Nekromanti [Nobilis] Månens Hemligheter

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
"På allmän begäran" blev bara en enda kille, Dnalor. Men jag tänker ändå lägga upp en krönika över vår Nobiliskampanj. Min målsättning är att det ska bli den största och bästa kampanjen jag spellett, och den första riktiga långköraren. Minst ett års effektiv tid. Så jag skriver för att peppa upp mig själv också. Vi får se hur länge jag orkar, men kanske är detta en gigantotråd som tar upp all plats på det här forumet om ett år, ha ha.

Formatet är att jag lägger upp rapporterna först, saxade från vår wiki och sen skriver jag svar till dessa där jag gör analyser och reflektioner, skriver sånt som spelarna inte känner till, och kanske ber om uppslag inför nästa möte.
Jag är inte mycket av en krönikeskrivare, så jag ska försöka hålla det kort, med en blandning av poetiska skildringar av de häftiga scenerna, och ren snabbspolning.

Här är en kort introduktion till Nobilis: http://www.guardiansorder.com/pdfs/Nobilis_EnNobledflyer_USletter.pdf
Här är en lite längre: http://www.guardiansorder.com/pdfs/Nobilis_Introduction_sample.pdf

Den stora plotten i min kampanj är att några Imperatorer skapar ett nytt himmelrike, i jordens kärna. Detta kan leda till mänsklighetens odödlighet, om man kan odla odödlighetens frukt igen (Ljuset), dess korrumption (Mörkret), Himmelrikets seger (Änglarna), beviset för de fallna änglarnas tes (Fallna Änglar), eller kanske ett frö till en ny skapelse innan den gamla förintas?

Den första sidoplotten är att ta reda på vem som dödade Månen och mäkla fred med grannarna till månens locus, dess privata värld, så att säga.

Är det något så är det bara att fråga.
Hittills har vi haft två möten, som är på väg upp hit nu.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Del 1: Månfall

Tre främlingar möts på en väg utanför Amsterdam, vid midnatt den elfte mars, och något mycket märkligt händer. Månen rämnar och faller mot jorden, och så rämnar även världen för de tre som bevittnar det. Skogen springer till liv av andar, och hela världen ter sig plötsligt främmande och hotfull.
Månen är inte längre en gigantisk himlakropp, utan en mänsklig kropp av ljus. Det är Luna, en Imperator, men det vet inte de tre männen än. Varken vad en Imperator är, eller att denna heter Luna, eller ens att det är en kvinnlig varelse. Hon viskar till dem att hon är döende, och skänker dem skärvorna av sin kropp att förvalta: De upphöjs till Ädlingar, mellan gudar och människor.

Adriaan Ewoud, den perfektionistiske konstnären, är nu Hertig av Geometri.
Lowell Becket, försynt skadeinspektör, är Hertig av Känslor.
Klaus van Eyek, den finurlige och kreative, är svag i sin förläning, och kallas Skrockets Pjäs.

Pow Ngu, en kinesisk utbytesstudent bor i en stuga här ute. Han skyndar också ut till visionen, men kommer försent. Lunas sista förläning, Metall, är inte till för honom. Han kan bara bära den för att överräcka den åt den värdige.
En väg av månsken öppnas in i nattskogen, och Lowell bär in Lunas kropp i hennes Rike, ett mörkt land. Allt som funnits där tynar nu bort framför ädlingarnas ögon. De lägger Luna i sitt cirkelformade altare, där spöken av hennes blommor hänger kvar i mörkret.

Ur sin dödsslummer så viskar Luna till sina barn. Fullborda cirkeln, finn Metalls förvaltare vid världens ände. Fyll hålet av Månen, låt inte människorna glömma bort den.
Men med sin Imperator fallen så är ädlingarna svaga, och förvirrade. De är som nyfödda i en värld med andar och härskare av verkligheten.

Lowell Beckett stannar i Lunas rike för att vakta henne, medans Adrian, Klaus och Pow ger sig ut till jorden igen, och Amsterdam. Människor har börjat glömma månen här, och deras förläningar har börjat tyna bort ur verkligheten... Konstigast är en värld där geometrin blir allt svagare.

De råkar på en man som verkar förstå vad deras problem är, och som erbjuder att ta med dem till världens ände.
Han presenterar sig som Fredriech Dieter, och är en camorrean. Camorrean är dödliga som fått rättigheter att gå ädlingars ärenden, och vet att ta betalt för det. Men det säger han inte. Mot att ädlingarna piffar upp hans kåk och köper information från honom i fortsättningen så ska han visa dem till världens ände.

De tar vägen genom ett växthus.

