Nekromanti Moraliska dilemman i rollspel

[Anders]

Tråden längre ner på forumet visar att det verkar finnas fler än jag själv som är intresserade av moral i rollspel. Jag har funderat på sistone om vad för sorts moraliska situationer som kan vara intressanta att ställa spelarna och rollpersonerna inför. Är det någon som har några lyckade moralsituationer som den skulle kunna dela med sig av? Gärna lite mer sofistikerade och knepiga än det klassiska ”göra något snällt” kontra ”tjäna pengar”. Situationer där det inte finns någon givet ”rätt” (enligt gängse moraluppfattning) lösning utan där varje alternativ bjuder på åtminstone en liten bit moraliskt tvivel?

En situation som jag själv tycker är knepig är dubbla lojaliteter. Två parter har båda uppträtt på ett bra sätt mot en som gjort att man är i tacksamhetsskuld till dem. Båda dessa förväntar sig eller hamnar i behov av gentjänster från en och tjänsterna är ringa i förhållande till det de gjort för en. Problemet är dock att de båda tjänsterna är oförenliga och av något skäl finns det inte möjlighet att säga ”tyvärr, den här gången hjälper jag X och skiter i dig, men hör av dig en annan gång”.

Spontant känns det som om ett moraliskt dilemma är mest effektfullt om det innebär en svår avvägning för både rollpersonen och spelaren. Eller går det att skapa lika intressanta situationer även om det moraliska dilemmat bara innebär en tveksamhet för en av dem (spelaren eller rollpersonen alltså)?

Arcana – hoppas på hjälp med att belasta sina medspelares samveten...

 

[Ackerfors]

Det enda jag kan hjälpa dig med är en gåta. Eller gåta och gåta vet jag inte. Dilemma mer.

"Du och dina tre vänner sitter i varsin bur. Inne i varje bur finns en knapp. Trycker du på knappen så dör du och dina vänner går fria. Trycker dina vänner så dör de och du går fri. Trycker alla samtidigt dör ni allihopa."

Hoppas det kan vara till hjälp.

 

[Rising]

Moraltårta med extra grädde, sylt å senap

Det brukar finnas ett hinder i vägen för spelledare som vill ge spelarna moraliska diskutioner; nämligen det gamla "maten kommer före moralen". En stor del av spänningen i rollspel är ju att rollpersonerna inte ska ha "maten". Det ska inte tolkas bokstavligt, äventyrarna svälter kanske inte, men de är i vart fall inte "nöjda". Gör jag mig förstådd?

En krigare vill säkert bara ha liiite mer pengar så han kunde byta ut den blodiga ringbrynjan mot en helrustning, prästinnan skulle vilja ha liiite fler anhängare till sin religion osv. Vår vilja att förbättra våra rollpersoner är en lysande spelingrediens, det gör att vi fäster oss vid rollpersonen!

Dock, det gör att de moraliska diskussionerna kan halka iväg ordentligt:
"Vem skall vi bistå, aristokraterna eller bondeupproret?"
"Ähvafan, vem betalar mest?"
"Aristokraterna, förstås... Fast Leonora är ju en av de centrala demagogerna bland upprorsmännen"
"Jo, men... Shit, sorry bruden, men vi är skyldiga Yabba the Hut rejält med stålar, det är hon eller oss!"

Ju mer pressade eller giriga spelarna är, desto mindre blir chansen att de kostar på sig lyxen att dividera om moraliska betänkligheter.

Det är ganska lätt att framkalla moraliska diskussioner mellan två rollpersoner. Det leder ofta till bra dialogdrivet rollspel, men betyder det att det automatiskt blir ett moraliskt rollspel för spelarna?

"Aristokraterna eller bondeupproret"-exemplet blir ju intressant med en baronessa och en anarkist som rollpersoner. Eller? Jag tycker det i större grad är en intressant spelsituation som lockar till bra rollgestaltning än ett moraliskt dilemma för själva spelarna.

Samtidigt förlorar ju rollspelen sin charm om vi ska spela "oss själva" under viktiga situationer.

Den sorts moraliska rollspel som jag gillar bäst är den där de moraliska diskussionerna inte utspelas runt spelbordet, utan får ske i spelarnas huvuden efter spelomgången. Vem var god? Vem agerade riktigt? Min rollperson? Antes rollperson? Vår nemesis?

Mina tips är att hålla ämnena ganska lågmälda om man vill locka till moraliska diskussioner. Frågan "Hur många människoliv är det värt att offra för att rädda världen?" anser jag ger mindre än mer påtagliga ämnen som otrohet, svartsjuka osv.

