Nische protection; nicht für mich

[Rickard]

, och så länge det finns något slags niche protection,

Jag är så himla trött på spelare som säger "Jag spelar tjuven, så får någon vara bra på slåss och någon att läka". Är det verkligen så himla viktigt med att spela helt olika karaktärer som täcker upp så mycket som möjligt eller ha saker som är unika rent spelmekaniskt?

Jag kan förvisso tycka att det är lite tråkigt i The One Ring att alla folkslag blir stöpta i samma mall och att samma classes i D&D känns likadana, men jag börjar fundera på om det verkligen ens är värt att fokusera såpass mycket på kompetens hos rollpersonen inom rollspel, eftersom det man gör är att slå en plasttärning och hoppas att man gör nytta.

Något jag gillar i rollspel är förvisso templates som man lägger över rollpersoner. Jag kan tycka det är kul med att kombinera backgrounds med classes i D&D, folkslag med classes, personlighetstyper med sociala hierarkier ... men det förstörs oftast av att "alver har spelmässiga fördelar för att spela ranger" och sådana typer av regelmekaniska influenser: Lex Rising, det bästa sättet att spela ett spel på ska vara det roligaste, så "tvinga" mig inte spela suboptimalt bara för att jag inte vill vara en elven ranger.

Ge istället möjliga vägar att gå, än att låsa in rollerna i mallar, för det förstärker bara nische protection-beteendet. Fast folk kanske gillar det? Jag tycker inte det tillför något till rollspel, annat än om det är rent strategiska spel.

 

[krank]

Jag är så himla trött på spelare som säger "Jag spelar tjuven, så får någon vara bra på slåss och någon att läka". Är det verkligen så himla viktigt med att spela helt olika karaktärer som täcker upp så mycket som möjligt eller ha saker som är unika rent spelmekaniskt?

Jag tycker, för egen del, att om vi ska hålla på med något tillsammans så tycker jag om att känna att jag inte bara är dead weight, att jag faktiskt bidrar med något och att allt jag gör inte lika gärna kunnat utföras av någon annan.

Det här bygger såklart på att vi har en sådan gemensam aktivitet.

Om jag ska ingå i ett team och där det enda jag kan som är relevant är att jag kan programmera, men teamet redan har en riktigt duktig programmerare som mer än väl täcker teamets programmeringsbehov, så kommer jag att känna mig lite vilsen i den gruppen. Visst kan det ändå vara kul och utvecklande för mig att vara med, men kan känner mig som femte hjulet.

Lite så blir det i rollspel också. Om det vi har som gemensamt projekt kräver att vi periodvis använder regelmekanik för att ta oss framåt så vill jag nog gärna känna att jag – min rollperson – har något att bidra med utöver att sitta i ett hörn och tjura. Att ibland är det min kompetens som behövs.

Det behöver verkligen inte handla om tärningsslag. Expertiserna i Rotsystem/Kutulu, de undersökande färdigheterna i Gumshoe, är ju samma grej. Det känns lite trevligt att vara behövd, och att ibland kunna fylla en funktion som inte någon annan i gruppen gjort bättre.

 

[Rickard]

Det behöver verkligen inte handla om tärningsslag. Expertiserna i Rotsystem/Kutulu, de undersökande färdigheterna i Gumshoe, är ju samma grej. Det känns lite trevligt att vara behövd, och att ibland kunna fylla en funktion som inte någon annan i gruppen gjort bättre.

Fast det är fortfarande mekaniken du pratar om.

 

[Genesis]

Lite så blir det i rollspel också. Om det vi har som gemensamt projekt kräver att vi periodvis använder regelmekanik för att ta oss framåt så vill jag nog gärna känna att jag – min rollperson – har något att bidra med utöver att sitta i ett hörn och tjura. Att ibland är det min kompetens som behövs.

Det behöver verkligen inte handla om tärningsslag. Expertiserna i Rotsystem/Kutulu, de undersökande färdigheterna i Gumshoe, är ju samma grej. Det känns lite trevligt att vara behövd, och att ibland kunna fylla en funktion som inte någon annan i gruppen gjort bättre.

Jag förstår verkligen känslan, men egentligen är det lite underligt att det är viktigt att färdigheten står på just ditt papper och inte på någon annans. Men tror att det är mycket psykologi i det.

 

[krank]

Fast det är fortfarande mekaniken du pratar om.

Ja, jag pratar om när mekaniken används; mitt resonemang byggde på att "anvönda regelmekanik" var något vi behövde göra som del av att uppnå våra gemensamma mål.

Spelar vi något där vi inte behöver interagera med regelmekaniken för att uppnå det vi vill så spelar det såklart mindre roll.

 

[God45]

Beror jättemycket på vilket spel det är!

