Nekromanti Nördar vs Sportfånar

[Robban]

Let's snacka intersectionality här, people. Jag kommer häva ur mig lite tankar, väldigt ostrukturerat. Mycket code-switching också.

Okej, så innan nån går i taket över mina ordval: relax. I det här fallet är det bara ord för att identifiera två olika intressegrupper, okej? Ingen förolämpning är menad.

Aight. Själv så håller jag på med, förutom alla nördiga grejer som rollspel, figurslagspel, brädspel, kortspel, anime och manga, tecknande och sy 1700-talskläder, och programmering, även olika sporter. Jag spelar tennis, jag tränar för att springa marathon, jag ska börja med ishockey, jag höll på sjukt mycket med kampsporter när jag var yngre (tills min axel gick sönder). Så jag är liksom en sportig nörd, typ (om vi nu ska använda etiketter).

Men en grej jag märkt är att om jag hänger med en nördgrupp och säger att jag inte kan spela den och den kvällen för jag ska gå på hockeymatch eller nåt, då kommer direkt förolämpningarna och nedtryckandet av idrottsutövare. För alla vet att sport, det håller ju bara cro magnon på med, och det är ju bara brutalt och hemskt och så vidare, och så vidare. Det är liksom bara en enda lång ramsa av "men är det inte enklare att bara dra ner byxorna och mäta kukarna direkt, då sparar ni ju massor med tid?" och liknande.

Det blir lite tjatigt, liksom. Om jag däremot hänger i sportig nördgrupp så är det inga problem att säga nåt sånt, för folk fattar att man kan ha andra intressen än just [pick your poison].

Och hänger jag med sportfånar som inte håller på med nördiga grejer så blir det, om vi vänder på det och jag säger "nä, jag kan inte hänga med, jag ska spela rollspel med nåra polare den kvällen", oftast kanske nåt "latex och piskor och sånt?", följt av en snabb förklaring från min sida och inget mer med det. Det är mycket mer laid back, mer skämt och mindre förolämpande.

Kanske det bara är jag. Fast jag tycker mig ändå se liknande grejer hända online, där uttalade nördar direkt klankar ner på sport-grejer. Som på ett annat forum jag hänger på, där ett inlägg om Michael Sam (NFL-back som gått ut med att han är homosexuell) direkt fick responser som "få betalt för att jaga ett hand-ägg?" istället för att handla om vad inlägget skulle handlat om: att responsen faktiskt har varit oväntat positiv, och att han fått väldigt mycket stöd från sina lagkamrater och ägarna , och generellt väldigt positiva reaktioner. Till skillnad från när Anton Hysén kom ut och fotbollsförbundets ordförande går ut med såna här härliga grejer (ang. "bögar inom fotbollen"):

Vi har dem att tacka för mycket. Bögskämten är det som har förenat fotbolls-Sverige i decennier. Inget omklädningsrum skulle vara sig likt utan bögskämten och vi fotbollsspelare hade inte vågat prata med varandra utan att förnedra några bögar.

Men, jag drev iväg lite där. Inlägget handlade i alla fall om Michael Sam och homofobi inom sporter, men nördarna skulle prompt in och säga att sport, det håller bara idioter på med.

Och som sagt, jag ser det hända både online och i verkligheten, och sen tänker jag "fast du är ju bara en, visserligen omåttligt snygg och ståtlig, person; du kanske skulle se om det här är nåt som andra också har sett, eller om det är så att nördarna du känner är emotionellt underutvecklade?"

Såatteh... Har nördar ett behov av att försvara sig mot den hemska sporten, eller är det bara jag som ser sånt här?
(Givetvis fattar jag att det finns sportfånar som trycker ner nördgrejer, men jag personligen känner inga. Jag tror det är för att jag sållar ganska kraftigt i min bekantskapskrets: assholes får liksom inte stanna vidare länge. Det kanske bara är så att jag inte har gallrat bort nördarna som är assholes, bara?)

 

[Vimes]

Har nördar ett behov av att försvara sig mot den hemska sporten?

Ja. Det handlar om försvar.

(Eller ingen aning. Men jag har ungefär samma upplevelse som du. Jag tror att "nördar" som upplever sig själva som tillhörande en socialt utsatt grupp (vilket jag inte alls tror att vuxna nördar egentligen gör) och därför odlar sin annorlundahet (det är Lovecraft all over again, det enda sättet att leva i den fruktansvärda materiella verkligheten är att själv bli monstret) som försvar. Det blir viktigt att peka ut sådant som uppfattas som högstatus som något som av den egna gruppen uppfattas som löjligt, meningslöst och ickeautentiskt. Det är samma med hårdrockare eller whatever för grupp som uppfattar sig själv som utsatt och utstött av "mainstreamsamhället". "Sportfånar" uppfattar sig inte som utsatta och behöver följaktligen inte angripa andra grupper.)