På andra sidan ett buskverks löv så öppnar sig en storslagen värld, en annan Imperators Rike. De står på ett högt berg, och från detta skjuter en lång, lång stenbro ut till ett annat berg långt borta. Under dem finns en tät regnskog. Över dem cirklar skräcködlor. Djur och växter står inte ut med Adriaans (Geometrins ädling) perfekta symmetri, och anfaller honom när de kan. Han avvärjer lätt faran genom att gjuta in flygfäna i perfekta sfärer, och de faller likt övermogna frukter ner i djungeln. Detta attraherar de lokala ädlingarna, ganska irriterade, och gruppen flyr vägen ut, just som berget runt om dom förintas i ett försök att stoppa dom.

De ramlar ut på hård mark, en ofattbar stor gren som de inte ens skulle kunna se tvärs över med mänskliga ögon. De står på Yggdrasil, och jorden hänger likt en frukt i dess gren. I toppen av trädet skiner himmelriket, längst ner brinner helvetet, och runt skapelsen ligger den skål av blå eld som skyddar från mörkret bortom. Stjärnor glimmar i mörkret ovanför dem.

Med ett enda steg (Och ett mirakel från Geometrins Ädling) är de framme vid grenens kant. Pow Ngu slänger den skärva av gudomlighet han förvaltat över randen, och genast kastar sig en sexton meter orm upp och snappar upp den. Aarons Ormar växer upp till Imperatorer, men den här har stannat i växten och svälter efter gudomlighet. Nu är han Metallens Baron, och föraktfullt så binder han den människan som har hållt metallens förläning till sitt Ankare. Han döper sig senare till Xerxes.

Lunas söner ger sig tillbaka genom Riket de kom igenom, mot löfte till en av ädlingarna (En amazonliknande kvinna stående på en skräcködla) att de ska hjälpa till att sabba Galenskapens Ädlings fest.

För att fylla hålet efter Luna så beordrar ädlingarna lokala andar i Amsterdam att efterlikna månen: En hund ylar och en ljusande sprider ett månliknande sken. I deras Rike så spelar de också in en rekonstruktion av månlandningen som de ska övertala den lokala TV-stationen att visa.

På vägen till stationen stöter de också på en man, William Harris, som utstrålar hunger, likt de själva är starka i en aspekt av verkligheten. Han undrar först lite beskt vad som pågår egentligen, och när han inser att de är Lunas ädlingar så smiter han snabbt från platsen.

Vid två tillfällen så har ädlingarna bevakats på ett underligt sätt av kråkor.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Reflektioner:

Anledningen till att jag inleder på det här sättet är för att låta spelarna själva få upptäcka världen, utan att det finns någon som håller föredrag för dom. Vi kan också sätta igång och spela med en gång, utan att spelarna har bestämt hur deras Imperator och Locus ska vara - Det får vi veta först när Luna är återuppväckt. Och så är det en så härlig, mytisk och suggestiv öppning - Månen faller, liksom.

Spelarna kom snabbt in sig och var taggade, det var härligt. Jag var lite besviken för att de resonerade mycket som vanliga rollpersoner, istället för att ta till den mytiska, fabelaktiga sagologik jag hade hoppats skulle dyka upp, men det är svårt, även som spelledare, att verka för en sådan värld, tycker jag. Jag skrev lite av en guide till "Poetisk Logik", som jag blev ganska nöjd med. Skulle spelarna försöka lösa något med poetisk logik så ska jag försöka hjälpa till så att lösningen funkar:

Problem: Ädlingarna måste hitta den mest godhjärtade flickan i staden.
Logisk lösning: Ädlingarna låter skolorna utforma en vänlighetsenkät som alla elever fyller i.
Poetisk lösning: Ädlingarna skapar ett fruktansvärt monster som bara små flickor kan se. Monstret är egentligen en tragisk varelse. Den lilla flicka som sedan kommer ta hand om monstret är den godaste i staden.

Problem: Ädlingarna måste se till att det blir natt.
Logisk lösning: Ädlingarna skapar solförmörkelse med en svävande skiva över orten.
Poetisk lösning: En ädling slår vad med solen om vem som kan komma först till horisonten.

Problem: Ädlingarna måste bota en galen man.
Logisk lösning: Ädlingarna trollar fram en massa bra psykofarmaka.
Poetisk lösning: Ädlingarna tvinnar en tråd av tröst och en krok av resonerande, och fiskar upp galenskapen ur mannen.

Problem: Ädlingarna gör en maskin som drivs av tomhet, och behöver bränsle.
Logisk lösning: Ädlingarna stänger en låda och förintar varje atom i den.
Poetisk lösning: Ädlingarna krossar en oskyldigs alla förhoppningar och mening med livet, och stjäl sen dennes hjärta, som är tommare än världsrymden.


