Narrativa wtf?!

[Sömniga Isaac]

Narrativt, för mig blir tanken fokus på berättelsen snarare än aktören. Det är berättelsen i centrum och rollpersonen är pjäser i akten, snarare än katalysator och tyngdpunkt vid spelbordet. Det är händelser och skeenden, situationer som sätts i centrum snarare än personer.

 

[Genesis]

Om rollspelsregler ska kunna kallas narrativa så måste det innehålla *regler* som gör att utfallet av handlingar i spelet tenderar till att emulera en bra historia. Det blir inte bara slumpen som styr om en sittning resulterar i något minnesvärt.

Det här är ju inte en dikotomi. Om det varken är regler eller slumpen, utan spelarnas skicklighet som historieberättare som avgör om det blir en bra historia, skulle du då kalla det ”narrativt”? Det är ett designutrymme där jag generellt försöker lägga mig.

 

[krank]

Jag associerar nog "narrativitet" som att man anläger ett perspektiv på det vi gör kring bordet som en berättelse. Och en berättelse har normalt liksom en röd tråd, ibland akter och sådär men händelser krokar hur som helst i varandra på något sätt och ger en helhet. Om spelandet syftar till att väva en sådan övergripande känsla av röd tråd, oavsett om det sker via öppna metamekaniker ("när alla spenderat fyra narrationspoäng går vi från Inledning till Eskalering, och sedan vidare till Klimax") eller om det bara sker genom att personerna kring bordet aktivt ramar in och driver i den riktningen – så är det "narrativt spelande".

Det finns folk som "spelar narrativt" i den mest dungeonbashande D&D:n, liksom – jag har absolut träffat rollspelare som väver berättelser i sitt huvud både under och efter dungeoncrawlandet. Ibland leder det till att de gör spelmässigt suboptimala val men som passar in i den tänkta berättelsen – vilket riskerar att irritera den som spelar för att vinna / klara äventyret och vill opta de val man gör.

Berättelsen kan absolut handla om och fokusera på personerna, men det blir inte en berättelse om personerna inte hamnar i olika situationer; att det finns ett tidsperspektiv är viktigt och en framåtrörelse. För en del är ju det viktigaste i en berättelse (film, bok, etc) människorna och vad som händer i dem, men ett berättelsefokus kan lika gärna (tycker jag) handla om att man berättar vad som händer ett samhälle eller en civilisation eller en idé.

För mig skiljer sig narrativitet från till exempel fokus på rollpersonsförbättring (man vill maxa exp och skaffa den fetaste cgearen och de ballaste krafterna) och fokus på att Klara Äventyret. De är ofta hyfsat kompatibla och de flesta rollspelare tror jag vill ha lite av varje, men de skaver också ibland mot varandra. Är det viktiga huruvida Sherlock Holmes löser mysteriet eller huruvida han och Irene Adler blir ihop i slutänden? Alla fattar ju att det är däråt det borde luta… (Som sagt, det är vanligt att narrativ fokuserar på personer och relationer och de händelser som förändrar dem).

 

[JohanL]

Det här är ju inte en dikotomi. Om det varken är regler eller slumpen, utan spelarnas skicklighet som historieberättare som avgör om det blir en bra historia, skulle du då kalla det ”narrativt”?

Det tycker inte jag - det kan man göra med vad som helst, så i alla fall så länge vi pratar om ett narrativt system handlar det om att systemet aktivt stöder det. Möjligen kan man kalla det för narrativt spelande.

 

[Quadrante]

När jag använder [narrativt] tänker jag alltid på spelande och sällan på system (regler) men gärna på system (ritualer).

 

[aknaton]

Det här är ju inte en dikotomi. Om det varken är regler eller slumpen, utan spelarnas skicklighet som historieberättare som avgör om det blir en bra historia, skulle du då kalla det ”narrativt”? Det är ett designutrymme där jag generellt försöker lägga mig.

*Jag* skulle inte säga att regelsystemet är narrativt. Även om spelsättet är narrativt. Och inget jag säger är värderande. Bara hur jag ser på ordet och dess användning om ett spelsystem.

 

[Jim Profit]

Jag tänker direkt på GNS-modellen, och hur jag förväntar mig att saker fungerar annorlunda i ett "narrativt" scenario. E.g. - rollpersonerna kommer "precis i tid" oavsett när de kommer, storyn följer dramatisk logik istället för rationell, osv.

 

[Mogger]

Jag har ett bra exempel.

Twilight 2000 är ett spel med ett narrativ. Världen har gått åt helvete och nu lever du i den. När jag i det fallet pratar om att vårt spelande skapar en berättelse i samma anda så menar jag att det är T2000-narrativet som styr och gör detta möjligt. Narrativet genomsyrar spelet och det får effekt runt bordet.