 

[Cybot]

Tror inte att det är nördar specifikt. Det är människor som har en antipati mot idrott, och det hittar man lite överallt.

Jag tycker själv inte särskilt mycket om de stora lagsporterna (varken att spela eller att se på) men jag har hållit på med fäktning, skytte och badminton. Spelar fortfarande badminton för att inte förfalla totalt (är dock inte alls så lätt och ledig som jag var i tonåren).

 

[God45]

Är inte hälften av alla rollspelare någon typ av aktiv eller före detta kampsportare? Eller är det bara min personliga selection bias?

Anyway... inte märkt något sådant.

 

[Vimes]

Fast kampsportare är ju inte sportfånar.

Jag tror det ligger något spännande i att nörden är individualist här, men jag är för trött för att skriva något vettigt om det.

 

[stenhöna]

...vs Hästtjejer? Som är en frukt som inte finns?

 

[Robban]

De faller inom Sportfånar, det är väl rätt uppenbart?

 

[Vimes]

De faller inom Sportfånar, det är väl rätt uppenbart?

Bara om man nödvändigtvis måste dela upp alla människor i antingen nördar eller sportfånar. Hästtjejer är en helt egen grupp annars. Men jag tror inte att hästtjejer som grupp behöver snacka ner vare sig nördar eller sportfånar. Men det är en annan (genus-) historia.

 

[Ond bråd död]

Jag gissar att det som så mycket annat elände i världen beror på den svenska skolan. De trauman som den unge nörden fick utstå i och med gympan har gett själsliga ärr som den aldrig blir fri från. Ett brinnande hat mot all form av fysisk aktivitet (bortsett från boffer-fäktning och liknande) är föga förvånande.

 

[Björn Wärmedal]

Jag kan ju bara tala från egen erfarenhet, men det OBD säger har viss bäring.

När jag gick i skolan gjorde jag mina läxor, gick på lektionerna och spelade rollspel. De som idrottade var ofta de som mest aktivt berättade för mig att de sakerna var fel, eller försökte berätta för mig att JAG var fel för att jag ägnade mig åt sånt. Eller, förlåt, de som var intresserade av sport, menar jag. Det var inte alla av dem som faktiskt utövade något själva.

Som vuxen så har jag ett visst idrottsintresse själv, och jag har full förståelse för om någon missar ett spelpass för att gymma, spela hockeybockey eller kampsporta. Däremot har jag ingen förståelse för den typen av sportintresse som innebär att man sitter i soffan, trycker i sig chips och skriker på en TV. Om man missar ett spelmöte för en sån sak så kan man nog få höra lite pikar från min sida

Men jo, jag tror att många kan ha något känslomässigt emot sport för att man associerar det med den typen av människor som gav en problem som liten.

En annan aspekt är att folk i allmänhet ofta har dåligt samvete över sin egna dåliga fysiska form. Jag har fått höra både en och två gånger att jag springer för mycket eller äter för mycket, helt enkelt för att andra också vill kunna springa så mycket och äta så mycket utan att gå upp i vikt. Man gör lite narr av de som rör sig som ett försvar för att man inte gör det själv, helt enkelt. Det är inte begränsat till nördar.

 

[krank]

Såhär tänker jag:

I nästan alla sammanhang är sport något som har hög status. Allmänheten uppskattar sport. Det är bra och fint med sport; stora sportgalor, arenasport. Man är knappt en riktig vuxen människa om man inte åtminstone följer OS i någon form.

Kort sagt, sport är lite av en högstatussyssla. Att vara fåtöljsportare, dvs bara kolla men inte utföra, är mindre högstatus men fortfarande 100% socialt accepterat och inga konstigheter.

Min upplevelse är att rollspel och TV-spel av väldigt många ses som barnslig lek. Man kanske inte blir aktivt mobbad, men det är helt klart något som fortfarande känns som "på nåder". Det är definitivt OK att spendera en hel lördag som vuxen med att kolla på sport, men att spela hela lördagen med att spela Final Fantasy, eller banka gobbos i D&D? Det kanske inte är "mer med det", men det är fan inte premierat på samma sätt som sport.

