Nekromanti När illusionen spricker

[DanielSchenström]

Jag är intresserad av vad som tar ur er ur spelvärldsupplevelsen, mekanik, dumheter, regler, allt sånt. Engelskspråkiga använder suspension of disbelief och det är det jag tänker på här.

Exempel på vad jag läst och hört är rollpersonsnivåer (levels), spel där hit points inte bara är fysisk tålighet, metakomponenter som specialkort som tillåter en påverka berättaelsen, eller världar som inte lyder fysikens lagar som kubiska planeter.

Vad har ni för illusionskrossare, finns det olika grader av dem?

 

[krank]

Levels, classes, alignments, öppen regelanvändning, metasnack under spel, att behöva ta metabeslut som inte tas av rollpersonen.

Märk väl att detta gäller just när jag spelar med fokus på inlevelse i rollpersonen. Story games tycker jag helt enkelt inte är roliga, och D&D spelar jag gärna med både classes, levels, alignments och ett absolut minimum av någon form av rollpersonsteaterspelande.

Så "det beror lite på", är nog ett svar för mig. Det beror på vad spelvärldsupplevelsen är för något, hur den definieras.

 

[Tomatalven]

Levels, classes, alignments, öppen regelanvändning, metasnack under spel, att behöva ta metabeslut som inte tas av rollpersonen.

Märk väl att detta gäller just när jag spelar med fokus på inlevelse i rollpersonen. Story games tycker jag helt enkelt inte är roliga, och D&D spelar jag gärna med både classes, levels, alignments och ett absolut minimum av någon form av rollpersonsteaterspelande.

Så "det beror lite på", är nog ett svar för mig. Det beror på vad spelvärldsupplevelsen är för något, hur den definieras.

Nu har jag ingen erfarenhet i den spelstilen, men jag fattar inte varför man skulle sträva efter intensiv karaktärsinlevelse i bordsrollspel. Det har man ju lajv till, känns meningslöst att ens försöka i bordsrollspel. No offense!

 

[God45]

När vi stannar och kollar upp regler. Jag bara faller ut ur karaktären. Antagligen delvis därför jag är ett så stort fan av regellätta system och att GM:en bara hittar på något. Jag inte vet hur reglerna för att flyga drakar fungerar så bara säg vad jag ska rulla och så gör jag det! Sedan berättar du om jag lyckas eller inte och så går vi vidare. Flow är mycket viktigare än att allt "följer reglerna". Jag vill bara flyga min drake.

 

[DeBracy]

Nu har jag ingen erfarenhet i den spelstilen, men jag fattar inte varför man skulle sträva efter intensiv karaktärsinlevelse i bordsrollspel. Det har man ju lajv till, känns meningslöst att ens försöka i bordsrollspel. No offense!

Men på lajv har man ju kläder i säckväv som sitter dåligt, ett myggbett i rumpan, och mörkeralven har gummistövlar. Totala inlevelsebrytare!

 

[krank]

Nu har jag ingen erfarenhet i den spelstilen, men jag fattar inte varför man skulle sträva efter intensiv karaktärsinlevelse i bordsrollspel. Det har man ju lajv till, känns meningslöst att ens försöka i bordsrollspel. No offense!

Jag är inte intresserad av lajv. Jag trivs inte med att fysiskt skådespela, jag trivs inte med att vara begränsad till personer som ser ut ungefär som jag själv, jag trivs inte med den berättelsestruktur lajven generellt gör nödvändiga (alla kan inte vara huvudpersoner).

Dessutom avskyr jag fantasy och av vad jag sett av svenskt vampirecommunity så finns det väldigt, väldigt många där som jag helst av allt undviker. Vilket gör att det inte blir så många lajv kvar.

Jag föredrar att rollspela med folk jag trivs med och känner, med en spelledare och med förberedda äventyr där jag får vara huvudperson utan att känna prestationspress; där jag i princip kan få vara inaktiv och reaktiv ett helt spelmöte utan att för den sakens skull missa coola saker.

Så; jag ser inte riktigt varför jag skulle vilja lajva. Jag missunnar inte andra att hålla på, men för mig skulle det vara komplett meningslöst; jag är intresserad av vad som händer i mitt huvud, inte vad jag är begränsad till tack vare den här köttroboten jag släpar runt med.

 

[Rymdhamster]

Spelledare som KRÄVER att jag spelar ut sociala situationer. Jag försöker gärna, för jag tycker det är roligt, men om jag har en dålig dag eller slinter med tungan vill jag helt enkelt kunna förklara vad jag vill åstadkomma och slå ett slag för att se hur det går (utan att få en löjlig massa minus för det).

