Nekromanti Mogenrollspel

[Baldyr]

fler fördomar (OT)

"...jag tycker du ska kolla in "Rocky" och "Arne Anka"..."

Jag vill inte minnas att jag sett något annat än billig humor och billiga poänger i nämnda serier, men jag är som sagt inte insatt. Även om det kan tyckas vuxet med ämnen som inte direkt lämpliga för barn så skulle jag inte vilja kalla det speciellt "moget" (snarare tvärtom). Men roligt är det, och det känns mycket viktigare. (Om jag mot förmodan skulle köpa ett seriealbum så skulle jag antagligen förvänta mig ett visst underhållningsvärde för pengarna. Jag förväntar mig däremot inte att bli bättre människa genom fina budskap, konstupplevelser eller liknande. Speciellt inte i Arne Anka, kan tilläggas...)

Exempel på serier som jag gillar är förresten Ediká, Grimmy och Larson (om det nu räknas till det finkulturella serie-mediet - vad vet jag?). Men det är nog mest för humorn skull - eventuella "budskap" bryr jag mig inte speciellt mycket om. Det räcker med att albumen är roliga, tycker jag.

Asterix och Obelix är också en gammal favorit, även om det lär vara minst 15 år sedan jag läste ett senast. Sedan tror jag att jag skulle kunna uppskatta vissa av Alien- och Star Wars-serier, men dessa skulle jag i så fall sluka som lättsmält skräpkultur. (Jag råkar nämligen gilla båda koncepten väldigt mycket. H.R. Giger må sedan vara en "konstnär" men för mig är Alien ändå mest et häftigt skräck-SF-koncept.)

Jag försökte förresten lära mig uppskatta skräckserier en tid - efter alla propaganda i Sinkadus efter det att Kult kom ut. Men jag förstod nog aldrig riktigt tjusningen med serier, trots allt. (Någon som vill köpa gamla Terror- och Inferno-tidningar?)

Däremot har jag faktiskt sett några förhållandevis "vuxna" serier vilka behandlade historiska ämnen på ett väldigt sakligt och intressant sätt. (Min sambo har dille på allt förmedeltida och samlar även på serietidningar och -album med sådana teman.) Underhållning med pedagogiska ambitioner, ungefär. (Vad jag förstår så är alla bilder fackmässigt korrekta rekonstruktioner av forntiden, om än i stiliserad serie-stil. Lärorikt värre om man vill lära sig något om ämnet ifråga.) Men jag är nog inte tillräckligt intresserad av mediet för att faktiskt orka läsa igenom serierna. Om jag däremot skulle vilja få en snabb-kurs i ämnet ifråga så skulle det vara betydligt enklare att börja med ett seriealbum än en svårtillgänglig fackbok. En bild säger dessutom mer än tusen ord (såvida tecknaren gjort sin hemläxa då).

Vad gäller definitioner på kultur respektive konst så kan jag knappast tänka mig ett tristare diskussionsämne (speciellt på det här forumet). Därför ursäktar jag mig och låter bli att kommentera ditt svar. Jag tycker bara att pretentioner inte nödvändigtvis är det jag saknar i rollspelsutbudet. (Ett rollspel får gärna innehålla konst och budskap, antar jag, men om det blir ett självändamål så finns risken att jag bara skulle tycka att spelet är obegripligt och ointressant.)

/Baldyr, som aldrig riktigt förstått sig på seriemediet överhuvudtaget

 

[Eva Florén]

konstig konst med tillägg (definitivt OT)

Konst i sig skulle jag vilja mena på är att göra en form/bild som väcker en känsla hos den som ser/upplever den.. alltså är konst inte konstigt som tidigare inlägg menar på. Men konst behöver definitivt inte vara vackert!

 

[Rising]

Re: Icke-rollspelsrelaterad debatt:

"Bara för att något är "vuxet" innebär det inte att det är bra."

Nä, det har du förstås rätt i. Det ska man inte glömma.