Möte nummer två kommer upp imorgon, hoppas jag.
 

Jonas Ferry

Swordsman
Joined
22 Feb 2005
Messages
447
Location
Stockholm
Poetisk rättvisa

Dina poetiska lösningar är väldigt vackra. Jag hoppas att ni tillsammans kan skapa ett klimat som uppmuntrar sådant. Det räcker med att SL (hollyhockguden) en enda gång säger "nja, det funkar nog inte" för att magin ska vara bruten och alla ska vara tillbaka i logiklösarläge.

Ni borde också uppmuntra varandra till att låta spelarna ta sig friheter med sina egna element. Om du någon gång funderar över hur geometri eller känslor fungerar, fråga spelarna. Låt dem bestämma helt vad de kan och inte kan, när det gäller de egna elementen. Det är säkert lättare att vara poetisk om man känner att jo, den här delen av världen bestämmer jag över.

Lycka till med Nobilis, det är ett grymt spel.

- Jonas

Tillägg: Nu läste jag på wikin att imperatorn härskar över "skrock". Jag läste först "skrockets pjäs" som "hå, hå, hå".
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,635
Location
Fallen Umber
Re: Reflektioner:

Jag vill bara säga att jag tycker äventyret verkade riktigt ballt, förutom kanske att biten om att dölja månens försvinnande kändes lite väl mundan (jag hade föredragit att färdas in i någon fjärran drömvärld, fånga in någon vild ande och tvinga den ta månens plats på himlavalvet tills vidare; skillnaden blir att gubben i månen ser plågad ut. Men jag har ingen vidare bra koll på Nobilis, jag har haft det som projekt att börja läsa igenom boken de senaste två åren eller så, så jag kan ha fel). Det poetiska språket och de poetiska liknelserna lär nog vara svåra att få till, men om man verkligen kommer in i det tankesättet lär det bli ordentligt häftigt. :gremlaugh:

I allmänhet, hur mycket hittade spelarna på och hur mycket av kreativiteten låg hos dig som spelledare?


/Dimfrost
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Del 2: Månens Hemligheter

we walk in twisted midnight under an alien sky
the moon your truest lover a little like mine
supernatural love
you leave the message for me written in street signs
lit up like neon like only you can turn them on

-Supernatural, Artemis


Med sin gudomliga charm (Trots att gudomligheten måste gå på sparlåga med Imperatorn i dödsslummer) så övertalar ädlingarna lokal-TV:n att visa deras inspelning under morgonnyheterna. Programledaren berättar om den här nära himlakroppen det handlar om, och tydligen så skulle månlandningen ha skett för riktigt länge sedan...? Helt osannolikt alltså, men det är ju ett intressant klipp...

Och i människornas hjärtan öppnar sig ett rum för en måne i omlopp kring jorden.

Genast har två ädlingar som befann sig i trakten rusat till stationen för att ta reda på om någon vet vad som hänt med månen egentligen:

Artemis, ädlingen över upplevelser och utforskande. Nyfiken i en färggladd dress.
William Harris, ädlingen över svält. Mager och välklädd med plommonstop och allt. Gillar ordvitsar.

De tjafsar lite. Artemis erbjuder sin hjälp och Harris menar med någon sorts cynisk humor att det är bäst att de skakar fram månen snart, då den har skulder till han och hans familj. Han bjuder dock in dom till sin modevisning.

Familia Luna tackar nej, och väljer att lösa det här på egen hand.

Hemma i deras Locus är allting fortfarande öde. Inte ens Lunas viskningar kan höras längre. Allting är på plats, men Luna vaknar inte. Något, eller någon finns dock här: Beck.

Redan i vårt förra kapitel kunde denna androgyna och änglalika man synas vandra omkring i det tomma Locusets mörker. Han presenterar sig som Lunas minne av någon, men han tynar bort. Han vet inte vem han är minnet av, förutom namnet: Beck.

"Jag är det enda som håller kvar månen" säger han. "Aldrig förr har en Imperator varit förälskad eller återuppstått från de döda. Men det finns en anledning till att Månen hängde över Amsterdam"

Klaus, skrockets pjäs, som är stark i Rike (Min översättning av Realm) känner hunger från Locuset. Det behöver en gnista av liv för att tända Lunas liv igen. Ädlingarna diskuterar hur de ska skänka detta, och ger sig alla ut ensamma när de inte kan bestämma sig.

