Mutant - Obygdens utforskare

[JonasM]

Spelmöte 8: 24-27/12
Ylva är ganska skadad efter striderna kring herr Klewens gods så hon och Lexus tar några dagar för att vila upp sig.

Adelsmannen är besviken över att de inte lyckats få tag i Alse och brevet men tackar dem för deras försök och för hjälpen med att driva bort motormarodörerna. Han ber dem överlämna ett meddelande till sheriffen i Nordholmia om att efterlysa chefsmekanikern.

När Ylva känner sig bättre beger sig gruppen tillbaka mot Nordholmia. De lämnar godset och ser hur motormarodörernas isbjörn bogseras in innanför palissaden med hjälp av dragdjur och mankraft.

Den första dagen förflyter lugnt och de slår läger en kort bit från vägen mellan Nordholmia och Svekfors. De samtalar med Levira för att ta reda på vad hon känner till om separatisterna och situationen med Pyrisamfundet. Hon ger dem lite bakgrund till vad som händer i området och vad de båda sidorna kan tänkas vilja. Dock känner hon inte till några detaljer om separatisterna som t.ex. vilka de faktiska personerna är.

Under sitt vaktskift tar Ylva fram Klewens meddelande till sheriffen och bränner det i tältets kamin.

När morgonen gryr packar de ihop sitt läger och fortsätter resan. De har knappt hunnit komma ut på den större vägen innan en stor blodsörn dyker mot dem med utspärrade klor. Lexus koncentrerar sig och sänder ut en våg av psionisk energi som stöter mot rovfågeln. Med ett skri av rädsla slår den med sina stora vingar och stiger hastigt över trädtopparna. Blodsörnen cirklar förvirrad några varv och försvinner sedan utom synhåll. Gruppen förspiller ingen tid utan fortsätter resan, då och då sneglandes mot skyn.

Framåt eftermiddagen hör de plötsligt ljudet av eldstrid, skrik och smällar. Några hundra meter framåt kröker sig vägen och det är där, bortom kurvan, som ljuden verkar komma ifrån. Nu ser de även en rökpelare från platsen längre fram

Ylva och Lexus tar sig försiktigt framåt och ser två slädar som ligger välta över vägen. En av dem brinner. Framför slädarna står en robot och skjuter ljusblixtar in i skogen på något. I snön syns livlösa kroppar.

Inne i skogen kan flera personer skymtas som besvarar elden från roboten.

Ylva reser sig och går fram mot roboten. Den är humanoid gjord av gråmålad metall med gula markeringar. Ögonen lyser olycksbådande röda. På nära håll syns att roboten inte är i bästa skick: färgen är skavd, den har bucklor och repor, kablar hänger lösa bakom plåtbitar som lossnat och den rör sig ryckigt.

När roboten upptäcker Ylva vänder den sig om och säger något på det gamla språket som Ylva inte förstår. När hon fortsätter framåt höjer den sin ena vapenarm och skjuter mot henne. En ljusblixt slår in Ylva men hennes motståndskraft (mutationen Energikropp) gör den verkningslös.

Ylva greppar robotens arm och börjar bända loss den. Samtidigt försöker roboten skjuta henne igen men utan att träffa. Efter en kort strid lyckas Ylva slita sönder roboten och den faller till marken medan de glödande röda ögonen långsamt slocknar.

Från skogen stapplar nu en sargad grupp ledda av handelsmannen Egir Drotte. Han tackar RP för deras hjälp och berättar att de var på väg från Svekfors med en last pälsar. Plötsligt stod roboten mitt på vägen och sa något på det lustiga fornspråket men ingen av dem förstod vad den ville. När den höjde sina vapenförsedda armar flydde gruppen ut i skogen. Tyvärr lyckades roboten döda fyra av dem med ljusblixtar och forntida sprängkraft innan de hann i skydd.

Lexus undersöker intresserat den fallna roboten. Han avlägsnar robotens skalle och lägger den i släden för att kunna studera närmare i Nordholmia. Kanske kan den ge ledtrådar till Underfolket?