Dessutom brukar dygdemönster till rollpersoner vara betydligt ointressantare än moraliskt förkastliga diton om man vill hålla frågeställningarna utanför spelbordet. Annars blir det för enkelt att hålla med sin egen rollperson. Jag brukar gå efter persongalleriet i serien "Watchmen" som rättesnöre.

Eh... kommer inte på något mer nu. Bra tråd, får se om jag har något mer att tillföra senare...

/Rising

 

[Quan'talis]

Spelat BG 2 på sista tiden...? [NT]

"Evil, meet my trusty sword. Sword, meet EVIL!"

 

[Quan'talis]

Dubbla lojaliteter kan ju åstadkommas på andra sätt också. T.ex. kan en rollperson hamna i en situation där han tvingas välja mellan att rädda sin flickvän från grisbjörnarna (jag anar en låååång OT-diskussion...) och att hindra den psykotiske seriemördaren från yttre rymden från att släppa ut sin samling av sällsynta virus i stadens dricksvatten, helt enkelt på grund av tidsbrist. Fast det var kanske ett dåligt exempel, eftersom spelaren och rollpersonen antagligen prioriterar olika och i sådana situationer brukar spelaren vinna.

Ska man ha dilemman som engagerar spelaren och rollpersonen lika mycket måste man antagligen låta spelaren lära känna sin riollperson först, alltså hamna i situationer som har vissa element av moraliska ställningstaganden utan att helt handla om det. Då ser förhoppningsvis både spelaren och spelledaren vulken sorts problem som engagerar rollpersonen och (som vanligt när spelledaren hittat en öm punkt /images/icons/devil.gif) sedan är det bara att slå till.

Ehh.. jag hade tänkt skriva något tänkvärt och engagerande, men jag sov inte alltför mycket i natt, så det blev inget. Återkommer om ett par timmar...

-JPS-

 

[walium]

Fala kvinnor är alltid pålitliga om man vill skaka lite liv i äventyrargänget. Den sensuella femme fatalen som lindar hela gruppen runt sitt lillfinger. Den kyliga men vackra alvjungfrun som rollpersonerna vill lägra, eller inleda ett förhållande med(as if).
Man kan tvinga en spelare att välja mellan att gå ut på äventyr eller att stanna hemma hos frugan. Frugan vill ha kvar honom men äventyrarna vill ut och slåss och vara allmänt omoraliska. Vad ska han välja?

 

[Lord Samuel]

Jag tycker det låter spännande, men tror att det stora problemet ligger i att alla rollpersoner/spelare inte har samma moraluppfattning, och således kommer att reagera olika. Kanske inte kan verka som ett stort problem, men när vissa vill gå vidare i spelandet medans andra vill diskutera så blir det lätt lite knepigt....

 

[Storuggla]

Förhoppningsvis väljer han det alternativet som innebär minst grisbjörnar.
De låter ju obehagliga ju...


Storuggla, törstig

 

[jbergman]

Re: Moraltårta med extra grädde, sylt å senap

Ju mer pressade eller giriga spelarna är, desto mindre blir chansen att de kostar på sig lyxen att dividera om moraliska betänkligheter.

Men tänk om det inte finns några pengar att vinna alls då? Då är det helt upp till vad rollpersonerna faktiskt uppfattar som det mest moraliskt riktiga.

För att ta exemplet med aristokraterna och bondeupproret så gjorde jag själv en variant på det temat som var upplagd som så att rollpersonerna bara kunde välja mellan olika onda ting.

Händelsen i korthet
Rollpersonerna hamnade i en trakt där det rådde motsättningar mellan baronen och lokalbefolkningen, eftersom skatterna var så krävande. Detta hade gjort att en del traktens folk hade tvingats bli mer eller mindre laglösa eftersom de inte kunde betala skatterna. Dessa ogillades naturligtvis kraftigt av baronen, så när han fick tag på dem så straffades de för sina brott med döden.

Efter att rollpersonerna färdats genom en bondby och bekantat sig med bl.a. ett ungt förälskat par råkade de rida rakt in i ett överfall riktat mot baronen och hans unga dotter. Eftersom rollpersonerna var rättrådiga individer räddade de naturligtvis baronen och dottern, även om baronen ådrog sig några skador efter att ha gjort sitt bästa för att ha försvarat flickan. Baronen var naturligtvis oändligt tacksam och bjöd in rollpersonerna till sitt herresäte som tack. Hos baronen fick rollpersonerna sedan höra den andra sidan av historien med skatterna. Anledningen till de höga skatterna berodde på att landet låg i krig, och kungen hade beordrat att skatterna skulle höjas. Att baronen straffade de laglösa var självklart, de hade ju brutit mot lagen, och det var hans plikt att straffa de skyldiga.