Xerxes, metallens ädling spårar upp den bästa och starkaste vargen i Sibirien.
Klaus, skrockets ädling flyger till Loch Ness på en häxkvast, och hämtar Nessies ande.
Adriaan, geometrins ädling hämtar en griskulting på en lokal bondgård, och förändrar dess geometri så den blir enorm.
Lowell, känslornas ädling köper Lisa, en fin hund i Amsterdam, och går ut på promenad. Han skapar kärlekskänslor i hälsoandar, glädjeandar och en moderlighetsande så att alla överger de människor de följt, och omfammnar Lisa. En ljusande ger den den rätta lystern.

Två nätter senare så offrar de vargen, Nessie, grisen, och Xerxes ankare, Pow Ngu till Luna. Lisa bidrar med den positiva energin.

Blodet rinner över mörkret som börjar förtätas och ta fast form under det, över till deras altare, och fyller Lunas blommor och Luna själv, och i en blixt av månljus så står hon upp, leende. Och levande igen.

---

Här gjorde vi resten av rollpersonsmakarmomentet, och skapade Imperator och Locus, vilket tog hela resten av mötet, och var toppenkul. Det var här det kom fram att månen var kvinnlig och hette Luna. Resultaten kan man läsa här:

Locus Mare Arcanum (Hemligheternas hav)

Imperator Luna
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Poetisk rättvisa

Dina poetiska lösningar är väldigt vackra. Jag hoppas att ni tillsammans kan skapa ett klimat som uppmuntrar sådant. Det räcker med att SL (hollyhockguden) en enda gång säger "nja, det funkar nog inte" för att magin ska vara bruten och alla ska vara tillbaka i logiklösarläge.

Jo, det finns ju rent av en regel som säger det i Nobilis. Det gillar jag. :gremsmile: (Och andra samberättarelement också, som att man kan spela SLP:s när ens rollperson inte är närvarande)

Något jag kom fram till själv när jag diskuterade Nobilis med Rising senast är att Nobilis både är ett fabelspel och ett politiskt spel. Samtidigt som man gör dom här poetiska fabeldåden så ska man kunna intrigera och socialisera med andra ädlingar och inte bryta maskeraden för mycket... ja, typ. :gremsmile: Det blir en liten balansgång mellan simulatorisk logik och narrativ poesi, och jag tror att olika spelgrupper väljer olika beroende på om de vill ha coola och mäktiga rollpersoner, eller en poetisk och inspirerande saga.

Kanske en balans man måste fundera över hur man vill ha den innan man börjar spela?

Jag vet att i de två Nobiliskampanjer jag kört förut så gjorde vi fantasifulla och roliga grejer, men ändå rätt "normala" och "sim-iga" liksom. Min favorit var när två ädlingar lurade oss rätt rejält. Som hämnd så skrev vi ett suveränt filmmanus där de två spelade de pajasaktiga skurkarna, och lämnade in det till Disney. Några månader senare var det klart, med Happy Meal-leksaker och allt. :gremsmile:

Och precis som du säger så ska jag fråga spelarna vad de kan göra egentligen. Det är lite knepigt att ha en Ädling över Känslor när jag kanske vill ha med ädlingen över längtan, rädsla, kärlek, förtvivlan, osv också.
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Re: Poetisk rättvisa

Som hämnd så skrev vi ett suveränt filmmanus där de två spelade de pajasaktiga skurkarna, och lämnade in det till Disney. Några månader senare var det klart, med Happy Meal-leksaker och allt.
Please, bear my children!

Erik
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Reflektioner:

Jag vill bara säga att jag tycker äventyret verkade riktigt ballt, förutom kanske att biten om att dölja månens försvinnande kändes lite väl mundan
Jo, jag hade hoppats att vi skulle få göra sånt här, det var därför jag skrev ihop texten om poetisk problemlösning för spelarna.

Vad jag gjorde var att jag sa åt spelarna att de skulle "fylla hålet" (Jäkligt vagt), men jag borde nog ha låtit dom stöta på vattenanden och dylikt, istället för att hoppas att de skulle ge sig ut och hitta såna symboliska små sekvenser. Först så ville de bara skapa en himlakropp identisk med den gamla månen i den prosaiska verkligheten, men det tyckte jag bara lät för tråkigt.

De är inte så vana vid Nobilis, eller samberättande för den delen. Det är förstås upp till dom hur de vill spela det, men jag ska nog försöka leda dom lite till den stämning jag vill ha så de kan smaka lite på den. Tips på vad jag ska föra in för att uppnå detta mottags tacksamt!