"rollspel har som förutsättning att man gör något barnsligt: man lever aktivt ut sina fantasier. Som vuxen så kan fantasier produceras, konsumeras eller diskuteras, men man kan fanimej aldrig leva ut dem. Gör man det är man antingen pervers eller frigjord (om fantasierna involverar sex) eller barnslig (om fantasierna inte involverar sex). Så fort hormonerna slår till så är det totalt barnsligt att leva ut icke-sexrelaterade fantasier, oavsett hur vuxna dessa fantasier är i övrigt."

Ajdå. Är det så? Det låter så ödesdigert. Det är ett mycket övertygande argument, dock.

Men kan det inte bara vara pga kulturella orsaker som den fantasifulla utlevelsen anses barnslig? Idag anses det ju omanligt i den västerländska kulturen att gråta offentligt, ändå är det okej i Japan idag och på 1700-talet gjorde man det jämt och ständigt utan att skämmas även i Sverige.

Under progg-eran skulle säkert rollspel ha uppfattats på ett helt annorlunda sätt, tror du inte? Då var det ju snarast fult att vara inlevelselös och "borgerlig". Idag är "lönsamhet" och "kompetens" våra viktigaste dygder och därför kanske rollspel framstår som fullkomligt slöseri med tid och energi och får så dålig status. Jag är för ung för att veta säkert, men jag kan iaf föreställa mig att det i ett mindre hektiskt och resultatinriktat samhälle faktiskt skulle vara så att rollspel framstog som någonting fint. Det är ju så grundläggande; man pratar med varandra. Idag är nästan "inlevelse" och "fantasi" fula ord, men i ett annat kulturklimat skulle säkert rollspel kunna framstå som en mycket mogen och högt uppsatt berättelseform. Jag tror faktiskt det.

Problemet idag är väl också att vuxna människor inte har tid att träffa varandra på samma sätt som barn har. Som vuxen kan man väl på sin höjd bjuda hem varandra på middag eller gå och passivt ta del av någon kulturform (gå på konsert eller bio tillsammans) men att någon aktivt ska lära sig ett äventyr och spelleda det för andra, då krävs det plötsligt ett särskilt engagemang och allt icke-yrkesrelaterat engagemang framstår idag som barnsligt. Vuxna män som spelar korpfotboll tillsammans framstår ju till exempel också som lite barnsliga.

På den tiden vi levde i grottor tillsammans så skulle läget säkert ha varit annorlunda.

Jag tänkte ju lite på att ett moget rollspel med fördel kunde vara som ett partyspel man kunde plocka fram på samma sätt som TP. Det skulle ju öka tillgängligheten något.

/Rising
som fortsätter klura på vuxna rollspel

 

[Rising]

Re: fler fördomar (OT)

"Jag förväntar mig däremot inte att bli bättre människa genom fina budskap, konstupplevelser eller liknande. Speciellt inte i Arne Anka, kan tilläggas..."

Nja, "bli en bättre männsika" blir man inte av att läsa Proust eller Kafka heller. Däremot är de två lysande författare som jag gillar väldigt mycket. (iaf Proust) Arne Anka är dock en ganska smart serie på sina håll. Det handlar ju om den mänskliga (manliga?) klyftan mellan våra höga ideal och våra låga drifter. Politiska diskussioner, kulturella iaktagelser och sociologiska analyser; alla dessa "höga" ämnen slutar alltid i kaos när de byts ut mot de låga drifterna "alkoholtörst", "våldsamhet" eller "kåthet". Det är ju det som skildras så bra i Arne Anka-serierna.

Sedan finns det dem som bara garvar åt de låga drifterna och missar helhetsbilden, men det finns ju å andra sidan de som bara tittar på eldstriderna i Robocop och spolar förbi samhällskritiken, så det är ju inte ett unikt fenomen för just Arne A.

"eventuella "budskap" bryr jag mig inte speciellt mycket om. Det räcker med att albumen är roliga, tycker jag."

