Nekromanti När är en rollperson "färdig"?

[Pendragon]

När klassar ni en rollperson som färdig? Så fort nuffrorna är klara? Så fort ni känner att ni har tillräcklig med information för att börja spela (hur mycket är då detta?)? Efter ett par tre spelmöten när ni fått in "känslan" för rollpersonen? När kampanjen (och/eller rollpersonens liv) är slut och sagan är all?

Skiljer det sig åt från spel till spel? Detaljerar ni så mycket som möjligt om rollpersonen innan ni sätter igång och spela med den, eller låter ni den växa fram efter hand?

/Joel

 

[Pom]

3G

Spelmöte 3 tror jag gäller för mig. Då har man i allmänhet hunnit spela gubben så mycket att det börjar stå klart vilka delar i konceptet som man trivs med och vilka som man inte trivs med, och man har hygglig koll på det speltekniska finliret (förstås beroende på systemvana). Rollpersonen är helt enkelt speltestad först då.

Tredje spelmötet har jag för övrigt som tumregel för kampanjer också. Först i och med det vågar jag säga att en kampanj är igång på riktigt. En gång är ingen gång, två gånger är god vilja. Three is company.

 

[Ithaqua]

Som Pom skrev här nedan; det tar vanligen minst tre sessíoner innan rollpersonen börjar bli utkristalliserad och "klar", ibland fler.

Detaljerar ni så mycket som möjligt om rollpersonen innan ni sätter igång och spela med den, eller låter ni den växa fram efter hand?

Båda delarna. Bakgrundsinformationen är så detaljerad som möjligt, men rena personlighetsdrag blir faktiskt inte alltid som man eventuellt präntat ner eller föreställt sig. Ibland kan personligheten utvecklas hos rollpersonen så att man tom själv blir överraskad...

 

[Storuggla]

" När klassar ni en rollperson som färdig? Så fort nuffrorna är klara? Så fort ni känner att ni har tillräcklig med information för att börja spela (hur mycket är då detta?)? Efter ett par tre spelmöten när ni fått in "känslan" för rollpersonen? När kampanjen (och/eller rollpersonens liv) är slut och sagan är all?"

Förutsatt att det inte är ett spel där man spelar odöda, när hans/hennes livs tags av daga/avslutas på ett naturligt vis + tiden tills begravningens slut (begravningstalen serrö). Innan dess lär man sig nya saker och utveckas konstant. Tycker jag.


Storuggla, planerar äta kött

 

[Balderk]

The road goes ever on...

För mig är det så att jag har lite olika etapper i mitt rollpersonsskapande. Först så gör jag rollspersonens stats och allt sånt, det är alltid början. Det är sällan jag har en bra idé om vad jag ska göra för någon typ innan jag fixar nuffrorna, som du säger.

När jag gjort det (och i bra karaktärsgenereringssystem under tiden man gör det) så får/har jag idéer och inspiration till hur rollpersonen ska vara som person, vad den ska syssla med och allt sådant. Sedan så klurar jag en massa på rollpersonens bakgrund och förhållanden till andra osv, kanske skriver jag ner det, kanske gör jag det inte. Hur lång tid jag lägger ner på varje rollperson med tänkande och så varierar från rollperson till rollperson. Efter det är den redo att spelas. Här kan man ju egentligen säga att den är klar, spelklar åtminstone.

Men rollpersonens utveckling stannar inte där. Under tiden man spelar med den så utvecklas rollpersonen såklart också, särskilt under de första spelsessionerna. Men när man har spelat rollpersonen ännu lite längre börjar ännu en förändringsfas där den förändras ännu ett snäpp. Jag brukar inte spela mina rollpersoner särskilt länge, eftersom vi inte spelar så långa scenarion så jag vet inte riktigt när utvecklingen, om någonsin, tar slut. Jag antar att det kanske är som en kortare version av livet, ständigt små och ibland stora förändringar, på det sättet så är nog en rollperson aldrig klar förrän den är död och begraven (eller ligger bortglömd i någon mapp).

/Balderk

 

[sockerpappan]

en rollperson är "färdig" för spel när jag som spelare har koll på de frågor som är postade här.
Sedan utvecklas rollpersonen kontinueligt under spelets gång. Sedan finns det ju en punkt när man som spelare tröttnar och är färdig med rollpersonen men är spelet intressant brukar inte det ske så snabbt.

