Nekromanti Mortalitet
- Thread starter cogitare
- Start date
Klart jag menar ingame-förklarning.
Med döden på farstutrappan
Som spelledare har jag inte dödat någon rollperson sedan... 2002? Klart att mina rollpersoner strykit med ibland, men aldrig under kampanjspel. I de fallen det har skett har det gjorts efter en överenskommelse mellan mig och spelledaren. En meta-avrättning, så att säga. Det är dock sällan jag väljer att vara så slutgiltig, utan oftast drar sig tillfälligt oönskade rollpersoner sig tillbaka på mindre smärtsamma sätt.
Regler är designade för att kunna döda, i varje fall traditionella sådana, så varför trillar aldrig mina spelares rollpersoner av pinn - trots att jag utsätter dem för dödlig fara, gärna en gång per spelmöte.
Det hela handlar om kontroll och tillit. Jag och mina spelare känner oftast varandra tillräckligt bra för att veta vad vi vill få ut av spelandet. Investerar man mycket i en rollperson vill man inte dö till ingen nytta. Kanske vill man inte dö alls. Som spelledare tar jag då till min dramaturgiska känsla och min kontroll över prederensformandet, med hjälp av dessa låter jag rollpersonerna ta sig genom dramatiska och dödliga skeenden - med döden på farstutrappan - utan att spelarna känner att de behöver riskera allt med varje steg de tar. Jag tror nämligen att de flesta spelare blir bättre rollspelare av att slippa koppla på den taktiska kalkylatorhjärnan varje gång fara är å färde. Det ligger till exempel i rollpersonen med en stilla dödslängtans natur att få överleva ett antal dårskaper innan han dör för den han älskar. Som spelare skulle jag vilja att spelledaren är tillmötesgående i detta.
Jag är väldigt förtjust i WFRP:s fate points. Där kan jag som spelledare vara väldigt sadistiskt, samtidigt som det är reglerna som står för det undfallande. Jag har nämligen en annan sida också - den sadistiske djävulen som gärna plågar de rollpersoner som kommer i mitt våld med glödgade spett. Jag är alltså mycket mer för bestraffning av dumhet, men i en annan form än döden. Givetvis är Storuggla en förebild på området: "...eller så kapar vi ett öra" anspelar på en av mina stackars rollpersoner, som använde sig av fel lögn vid absolut fel tillfälle ("Vi kommer från det statliga tullverket", för att vara exakt). Det var mycket roligare och givande att få hans öra, och inte livstråd, avklippt.
Som spelledare har jag inte dödat någon rollperson sedan... 2002? Klart att mina rollpersoner strykit med ibland, men aldrig under kampanjspel. I de fallen det har skett har det gjorts efter en överenskommelse mellan mig och spelledaren. En meta-avrättning, så att säga. Det är dock sällan jag väljer att vara så slutgiltig, utan oftast drar sig tillfälligt oönskade rollpersoner sig tillbaka på mindre smärtsamma sätt.
Regler är designade för att kunna döda, i varje fall traditionella sådana, så varför trillar aldrig mina spelares rollpersoner av pinn - trots att jag utsätter dem för dödlig fara, gärna en gång per spelmöte.
Det hela handlar om kontroll och tillit. Jag och mina spelare känner oftast varandra tillräckligt bra för att veta vad vi vill få ut av spelandet. Investerar man mycket i en rollperson vill man inte dö till ingen nytta. Kanske vill man inte dö alls. Som spelledare tar jag då till min dramaturgiska känsla och min kontroll över prederensformandet, med hjälp av dessa låter jag rollpersonerna ta sig genom dramatiska och dödliga skeenden - med döden på farstutrappan - utan att spelarna känner att de behöver riskera allt med varje steg de tar. Jag tror nämligen att de flesta spelare blir bättre rollspelare av att slippa koppla på den taktiska kalkylatorhjärnan varje gång fara är å färde. Det ligger till exempel i rollpersonen med en stilla dödslängtans natur att få överleva ett antal dårskaper innan han dör för den han älskar. Som spelare skulle jag vilja att spelledaren är tillmötesgående i detta.
Jag är väldigt förtjust i WFRP:s fate points. Där kan jag som spelledare vara väldigt sadistiskt, samtidigt som det är reglerna som står för det undfallande. Jag har nämligen en annan sida också - den sadistiske djävulen som gärna plågar de rollpersoner som kommer i mitt våld med glödgade spett. Jag är alltså mycket mer för bestraffning av dumhet, men i en annan form än döden. Givetvis är Storuggla en förebild på området: "...eller så kapar vi ett öra" anspelar på en av mina stackars rollpersoner, som använde sig av fel lögn vid absolut fel tillfälle ("Vi kommer från det statliga tullverket", för att vara exakt). Det var mycket roligare och givande att få hans öra, och inte livstråd, avklippt.