Efter att ordnat ett enkelt likbål för de fallna fördelar de två grupperna lasten från karavanens slädar mellan sig och beger sig söderut. Framåt kvällningen anländer de till Nordholmia.

Reflektioner
Mötena på vägen var två förberedda händelser. Det slumpade sig så att RP:s mutationer spelade en avgörande roll i varsitt möte. Först kunde Lexus genom sin psimutation skrämma bort blodsörnen och sedan kunde Ylva tack vare Energikropp undvika att bli skadad av robotens laserpistol.

Det var också en intressant slump att RP fick en robotskalle med sig från Nordholmias skogar …

 

[Christoffer]

Lite reflektioner från mig som spelare rörande att återvända till Mutant. Spelade första lila boxen första gången någonsans kring 86-87 gissar jag. Jag var 7-8 år. Sen något år senare tog det fart ordentligt och vi spelade nästan hela tiden, det gick från det mer rälsade (grå döden m.m.) till när äventyren var klara allesammans mer öppet strövande, eget målsättande och uppbyggnad av en av enklaverna som en bas för våra expeditioner.

Vi har nu under några spelmöten nu hängt ut kring Nordholmia och fått ett par olika uppdrag, börjat känna platsen och gjort saker, vad har gått fel i skrotgruvan? Hjälpt vår uppdragsgivare att frakta pryl x till plats y, sådant där som uppdragsgivare har på lager åt oss nybakade äventyrare. Men tänkte peka på en sak här, vi har spelat detta uttryckligen med avstamp i någon slags öppen geografisk frihet över en större hexkarta med Nordholmia som centrum. Det finns ingen större story som är given att vi ska följa, inget vi måste göra och den friheten känns väldigt mycket. Vi greppar ett uppdrag, gör det, stöter på folk, lär känna trakten. Saker finns här, banditer, konflikter, pyriska intressen och lokalt motstånd mot dessa intressen. Folk lever, älskar och hatar på den här platsen, det känns och vi stöter på det hela tiden när vi spelat.

Saken jag vill lyfta här är hur för mig är hur rollspel så mycket är att tycka saker, de behöver inte bli diskbänksrealistiska och nära, men sådär, jag vill ha en karaktär som tycker saker och ibland/ofta/alltid agerar och reagerar på dem. Vi har flertalet gånger stött på pyriska soldater, senaste spelmötet fraktade de fångar till ett arbetsläget utanför Nordholmia. Ylva, den frihetstörstande vargen jag spelar, rynkade på nosen och jag började som muttra, fan jävla soldater, vad håller de på med? Frakta upprorsmän till fångläger men hjälper inte till med ett skit att skydda vanligt folk från banditer och marodörer? Hur fan är de pyriska prioriteringarna här?

Senare kom vi över en tjuv med ett stulet brev där det framkom hur en pyrisk guvernör arbetade i hemlighet för att ta över styret av Nordholmia och utmanövrera borgmästaren, och nu klickade flera saker, jävla pyri! Så tjuven sattes på fri fot, brevet stals ytterligare en gång för att användas för att stärka upprorselementen mot pyriska kontrollen av området och helt plötsligt kom min karaktär och världen att kännas lite mer levande. Helt plötsligt kom jag som spelare och min karaktär att tycka något, vilja något, vi vill förändra något i världen och påverka den.