Det är en ganska omogen inställning tycker jag, men jag tror inte du menar det så mycket som du säger. Du nämner nämligen Asterix och Obelix och det är ju en skitsmart serie som leker med mycket angelägna budskap i botten. Det är ju ofta det som gör de albumen så roliga! (Och det faktum att man inte tvingas på budskapet. Då skulle det bara bli ansträngt och pretentiöst. Det var väl ungefär så du menade?)

"Vad gäller definitioner på kultur respektive konst så kan jag knappast tänka mig ett tristare diskussionsämne (speciellt på det här forumet)."

Jag kan tänka mig ett: Missförstånd.

För att slippa gå runt varandra tog jag därför och förklarade min ståndpunkt i frågan så att vi kunde diskutera viktiga rollspelssaker och prata samma språk. Det blir ju dumt när du säger att "H.R. Giger må sedan vara en "konstnär" men för mig är Alien ändå mest et häftigt skräck-SF-koncept" och jag inte kan förstå vad det är som skulle göra H.R.Giger till en "konstnär" om inte Bergting och Tapia är det. De har ju också skapat fantasifoster, precis som Giger.

Varför måste du sätta etiketten "konst" och "kultur" på allt du inte gillar? Alla som fantiserar fram saker är ju konstnärer. då är det bättre att du kallar det "tråkigt" eller "ointressant" om nu det är vad du menar.

"Ett rollspel får gärna innehålla konst och budskap, antar jag, men om det blir ett självändamål så finns risken att jag bara skulle tycka att spelet är obegripligt och ointressant."

Det här gillar jag däremot. Bra sagt.

/Rising

 

[Baldyr]

missförstånd (OT)

"...jag inte kan förstå vad det är som skulle göra H.R.Giger till en "konstnär" om inte Bergting och Tapia är det. De har ju också skapat fantasifoster, precis som Giger."

Nej, inte alls. Jag diskriminerar inte. Den som vill titulera sig konstnär får gärna göra det för mig. (Alltså både Bergting och Tapia, om det roar dem.) Det är dessutom jätteenkelt, då begreppet konst egentligen kan betyda vad som helst. Alla är vi konstnärer, så att säga. (Jag kanske är en debatt-konstnär -det jag säger är ju ofta både onödigt och obegripligt./images/icons/wink.gif)

Jag har alltså inte försökt påstå att Giger skulle vara konstnär medan någon annan inte är det. (Var fick du det ifrån?) Det är mig likgiltigt huruvida Giger eller någon annan uppfyller någon nonsens-kvalifikation för att vara konstnär. Låt var och en själv bestämma vad de är - och inte är - för någonting. (Om jag exempelvis vill slippa en liknande stämpel så skulle jag uppskatta om jag slapp det.)

"Varför måste du sätta etiketten "konst" och "kultur" på allt du inte gillar? Alla som fantiserar fram saker är ju konstnärer. då är det bättre att du kallar det "tråkigt" eller "ointressant" om nu det är vad du menar."

Jag kan inte kommentera huruvida kreativitet är samma sak som konst, men du har rätt i att jag inte borde använda begreppen när jag inte tycker att det är bra begrepp. Utan att gå längre in i en konst-diskussion så tycker jag överhuvudtaget att "konst" är ett onödigt och oanvändbart begrepp, just för att det inte duger till att beskriva någonting i syfte att skilja det från någonting annat. (Jag vet i alla fall inte hur man gör. Bevisligen.)

/Baldyr

 

[Rickard]

Re: Riktigt "mogna" rollpersoner

Ärligt talat och jag ber om ursäkt om jag skulle råka förolämpa dig, men de där två karaktärerna är som om man slumpat fram det i en humorgenerator som bara har med depressiva saker..

/[color:448800]Han</font color=448800> som kom att tänka på det här: http://www.rain-street.org/fightcrime.htm

 

[Rising]

mössfårstånd

"Utan att gå längre in i en konst-diskussion så tycker jag överhuvudtaget att "konst" är ett onödigt och oanvändbart begrepp, just för att det inte duger till att beskriva någonting i syfte att skilja det från någonting annat. (Jag vet i alla fall inte hur man gör. Bevisligen.)"