Som spelledare föreslog jag också en del coola mirakel och repliker när spelarna har idétorka. Jag kan inte låta bli, jag är likadan när jag spelleder Dogs in the Vineyard. :gremtongue:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Funderingar och Den Stora Plotten:

Först och främst så har jag en ambition att från och med nu inleda varje möte med ett citat ur Nobilisboken, det finns ju så oerhört många balla godisbitar där. Det här citatet kommer faktiskt inte från Nobilisboken, utan från bandet/sångerskan Artemis, vars texter passar ruggigt bra till Nobilis. Ädlingen Artemis i kampanjen kommer också därifrån: Sångerskan är en ädling i min värld. :gremsmile:

Typ såhär:

Har potential att bli läskigt fanboy det där. "Hej, Artemis! Du är med i mitt rollspel. En av oss hade sex med dig, och du var jättefin!" :gremlaugh: Ah, nog om Artemis!

Jag gillar Lunas principer, och spelarna måste följa dem också. Jag föreslog "Kompromissa aldrig med dina visioner" på grund av Lunas stora hemlighet. "Lämna bara en hemlighet i utbyte" föreslogs eftersom Luna är så hemlighetsfull. Men vad ska den tredje regeln vara?

Nu vill ni allt få veta Lunas stora hemlighet, va? Ja, det ska ni få också!

Lunas stora hemlighet är att i tidernas begynnelse så var hon en dödlig kvinna. Detta var på tiden då människorna fortfarande kunde se asken, och eftersom Luna älskade stjärnorna så klättrade hon hela vägen upp för den för att nå dem. (En oerhörd vision och drivkraft mao) Hon klättrade ut ur skapelsen, och när hon återvände så förde hon med sig Metall till vår värld. Den mytiska världen stängde sig för människorna, och det som förut blev verkligt, som Luna själv, blev skrock istället (Eller något? :gremtongue:) Hon blev Imperator över Metall och Skrock.
Jag tänkte att en Excrusian gjorde en deal med henne när hon var utanför skapelsen, (Också en stor hemlighet!) den sista de gjorde innan kriget började, och därför skulle hon få förläningarna Geometri och Känslor när de dräpte deras första ängel. Det är förstås denna excrusian som kommer bli main bad guy...

För att knyta in det här i Lunas tre principer så kanske man ska ha...
1. Integritet är den högsta principen.
2. Därför, tumma inte på din vision.
3. Och dela inte med dig av dina hemligheter hur som helst.

Detta passar ihop med de andra koderna som har en högsta princip, men det kan ju bli knepigt för spelarna att behöva respektera integritet hela tiden. :gremsmile:

Becks stora hemlighet är...

Egentligen heter han Bäck. Han är skapt ur en bäck i himmelriket när en excrusian slog vad med en ängel att denne inte kunde skapa en dödlig som till och med imperator kunde förälska sig i. (Ett vad ängeln gjorde i desperation efter ett nederlag)

Excrusianen, som förlorade, placerade Beck på jorden så att Luna såg honom. Eftersom hon var dödlig en gång i tiden kunde hon älska, och det här är också anledningen till att hon kan återfödas. En konflikt med en rivaliserande familj över en hemlig väg in i det nya himmelriket som Luna stal för att gömma Beck där gav vår Excrusian chansen att dräpa Luna. Men det gick inte som det skulle, så nu lurar hans Skärva (=ädling) inne i spelarnas Locus... MUA HA HA HA!!!

Locus, ja! Har ni sett Cube? Spelarna vill ha den, ädlingen över geometri och allt. En stor kubformad labyrint med en jäkla massa rum, och i vissa finns det fällor. Ball idé, även om den inte knyter an till månen så bra. Jag ska föreslå att de kallar den Månens Labyrint, och har en massa marmorpelare och sånt mysigt därinne. Jag ska också föreslå att man tar sig runt genom denna för att kunna ta sig ut varsomhelst på jorden, snarare än att man bara ploppar in och ut på stora torget i deras locus.

Det bästa med den är dock att ädlingarna uppfyller en önskan åt den som klarar kuben. Instant plot generator! Jag ska köra lite quests genom den ("Jag vill ha en blomma ur paradiset!") för att sedan slå till med en kvinna som vill gifta sig med en av rollpersonerna. Mwahahaha...

Jag är lite missnöjd med hur jag introducerade de andra ädlingarna. Fastän jag hade planerat dom i förväg så blev det lite hipp som happt, och det hade faktiskt varit lite tråkigt om rollpersonerna fick hjälp att fixa allt av dom... Nå, hjälp och hjälp... Harris tillhör den där rivaliserande familjen. :gremsmile:

Egentligen så är Den Stora Plotten det nya himmelriket som änglarna bygger i jordens inre, men det tar vi nästa gång.
Nästa gång ska spelarna också få bekanta sig med fler ädlingar som vill få använda deras locus transportmöjligheter igen, och som undrar vad som hände med månen, och som kanske vill utnyttja situationen... De ska också få göra sin första nässling (Nettle rite) för att förstärka den svaga Luna. Det är väl allt jag har planerat, kanske letar de upp Beck också. Några piffiga idéer inför nästa möte? Något bra sätt att visa upp den poetiska fabelkänslan? Några tankar om Lunas tre principer?