Detta blir en rätt stor skillnad mot att ha öppna samtal om vad för typ av kampanj vi vill ha, vi vill spela rebeller, vi vill spela rövare, vi vill slåss mot staten! Osv. Ofta när många talar om att skriva Beliefs till Burning Wheel tex så finns det råd om att se dem som önskelista till spelledaren, eller flaggor om vad som "kommer" dyka upp och så ska spelledaren ta det i beaktning. Såg ungefär så på BW under en kort period men nu ser jag det som rakt igenom dysfunktionellt. Vad övertygelser ska vara är moraliska omdömen om världen, om hur den borde ändras, om hur den borde bevaras, om vad som är rätt och fel, om vad/vem som bör älskas och vad/vem som bör oskadliggöras, osv. Jag har nog skrivit om det här förr, jag har sett många OSR-spelrapporter nämna just detta också, när världen man spelar i kommer till punkten där man inte bara nöjer sig med att upptäcka den utan vill förändra den, inte bara reagera på ett nytt uppdrag utan man skapar sig sina egna genom att agera, genom att peka ut mål och försöker nå dem genom uttänkta planer osv. Det är något jävla magiskt när det sker, det tyckte jag när vi spelade Mutant som vad jag nu kan varit, nio tio elva-åring? Och när vi spelade Wastelands och byggde en bas i vår (vi spelares) hembys Herrgård och började bygga upp ett skydd mot mc-gäng som härjade, och det tycker jag än idag när det sker, oavsett spel och oavsett hur. Och det tycker jag nu också när vi spelar Mutant som 40+. När vi tillsammans med olika instrumentering och redskap formar och petar på det där mellan oss spelare, den där genom kommunikation delade tänkta och fantiserade upplevelsen och börjar tycka något om den, bry oss om den på ett plan som är lite mer än överleva, få pengar för att köpa nästa pryl på utrustningslistan. Rollspelsmagin!

Sen visade det sig att vi inte riktigt hittade någon representant för motståndsrörelsen att slå ihop oss med, men brevet överlämnades istället till borgmästaren med förhoppning om en mäktig allierad på platsen. Vi startade en problemlösarfirma, snodde ett övergivet hus vi har renoverat upp och helt plötsligt kom ytterligare en sak in i spel, den här gemensamma aktiviteten, gemensamma företagandet, både som en sak att försörja sig på och kanske som en front åt framtida motståndskamp?

Sen har mer vatten runnit under broarna och saker förändrats, tragik inträffat och vänner begravts. Men det får det talas om i framtida spelrapporter… tänker mest stryka under detta med hur många kan stirra sig blinda på mekaniken i spel, att ett spel har ett rollformulär med en rad där man kan skriva in sitt mål och sin övertygelse och DÅ, först då, kan det vara något annat, men att det snarare handlar om att låta de här åsikterna och känslorna om det vi spelar få ta plats och ta avstamp i vad vi gör utifrån dem. Död åt pyri!

 

[Nässe]

Lite reflektioner från mig som spelare rörande att återvända till Mutant. Spelade första lila boxen första gången någonsans kring 86-87 gissar jag. Jag var 7-8 år. Sen något år senare tog det fart ordentligt och vi spelade nästan hela tiden, det gick från det mer rälsade (grå döden m.m.) till när äventyren var klara allesammans mer öppet strövande, eget målsättande och uppbyggnad av en av enklaverna som en bas för våra expeditioner.

Vi har nu under några spelmöten nu hängt ut kring Nordholmia och fått ett par olika uppdrag, börjat känna platsen och gjort saker, vad har gått fel i skrotgruvan? Hjälpt vår uppdragsgivare att frakta pryl x till plats y, sådant där som uppdragsgivare har på lager åt oss nybakade äventyrare. Men tänkte peka på en sak här, vi har spelat detta uttryckligen med avstamp i någon slags öppen geografisk frihet över en större hexkarta med Nordholmia som centrum. Det finns ingen större story som är given att vi ska följa, inget vi måste göra och den friheten känns väldigt mycket. Vi greppar ett uppdrag, gör det, stöter på folk, lär känna trakten. Saker finns här, banditer, konflikter, pyriska intressen och lokalt motstånd mot dessa intressen. Folk lever, älskar och hatar på den här platsen, det känns och vi stöter på det hela tiden när vi spelat.

Saken jag vill lyfta här är hur för mig är hur rollspel så mycket är att tycka saker, de behöver inte bli diskbänksrealistiska och nära, men sådär, jag vill ha en karaktär som tycker saker och ibland/ofta/alltid agerar och reagerar på dem. Vi har flertalet gånger stött på pyriska soldater, senaste spelmötet fraktade de fångar till ett arbetsläget utanför Nordholmia. Ylva, den frihetstörstande vargen jag spelar, rynkade på nosen och jag började som muttra, fan jävla soldater, vad håller de på med? Frakta upprorsmän till fångläger men hjälper inte till med ett skit att skydda vanligt folk från banditer och marodörer? Hur fan är de pyriska prioriteringarna här?