Rollpersonerna fick naturligtvis sova över hos baronen, men under natten gick bönderna till anfall.

Hur skulle rollpersonerna handla nu? Av tradition sympatiserade de böndernas sak (de hade inte så många goda erfarenheter av överklassen), men de hade knappast lust att ha ihjäl sin värd som de kommit att uppfatta som en trevlig om än ganska nitisk karl vars främsta prioritering var att skydda sin dotter. Och vad skulle hända med de andra i hushållet, de som egentligen inte hade med saken att göra, hur skulle de komma att behandlas av upprorsmakarna? Om de vände sig mot bönderna skulle det bli en riktig slakt, ty bönderna var alla otränade för strid och hade usel utrustning. Samtidigt var sannolikheten stor att bönderna skulle angripa rollpersonerna om de påträffades inne i barnonens herresäte.

För att göra konflikten mer personlig lät jag naturligtvis den unge man som rollpersonerna tidigare träffat (när han gick och viskade kärleksord i sin kärestas öra) vara med i bondeupproret tillsammans med sin far. Och självfallet kunde jag inte låta bli att låta dem mötas.

För rollpersonerna blev det här faktiskt en pärs, där de gjorde sitt bästa för att rädda så många som möjligt, och det var med motvilja de försvarade sig mot de utfattiga bönder som rusade mot dem beväpnade med högafflar och vedyxor. I slutändan gick det ändå illa för upprorsmakarna, och rollpersonerna var inte lyckliga.

Ett annat spelexempel som än tydligare gjorde de moraliska ställningstagandena mer påtagliga, pga att det då fanns betydligt mer tid för rollpersonerna att diskutera vad som var rätt och riktigt (ett par timmars speltid om jag inte missminner mig) var följande exempel:

Mer sammanfattning
Rollpersonerna hade denna gång hamnat i en by där en ung kvinna skulle brännas på bålet, anklagad för häxkonster. Eftersom rollpersonerna fortfarande var ena riktiga hedersknyfflar befirade de kvinnan efter att ha hört de lösa grunder på vilka hon anklagats. Enligt åtalspunkterna skulle hon i alla fall ha ägnat sig åt att bringa olycka över en familj, och den unge sonen i familjen hade nästan drunknat i dammen, etc.

Den unga "häxan" var naturligvis mycket tacksam, och som brukligt är bjöd hon hem rollpersonerna till sin stuga i skogen etc. Rollpersonerna tyckte sig dock ana att det faktiskt var något skumt med kvinnan, och på vägen hem fann de tecken som tydde på att åtminstone någon brukade magi över den utsatta familjen.

Nästa dag tog händelserna en ny vändning, ty då mördades nämligen maken i den utsatta familjen. Återigen hördes rop om att bränna häxan.

Hur som helst, efter att rollpersonerna snokat omkring en del upptäckte de vad som verkligen hade hänt. "Häxan" var verkligen en häxa, och hon hade verkligen kastat en förbannelse över familjen, pga. att mannen i familjen, som var jägare, hade orsakat häxans mormors död tidigare, då hon fastnat i en av hans snaror och fallit så illa att hon dog. Hon var dock oskyldig till mordet, som var utfört av hustruns älskare, men i självförsvar, då mannen hade kommit hem tidigare än väntat.

Hur skulle rollpersonerna handla nu? Om de satte dit den verklige "mördaren" så skulle han straffas med döden, och kvinnan skulle dessutom straffas för sin otrohet. Och vad skulle då hända med hennes två små barn som nu var faderlösa? Om de inte avslöjade hennes hemlighet skulle det vara möjligt för henne att gifta sig med sin älskare, och då skulle de vara en familj igen. Problemet var att häxan, som faktiskt var oskyldig till mordet skulle jagas och brännas om rollpersonerna bevisade hennes oskuld. Det här blev en svår fråga för rollpersonerna.

Den sorts moraliska rollspel som jag gillar bäst är den där de moraliska diskussionerna inte utspelas runt spelbordet, utan får ske i spelarnas huvuden efter spelomgången. Vem var god? Vem agerade riktigt? Min
rollperson? Antes rollperson? Vår nemesis?