Åsikterna går isär om själva defenitionen på en konstnär, men du kan ju alltid skilja det från Hantverk. Snickar du en stol som är skön att sitta på så är du en hantverkare. Stolen fyller en praktiskt funktion. Yxar du däremot upp stolen och spikar ihop den till en skulptur så är du en konstnär. Den har nu en estetisk funktion.

Det spelar ingen roll om skulpturen är bra eller dålig. Inte heller om det är en obegriplig hög med expressionistisk bråte eller en begriplig skulptur som naturtroget föreställer en svan. Det har en estetisk funktion, alltså är det konst.

H.R Giger är alltså en konstnär precis lika mycket som Bergting och jag med mina Elfwoodsidor. Vare sig vi vill det eller inte.

I andra gränsfall är det svårare att avgöra vad som är konst eller inte. (I sanningens namn ska det också nämnas att i Sverige har vi inte alls samma högtravande laddning i ordet "konst" som man har i tex. Amerika. Där är "art" något mycket mystiskt och svårdefenierat och där är endast det vi i Sverige kallar "fin konst" värt att benämnas med "art".) Personligen har jag aldrig gillat stropparna som vill göra "konst" till något svårt och obegripligt för den stora massan. De suger.

/Rising
som inte vill prata mer om konst nu

 

[Rosen]

Re: Icke-rollspelsrelaterad debatt:

Under progg-eran skulle säkert rollspel ha uppfattats på ett helt annorlunda sätt, tror du inte?

Endast under förutsättning att rollspelandet hade använts som ett pedagogiskt verktyg för att åskådliggöra orättvisorna i det kapitalistiska tjuvsamhället och lära upp spelarna i den sanna revolutionära andan. Om inte så hade de bara uppfattats som ännu ett verktyg av USA-imperialismen för att fördumma och söva folket.

Progg-erans potatismarxism tilläts genomsyra sgs alla underhållningsmedier och hobbyverksamheter på den tiden, så jag är personligen rätt glad att rollspelen slapp uppleva den perioden.

--
Åke

 

[Eksem]

Haha, true true [NT = No Text]

.

 

[Rickard]

Men det underlättar om man har bra bakgrundsinfo.. Det jag menade, vilket inte kom fram i inlägget (något jag insåg senare), var att spela normala människor á la grisodling tycker jag har en viss mogenhetsgrad..

Gondica är, precis som [color:blue]Rosen</font color=blue> skriver, "cineastisk tjolahopp-action" (och han, om någon, borde veta) men det är (enligt min korta inblick) bara i stridsmomentet.. Det finns förklarat möjlighet till intriger, klasskamper och spela bönder men också till svinga sig i ljuskronor, förföra damer, fäktas i solnedgången, utforska nya områden (vilket man kan även göra i grisodlarnivå), borda skepp och i allmänhet känna spänning i rollspelstillvaron..

Själv tycker jag inte att man kan klassa ett rollspel som moget, eftersom det beror helt på hur spelgruppen brukar spela.. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg "Min definition på mognare rollspel är...". I CoC spelar man vardagliga människor, men man skulle lika gärna kunna spela det som en (om än kortlivad) monsterjakt..
Däremot så kan det finnas tips så att spelgruppen kan bli "mognare"..

Med "...utan mer går in på djupet på de alldagliga sakerna." menade jag inte bara rättsväsende, utan även tips på vardagliga händelser som kan uppstå för en RP.

/[color:448800]Han</font color=448800> som hoppas att han förklarade lite bättre nu

 

[Rising]

Re: Icke-rollspelsrelaterad debatt:

"Endast under förutsättning att rollspelandet hade använts som ett pedagogiskt verktyg för att åskådliggöra orättvisorna i det kapitalistiska tjuvsamhället och lära upp spelarna i den sanna revolutionära andan"

Vänta nu... Finns det andra sätt att spela rollspel på? :^D

Det som jag ser som fördelar i sammanhanget är ju ändå att rollspel i sig är rätt vänster -jamenar allt du behöver är några vänner, allt annat skapas ju i fantasin, rollspel är ju nästan som någon sorts kommunistbio redan från början.