Senare kom vi över en tjuv med ett stulet brev där det framkom hur en pyrisk guvernör arbetade i hemlighet för att ta över styret av Nordholmia och utmanövrera borgmästaren, och nu klickade flera saker, jävla pyri! Så tjuven sattes på fri fot, brevet stals ytterligare en gång för att användas för att stärka upprorselementen mot pyriska kontrollen av området och helt plötsligt kom min karaktär och världen att kännas lite mer levande. Helt plötsligt kom jag som spelare och min karaktär att tycka något, vilja något, vi vill förändra något i världen och påverka den.

Detta blir en rätt stor skillnad mot att ha öppna samtal om vad för typ av kampanj vi vill ha, vi vill spela rebeller, vi vill spela rövare, vi vill slåss mot staten! Osv. Ofta när många talar om att skriva Beliefs till Burning Wheel tex så finns det råd om att se dem som önskelista till spelledaren, eller flaggor om vad som "kommer" dyka upp och så ska spelledaren ta det i beaktning. Såg ungefär så på BW under en kort period men nu ser jag det som rakt igenom dysfunktionellt. Vad övertygelser ska vara är moraliska omdömen om världen, om hur den borde ändras, om hur den borde bevaras, om vad som är rätt och fel, om vad/vem som bör älskas och vad/vem som bör oskadliggöras, osv. Jag har nog skrivit om det här förr, jag har sett många OSR-spelrapporter nämna just detta också, när världen man spelar i kommer till punkten där man inte bara nöjer sig med att upptäcka den utan vill förändra den, inte bara reagera på ett nytt uppdrag utan man skapar sig sina egna genom att agera, genom att peka ut mål och försöker nå dem genom uttänkta planer osv. Det är något jävla magiskt när det sker, det tyckte jag när vi spelade Mutant som vad jag nu kan varit, nio tio elva-åring? Och när vi spelade Wastelands och byggde en bas i vår (vi spelares) hembys Herrgård och började bygga upp ett skydd mot mc-gäng som härjade, och det tycker jag än idag när det sker, oavsett spel och oavsett hur. Och det tycker jag nu också när vi spelar Mutant som 40+. När vi tillsammans med olika instrumentering och redskap formar och petar på det där mellan oss spelare, den där genom kommunikation delade tänkta och fantiserade upplevelsen och börjar tycka något om den, bry oss om den på ett plan som är lite mer än överleva, få pengar för att köpa nästa pryl på utrustningslistan. Rollspelsmagin!

Sen visade det sig att vi inte riktigt hittade någon representant för motståndsrörelsen att slå ihop oss med, men brevet överlämnades istället till borgmästaren med förhoppning om en mäktig allierad på platsen. Vi startade en problemlösarfirma, snodde ett övergivet hus vi har renoverat upp och helt plötsligt kom ytterligare en sak in i spel, den här gemensamma aktiviteten, gemensamma företagandet, både som en sak att försörja sig på och kanske som en front åt framtida motståndskamp?

Sen har mer vatten runnit under broarna och saker förändrats, tragik inträffat och vänner begravts. Men det får det talas om i framtida spelrapporter… tänker mest stryka under detta med hur många kan stirra sig blinda på mekaniken i spel, att ett spel har ett rollformulär med en rad där man kan skriva in sitt mål och sin övertygelse och DÅ, först då, kan det vara något annat, men att det snarare handlar om att låta de här åsikterna och känslorna om det vi spelar få ta plats och ta avstamp i vad vi gör utifrån dem. Död åt pyri!

+1 på den, eller hur man säger

För mig var mötet med Fatima, forntidskvinnan, en stark grej där jag som spelare och min rollperson började engagera sig i att lära henne vårt språk, få med henne i gruppen osv, inte för att det var taktiskt smart att ha någon med den kunskapen utan för att jag brydde mig. Sånt är fint när det uppstår - ett resultat på slumptabellen blir hela ens fokus i spel. När det tillåts ta tid och plats.