Och ja, jag vet att vissa typer av nördigheter uppvärderats inom vissa delar av medelklassen på sistone. Hipsterkulturens vurm för en del nördigheter är dock knappast en indikation - tycker jag - på att "folk i allmänhet" tycker att tv-spel är likvärdigt med sport.


Så jag tycker att man kan förstå det här ur ett statusperspektiv. Sportare kan kosta på sig att inte vara negativa mot rollspelandet, för sportandet har högre status.

Medan nörderiet, som fortfarande anses barnsligt av väldigt många, i högre grad upplevs som något som måste försvaras i förhållande till sporten. Att snacka skit om sport blir då lite som ett ganska dåligt försök att höja sin egen status.


//Krank, sporthatare

 

[Rymdhamster]

Tänkvärt inlägg, Krank.

Min avsky mot sport har mer att göra med att mina "sportiga" vänner, mer än en gång ställt in inplanerade spelmöten för att de ska sporta, men aldrig tvärt om.

Ena gången ställer de in för att de hade glömt bort att de redan bokat in en fotbollsmatch eller något, och det kan väl vara okej. Ibland råkar man dubbelboka sig och det man bokat in först borde väl få någon slags prioritet.

Men nästa gång ställer de in för att de hade glömt bort att de redan bokat in rollspel och bokat in en match istället. Då känner jag mig en smula osidåsatt.

Eller när man har ett inplanerat spelmöte, och alla dyker upp, men två timmar in reser sig ett par och säger att de måste åka hem nu för att de ska se på hockey på TV.

Nu hånar jag i och för sig inte heller alla sportare för att de håller på med sport (eller ens alla rollspelare som håller på med sport), så det här är kanske inte riktigt relevant.

 

[Ond bråd död]

Utöver trauman, så är ju hela grejen att kolla på sport på tv rätt så absurd egentligen. Det tror jag även de som kollar på sport håller med om. Att man lyfter upp en lek till såna nivåer. Att media ser det som relevant att rapportera om. Att man kan identifiera sig med ett lag så extremt mycket, t o m om det är ett lag som inte ens spelar i ens eget land, utan i England, men som man ändå bara bestämt sig för att hålla på.

Rätt mycket påminner sportintressen om religion. Lika absurt, och på (nästan) samma blodiga allvar.

Det är svårt att inte reagera mot sånt. Och det är nog bara sunt. Ibland måste såna fenomen ifrågasättas.

Sen handlar det också om vad som värderas i samhället och vad som ses som rätt. Man upplever att ens egna intressen inte tas på samma allvar, och i förlängningen att man själv inte tas på samma allvar som de som tycker att sportresultaten är viktiga.

 

[anth]

Människan är xenofobisk, det ligger i homo sapiens' natur. Lite xenofobi ökar helt enkelt sammanhållningen i gruppen och därmed överlevnadschanserna (evolution).
Det är en "vi mot dem"-mentalitet där man anser att man själv har rätt och de andra har fel (det är väldigt få som går runt och tycker att de själva har fel och att andra har rätt).
Vi ser det hela tiden:
iPhone vs. Android.
Playstation vs. Xbox.
Sportfånar vs. nördar.
...

Men jag skulle hellre kalla det för prosport vs. antisport, för det du kallar för sportfåne är ju också en form av nörd.

Jag tror det är för att jag sållar ganska kraftigt i min bekantskapskrets: assholes får liksom inte stanna vidare länge.

Är inte det samma sak som att säga "jag hatar inte, för jag hatar bara de som hatar"?
Fråga dig istället vad vi kan göra för att öka öppenheten i samhället och öka acceptansen av oliktänkande.

 

[Basenanji]

Min upplevelse är den omvända...

Alltså, mina rollspelarvänner har inga problem med idrott eller sport, vare sig det sker som en fritidssysselsättning eller som kulturuttryck (skrika, skråla, spy på en sportbar). Jag älskar bägge: att spela rollspel, läsa fantasy, spela korpbandy på Zinken, träna judo, diskutera samberättarstrategier, ...

Däremot blir många mina sportvänner (många är idrottslärare) väääldigt stela om man pratar om rollspel/live/dataspel/etc. Det är som att de blir oroliga för den som utövar de där typerna av hobbies – "det utspelar sig ju i fantasin, mår du helt bra? Kan du skilja på vekrlighet och fantasi? Varför är du så världsfrånvänd?".

Så min tolkning är att det för vissa är viktigt att ägna sig åt "sån't som äger rum i VERKLIGHETEN och är NYTTIGT på ett KONKRET sätt!"