Nä, förresten, det är egentligen det perfekta mediet för den nya anarkistvänstern. Det är en protest mot konsumptionssamhället och det är dessutom omöjligt att censurera rollspelshobbyn (iom att spelsessionerna inte "finns" i verklig mening)

Fast å andra sidan går spelen ofta ut på att man ska bli så stark som möjligt och skaffa sig så mycket materiella prylar man bara kan. Det står ju svart på vitt i regelböckerna; en helrustning som är bra kostar mer än en loppbiten lädertunika som är dålig. Man vinner inga xp på att skänka silvermynt till tiggare eller så...

Rollspel kanske inte är politiskt överhuvudtaget.

"Progg-erans potatismarxism tilläts genomsyra sgs alla underhållningsmedier och hobbyverksamheter på den tiden, så jag är personligen rätt glad att rollspelen slapp uppleva den perioden."

Du har nog rätt. Fast tänk vad rolig Hoola Bandoolas låt "stoppa matchen" skulle ha varit om de istället sjöng "stoppa orchen"...

/Rising

 

[Rickard]

Re: möss_får_stånd?(!) [NT]

/[color:448800]Han</font color=448800> som tycker det blivit lite väl konstigt OT. Konstigt nu när [color:blue]Baldyr</font color=blue> skrev att han inte ville starta en seriediskussion

 

[Oldtimer]

Re: Icke-rollspelsrelaterad debatt:

Progg-erans potatismarxism tilläts genomsyra sgs alla underhållningsmedier och hobbyverksamheter på den tiden, så jag är personligen rätt glad att rollspelen slapp uppleva den perioden.

Hmmm, låt mig se. Vi började spela rollspel 1975. Inte var väl proggen avslutad redan då? När var Tältprojektet nu igen?

/Mikael - minns inte längre

 

[Archer]

Re: Mogenrollspel...

...existerar redan enligt min mening. Ett rollspel och hur man spelar det blir exakt så moget eller omoget som spelledaren och spelargruppen gör det.
Det är väl nästan omöjligt att klassifiera något som moget eller omoget då det är något som beror på varje persons egna åsikter och personlighet. Det man får börja tala om när det gäller rollspel är nog flexibilitet istället, flexibilitet i spelet så att man kan spela precis på det sätt man önskar. Vilket också för en tillbaka till det jag skrev från början.
Spelet blir till vad man gör det, även om vissa spel uppmuntrar ett visst sätt att spela.

 

[Guest]

Jag tror hela den här debatten är rätt så onödig, man rollspelar inte rollspel (t.ex. CoC, VtM eller Western) man rollspelar äventyr (byta gärna ut ordet, äventyr är här synomnymt med att sätta sig ner med några vänner och agera ett antal rollpersoner som gör någonting, ordet kan alltså apliceras på köksbordsrealism såväl som xp-jakt)... Äventyren utspelar sig sedan i något rollspel och använder rollspelets regler, om det nu används regler. Alltså är ett rollspel mer likte en genre än en film.
Det finns ingen specifikt mogen genre, även om action ofta klassas som omoget och vardagsrealism klassas som moget.
Skillnaden på rollspel och andra medier är alltså att i rollspel är varje spelare och spelledare regissörer/målare/tecknare/författare, och det är alltså upp till var och en att skapa det äventyr som han tycker bäst om.

Hoppas folk förstår... Dessutom verkar tråden lite övergiven, men jag har varit borta ett tag så.....

 

[Ymir]

Re: Riktigt mogna rollpersoner

Tja...till att börja med fanns det en viss ironi i mitt inlägg. Smileysarna var tänkta att markera det.

I övrigt...min beskrivning täckte väl knappast karaktärernas samtliga sidor. William var i grund och botten en rätt lycklig människa, medan Sarah...jo, hon var bara olycklig och tragisk. Men ärligt talat - jag ser inte vad som är fel med det. Vissa _är_ faktiskt inte lyckliga, och jag ser ingen anledning att förlöjliga oss som uppskattar att rollspela sådana personer.