Svårare är väl sånt som min karaktärs begär efter att hitta ”Underfolket”, och utforska dem som den upptäcktsresande jag är. Gissar att de ju inte finns i vår hex-crawlvärld, för varför skulle SL/ Jonas lagt in dem?, men det vet ju inte min rollperson. Där blir det lite en fråga hur mycket man ska spela på ”falska” intressen. Rollspela ngt som är troget rollpersonen samtidigt som man som spelare misstänker att denna delen av karaktären helt saknar resonans och ett mottagande/ motstånd i spelvärlden - det finns helt enkelt inget Underfolk. Kommer inte bli något av det. Troligtvis (eller det kanske det gör!?) Samtidigt, vi skulle ju kunna stöta på något som Lexus uppfattar vara Underfolket…

 

[Mogger]

+1 på den, eller hur man säger

För mig var mötet med Fatima, forntidskvinnan, en stark grej där jag som spelare och min rollperson började engagera sig i att lära henne vårt språk, få med henne i gruppen osv, inte för att det var taktiskt smart att ha någon med den kunskapen utan för att jag brydde mig. Sånt är fint när det uppstår - ett resultat på slumptabellen blir hela ens fokus i spel. När det tillåts ta tid och plats.

Svårare är väl sånt som min karaktärs begär efter att hitta ”Underfolket”, och utforska dem som den upptäcktsresande jag är. Gissar att de ju inte finns i vår hex-crawlvärld, för varför skulle SL/ Jonas lagt in dem?, men det vet ju inte min rollperson. Där blir det lite en fråga hur mycket man ska spela på ”falska” intressen. Rollspela ngt som är troget rollpersonen samtidigt som man som spelare misstänker att denna delen av karaktären helt saknar resonans och ett mottagande/ motstånd i spelvärlden - det finns helt enkelt inget Underfolk. Kommer inte bli något av det. Troligtvis (eller det kanske det gör!?) Samtidigt, vi skulle ju kunna stöta på något som Lexus uppfattar vara Underfolket…

Ja, det är väldigt mycket sånt i vår hyfsat hex-drivna Mutantkampanj med. Sedan har jag en bunt aktörer med drivkrafter och det finns överlag en rörelse i spelvärlden som RP till och från är en del av (och ibland ställer sig utanför). En del av detta kommer helt från egna fantasier som det kanske inte finns någon sanning i. Men vem vet? Jag kanske rullar något på nån tabell som gör att det visar sig att det visst finns, har funnits eller nått som kan härledas till det.

 

[JonasM]

Intressanta saker ni tar upp båda två!

När det gäller Lexus övertygelse är det kanske intressant att fundera på skillnaden i hur jag närmat mig det i den här kampanjen och jämföra med hur jag hade gjort i en klassisk forgeig Story Now-kampanj.

Ett sätt att se på det är var min huvudsakliga lojalitet ligger: i den här kampanjen är det i settingen, medan det i en Story Now-kampanj skulle varit i karaktärerna.

I den sistnämnda hade jag då haft stort fokus på övertygelsen: hittat sätt att utforska den genom olika relationer och händelser. Vad är Lexus beredd att offra för sin övertygelse? Hur hanterar han motgångar? Hur hanterar han att sanningen kanske inte finns eller inte överensstämmer med vad han trott? Osv. Kampanjen, och i viss mån settingen, skulle delvis forma sig kring de här frågeställningarna.

I den här kampanjen var det uttalat att t.ex. relationer inte skulle stå i fokus medan utforskande skulle göra det. Min ingång har då varit att helt lämna över karaktärsdelen till spelarna: det är upp till dem att hitta rollpersonernas drivkrafter och saker att bry sig om utifrån vad dessa upplever. Världen/kampanjen är neutral och "bryr sig" inte om vad rollpersonerna vill, tror och tänker - den bara är. (Åtminstone tills de börjar påverka saker.)