Är det Shadowrun så är det superviktigt att alla har sin roll och om du är den kassare föraren så är du lika användbar som ett extra rövhål på armbågen vilket inte är kul! Men här är genren att man spelar ett team av specialister som gör svåra jobb tillsammans.

I Vampire spelar det noll roll dock! Är alla en het snubbe som är bra på pengar ovh det ockulta med telepati är det precis lika roligt som om vi är en blandad grupp. För man är mer en fackförening och inte 100% på samma sida och det spelar ingen roll att Göran är bättre på att flirta för han kam ändå inte göra det med din pojkvän!

 

[Rickard]

Om jag ska ingå i ett team och där det enda jag kan som är relevant är att jag kan programmera, men teamet redan har en riktigt duktig programmerare som mer än väl täcker teamets programmeringsbehov, så kommer jag att känna mig lite vilsen i den gruppen. Visst kan det ändå vara kul och utvecklande för mig att vara med, men kan känner mig som femte hjulet.

Ett "fel" med detta är också att man ser som rollpersoner som individer i en grupp istället för ... en grupp.

Två programmerare borde kunna samarbeta, men rollspelsmekanik utgår främst från rollpersoner som individer ... vilket förstärker nische protection-tänket.

 

[krank]

Jag förstår verkligen känslan, men egentligen är det lite underligt att det är viktigt att färdigheten står på just ditt papper och inte på någon annans. Men tror att det är mycket psykologi i det.

Det är väl, tänker jag, för att det som står på pappret är vad jag kan. Medan vi spelar är jag ju min rollperson. I min föredragna spelstil alltså, där identifikation med rollpersonen är en ganska viktig del.

 

[Rickard]

Är det Shadowrun så är det superviktigt att alla har sin roll och om du är den kassare föraren så är du lika användbar som ett extra rövhål på armbågen vilket inte är kul! Men här är genren att man spelar ett team av specialister som gör svåra jobb tillsammans.

I Vampire spelar det noll roll dock! Är alla en het snubbe som är bra på pengar ovh det ockulta med telepati är det precis lika roligt som om vi är en blandad grupp. För man är mer en fackförening och inte 100% på samma sida och det spelar ingen roll att Göran är bättre på att flirta för han kam ändå inte göra det med din pojkvän!

Ja, det är en riktigt bra poäng. I Shadowrun kör man heists och då ska varje rollperson ha sin egen grej; det är en del av genren.

@Vitulv lyfte en bra grej med att D&D egentligen är heist-spel.

 

[krank]

Ett "fel" med detta är också att man ser som rollpersoner som individer i en grupp istället för ... en grupp.

Fel och fel, det är ju så grupper funkar. Alla grupper jag någonsin varit en del av har bestått av individer, som bidrar på olika sätt.

Men visst, i det givna exemplet kan det såklart avhjälpa litegrann att ha någon form av samarbetsmekanik – men då blir jag fortfarande bara personen som ger den riktige programmeraren +1 på hans slag, eller vad det nu kan handla om. Jag blir en mindre kunnig hjälpreda, en sidekick. Lite bättre än dökött, men fortfarande inget som känns som en speciellt central eller svårersättlig del av teamet.

 

[Rickard]

Men visst, i det givna exemplet kan det såklart avhjälpa litegrann att ha någon form av samarbetsmekanik – men då blir jag fortfarande bara personen som ger den riktige programmeraren +1 på hans slag, eller vad det nu kan handla om. Jag blir en mindre kunnig hjälpreda, en sidekick. Lite bättre än dökött, men fortfarande inget som känns som en speciellt central eller svårersättlig del av teamet.

Ja, exakt. Samarbetsreglerna är dumt utformade som skapar denna känsla.

 

[EvilSpook]

Jag tycker att en stor del av problemet, i de fall det finns ett sånt här problem, ligger på SL och dennes äventyr.

Spelar man äventyr där man hela tiden slåss, och någon eller alla rollpersonerna inte kan det blir det inte kul.

Spelar man äventyr där man behöver att alla nischer är med, men gruppen saknar vissa typer av rollpersoner så blir det inte heller kul.

Spelar man äventyr där alla rollpersoner måste vara optimerade och spelarna skärpta för att ha en chans, och gruppen inte är det så blir det inte heller kul.

Spelledaren måste kunna kommunicera vad han tänkt att spela och vad som förväntas av gruppen.

Spelledaren måste kunna anpassa äventyrets innehåll utifrån vilka spelarna och rollpersonerna är, och framförallt vad de vill.

Spelledaren måste kunna fånga rollpersonernas och spelarnas intressen, personligheter och styrkor och balansera dem mot äventyret, varandra och sina egna preferenser.

Spelledaren måste kunna utmana, fokusera på, belöna och bekräfta alla spelare och i viss mån deras rollpersoner. Med balans och på ett sätt som passar dem.

Jag tycker nästan alltid det är där det brister.