Jag ser inga problem med att diskussionerna förs både runt spelbordet och i spelarnas huvuden efteråt.

Mina tips är att hålla ämnena ganska lågmälda om man vill locka till moraliska diskussioner. Frågan "Hur många människoliv är det värt att offra för att rädda världen?" anser jag ger mindre än mer påtagliga ämnen som otrohet, svartsjuka osv.

Det håller jag med om. För att något skall beröra rollpersonerna krävs det att de kommer ganska nära de inblandade. Det är jobbigare att offra sina vänner än folk man inte känner.

Tja, det var några reflektioner i alla fall.

/Jakob

 

[Anders]

Senap... nåja, tack ändå!

”Ju mer pressade eller giriga spelarna är, desto mindre blir chansen att de kostar på sig lyxen att dividera om moraliska betänkligheter.”

Jepp. Alltså tror jag det är bra om det moraliska dilemmat inte gäller ”göra det rätta kontra göra det lönsamma”. Jag skulle vilja se mindre ”svartvita” konfliktsituationer, typ ”vem ska jag tvingas svika, person 1 som hjälpt mig en massa, eller person 2 som jag tycker bättre om”.

” "Aristokraterna eller bondeupproret"-exemplet blir ju intressant med en baronessa och en anarkist som rollpersoner. Eller? Jag tycker det i större grad är en intressant spelsituation som lockar till bra rollgestaltning än ett moraliskt dilemma för själva spelarna.”

Håller med. Problem här är att konflikten ligger mellan två personer, inte mellan två olika viljor/uppfattningar hos en person. Alltså blir det inte den där ”hur sjutton ska jag göra”-situationen som jag är ute efter. Däremot kan det bli andra intressanta situationer om rollpersonerna har ett övergripande gemensamt mål, men har mål vid sidan om som skiljer sig åt och som påverkar samarbetet.

”Dessutom brukar dygdemönster till rollpersoner vara betydligt ointressantare än moraliskt förkastliga diton om man vill hålla frågeställningarna utanför spelbordet. Annars blir det för enkelt att hålla med sin egen rollperson. ”

Hmm, menar du med detta att spelare vanligtvis är dygdemönster...? /images/icons/wink.gif
Om rollpersonen är moraliskt förkastlig tycker jag det blir knepigare att framställa ett moraliskt dilemma eftersom rollpersonen inte bryr sig och spelaren i sin tur kan ”gömma sig” bakom rollpersonen (”min rollperson bryr ju sig ändå inte, så va fan...”). En moralisk rollperson som hamnar i en knepig situation där det inte finns någon möjlighet för honom att välja ett givet ”rätt” alternativ, det är trevliga grejer det. Har lyckats ställa till det lite på sistone för en av mina spelare som spelar en mycket hövisk och ädel riddare och som själv också är en riktigt hyvens kille. Efter att han tackat ja till den inbjudan han fått från överprästinnan att medverka vid en högtidsstund till gudens ära blev han senare inviterad av en ung och mycket vacker prästinna. Hon ville ha med honom på en högtidsstund av mer privat karaktär och i sin glädje över detta glömde han bort att han redan lovat bort sin närvaro vid samma tidpunkt. En knepig situation för rollpersonen och även för spelaren som hittills spelat sin rollperson på ett lysande sätt och fått en del suckar från övriga över sitt ”moraliska” beteende och nu tvingades se deras hånleenden över den svåra belägenheten.

”Den sorts moraliska rollspel som jag gillar bäst är den där de moraliska diskussionerna inte utspelas runt spelbordet, utan får ske i spelarnas huvuden efter spelomgången. Vem var god? Vem agerade riktigt? Min rollperson? Antes rollperson? Vår nemesis?”

Precis den sortens situationer är jag ute efter. Du får väldigt gärna dra något eller några konkreta exempel och spelerfarenheter, det är det som jag i första hand är ute efter i den här tråden. En liten återvinning av lyckade trick för hur man sätter sina spelares samveten på pottkanten helt enkelt!

Arcana

 

[Anders]

En liten jäklighet i samma stil

I anslutning till dilemmat du framförde så måste jag presentera den här lilla knepigheten. Två personer (de kallas hädanefter A och B) har mördat två personer. Ordningsmakten misstänker A och B och arresterar dem sålunda. När ordningsmakten rotar igenom A och B:s gemensamma bostad finner de mordvapnet och kan sålunda vara förvissade om att en av de två eller de båda är skyldiga. Straffskalan ser ut som följer:

Mord – 10 års fängelse (Två mord innebär 20 års fängelse)
Vapeninnehav – 1 års fängelse

Vittnesmål som gör att någon kan dömas för ett grovt brott som mord gör att man själv slippar att dömas för lindriga brott som vapeninnehav. Det räcker att någon av A och B ska peka ut den andre som skyldig för att domstolen ska döma den utpekade för mord.