Men det blir ju en intressant spänning här mellan ett neutralt förhållningssätt som SL och ett slags behov, eller vad man ska säga, hos spelarna att bry sig om (något i) världen. Jag har ibland funderat på om min ingång varit för neutral, eller kanske lite kall, och att det kan bli utmanande för spelarna att hitta det där som gör att de bryr sig. Därför var det så roligt att se när de högg tag i de där trådarna och det syntes att de faktiskt brydde sig.

 

[JonasM]

Spelmöte 9: 27/12-3/1

Kampanjen rullar på men jag har varit riktigt dålig på att uppdatera här. För att hamna någorlunda i fas kommer jag från och med nu summera spelmötena i ett kortare format.

RP återvänder till Nordholmia efter sin resa till godset den 27/12. De upptäcker att kvinnan de stötte på i skogen har vaknat ur sitt okontaktbara tillstånd. Hon verkar rädd men nyfiken. Det visar sig att hon bara talar fornmål så kommunikationen blir svår. Efter en stunds förvirrat samlat lyckas Lexus lista ut att hon heter Fatima och kommer från bergen längre norrut. Där har hon sovit länge och vaknat ur (eller till?) en mardröm. Hon verkar ha bott och arbetat under ett av bergen. I sitt förvirrade tillstånd minns hon inte hur hon hamnade i trakten och därför inte varifrån hon kom.

Förtjänsten för tunnorna med bränsle från herr Klewen läggs bl.a. på fornvapen och -ammunition som lyckligtvis finns tillgängliga på Nordholmias marknadsplats. Dessutom införskaffas några forntida läkemedel, fyllda med De Gamlas potenta läkekraft. Lexus får ett bud på sin skördade robotskalle men bestämmer sig för att behålla den i forskningssyfte – eller åtminstone tills pengarna tryter.

Med hjälp av det komprometterande brevet från guvernören till herr Klewen försöker RP kontakta Nordholmia-separatiserna. Efter att ha gått bet på Scat Dobblings spelhåla knallar de helt sonika till rådmästarens residens och lyckas genast få en audiens. Rådmästare Segersäll lyssnar intresserat på deras berättelse medan han läser brevet. Efteråt tackar han för deras hjälp och säger att de kommer att bli kontaktade.

RP ägnar den följande veckan åt att etablera sig i staden. De flyttar in i ett av alla Nordholmias ödehus och börjar renovera och möblera det. Efter idogt arbete kan staden stoltsera med en ny inrättning: Lexus&Ylvas problemlösarbyrå.

 

[JonasM]

Spelmöte 10: 4/1-7/1
Det omtalade Kupolberget som tronar i skogen, mitt emellan byarna Svekfors och Styvnacka, har dragit till sig RP:s intresse. De planerar nu en expedition för att utforska bergets hemligheter. Efter tidigare utfärder har de insett behovet av extra muskel- och eldkraft och hyr därför in några av de arbetare de mötte på vägen till herr Klewens gods. De får också med sig en sydpyrisk kunskapare/äventyrare vid namn Didra.

Inköp görs och planer dras upp. Sedan beger sig expeditionen iväg på morgonen den 6/1.

Färden förflyter ovanligt lugnt fram tills dess att de stöter på två resesällskap som råkat i luven på varandra. En grupp äventyrare beskyller ett gäng eländiga trashankar för att ha stulit ett värdefullt fynd. Trashankarna hävdar att det är ett ont ting som måste förstöras för att inte samma förbannelse som ledde till De Gamlas undergång ska drabba världen igen.

Situationen är på väg att urarta då Lexus teleporterar sig in mellan de två grupperna och lyckas stjäla fornfyndet innan han teleporterar sig iväg igen. Stämningen blir förvirrad och de heta känslorna snart lägger sig hos äventyrarna medan trashankarna snabbt försvinner iväg.

Efter detta intermezzo drar expeditionen vidare och slår läger för natten. I tältkaminens sken försöker Lexus lista ut vad det mystiska forntinget kan användas till, utan att lyckas.