I spelledarlösa samberättande spel är det såklart inte samma problem.


//EvilSpook

 

[Christoffer]

men då blir jag fortfarande bara personen som ger den riktige programmeraren +1 på hans slag

Eller så innebär det att ni tillsammans får +1 på ert slag för något ni gör gemensamt?

 

[Genesis]

Det är väl, tänker jag, för att det som står på pappret är vad jag kan. Medan vi spelar är jag ju min rollperson. I min föredragna spelstil alltså, där identifikation med rollpersonen är en ganska viktig del.

Visst fan, glömmer alltid det där med att folk identifierar sig med sin rollperson.

 

[Gamiel]

Klassiska hjälte band som Robin Hoods gladagossar så är ju hela gänget bra bågskyttar och skogsmän, men de är extra bra på vissa olika saker eller har en specialisering ingen av de andra har, ex. Allan-i-Dalen är också speleman.

Argonauterna är väll alla krigare och sjömän.

Ett gäng Pendragon hjältar är ju alla riddare med vad det innebär, men man kan vara mer eller mindre bra på de olika riddarfärdigheterna, och man kan ha personliga färdigheter representerande ens bakgrund eller intressen.

DnD-sett så är ju Ringens brödraskap bestående av två krigare, två utbyggdsjägare, en paladin, och... jag antar att hobbitarna skulle anses vara lågnivå tjuvar eller utbyggdsjägare. Så det gänget är kraftigt överlappande om man är av filosofin att varje medlem i en äventyrargrupp ska vara sin egen specialisering.

 

[Mogger]

Är det verkligen så himla viktigt med att spela helt olika karaktärer som täcker upp så mycket som möjligt eller ha saker som är unika rent spelmekaniskt?

Nej. Mitt gamla favoritexempel var Ally McBeal men det flyger väl inte längre Där var alla huvudrollerna advokater med det blev helt ok drama ändå. Samma gäller ex polisserier som säg Tunna Blå Linjen eller varför inte krigsfilm som Saving Private Ryan.

Men det är en stark del av rollspelstraditionen att det ska vara så. I våra spelgrupper har det sällan sett ut så. Tvärtom brukar RP ha en hel del gemensamt. Jag tycker det är en mer givande ingång.

Med det sagt så funkar ju verkligen lite så med i många fall. En trupp soldater har alla roller som kompletterar varandra så att de kan lösa så många problem som möjligt.

 

[Lukas]

I kampanjer där rollpersonernas egna personligheter styr spelet så har jag inget behov av att spela en karaktär som statsmässigt är unik, men spelar vi något som helt är baserat på rollpseronernas egenskaper så vill jag gärna att de sticker ut.

Exempelvis hade jag inte haft några problem att spela en statsmässigt identisk Burning wheel karaktär som en annan spelare så länge vi hade olika Belief och instinct.
Men hade jag spelat någon version av moderna DnD så hade jag tyckt det var dötråkigt att spela identiska karaktärer.

 

[Gamiel]

Men hade jag spelat någon version av moderna DnD så hade jag tyckt det var dötråkigt att spela identiska karaktärer.

Fast med hela det här systemet med att klasserna förgrenas vid högre nivåer så är det väldigt lätt att kunna vara ett gäng utbyggdsjägare, eller vad du vill, som alla är unika.

 

[Rickard]

en bra grej med att D&D egentligen är heist-spel.

...vilket återigen för mig in på spåret att folk mest apar efter med andra spel utan att egentligen tänka på konsekvensen det kan medföra. "Klart man ska ha rollspel där mekaniken fokuserar på rollpersonen som enskild individ, för så brukar vi spela".

 

[gizmo]

Rekryteras gruppen för ett uppdrag? Då gör det förmodligen sense. Vi söker en programmerare, en präst och lite kökspersonal till ett tidsbegränsat men välbetalt projekt.

Eller: Du är på väg hem från mataffären när det plötsligt susar i öronen och du vaknar till inlåst på ett rymdskepp med en random grupp andra människor. Ok, få se, vad har vi för kompetens här.. Jag är bibliotekarie. Och jag är arbetslös musiker. Jag jobbar som mäklare... Hm.. Någon som kan slåss kanske? Jag gick karate när jag var 10? Suck. Ok, det får väl lösa sig ändå.


[Jag höll precis på att skriva att jag tycker exempel nr 2 är mer intressant, när jag kom på att det beskriver vår bostadsföreningsstyrelse. Första möte av tre stackare som var de ända som kunde övertalas att ställa upp: Ok, få se, vilka är vi? En barnmorska, en konstnär och en redigerare. Great, det går ju bra det här. Någon som kan ekonomi? Ääähh.. Någon som vet något om fastigheter? Nggg.. Juridik kanske? ... Suck. Ok, det får väl lösa sig ändå.
Kontexten bestämmer vad som känns roligt att spela antar jag.]