 

[Zeedox]

Jag associerar nog "narrativitet" som att man anläger ett perspektiv på det vi gör kring bordet som en berättelse. Och en berättelse har normalt liksom en röd tråd, ibland akter och sådär men händelser krokar hur som helst i varandra på något sätt och ger en helhet. Om spelandet syftar till att väva en sådan övergripande känsla av röd tråd, oavsett om det sker via öppna metamekaniker ("när alla spenderat fyra narrationspoäng går vi från Inledning till Eskalering, och sedan vidare till Klimax") eller om det bara sker genom att personerna kring bordet aktivt ramar in och driver i den riktningen – så är det "narrativt spelande".

Det finns folk som "spelar narrativt" i den mest dungeonbashande D&D:n, liksom – jag har absolut träffat rollspelare som väver berättelser i sitt huvud både under och efter dungeoncrawlandet. Ibland leder det till att de gör spelmässigt suboptimala val men som passar in i den tänkta berättelsen – vilket riskerar att irritera den som spelar för att vinna / klara äventyret och vill opta de val man gör.

Berättelsen kan absolut handla om och fokusera på personerna, men det blir inte en berättelse om personerna inte hamnar i olika situationer; att det finns ett tidsperspektiv är viktigt och en framåtrörelse. För en del är ju det viktigaste i en berättelse (film, bok, etc) människorna och vad som händer i dem, men ett berättelsefokus kan lika gärna (tycker jag) handla om att man berättar vad som händer ett samhälle eller en civilisation eller en idé.

För mig skiljer sig narrativitet från till exempel fokus på rollpersonsförbättring (man vill maxa exp och skaffa den fetaste cgearen och de ballaste krafterna) och fokus på att Klara Äventyret. De är ofta hyfsat kompatibla och de flesta rollspelare tror jag vill ha lite av varje, men de skaver också ibland mot varandra. Är det viktiga huruvida Sherlock Holmes löser mysteriet eller huruvida han och Irene Adler blir ihop i slutänden? Alla fattar ju att det är däråt det borde luta… (Som sagt, det är vanligt att narrativ fokuserar på personer och relationer och de händelser som förändrar dem).

Jag har aldrig använt termen själv i detta forum, men slänger muntligen runt med ”narrativa mekaniker” ungefär som Krank snyggt beskrev här.

Tenra Bansho Zero har narrativa mekaniker enligt min definition eftersom det ber en tänka i Scener och Akter, och föreslår spelledaren att starta dessa scener baserat på vad som verkar intressant just nu, och klippa när de känns ”klara”, snarare än att följa vad som händer ”millimeter för millimeter”.

Man kan även spela mer ”narrativt”, jämfört med tex ”karaktärsfokuserat”, i min tankegång. Ett exempel är om man låter rollpersonerna agera efter vad som låter som mest spännande story, snarare än att hårt följa deras motivationer. Tex om jag spelar en efterlyst brottslig, och via metakunskap vet att prisjägaren som är efter mig är på badhuset, ja då dyker min rollperson också upp där, det blir kul!

 

[Jim Profit]

Jag har ett bra exempel.

Twilight 2000 är ett spel med ett narrativ. Världen har gått åt helvete och nu lever du i den. När jag i det fallet pratar om att vårt spelande skapar en berättelse i samma anda så menar jag att det är T2000-narrativet som styr och gör detta möjligt. Narrativet genomsyrar spelet och det får effekt runt bordet.

Ha, det här är ju jätteintressant! Just Twilight 2000 är ett av de spel som jag skulle ta upp som ett bra exempel på ett *icke* narrativt spel - här tar maten slut eftersom det har gått x dagar och RP bara hade mat för Y dagar, istället för "maten tar slut när det gör att det blir en bra story" (till exempel). (Jag säger inte att din tolkning är sämre än min, nota bene!)

Ett annat exmpel är skräck - för att det ska fungera för mig så får det inte vara för "narrativt" - då är det mest en "skräckberättelse", snarare än att jag är *i* skräckscenariot, sas.

 

[JohanL]

Ha, det här är ju jätteintressant! Just Twilight 2000 är ett av de spel som jag skulle ta upp som ett bra exempel på ett *icke* narrativt spel - här tar maten slut eftersom det har gått x dagar och RP bara hade mat för Y dagar, istället för "maten tar slut när det gör att det blir en bra story" (till exempel). (Jag säger inte att din tolkning är sämre än min, nota bene!)