 

[Johan K]

The storry goes on...

Tjaa, efter att ha gjort färdigt sin karaktär med nuffrorna så är ju bara 1/4 av karaktären klar...
Själva jobbet med att utforma den, bygga upp historia, kontakter & sådant börjar när man börjar lira med karaktären..
När det är "för bra" så brukar jag pansionera den & låta karaktären dra sig tillbaka till nån håla p landet & bara plocka fram den när det verkligen behövs...

 

[Organ]

Det beror lite på vad man menar med "färdig". Helt färdig blir den ju faktiskt först när den trillar av pinn. Fast personligen, när jag säger "färdig", så menar jag "färdig att börja spela med". För egen del så betyder det att, förrutom sådana självklarheter som att värden, färdigheter o.dyl. är framräknande, det även finns en uppskriven bakgrund och personlighetsbeskrivning. Dessa är av skiftande längd men brukar vanligen sluta på en A4 eller två.

/Anders

 

[Feuflux]

När klassar ni en rollperson som färdig?

Hmm. En rollperson är "klar" när den är spelbar, dvs så fort nuffrorna är klara. Det är nog den enda definitionen jag har (som jag kan komma på iaf). Ordet färdig vet jag inte riktigt hur jag ska tycka om... troligtvis är min åsikt att en rollperson aldrig blir färdig. På samma sätt som jag vid någon tidpunkt slutade tycka Mr Bean var rolig och vid någon tidpunkt börja rådigga kung fu-rullar ändras beteende på rollpersoner (nu är jag oftast SL och spelar så sällan att jag i princip får gissa..).

Detaljerar ni så mycket som möjligt om rollpersonen innan ni sätter igång och spela med den, eller låter ni den växa fram efter hand?

Växer fram efter hand. Du kan jag snylta på SL:s vision och växa ihop med den övergripande storyn på ett sätt som jag anser mest givande istället för att slösa tid på bakgrund som kanske inte passar in. Typ.

 

[Muggas]

Även om man har en utförligt beskriven rollperson, komplett med siffror, bakgrundshistoria och eventuellt bilder så är rollpersonen ändå ett tomt skal tills dess att spelaren blivit "varm i kläderna". Under tiden man spelar igenom äventyr så får personlighetsdrag och detaljer i rollpersonens bakgrund mer liv, de blir fylligare. Den ursprungliga bilden, den föreställning man från början haft av rollpersonen förändras och i förväg beskrivna detaljer får mer mening och djup. Hur väl genomtänkt en rollperson än är så kan han aldrig bli riktigt "levande" förrän man fått agera med honom i olika situationer. En rollperson är mer eller mindre "hel" när man upptäcker att spelaren blivit trygg i sitt gestaltande och väljer att utveckla sin karaktärs personlighet efter otaliga äventyr där bl a rollpersonens övertygelser, fördomar och känslor satts på hårda prov.

 

[anth]

Instämmer,
brukar tom tillåta att spelarna ändrar sina rollpersoner under de första spelmötena - just för att rollpersonen inte räknas som färdig.

 

[GrottrolletNaug]

Så fort nuffrorna, konceptet, ett visst mån av bakgrundshistoria är stämplat och en viss känsla för karaktärerns personlighet. RPns direkta personlighet brukar i gemen växa fram under de första spelmötena. Iaf med de som jag har spelat med och så som jag spelar själv. Själv brukar jag inte få ordentligt grepp om en karaktär för än jag har fått spela med den i några timmar.

Men 'klar' är den när den är sjöduglig.


/Naug, sjöoduglig

 

[Gurgeh]

En rollperson är färdig...

...när jag vet hur den ser ut, det vill säga när jag ritat en bild av den. Först då inser jag vilken typ av person rollpersonen är. Eventuellt kan det vara en del detaljer och bakgrundsinformation kvar att fylla i och en del funderande på hur den ska spelas, men det är ändå efter bildens fullbordan som jag får en känsla av att rollpersonen "finns till".

/tobias

 

[Mörker]

Filosofiskt svar: aldrig

Personligt svar: jag brukar göra som så att jag har en historia som lämnar möjligheter till förändring och har stödord på hur jag vill att karaktären i fråga skall bete sig...
sedan brukar jag väl klassa den som klar när jag fått en fin start och det verkar lovande att fortsätta...