För övrigt fick tillochmed Sarah uppleva en del lycka under kampanjens gång. Att allt det försvann i slutet är en helt annan femma. Skräckkampanjer bör inte vara happy happy joy joy, trots allt, utan snarare genuint skithemska. Iaf om jag får råda.

- Ymir, älskade sin Sarah.

 

[Ymir]

Re: Omogen fjantasy

Okej...här är våra åsikter så totalt väsenskilda att jag ställer mig frågande till huruvida vidare debatt överhuvudtaget är lönt.

Budskap ger jag f-n i, ärligt talat. Det jag främst uppfattar som 'moget' är trovärdighet, och är en fantasyvärld tillräckligt seriös för att kännas trovärdig ser jag inget som helst hinder från att kunna spela hur 'moget' som helst i den.

Givetvis ska allt man har med fylla ett syfte. Moduler fulla med meningslösa monster a'la Jorges är mycket riktigt infantila, det nekar jag inte till. Dessa monsters enda funktion är ju i grund och botten att bli nedbankade. Har 'monstrena' däremot en vettig och väl underbyggd funktion i världen, och tillför den något, ser jag ingen anledning att betrakta dem som omogna, så länge de uppfyller mitt grundkrav - trovärdighet. Totalt osannolika saker som kentaurer faller mao ner i infantilism-träsket direkt, men samtidigt...jag kan mycket väl tänka mig synnerligen mogna rollspelare som har med kentaurer. Det handlar om fantasi, hur stora eftergifter man är beredd att göra gentemot verkligheten för att låta sin fantasi få fritt spelrum, och jag kan ärligt talat inte se vad som är omoget med det.

Btw...ta en titt på Viking. Det är rena doktorsavhandlingen. Kan du, efter att ha läst det, fortfarande kalla det omoget blir jag seriöst förvånad.

- Ymir, tycker egentligen att hela den här debatten är rätt dum. Rollspel blir precis så moget som man gör det.

 

[Rising]

Re: Omogen fjantasy

Oj, den här gamla tråden... Well, okej, ska försöka komma ihåg vad jag menade sist.

"Det jag främst uppfattar som 'moget' är trovärdighet, och är en fantasyvärld tillräckligt seriös för att kännas trovärdig ser jag inget som helst hinder från att kunna spela hur 'moget' som helst i den. "

Hördu, hördu. Vad är det för fel på ordet "trovärdigt"? Det kan jag inte förstå. Du säger att du vill ha trovärdiga rollspel, jag kan förstå varför. Personligen fungerar iofs inte trovärdighet på mig, för det första jag gör när jag spelar rollspel är att utelämna allt mitt förnuft för att ge utrymme åt min inlevelse. Det spelar ingen roll att kentaurer och drakar är fullkomligt otrovärdiga varelser, det spelar ingen roll att vi pratar svenska runt bordet, trots att äventyret utspelas i nazityskland, det spelar ingen roll att någon svär "djävlar" i Star Wars osv. Mitt förnuft är borta. Jag är inne i världen. Det som fungerar där, det fungerar. Min rollperson är inte bara en tunn mask framför ansiktet bakom vilken jag sitter och analyserar allt som händer för att avgöra om det är trovärdigt eller inte. Eskapismen överbryggar allt sånt. Illusionen är total.

Nå, trovärdighet är inte dåligt. Jag kan förstå varför du och många andra gillar det. Hade frågan gällt vilka förändringar rollspelshobbyn borde ta för att bli mer trovärdiga så hade jag inte yttrat ett ord i diskussionen.

Nu var det inte så. Förväxla inte mognad med trovärdighet. Det är två helt olika begrepp. Om du säger att de två är samma sak, så har du med ens underminerat begreppet "trovärdighet." Då markerar du att det inte är bra nog i sig, utan att det måste backas upp av "mognad", för att tas på allvar. Jag tycker inte det. Det är som när folk vill säga att "skönhet" inte har med utseende att göra, utan enbart handlar om en människas personlighet. Vad är det för fel på orden "karisma", "charm", "empati", "snäll", "tillmötesgående", "trevlig" osv? Man märker så tydligt att "skönhet" är ett bättre ord än det man egentligen vill tala om.