Tärningsslag och sånt har jag lätt att översätta till fantasbilder inne i skallen, men att sitta där och staka mig och försöka övertyga någon om det ligger i deras intresse att hjälpa min karaktär när jag själv har huvudvärk och mår lite dåligt efter allt för mycket chips? Nope...

 

[Zorbeltuss]

Spelledare som KRÄVER att jag spelar ut sociala situationer. Jag försöker gärna, för jag tycker det är roligt, men om jag har en dålig dag eller slinter med tungan vill jag helt enkelt kunna förklara vad jag vill åstadkomma och slå ett slag för att se hur det går (utan att få en löjlig massa minus för det).

Tärningsslag och sånt har jag lätt att översätta till fantasbilder inne i skallen, men att sitta där och staka mig och försöka övertyga någon om det ligger i deras intresse att hjälpa min karaktär när jag själv har huvudvärk och mår lite dåligt efter allt för mycket chips? Nope...

Håller helt med.

 

[Krille]

Vad har ni för illusionskrossare, finns det olika grader av dem?

Telefoner. Det mesta annat kan jag köpa. För telefoner är ohyfsade maskiner.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/7xXSw07zrio"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/7xXSw07zrio" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Tomatalven]

Nu har jag ingen erfarenhet i den spelstilen, men jag fattar inte varför man skulle sträva efter intensiv karaktärsinlevelse i bordsrollspel. Det har man ju lajv till, känns meningslöst att ens försöka i bordsrollspel. No offense!

Jag är inte intresserad av lajv. Jag trivs inte med att fysiskt skådespela, jag trivs inte med att vara begränsad till personer som ser ut ungefär som jag själv, jag trivs inte med den berättelsestruktur lajven generellt gör nödvändiga (alla kan inte vara huvudpersoner).

Dessutom avskyr jag fantasy och av vad jag sett av svenskt vampirecommunity så finns det väldigt, väldigt många där som jag helst av allt undviker. Vilket gör att det inte blir så många lajv kvar.

Jag föredrar att rollspela med folk jag trivs med och känner, med en spelledare och med förberedda äventyr där jag får vara huvudperson utan att känna prestationspress; där jag i princip kan få vara inaktiv och reaktiv ett helt spelmöte utan att för den sakens skull missa coola saker.

Så; jag ser inte riktigt varför jag skulle vilja lajva. Jag missunnar inte andra att hålla på, men för mig skulle det vara komplett meningslöst; jag är intresserad av vad som händer i mitt huvud, inte vad jag är begränsad till tack vare den här köttroboten jag släpar runt med.

Jaa, men så var det ju det med prestation. Är det inte svårt att köra inlevelsefokuserat utan prestationspress? Och sen kdn man ju lajva med folk man gillar. Fast argumentet att det finns jobbiga lajvare känner jag igen och håller delvis med. Och att man inte är huvudperson.

 

[krank]

Jaa, men så var det ju det med prestation. Är det inte svårt att köra inlevelsefokuserat utan prestationspress? Och sen kdn man ju lajva med folk man gillar. Fast argumentet att det finns jobbiga lajvare känner jag igen och håller delvis med. Och att man inte är huvudperson.

Prestationspressen blir mindre för mig om jag slipper den fysiska aspekten. När jag dessutom, som tidigare sagt, också kan glida in i bakgrunden och låta andra ta rodret när jag känner mig osäker. Also: inte behöver prestera inför andra än de typ max fyra andra nördarna.

 

[Tomatalven]

Jaa, men så var det ju det med prestation. Är det inte svårt att köra inlevelsefokuserat utan prestationspress? Och sen kdn man ju lajva med folk man gillar. Fast argumentet att det finns jobbiga lajvare känner jag igen och håller delvis med. Och att man inte är huvudperson.

Prestationspressen blir mindre för mig om jag slipper den fysiska aspekten. När jag dessutom, som tidigare sagt, också kan glida in i bakgrunden och låta andra ta rodret när jag känner mig osäker. Also: inte behöver prestera inför andra än de typ max fyra andra nördarna.

Det är sant. Och lajv kan nog bli väldigt uttröttande också. Fast jag har inte lajvat på aslänge, minns knappt hur det är.

 

[Troberg]

Regler och sånt stör inte för mig, om bara krångligheterna hanteras av spelledaren. Sedan skiter jag blankt i om spelledaren följer reglerna som de är skrivna eller bara improviserar dem as he goes.

Det som stör mig är:

* spelare som inte kan hålla utanförsnack tyst när de inte är med aktivt i spelet;
* spelare som envisas med att ha en TV igång i rummet;
* spelare som sitter och leker med sin bärbara dator under spel;
* spelare som förväntar sig att spelet ska stanna medan de ägnar trekvart åt att prata totalt strunt i telefon;
* et cetera.

