina rollspel och jag ser knappast mig själv som en mogen rollspelsskapare. Dylik info är helt enkelt en fruktansvärt bra resurs för spelaren oavsett om äventyren sedan endast innefattar grottkrälande och monstrslaktande eller om de också försöker vara lite "mogna".
Ett tillägg till din lista förresten: brottsbekämpning och rättsväsende, något i princip alla rollpersoner i alla äventyr någon gång kommer att komma i kontakt med. Finns det inte beskrivet i boken, ja då sitter man där som spelledare och vet varken ut eller in.
Men som Rising påpekar, allt det där är bara kosmetika. Den riktiga "mogenheten" finns nog på ett annat plan (och vad den består i har jag svårt att säga).