A och B hålls åtskilda efter att de gripits och förhör hålls med dem utan att de får veta vad den andre säger. Det finns nu fyra alternativ för dem:
1) Vägra säga något.
2) Skylla båda morden på den andre.
3) Erkänna det ena mordet (och därmed peka ut den andre som skyldig för det andra)
4) Erkänna båda morden.

Att erkänna båda morden gör man knappast såvida man inte är mycket ärlig eller korkad eftersom man då får 20 års fängelse.
Att erkänna det ena mordet gör man knappast heller eftersom man då får minst 10 års fängelse. Man kan t o m få mer än så eftersom ett mord som båda skyller på den andre ”delas upp” så att båda får 5 års fängelse för detta.
Troligtvis kommer alltså både A och B att välja något av alternativen 1 eller 2. Läget illustreras då av följande matris (knepigt det här med tabeller, fattar inte varför det blir en tom yta här nedan...):
<table border=1>
<tr>
<td>MATRIS</td>
<td> Person A vägrar säga något </td>
<td> Person A skyller på B </td>
</tr>
<tr>
<td> Person B vägrar säga något</td>
<td> Båda får 1 års fängelse för vapeninnehav</td>
<td> B döms för 20 års fängelse för morden medan A klarar sig utan straff</td>
</tr>
<tr>
<td> Person B skyller på A</td>
<td> A döms för 20 års fängelse för morden medan B klarar sig utan straff</td>
<td> A och B får vardera 10 års fängelse för mord</td>
</tr>
</table>
Det bästa agerandet skulle alltså vara om båda personerna vägrar säga något eftersom de då bara får 1 års fängelse vardera (vilket får anses förhållandevis acceptabelt). Problemet är dock att för den enskilde individen är det bättre att skylla på den andre. Skyller man på den andre och denne skyller tillbaka på en får man ju 10 år medan man ju åker på 20 år om man inget säger. För det fall den andre inte säger något så slipper man helt undan om man skyller på honom, medan tystnad innebär 1 år i finkan.

Frågan är alltså; kommer A och B båda vara så säkra på den andres lojalitet att de vågar välja att inget säga? Det finns ju inget att själv tjäna på inget säga, men för gruppen är det mycket välkommet. Så när två rollpersoner är ute och dräper folk nästa gång, sätt dit dem och placera dem i A och B:s sits. Men skyll inte på mig om det blir slagsmål om den ene väljer att göra det som är bäst för gruppen medan den andre väljer det som gynnar honom själv! /images/icons/devil.gif /images/icons/wink.gif

Arcana

 

[Anders]

Mycket bra situationer du beskriver! (NT)

/images/icons/smile.gif

 

[Rising]

Atonal kopral vann pokal för sin moral

Jag skrev:

"Ju mer pressade eller giriga spelarna är, desto mindre blir chansen att de kostar på sig lyxen att dividera om moraliska betänkligheter."

Varpå du svarade:

"Men tänk om det inte finns några pengar att vinna alls då? Då är det helt upp till vad rollpersonerna faktiskt uppfattar som det mest moraliskt riktiga."

Men "girighet" behöver ju inte nödvändigtvis betyda girighet efter pengar, eller hur? Det kan vara efter kärlek, personlig säkerhet, erfarenhetspoäng, upplevelser eller inflytande. Inte heller innebär att vara "pressad" att man lider ekonomisk nöd. Det kan lika gärna handla om annat. Att vara hotad till exempel, eller riskera att uppleva något smärtsamt.

Det är därför alla moralfrågor blir så svåra.

Om baronen har varit gästvänlig och bjudit äventyrarna på allt de önskat sig, betyder det att man hellre insisterar på att upprorsmakarna skall låta honom leva? Det är ju ändå bönderna som genom sitt beskattade arbete har betalat för baronens gästvänlighet. När slutar moral vara moral, och när övergår det till "vem av arbetsgivarna tycker vi verkar schysstast?"

"Jag ser inga problem med att diskussionerna förs både runt spelbordet och i spelarnas huvuden efteråt."