Och en sak till... William Harris tillhör Mörkret. Hans syskon är Krig, Död, Sjukdom och Leksaker. Jag tänkte att deras Locus skulle vara ett förintelseläger, en fabrik för döden, så att säga. Eller är det något som passar Helvetet bättre? Jag är lite orolig för att det kommer få spelarna att vägra ens prata med familjen. :gremtongue:

Kolla gärna in wikin förresten, jag ska försöka få spelarna att skriva lite om sina rollpersoner så att man kan skilja dom åt, även som utomstående betraktare.

And I'm out!
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Tillägg: Ädlingen över skrock

Tillägg: Nu läste jag på wikin att imperatorn härskar över "skrock". Jag läste först "skrockets pjäs" som "hå, hå, hå".
Ha ha, det vore något va. :gremsmile: Nej, men jag skulle nog kunna tänka mig ett Skrattets Ädling, det vore ballt. Man skulle kunna tänka sig att han har makt över glädje, fest, fylla, hån, nervositet, allt som kan leda till skratt - Men egentligen så är det ju urkraften Skratt som drar åt sig sånt beteende.

Skratt är ballt, för att tvinga någon att skratta är lika härligt psykat och läskigt som att tvinga dom dansa, som råttfångaren och folktron om spelemän som får folk att dansa tills de dör.

Han skulle kunna ha en sådan gåva, placerad i en fiol: Tvinga folk att dansa. Det är skitcoolt, den här ädlingen måste få vara med i kampanjen nu... Han berör både ädlingen av känslor och ädlingen av skrock, så det är ju perfa.

Ännu ballare vore det ju om det fanns en sexuell spänning mellan dom, så han får kunna förvandla sig till kvinna också. Eller så hade han kunnat vara kvinna rakt av, det känns vilt, men inte lika farligt.

Ballt.
 

Jonas Ferry

Swordsman
Joined
22 Feb 2005
Messages
447
Location
Stockholm
Re: Poetisk rättvisa

Och precis som du säger så ska jag fråga spelarna vad de kan göra egentligen. Det är lite knepigt att ha en Ädling över Känslor när jag kanske vill ha med ädlingen över längtan, rädsla, kärlek, förtvivlan, osv också.
Kan du inte ha det då? Vad skulle det kunna uppstå för problem om du har både Känslor och Rädsla med i spel?

Jag ser inget problem med att det finns ädlingar över specialområden hos andra ädlingar. De kommer att samarbeta eller motarbeta varandra, precis som alla andra gör. Det vore väl skittufft om de stöter på Rädslans ädling, som i släptåg har Skräck, Fruktan och Panik? De skulle kunna ha sköna diskussioner om var deras områden egentligen början och slutar.

Fast du kanske vill vara strikt med att ädlingars områden aldrig överlappar?

Angående poetisk logik är ett typexempel att göra nässelriter (nettle rites). Då måste man komma på en manifestation av motståndarens område som man sedan försvagar. Kopplingen är ju sällan logisk, så om du kan få spelledarpersoner att göra sådana på rollpersonerna och tvärtom kommer nog den poetiska logiken automagiskt.

- Jonas
 

Jonas Ferry

Swordsman
Joined
22 Feb 2005
Messages
447
Location
Stockholm
Re: Tillägg: Ädlingen över skrock

Ännu ballare vore det ju om det fanns en sexuell spänning mellan dom, så han får kunna förvandla sig till kvinna också. Eller så hade han kunnat vara kvinna rakt av, det känns vilt, men inte lika farligt.
Eller som ärkeängeln Gabriel i In Nomine som går runt i kvinnokropp. Han byter kön någon gång vart hundrade år, efter vad som känns rätt för stunden.

Om du ger Ädlingen över Skratt ett mansnamn och kvinnokropp får du genast en minnesvärd person. Han kan ha varit man som människa, men förändrades vid förädlingen.

- Jonas
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Poetisk rättvisa

Kan du inte ha det då? Vad skulle det kunna uppstå för problem om du har både Känslor och Rädsla med i spel?

Mja, det är inte ett logiskt problem utan ett dramatiskt. Jag är helt enkelt orolig för att Rädslan automatiskt framstår som en töntigare version av Känslor.