 

[w176]

Lååång process

Först så måste jag gå omkring och tänka på ett koncept i ett par veckor någon månad. Först en vag känsla effekt eller kontrast mot andra spelares karaktörer jag vill uppnå. En ide och tanke som hela tiden rör sig i bakhuvudet. Efter ett par veckors funderar kan jag ha fått ner den där tanken/känslan/iden till ett grundläggande koncept till exempel ”Falsk sadistisk poet” och en ide om hur jag vill spela den och troligtvis har jag konstruera något snittigt namn också (Älskar anagram och der brukar spela in även om ett namn som fonetiskt passar är det viktigaste. Ofta ett kort förnamn.)

Fortfarande så har jag ingen riktig ide vem denna karaktär är och nästa seg är för det mesta någon timme brainstorming) ofta en fysik eller matte timme) och får ner ett utseende som passar och S-kyssta inre egenskaper och drivkrafter som verkar passa mitt koncept och jag vill testa på om de hör till karaktären. Stephen King skrev i sin bok ”Om att skriva” att skriva en berättelse inte var som att skapa egentligen utan försiktigt gräva upp ett fossil som redan finns där, färdigt och komplett. Det känns lite så. Karaktären finns redan. Jag försöker bara hitta den och gräva upp den i ett så komplett och bra skick som möjligt. (Jag vet hur det där låter. Tro inte något annat. Tur att jag egentligen har något emot att låta pretto-djup och uppblåst.)

Bakgrunden kan jag nu ha en grundläggande ide om nu och även om jag ogillar regler skulle jag om jag var tvungen nu sätta ut preliminära färdighets värden och tvinga SL att låta mig ändra dem om jag inser att de är fel och dessutom få skita i att göra en balanserad poäng (mina arrs brukar få så mycket nackdelar i form an psykiska sjukdomar och annat att de måste bli övermänskligt starka för att nå upp till poängantalet)., Sedan spelar jag karaktärer samtidigt som jag utforskar den. Bakgrund och sådant brukar komma allt efter som de egenskaper jag trodde skulle passa karren brukas förkastas, ny orienteras eller förändras allt efter som jag inser vad som inte stämde. En karaktär är färdig när jag tycker jag känner den nog för att kunna förstå och leva mig in i den även om den aldrig sluta utvecklas och det brukar ta 1-2 lajv eller ett antal veckors spelade textbaserat.

/Elin är lika cool som Captain Jack Sparrow

 

[DODswe4]

Tja när personen dör så är den helt färdig för man kan inte göra mera på den.

Jag låter det växa fram efterhand

 

[Ithaqua]

Yet again..

...när jag vet hur den ser ut, det vill säga när jag ritat en bild av den. Först då inser jag vilken typ av person rollpersonen är.

Som jag tidigare kommenterat, den åsikten har jag också! Märkligt nog verkar jag förutom dig vara otroligt ensam om det...*S*

 

[w176]

Re: Yet again..

Oh. Nja, jag kan delvis bygga en karr utifrån en bild som ett led i skapade processen men jag har stora problem att gå andra vägen runt. Jag vet hur karaktären ser ut och bölir förbannt frustrerad om jag inte kan få det korrekt på ett papper. Det blir Fel med stort F typ.

/Elin som i och för sig har en karrbild i sitt galleri som hon är möd med.

 

[Ithaqua]

Re: Yet again..

Jag vet hur karaktären ser ut och bölir förbannt frustrerad om jag inte kan få det korrekt på ett papper. Det blir Fel med stort F typ.

Tricket är att inte visualisera karaktären alltför mycket samt att inte göra alltför ingående beskrivningar av den innan man skissar den... Det bästa är att göra den i något slags inspiratoriskt ögonblick medan man gör den tror jag;
bör nog komma i ett tidigt skede, innan man gett den rött hår, flätor och minutiöst utsatta vårtor. *S* Annars är det förstås bara att göra om, och göra om, och göra om, och..

 

[Rickard]

När man vill lämna den bakom sig [NT]

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som hade tänkt skriva "När man känner att stegen för att klara av sin rollpersons mål har börjat och man börjar komma in i rollen och bla bla bla bla" men ångrade sig men som kan svara på den andra frågan med "Det beror på hur inspirerad man är när gubben skapas"