Nej, jag är mest rädd för att debatten som sker i spelgruppen kan ta död på den frågeställning som jag vill ge var och en av spelarna individuellt. Har man beslutat om att hjälpa baronen (tex.) så har man ju gjort det, i sann demokratisk anda. Va bra!

De kommer nästan lite för lätt undan. Den här sortens moraliska diskussioner är så verklighetsfrånvända, för de ger spelarna möjligheten att TA de moraliska besluten, vilket vi människor i verkligheten sällan har. Det är eskapism i sitt nötskal; "i verkliga livet har jag inget inflytande i etiska frågor, nu drömmer jag mig bort till en värld där hela statsskick står och faller med mitt beslut!"

Okej, det kan ju vara både nyttigt, intressant och spännande ändå, men har inte maktlösa människor någon moral? Jag tycker världsläget just nu ställer en del intressanta frågor; (angående handelsblockaderna) Kan ett liberalt imperium hindra fri handel? Vilka skyldigheter har ett imperium, både till sitt eget folk och till övriga världen?

I Watchmen har varken Rorschack, Comedian eller Dr.Manhattan någon chans att avstyra Ozymandias plan. Han förstör hela New York för att skrämma hela världen till enighet. Comedian är en fullständigt nihilistisk galning, men blir ändå bestört och apatisk när han får reda på planen och undanröjs utan problem.
Dr.Manhattan är universums mäktigaste person, men han saknar begrepp om mänsklig etik och moral och kan inte för egen hand avstyra projektet.
Rorschack är en man av principer. Nazistiska och misogyna principer förvisso, men likväl principer. Han kan inte förhindra planen, men han ämnar i vart fall avslöja Ozymandias.
Dr.Manhattan tvingas avliva honom för att inte fler människor skall lida. Ozymandias har ju ändå räddat en värld som hotades av kärnvapenkrig.
Vi, läsare, vi är varken Ozymandias, Rorschack eller Dr.Manhattan. Vi är töntarna Nightowl och Silk Spectre. Vi har inte haft någon som helst möjlighet att påverka händelseförloppet. Ändå verkar det slutgiltiga moraliska beslutet vara upp till oss. Vem var godast? Var Ozymandias god, han räddade ju världen? Var Rorschack god, han offrade sig ju (om än lönlöst) för att sanningen skulle fram? Var Manhattan god? Var han mer moralisk när han bara såg på medans världens händelser utspelade sig inför ögonen, eller när han agerade genom att utplåna Rorschack? Det är som att fråga "Skulle Gud bli godare om han aktivt la sig i världen efter sina egna principer?"

I min högst personliga och ödmjuka åsikt är det oftast intressantare att låta spelarna få vara töntarna Nightowl och Silk Spectre, än höjdarna Rorschack, Dr.Manhattan och Ozymandias. Höjdarna fattar sina beslut efter deras personliga utgångspunkter. Nightowl och Silk Spectre lämnas i en evighet av tvivel.

Det moraliska sker utanför spelbordet, inte egentligen vid det.

Äh, jag säger inte att det är bättre på det viset (har gjort bort mig tillräckligt många gånger på DET sättet) men jag tror det är ett ganska ovanligt sätt att leka med moraliska frågeställningar i rollspel.

/Rising

 

[Quan'talis]

Man kan tvinga en spelare att välja mellan att gå ut på äventyr eller att stanna hemma hos frugan.

Problem 1: Här har vi ju en situation där spelaren och rollpersonen vill olika. Rollpersonen vill kanske stanna hemma hos frugan, men spelaren vill antagligen ut på äventyr med de andra. Speciellt om det är i början på en lång kampanj; "Okej, ni andra hoppar på första flyget till Xanadu, men Mortimer stannar hemma. Okej, Kalle, vi syns nästa vecka så får vi se om Mortimer ändrat sig..."

Problem 2: Vilken tråkig, traditionell kvinobild! Vad får dig att tro att frugan vill stanna hemma?

-JPS- grisbjörnsodlare

 

[Quan'talis]

Re: Atonal kopral vann pokal för sin moral

Om jag förstår dig rätt menar du alltså situationer där spelarna inte har något val alls, inte ens mellan två onda ting. Problemet är ju att många spelare är lätt allergiska mot sådana situationer. Om jag t.ex satte mina spelare i en situation där de hamnar mitt i en uppgörelse mellan två religioner eller något liknande skulle jag antagligen fokusera på de situationer som de ändå kan påverka.