Jag tycker "trovärdig" är bra nog att stå på sina egna ben. "Mognad", det är däremot något helt annat. Det går utmärkt att vara omogen och ändå sträva efter konsekvens och begriplighet. Däremot är steget från meningslös sensationalism till något med ett underliggande budskap helt och hållet förknippat med just "mognad." Som barn gillar man effekter för effekternas skull, ju mer man mognar, desto mindre distraheras man av bländverk och ser istället tankarna bakom varje skapelse.

Det betyder dock inte att man som mogen förlorar förmågan att hänge sig åt kitsch och budskapslös underhållning då och då. Infantilt? Mjo. Pubertalt? Visst. Omoget? Helt klart. Fel? Inte ett dugg. Det har jag aldrig påstått. Jag gillar det omogna, faktum är att jag måste ha lite tjosan-skoj då och då. Men nu gällde ändå frågan om vad som behövde ingå i ett "moget" rollspel och jag försökte ge konkreta tips.

Att man sedan kan spela "mogna" rollspelssessioner även med "omogna" rollspel har inte med saken att göra. Det går ju att spela skräcksessioner med fjantasyrollspel också. De sessioner vi spelar har inte mycket med rollspelet vi köper i butiken att göra.

/Rising

 

[Ymir]

Re: Omogen fjantasy

Inlevelse. Självfallet, inte sitter heller jag och tänker på trovärdighet när jag gestaltar en rollperson i fantasy, det har jag inte sagt. Men 'trovärdighet' blir synonymt med 'moget' för mig, även om du har en helt annan definition.
För mig innebär 'moget' rollspelande en intelligent, trovärdig historia, trovärdiga, levande karaktärer som beter sig som folk skulle ha gjort och har ett djup långt bortom ytklyschan (Stor krigare). Trovärdigheten, detta överanvända ord, styr hela upplevelsen - känns plotten osannolik, krystad eller på annat sätt overklig faller hela illusionen direkt - den illusion av verklighet man vill uppnå med rollspel. När jag spelar är min inlevelse _total_. Jag _är_ en annan person i en annan värld, och känns den världen plötsligt jättekonstig faller inlevelsen ner i Gehenna.

Kruxet ligger antagligen i att våra definitioner av 'moget' är från olika dimensioner. Du talar om budskap och bakomliggande tanke, något som mer låter brådmoget än moget i mina öron. Som sagt var - budskap ger jag faen i, syftet med rollspel är verklighetsflykt, inte att få sig ipumpat kryptiska moralkakor och 'budskap' av spelledaren, och varför verklighetsflykt i samtliga former skulle vara omoget kan då inte jag se. Inte finns det nåt större budskap i tex Kerstin Ekmans böcker, och en genomsnittlig litteraturvetare skulle strypa dig om du kopplade samman dem med omognad. Men du kan väl förtydliga?

- Ymir, hävdar fortfarande att Viking är ett renodlat mogenrollspel, hur man än ser på det.

 

[Rising]

Re: Omogen fjantasy

"För mig innebär 'moget' rollspelande en intelligent, trovärdig historia, trovärdiga, levande karaktärer som beter sig som folk skulle ha gjort och har ett djup långt bortom ytklyschan (Stor krigare)."

Vänta nu, vänta nu... "Levande karaktärer"? ROLLSPEL har inga karaktärer överhuvudtaget. Det där har med äventyren att göra. Nej, inte ens det. Det är först i själva SPELSESSIONERNA som någon rollperson kan gestaltas på ett levande, mångfacetterat och trovärdigt sätt. Det har absolut ingenting med "rollspelen" att göra. Ett "rollspel" är en bok du köper i en butik. En "spelsession" är något du upplever med dina kompisar runt spelbordet.

