För dem som inte är med i tugget: "Czege-principen" säger att det inte är kul att hitta på ett problem och sedan hitta på hur det ska lösas. Den underförstådda följdsatsen säger att det är kul att hitta på ett problem och se någon annan lösa det, eller att lösa ett problem som någon annan hittat på.
Visst kan detta ske genom monologerna, men framförallt sker det genom frågorna. Spelarna utmanar hela tiden varandra i att hitta olika förklaringar till de fakta som etableras i fiktionen. Så fort något är etablerat så är det sant, och då måste det få en förklaring som håller, utan bortförklaringar, handviftande eller intrighål. Så när jag sätter en scen där huvudpersonen kommer hem och finner sin lägenhet genomsökt, så ställer jag en utmaning till mina medspelare: "Förklara varför lägenheten blev genomsökt!". Och utmaningen är att hitta en bra förklaring, som är relevant för fallet, som känns logisk i sammanhanget, och så vidare. Det är här spelarna utmanar varandra, och även om jag skulle svara på mina egna frågor så kommer situationen att ha förändrats såpass mycket när jag väl får chansen, att det fortfarande är Czege-kompatibelt.