Det vore väl skittufft om de stöter på Rädslans ädling, som i släptåg har Skräck, Fruktan och Panik? De skulle kunna ha sköna diskussioner om var deras områden egentligen början och slutar.
Oj, coolt! "Jag är Rädsla, och det här är mina systrar, Skräck, Fruktan och Panik. Vi har kommit för att sabba din fest" :gremsmile:
Det skulle nog funka finfint i ett mer fabelaktigt rollspel (Jag tänker direkt på Risings exempel, Sägnernas Spår från den där diskussionen), men jag är rädd för att det skulle kännas okonsekvent i Nobilis. Man kan förstås tänka sig att Rädslans imperator delade sin själskärva i fyra mindre bitar, det är ju ganska coolt.

Här är en kul fråga, tycker jag: Tillhör rädsla Ljuset eller Mörkret? Det är ju ett sätt att bryta ner människor, men också ren självbevarelsedrift. Kanske Helvetet, i och med lidandet, eller en Sann Gud om man ser rädslan som en urkraft.

Det vore ju ganska kul, om det är deras moralkod som skiljer rädslans fyra aspekter åt. Fruktan är ljuset, Panik är vild, Skräck är helvetet och Rädsla är mörkret. Filosofisk fest!

Angående poetisk logik är ett typexempel att göra nässelriter (nettle rites). Då måste man komma på en manifestation av motståndarens område som man sedan försvagar.

Nja, man kan ju göra nässelriter mot allting den andre har ett Bond till. Jag har hintat en del om vad som är viktigt för de ädlingar spelarna har stött på hittills. (Fest, hatt, modehus)

Även att anfalla någons förläning kan vara ganska prosaiskt: I en kampanj så anfölls Ensamheten genom ett program svenska staten hade startat för att garantera alla singlar en partner.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Tillägg: Ädlingen över skrock

Om du ger Ädlingen över Skratt ett mansnamn och kvinnokropp får du genast en minnesvärd person. Han kan ha varit man som människa, men förändrades vid förädlingen.

Oj, urcoolt. "Det här är Hans. Hon är Skrattets Ädling."
Fast jag kommer nog inte kunna lura rollpersonerna i säng med en kvinna som heter "Hans", men inte heller kan han/hon förklä sig till att likna någon annan, pga deras jämra Imperators klarsyn. :gremsmile:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Hat Justice!

Nix, William Harris, Ädling av Svält, har ett plommonstop han kärleksfullt fingrar på. Det är ett foci, ett magiskt föremål han investerat själskraft i för att bli starkare, precis som Sandmans mask, sandpåse och ädelsten.

Sen har William Harris ett band (Bond, regelmässigt värde) till den här hatten, vilket innebär att om spelarna snattar den och gör något dumt med den, eller lyckas vända den mot honom så kan de suga ur energi ur honom när han blir förtvivlad.
 

Jonas Ferry

Swordsman
Joined
22 Feb 2005
Messages
447
Location
Stockholm
Re: Hat Justice!

Som att ta på sig hatten, gå till McDonalds och äta en av varje sak på menyn? Eller att fylla hatten med godsaker och bjuda uteliggare ur den? Man får en massa idéer!
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Del 3: Möte under stjärnorna

Direktlänk till krönikan

An exemplar once challenged me in my own Chancel. I accepted. She moved like
a shockwave. Stones fell into my ornate pond and the explosion of water blurred my
vision. My heavy wooden tables splintered, shattered; the pieces flew towards me in a
stuttering, confusing pattern. She kicked a bowl of cider into my seneschal's path; he
slipped. His eyes widened. He panicked. It spread like a wildfire through my
servants - ''calculated'', a judgment of that little something needed to set them off. She
hadn't touched me yet. The pieces of wood hadn't even ''reached'' me yet. Torches were
falling against flammable wood, and a whirl of tablecloth confused the eye - I lost
track of her. Then the walls began to tumble down.

(Lest you misunderstand, I ''defeated'' the impertinent exemplar; she went home with
a broken nose and newfound humility. Still, she had better luck than most!)

-Ianthe, Power of Debate




Luna skiner av månljus. Hennes kläder är gjorda i läder, hennes hår i metall och hennes ögon i hemlighetsfullhet. Hon tar återigen ut ädlingarna på asken, och berättar om de fem sångerna i skapelsen: Änglakören, de fallna änglarnas jeremiad, ljuset och mörkret, och det vildas kör.

Själv följer hon tre lagar, och förväntar sig att hennes barn ska göra det också. Lyder de inte kommer de straffas. I övrigt kan de följa vilka sånger de vill.

Luna sjänker Klaus en blommande nässla och en äppelblomma, och berättar hur man utför Nässelriten och Häxjaktsriten. Hon förklarar att hon fortfarande är svag efter sin återfödsel, och ska återvända till andevärlden. Hennes ädlingar åläggs att samla ihop kraft åt henne.