Ett annat exmpel är skräck - för att det ska fungera för mig så får det inte vara för "narrativt" - då är det mest en "skräckberättelse", snarare än att jag är *i* skräckscenariot, sas.

Håller med bägge punkterna - räknar man kulor eller pilar är det nästan definitionsmässigt inte narrativt. Och t.ex. FATE är ett dåligt system för skräck eftersom man har så extremt hög agens.

 

[aknaton]

Underbart med alla olika svar. En polyfon kör av rollspelserfarenheter

 

[Christoffer]

Påminner om önskemålet att inte tolka vad någon annan menar utan bara hur det egna användandet av ordet/orden används + önskemålet att vi inte ska diskutera vad som är och vad som inte är hur men nu själv använder ordet (föreslår en annan tråd för de diskussionerna).

Edit: och diskuterar det gärna, bara att risken här finns, om vi diskuterar i tråden, att vi suddar ut den här ”polyfona kören” som @aknaton så klockrent kallade den.

 

[entomophobiac]

Tenra Bansho Zero har narrativa mekaniker enligt min definition eftersom det ber en tänka i Scener och Akter, och föreslår spelledaren att starta dessa scener baserat på vad som verkar intressant just nu, och klippa när de känns ”klara”, snarare än att följa vad som händer ”millimeter för millimeter”.

Klippande och regisserande känns väl på något plan mer cinematiskt än narrativt kan jag tycka? Men det är också något som känns ärvt från den digitala spelvärlden att gränsen mellan dessa två är väldigt otydlig och/eller irrelevant.

Tycker den här tråden är väldigt intressant!

 

[Quadrante]

Jag pratar nog oftast om två olika saker när jag använder ordet narrativt om spel och när jag pratar om narrativa system eller narrativa metoder. Känns som de flesta tänker att det ska syfta på det senare.

 

[Mogger]

Ha, det här är ju jätteintressant! Just Twilight 2000 är ett av de spel som jag skulle ta upp som ett bra exempel på ett *icke* narrativt spel - här tar maten slut eftersom det har gått x dagar och RP bara hade mat för Y dagar, istället för "maten tar slut när det gör att det blir en bra story" (till exempel). (Jag säger inte att din tolkning är sämre än min, nota bene!)

Ett annat exmpel är skräck - för att det ska fungera för mig så får det inte vara för "narrativt" - då är det mest en "skräckberättelse", snarare än att jag är *i* skräckscenariot, sas.

Jag är skadad av alla diskussioner kring narrativism/narrativt så idag använder jag det enbart för att beskriva spel där den återberättade historien i hyfsat hög grad dikteras av spelet, eller spelgruppen, alltså lite motsatsen till "du kan göra allt".

 

[Jim Profit]

Jo, men där håller vi nog med varandra till viss del. I ett narrativt scenario "måste" man ju hålla sig till intrigen i betydligt större utsträckning, istället för att kliva dit näsan pekar, vill jag mena.

 

[Quadrante]

Så, lagren i diskussionen ovan är följande (?):

* Narrativ utifrån att spela (att allt spel skapar narrativ, minnen, något att återberätta). // man använder ordets odboksdefinition.

* Narrativ dikterat av spelets begränsningar (överlappar föregående).

* Narrativt förhållningssätt (berättelsen och dess form är viktigare än annat, man formar spel efter hur det ska berättas).

* Narrativa regler/ritualer (element som har för syfte att forma spel så det berättar på ett särskilt vis).

... och att man ser det som en definierad spelterm med en särskild begränsad betydelse (överlappande med de två närmast ovanstående).

 

[RasmusL]

Jag tycker att det, även om jag vänder mig emot användandet, är ganska lätt att i stunden förstå vad någon pleb menar när de säger ”och spelledaren spelade upp en dramatisk scen för oss och har planerat en jättecool karaktärsutveckling för våra roller, det är SÅ narrativt/narrativistiskt spel!”. De pratar om något som jag i det här fallet snarare skulle klassa som gamism/step om up där spelledaren ska agera skådespelare och få spelarna att bli imponerade av hens skillz, men de menar ”det är mycket prat (monolog?) och beskrivningar av miljöer och skeenden i vårt spel. Och jag kallar det narrativt för att jag gillar det.”

…och det är kanske nog? Termen är enligt mig fel men förståelig och måste tolkas utifrån sitt sammanhang.

 

[RasmusL]

Mina kids säger ofta saker i stil med ”och spelledaren var inte beredd på att det skulle vara så mycket role play i kampanjen!” …vilket ju är ett helt bisarrt påstående om en inte tar hänsyn till sammanhanget, då förstår jag precis vad de menar och har inget problem med det.