 

[Möller]

Jaa, men så var det ju det med prestation. Är det inte svårt att köra inlevelsefokuserat utan prestationspress?

För mig, när jag levt mig in i min rollperson som bäst, är det en väldigt personlig upplevelse. Om spelledaren lägger upp ett intressant scenario, och medspelarna spelar bra eller åtminstone inte stör, så behöver jag inte göra särskilt mycket för att leva mig in i rollen. Visst finns det ett visst mått prestation, men det är inte scenen på Dramaten jag står på. Jag vill snarare likna det vid inlevelsen i en god bok, plus möjligheten att påverka berättelsen.

 

[Skimmerskir]

Ahahahahha, gud, vi rollspelar så sjukt kaotiskt i mina cirklar att det är fruktansvärt lite som kan slå mig ur spel längre. Folk skriker och härjar och jag är precis lika hemsk själv; syrran som har det svårare med att hålla sig fokuserad har faktiskt fått böja sig över bordet och ge mig en smäll på fingrarna ibland så att jag håller snattran när hon spelar ut sin emotionellt intensiva scen med SL.

Den enda gången som det verkligen inte gick, var nog när klockan var någonstans kring tre på morgonen, vi satt nere i källaren hemmavid och folk bara bröt ihop i asgarv så snart någon sade "hej" ungefär. Det sög, men såhär i efterhand var det ju en hopplös situation från ruta ett.

Med detta sagt är ju självfallet allt som är uppräknat störmoment - telefoner, dator, baksnack, allmänt offande när någon fortfarande spelar etc - och midnattspel där de flesta sover kommer nog alltid vara högst på inlevelselistan för mig. Men... jag tror jag är mest hemma i rattel och joller; skulle inte byta ut asgarv och ofokuserat spel mot dödsallvar och knäpptystnad, faktiskt. Inte längre, i alla fall.

 

[preaker81]

Personer som hela tiden säger "min karaktär gör [det här]" istället för att spela sin karaktär som sig själv.

Spelare som pillar på mobiler/laptops under spelning

Spelare som konstant ska dra paraleller till vad som händer med diverse andra tv/dataspel, filmer eller andra ovidkommande saker och gärna skratta åt det 10 min efter.

Spelare som inte respekterar dom andra spelarnas utrymme under spel och pratar skit vid bordet med varandra så fort dom inte är i fokus.

När regelfrågor tar för lång tid, har du inte hittat och läst igenom hur det funkar enligt reglerna på under en minut tar det för lång tid, så hitta på något lämpligt tills nästa paus då man kan kolla upp det på riktigt.

Sånt får mig att tappa min illusion, lite grann som min gamla spelgrupp =P

 

[Henke]

Som många nämnt innan. Mobiltelefoner, prat som inte hör till spelet, folk som skall springa och hämta kaffe, regeldiskussioner på över en minut.

Även att som SL bli avbruten av en nervig spelare som bara MÅSTE säga att hans RP har sitt laservapen framme och fingret på avtryckaren, eller oroligt börjar diskutera om hans RP behöver äta en dagsranson precis nu. Detta ser jag som ett slags lyxproblem, då inlevelsen är lite för stor, men tycker det känns väldigt viktigt att SL hinner etablera "scenen" innan spelarna börjar agera.

Men i 9 fall av 10 så flyter spelmötet utan något jag uppfattar som störmoment.

 

[RasmusL]

Man får de spelare man förtjänar och har man gjort sig skyldig till ett par "gotcha!"-ögonblick är det naturligt att spelarna försöker gardera sig. Kanske
de där reflexerna från Burning Wheel kan vara något?

 

[Henke]

Muhahaha! (iofs sant ). Mina spelare har tyvärr blivit lite tråkigt försiktiga då jag satt dem i den hel del knipa tidigare (men väldigt sällan något som de inte lyckas ta sig ur).

 

[denstore]

Det beror väl helt på vad och med vem man spelar, men....:

Spelare som blir sura över spelledarens beslut. Likadant är det otroligt fånigt när spelledare surar över att spelarna inte gör vad som förväntas av dem.

Spelare som lider av hockeytrunks-syndromet, alltså att de konstant i alla tillfällen släpar med sig en arsenal av vapen.

Spelare som anser sig att kunna hålla sig i bakgrunden, men samtidigt är först på eventuellt loot.

Spelare som inte inser att rollspel lika mycket handlar om samarbete som individuella prestationer.

Ingenting är så irriterande som en spelare som propsar på att få se tärningsslag. Som spelledare tar jag mig friheten att modifiera tärningsslag, oftast till spelarnas vinst. Då är det ofantligt irriterande om någon ska hänga över spelledarskärmen....