Och avgräsningen mellan kategorierna sport/nörd är då lika aktuell som någon annan typ av avgränsning. (Jag har massa musikerpolare/lärarkollegor/kulturelitister/skolentreprenörer/mm som tycker att rollspel etc är lika "awkward" som mina idrottslärar-vänner).

 

[kloptok]

Jag förundras ofta över personer som har ett stort intresse för sport av den anledningen att jag tycker det är så godtyckligt att heja på ett lag. Jag minns när jag var liten och alla andra frågade vilket lag jag hejade på, då var det bara att försöka välja något som passade. Sedan stannar många slaviskt i detta val hela livet utan att ifrågasätta det underliga i att heja på ett lag som man egentligen inte har någon direkt koppling till. Det är något jag tycker är konstigt med sport - just det här att heja på ett speciellt lag.

Själv tycker jag om att sporta både individuellt och i lagform, men av olika anledningar. Att sporta i lagform tror jag att jag gillar lite av samma anledning som jag gillar att spela spel. Det är roligt att lära sig ett system av regler och sedan använda detta i aktivt utövande. Den sociala biten är jag egentligen ointresserad av.

Att utöva idrott i individuell form (löpning, skidåkning, träning på gymmet etc.) är mer en utmaning mot mig själv. Det är en träning i envishet och uthållighet och efteråt får man en härlig känsla av tillfredsställelse för att man utmanat sig själv och sin kropp.

---

Men nu handlade ju den här tråden om sportfånar vs nördar. Då kan jag känna att jag har noll respekt för en person som har noll respekt för andra hobbyer och intressen, oavsett om denna person är en sportfåne eller nörd. Jag tror att fördomar mot sportfånar existerar inom nördkulturen och vice versa inom sportkulturen. Jag tror också att det är mer accepterat att vara sportfåne eftersom det är så mycket vanligare än att vara rollspelsnörd. Egentligen tror jag inte att det är just sportintresserade som blir stela och obekväma om man diskuterar rollspel utan större delen av samhället. Om rollspel visades på TV och sport var en Märklinhobby skulle förhållandet förmodligen vara det omvända.

Sedan kan det ju också vara så att det finns en selection bias, många av de som hamnar i rollspelshobbyn är nog personer som känt sig utanför eller annorlunda redan tidigare och då är det inte helt ovanligt att man fjärmar sig från majoriteten ytterligare och framhäver hur annorlunda man är. Man gillar att vara annorlunda. Därmed kan nördarna ha ett större behov av att racka ner på sportintresserade än sportintresserade har av att racka ner på nördarna.

 

[krank]

Egentligen tror jag inte att det är just sportintresserade som blir stela och obekväma om man diskuterar rollspel utan större delen av samhället. Om rollspel visades på TV och sport var en Märklinhobby skulle förhållandet förmodligen vara det omvända.

+1

 

[anth]

Egentligen tror jag inte att det är just sportintresserade som blir stela och obekväma om man diskuterar rollspel utan större delen av samhället. Om rollspel visades på TV och sport var en Märklinhobby skulle förhållandet förmodligen vara det omvända.

+1

Men det är även frågan om hur åskådarvänligt det är.
Sport är stort för det är åskådarvänligt.

Jag har mycket svårt att se hur rollspel skulle kunna bli en stor publiksucce just för det inte är åskådarvänligt.

Jämför med poker. För ett decennium sen, under den stora pokerboomen sändes det pokerprogram nästan varenda dag på TV. Nu finns nästan ingenting kvar. Varför? Jo, för att poker inte är en åskådarvänligt.

Jämför med esport och datorspelsturneringar som blir större och större på TV. Varför? Jo, för att esport är åskådarvänligt.

 

[God45]

Jag har mycket svårt att se hur rollspel skulle kunna bli en stor publiksucce just för det inte är åskådarvänligt.

Actual play podcasts är väll rätt populära?

Jag tror inte på att rollspel är konstigt längre, "nörd kultur" är den nya populär kulturen. Alla spelar tv-spel (de flesta mer än jag), alla läser/ser på fantasy och saker som Community och Big bang theory (som är en skitserie men spridit nördkultur) har gjort att folk vet vad rollspel är. Nördkulturen segrade, alla är vi.

 

[Arfert]

De sporter som blir stora (främst i TV) måste uppfylla 2 krav:

1. De ska vara hyfsat titt-bara.

2. Man måste kunna spela på dem.

Krav två gäller extra mycket för sporter som det tjatas om varje dag, som trav, fotboll och NHL. Det finns stora pengar att tjäna för någon, det är business.