Jag resonerar nog som du när det gäller själva spelsessionerna. Nu är ämnet dock hur man kan göra själva rollspelen mogna. Böckerna i butiken, alltså.

Grejen är att du säkert har budskap också, men du har dem gömda i själva personporträtten. Du säger ju själv att du inte vill ha billiga, endimensionella rollpersoner. Om det bara hade varit kul och skoj som var viktigt så hade du ju nöjt dig med standardbarbarer.

Nå, med seriösa, djupa och mångsidiga karaktärer ger man en härlig tyngd åt en rollspelsession. Grejen är ju den att i själva rollspelen finns det sällan ens en tillstymmelse till hjälp åt folk som vill spela på detta vis. Det var ju det här jag retade mig på. Varför inte skapa ett rollspel som byggt åt levande, intressanta personporträtt?

Att man sedan inte ska ha budskapet upptryckt i ens ansikte är vi båda överrens om. Jag vill ha budskapet klädsamt dolt som i Peter Pan, Alice i Underlandet, Muminlandet, Where the Wild things are, Gullivers Resor eller Hell City (där Klas Katt bor).

Det är OCKSÅ verklighetsflykt, tro inget annat, men det är verklighetsflykt med tanke bakom, inte bara meningslös sensationalism eller infantila dockskåpsvärldar. Gullivers Resor är genialisk. Yahoos och lilleputtar finns där i ett oerhört sofistikerat syfte. Kungstrollen i DoD6 finns där för att de är snygga och otäcka.

Där har vi skillnaden. Jag har aldrig påstått att fantasi skulle vara omoget. Det är MENINGSLÖS fantasi jag irriterar mig över.

Värst är sensationalismen. Alltså inställningen "vi behöver ett stort, långsamt monster också, som kan äta vad som helst och bor i träsk!"

Något mognare är dockskåpsmentaliteten. Alltså inställningen "vi skapar en egen värld med sina egna lagar, förordningar, kulturer och folkslag och försöker få allt fint och fungerande som om det vore på riktigt. Jaa! Var ska vi börja?"

Sedan kommer historiskt korrekta spel. De med inställningen "vore det inte ballt att vara en soldat under amerikanska inbördeskriget? Jaa! Vad ska man göra, då?"

Mognast (däremot inte nödvändigtvis bäst) är spel skapade med en grundfrågeställning från början. Till exempel "Du, har ni tänkt på det här med kulturpåverkan? Individer ur ett ockuperad folk måste axla sina övermäns kultur om de skall kunna skaffa inflytande. Afroamerikaner måste överge sin egen kultur och anpassa sig till de vita om de skall få ha något att säga till om. Är det inte rätt läbbigt, när man tänker efter? Viktigast av allt är språket, jag är säker på att om du skulle hamna på en planet med två invånare; en människa som du inte kan kommunicera med, och en helkonstig rymdvarelse som förstod allt du sade, då skulle du omedelbart ha mer gemensamt med rymdvarelsen och ty dig till denne. Trots att du ju egentligen är en människa och borde bilda gemenskap med din artfrände. Det är ju rätt läbbigt, inte sant?"

Så kunde de ha resonerat innan de skrev manuset till "Apornas Planet" (riktiga filmen, inte korkade Tim Burton-versionen där de sabbat hela grundidén). Charlton Heston har mer gemensamt med aporna än sina egna artfränder. Det är dem han måste prata med och det är dem han måste anförtro sig till. Det framstår faktiskt till och med som om kyssen han ger apkvinnan (glömt hennes namn) kommer vara mer passionerad än någontin han kommer få uppleva med sin människokvinna. Så mycket betyder ett gemensamt språk och kultur.

Mycket budskap alltså, ändå är "apornas planet" ett lysande äventyr. Budskapet behöver nämligen inte betyda en massa pekpinnar. Jag tror dock att alla märker att en berättelse med ett budskap har mer djup än en sensationalistisk berättelse, även om de kanske inte alltid kan sätta fingret på vad budskapet är.

Så vill jag att rollspel ska skrivas.

Jag hoppas jag är mindre oklar den här gången.

/Rising