 

[JonasM]

Spelmöte 11: 8/1-10/1
Nästa dag fortsätter resan mot Kupolberget. Sällskapet hinner inte långt innan de på avstånd ser ett stort antal muterade sorkar på skidor passerar över vägen. Sorkarna bär ryggsäckar och packning på ryggen och bland dem finns både vuxna och barn. De är nyfikna på RP och tar försiktigt kontakt med dem. Sorkarna säger att de är Vandringsfolket och färdas genom ödemarkens stora skogar utan någon fast boplats.

När de får höra att RP är på väg till Kupolberget berättar de att det vaktas av en klan med björnar som motar bort alla som försöker ta sig upp på berget. Björnarna är inte fientliga mot främlingar, så länge man inte bryter mot tabut att beträda berget.

Medan färden går vidare blir vädret mildare. Framåt kvällen lägger sig en tät dimma över vägen. Plötsligt hörs ljudet av en ryttare som närmar sig i full galopp och ett rop att de ska flytta på sig. De ser en ung postryttare dundra förbi med väskan fladdrande bakom sig.

Tystnaden har precis lagt sig när de hör ett skrik följt av två höga knallar och sedan ännu ett skrik. Postryttarens häst skenar emot dem ur dimman och längre fram på vägen hörs upprörda röster.

Rollpersonerna smyger fram och ser ryttaren ligga på marken med väskan hårt tryckt mot bröstet. Han blöder ur ett sår i axeln. Runt honom står fyra personer som riktar sina vapen mot honom: en stor muterad älg och tre lodjur. Älgen hotar att skjuta om ryttaren inte lämnar över väskan.

Lexus och Ylva ingriper och skrämmer snart iväg banditerna. Ynglingen tackar dem och presenterar sig som Erjan – postryttare för det nyligen uppstartade bolaget Nordholmiaexpressen, på väg till Styvnacka med meddelanden. Han tror att banditerna var hyrda av det tidigare etablerade Nordholmias Depeschbolag som inte sett med blida ögon på den nystartade konkurrenten. Han och hans kollega har tidigare råkat ut för flera överfall och trakasserier.

Efter att RP har plåstrat om Erjan ger han sig iväg mot Styvnacka, ivrig att slutföra sitt uppdrag.

Efter denna incident slår expeditionen läger för natten. Gruppen lyckas nu lista ut att fyndet Lexus stal är en pilbåge med flera forntida finesser som gör skytten extra pricksäker. Som gruppens skickligaste bågskytt får Ylva ta över vapnet.

På morgonen bryter man lägret och beräknar att anlända till berget på eftermiddagen. Efter någon timmes vandring ser de spår av en stor varelse som bökat tvärs över vägen och in i skogen. Ylva känner igen spåren av varelsen som kallas megasvin i södra Pyri, men som här i de norra delarna går under namnet storskövlarsvin. Kunskaparen Didra blir eld och lågor och lyckas övertala Ylva att mot betalning ta henne med på svinjakt.

Jakten håller dock på att sluta i förskräckelse då de plötsligt ser sig stå öga mot öga med den framrusande varelsen. Rollerna är nu ombytta: jägaren är bytet. Genom list och mod lyckas de dock skaka av sig den korkade besten och kan återförenas med de oroliga kumpanerna.

Man pulsar vidare genom den snötäckta skogen för att slutligen, i solens sista strålar skåda resans mål skjuta upp bland de omgivande träden: Kupolberget.

Kommentarer
Mötet med postryttaren och banditerna var min hommage till inledning av äventyret Järnringen och en nick till westerninfluenserna i MUA.

Christoffers misslyckade slag när Ylva skulle spåra megasvinet gav upphov till en mycket rolig och spännande scen. Som tur var vände tärningslyckan när de försökte fly från varelsen, annars hade det kunnat sluta mycket illa!

Sedan är det också något speciellt med det här spelsättet, där resandet får ta så mycket tid och plats. Det blir ett fokus och framför allt ett tempo som känns ganska unikt och ger en väldigt cool upplevelse.