De kanske inte kan hindra själva konflikten, men de kan säkert göra situationen bättre för ett par enskilda människor, eller dra nytta av läget för att ge sig ut på ett litet privat plundringståg, eller helt enkelt sticka därifrån så snabbt de kan. Om man faktiskt vill ha en situation där spelarna inte kan påverka någonting alls måste man ju nästan sätta den i bakgrunden (medan rollpersonerna försöker utreda ett mord håller ett kärnvapenkrig på att bryta ut, t.ex.). Och då blir det ju mera en del av beskrivningen av spelvärlden; i stadsdelen där de söker efter mördaren är husen förfallna och parkerna igenvuxna och ute i världen håller tredje världskriget på att bryta ut. Ingen dålig situation, men inte direkt några moraliska ställningstaganden, eller?

-JPS- har aldrig läst Watchmen

 

[jbergman]

Re: Atonal kopral vann pokal för sin moral

Men "girighet" behöver ju inte nödvändigtvis betyda girighet efter pengar, eller hur? Det kan vara efter kärlek, personlig säkerhet, erfarenhetspoäng, upplevelser eller inflytande.

Tja, där radar du upp en del ganska olika punkter. Att en rollperson agerar på ett visst sätt för kärleks skull skulle jag bara tycka var kul, men om han/hon börjar agera efter hur man maximerar erfarenhetspoängskörden skulle jag ställa mig frågande. Som tur är har jag inte spelare som tänker på det sättet, så jag har aldrig behövt ta hand om det problemet.

Det du nämner om upplevelser är faktiskt ganska intressant. På ett konvent hörde jag en spelledare säga att i situationer där rollpersonerna fattar beslut, så skall man alltid uppmuntra gott rollspelande genom att låta beslut som är i enlighet med rollpersonernas karaktär resultera i extra roliga spelupplevelser. Något att tänka på kanske.

Om baronen har varit gästvänlig och bjudit äventyrarna på allt de önskat sig, betyder det att man hellre insisterar på att upprorsmakarna skall låta honom leva?

Nja, inte nödvändigtvis för att han bjudit dem på allt de önskat sig, utan för att de har lärt känna honom. De har märkt att han är mer än bara en utsugare, utan en människa också, en människa som verkligen inte är genomrutten.

När slutar moral vara moral, och när övergår det till "vem av arbetsgivarna tycker vi verkar schysstast?"

Det är fortfarande en fråga om moral, och det är ofta dessa situationer som är mest intressanta. Är det okej att bryta mot sina moraliska principer för kvinnan man älskar, eller vännen man haft sedan barndomen? Jag tycker ofta att det är här de mest intressanta situationerna uppstår, eftersom det gör att rollpersonen inte kan låta sig mot allmänna principer.

Nej, jag är mest rädd för att debatten som sker i spelgruppen kan ta död på den frågeställning som jag vill ge var och en av spelarna individuellt. Har man beslutat om att hjälpa baronen (tex.) så har man ju gjort det, i sann demokratisk anda. Va bra!

Jag tror att jag förstår vad du menar. Men samtidigt tror jag fortfarande inte att det finns en motsättning mellan de två sätten. Visst, de har fattat sitt beslut, men var det rätt? Det är något spelarna kan fundera över var och en för sig. Jag har även lett scenarion där rollpersonerna fattat beslut som de sedan, efter lite funderande, börjat ifrågasätta. Faktum är att jag ofta försöker uppmuntra det här efteråtfunderandet.

Den här sortens moraliska diskussioner är så verklighetsfrånvända, för de ger spelarna möjligheten att TA de moraliska besluten, vilket vi människor i verkligheten sällan har.

Här håller jag inte med. Det stämmer att vi inte kan avgöra mänsklighetens öde, eller ens en enda människas, men det betyder inte att vi inte ställs inför moraliska frågeställningar där vi tvingas fatta beslut.

Vi, läsare, vi är varken Ozymandias, Rorschack eller Dr.Manhattan. Vi är töntarna Nightowl och Silk Spectre. Vi har inte haft någon som helst möjlighet att påverka händelseförloppet.

Nej, och så är det när man läser något eller ser en film; man kan inte göra annat än att fundera över vem som handlade riktigt efteråt. Personligen tycker jag att det är lite synd att anta den här inställningen även i rollspel, där man faktiskt kan få rollpersonerna, och därmed även spelarna, att brottas med de här frågorna och faktiskt veta att de här besluten kan vara av stor vikt för andras öden. Om du inte vill lägga den här möjligheten i spelarnas händer, och om spelgruppen trivs med det, så var så god, men jag vet inte om det passar min inställning till rollspelsmediet. Om jag skulle spela "Watchmen the Role-Playing Game" så skulle jag hellre vara en av superhjältarna än mannen på gatan.

