OBD said:
Utöver trauman, så är ju hela grejen att kolla på sport på tv rätt så absurd egentligen. Det tror jag även de som kollar på sport håller med om. Att man lyfter upp en lek till såna nivåer. Att media ser det som relevant att rapportera om. Att man kan identifiera sig med ett lag så extremt mycket, t o m om det är ett lag som inte ens spelar i ens eget land, utan i England, men som man ändå bara bestämt sig för att hålla på.
Rätt mycket påminner sportintressen om religion. Lika absurt, och på (nästan) samma blodiga allvar.
Det är svårt att inte reagera mot sånt. Och det är nog bara sunt. Ibland måste såna fenomen ifrågasättas.
Sen handlar det också om vad som värderas i samhället och vad som ses som rätt. Man upplever att ens egna intressen inte tas på samma allvar, och i förlängningen att man själv inte tas på samma allvar som de som tycker att sportresultaten är viktiga.
Sport är politik, och politik genomsyrar all mänsklig interaktion. Just därför medför sportintresse för många den sorts passion du finner absurd.
Hur menar jag att sport är politik? Jo, all idrott (nu använder jag begreppen sport och idrott som synonymer, även om det inte riktigt är så) är en ritualiserad strid - en sorts konflikthantering om man så vill. Jag vill mena att konflikt är grunden till all politik, och därmed är cirkeln mellan sport och politik sluten. Det finns en hel del skeenden runt om i världen som styrker den tesen, i länder där fotbollen har en oerhörd politisk makt genom supportrarna. Revolutionen i Ukraina möjliggörs mer eller mindre genom att de s.k. Ultras har anslutit sig till folkets protester mot regimen. Samma sak hände i nordafrika. I stora delar av latinamerika är fotbollssupporterkulturen direkt sammanlänkad med diverse poltiska rörelser, och i forna Jugoslavien har fotbollssupportrarna kommit att spela en avsevärd roll. Listan kan göras ännu längre.
Med konflikten kommer också en sorts dramatik som många uppfattar som extremt medryckande. Att bli hänförd av den idrottsliga konflikten är egentligen inte konstigare än att ryckas med i en spännande berättelse, film eller ett dataspel (eller under ett rollspelsäventyr, om man så vill). Så vi har alltså en konfliktbaserad politisk faktor, och en konfliktbaserad dramaturgisk faktor. Det bäddar för ett passionerat intresse.
Men framförallt är sport en blandning av rekreation och gemenskap, vilket för mig är bland det viktigaste i livet. Allt jag gör i mitt liv syftar till att då och då få njuta och koppla av. Det får mig att må bra. Att följa ett fotbollslag och låta mig ryckas med i den kultur, spänning och gemenskap som finns runt laget uppfyller så många delar av Maslows behovstriangel att det faktiskt inte är så konstigt att idrott (faktiskt fotboll om man skall vara specifik) är den enskilt största kulturyttringen i mänsklighetens historia.
Så om sportintresse är absurt, ja då är all kultur och mellanmänskliga relationer absurda.