Äh, jag säger inte att det är bättre på det viset (har gjort bort mig tillräckligt många gånger på DET sättet) men jag tror det är ett ganska ovanligt sätt att leka med moraliska frågeställningar i rollspel.

Tja, jag tycker alltid att det är intressant att höra vad andra har för inställning till dessa frågor, och inte minst vad som faktiskt händer vid spelbordet.

/Jakob

 

[walium]

"Här har vi ju en situation där spelaren och rollpersonen vill olika. "

Det är ju inte säkert. Hans fruga kanske är en gnattig kärring som han vill komma ifrån.
- Är du ute med dina odugliga kamrater nu igen?! Du kommer jämt hem full!! Och inga pengar har du!! Jag skulle gift mig med Belok som min mamma ville!!!! Du vet väl att Stuffe och Exelcior har snuvan!! Och lille Tompe behöver nya skor!! Jag har inte varit i staden på evigheter, vi gör aldrig något kul tillsammans!!!

 

[Black Dwarf]

Deprimerande

Det är när man läser sånthär som man inser vilka kobolder man spelar med egentligen. Hade det som hände med baronen och bondeupproret skett i vår grupp hade nog hälften tagit det som en ursäkt för att få slakta... och det i stora mängder.
Varför kan inte nån snäll övermakt skänka mej en spelgrupp som endast består av vettiga spelare.
/images/icons/sick.gif

 

[Legioth]

Var glad att du har någon alls att spela med! [nt]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Rickard]

Intressant med moral i rollspel...

...men för vem? Exemplen som jag läst igenom har bara varit pest eller kolera.. Vad som än händer har någon part (förutom RP:n) fått lida.. Kul för SL och hopplöst för spelarna, men troligtvis en rolig upplevelse..

Själv kommer jag ihåg när vi spelade stormsoldater i Stjärnornas Krig.. Vi skulle göra provbombningar i ett område med Tie-bomber (eller vad de nu heter) men när vi kommit fram till platsen så såg vi att det var bebyggelse i området.. Skulle vi bomba eller inte? Befälen verkade inte bry sig.. Här var det vi själva som fick stå för konsekvenserna.. Antingen genom bestraffning för att vi inte bombade eller genom själsligt lidande för att vi bombade..
Vi bombade inte och tyvärr så fick det inga konsekvenser? I.a.f. inte vad jag vet/kommer ihåg..

Moral i rollspel vill jag själv helst använda som problemlösningarna.. Det ska finnas sätt att kunna komma undan och undvika få moralen mot sig.. Har tagit upp ett exempel tidigare (4:e punkten).. Tyvärr har jag inte använt det än /images/icons/frown.gif (se även datumet /images/icons/crazy.gif)..

En annan sak som man kan använda moral till i rollspel är för att hindra onda gärningar och få spelarna att tänka efter.. Om vi ska ta exemplet om attacken mot tirakbyn.. De tänkte förgifta vattnet.. SL kan se till att det är för lite gift och att bara barnen dör.. De tänkte tutta eld på palissaderna.. Igen, barn och tirakkvinnor kan komma att lida för det.. Det kan finnas en människopräst som samlat ihop barn och gamla för att skydda dem mot "de mordiska plundrarna" och som förbannar RP:na.. Ett barn kan sitta och leka med "kottkor" när en RP kommer rännandes genom dörren och titta upp på RP:n leende och intresserat.. Helst ska RP:n ha tuttat eld på huset eller dödat barnets mamma precis utanför huset.. Anhöriga som gråter över sina avlidna medan byn står i lågor.. Man skulle kunna hitta på hur mycket som helst..
Allt för att få spelarna att må illa över sina handlingar..

Pest eller kolera-moral, visst det kan vara kul emellanåt.. Kanske leda till en diskussion efteråt (3-4 på natten? Knappast!), men det är inte det enda sättet att ha med moral..

Finns det fler sätt än de tre som jag har med här som ni har använt/mött?

/[color:448800]Han</font color=448800> som tackar sin f.d. DoD-SL, SR-SL och nuvarande N2-SL (samma person) för att ha gett [color:448800]han</font color=448800> moraliska synvinklar i rollspel och visat att största monstret i rollspel faktiskt är rollpersonen