"Förvrid något som en ädling håller kärt" säger hon. "Och krossa nässlan, så kommer dennes förtvivlan komma oss till goda"

När ädlingarna återvänder till sitt Locus så är det nästan färdigformat. Varelser har börjat materalisera sig ur marken, men något är fel: Otyg och oknytt har blivit vansinniga, och anfaller människorna i Staden. Ädlingarna driver bort dem, och Klaus hittar anledningen i en häxas ögon: En förgiftad bäck. Det visar sig att en björk förgiftar vattnet med sina rötter.

Dess ande är en svart, mager gubbe som med rent hat anklagar rollpersonerna för att vara mördare. De bestämmer sig för att avgöra saken med ett tärningsspel, och när anden tar tärningarna i besättning istället, så smular Xerxes sönder dem, stoppar resterna i ett skrin och slänger det i havet.

Väl tillbaka i staden så möter Familia Luna en skara med ädlingar på torget vid zigguraten. Locus Mare Arcanum är en genomfartsled för många ädlingar, och medans det ska bli återställt så tar de te i skymningen.

Sasaki Fumiko, Fåglarnas ädling, verkar ha ordnat bekvämligheterna, då alla sitter på stora fågelvingar, en skalle och ett ägg. De serveras av en tekanna med vingar och fågelhals samt mun. Hon följer änglakören.

De ädlingar som våra huvudpersoner redan har träffat, Artemis (Följer en egen kod) och William Harris (Följer mörkret) är också där. Närvarar gör också den Infernaliske Hemlingarnas Konung, övergivenhetens ädling och den Vilde Gyorgy, galenskapens ädling.

Den Vilde Städernas Prins har en representant på plats, sitt ankare Jonathan Kopp.

Ekonomi och Industri sitter tillsammans och diskuterar vänskapligt.

Slutligen så sitter drogernas ädling, en fet man i tobaksbrun kostym där. Varje gång han öppnar munnen så väller rök ut, och han skryter om hur vackert och genialiskt det var att sätta varningstexter på cigaretterna. Nu, mer än någonsin, väljer människorna att ta sitt eget liv för Mörkret.

In stiger nu Ann, Sanningens ädling. Styrkan i hennes själ får det att sticka i ögonen på rollpersonerna, hela hennes väsen lyser ett ljus som gör henne transparent, fullständigt öppen. Ann är ett Inferno, av sanning och uppriktighet. Hon kan inte ljuga, eller ens dölja sanningen. Öppet berättar hon om sitt ärende, sina nära och kära som hon ska besöka.

Det visar sig att Ann och drogernas ädling har genomfört märkningskampanjen tillsammans, men Ann gjorde det för Ljuset. En underlig vänskap, som Fumiko inte tycks uppskatta.

Adriaan tar sig nu för att konstruera en livsfarlig labyrint, fri från geometrins lagar under Zigguraten. Hit tar Familia Luna sina gäster för att leda dem till jorden: I varje spegling av månen finns på jorden en hemlig väg till Locus Mare Arcanum. Alla dessa vägar samlas i den oändliga kubiska labyrinten.

Klaus föreslår att Fumiko återvänder och piffar upp Locus Mare Arcanum med lite vackra fåglar.

Adriaan och Lowell bjuder in Gyorgy och Artemis på varsin upptäcksfärd i kuben, vilket de uppskattar. Under resan så möter Gyorgy en spegelbild av "amazonkvinnan", (Se Del 1: Månfall) och erbjuder henne en statyett av sig själv, vilket hon accepterar, men hon blir frustrerad när hon märker att hon inte har något att erbjuda tillbaka. Detta fascinerar Adriaan och Lowell.

Xerxes följer Ann genom Burma för att ta reda på var hennes nära och kära håller till - Trots allt så har Luna gett dem i uppgift att nässla någon. Hon upptäcker honom, men han ser var hennes kusin med familj lever.

Slutligen så följer Xerxes med William Harris till dennes Locus, som gränsar direkt till Locus Mare Arcanum. William Harris Imperator är Junis, den första Mörkerfurstinnan, hon som föddes när Adam åt av Visdomens frukt. Hennes domäner är, förutom svält, Krig, Död, Sjukdom och Leksaker. Deras Locus är ett nazistiskt koncentrationsläger utplockat ur jorden och historien. En flimrande röd himmel råder över ett taggtrådsinramat eländeskomplex, där svält, sjukdom och död råder.

Xerxes möter Sjukdomarnas Ädling, en dallrande koloni av miljarders bakterier, virus, infektioner och tumörer i vagt mänsklig form. Han möter Janee Chandna, Leksakernas Ädling. Hon är en 15-årig indisk flicka i brittisk skoluniform, och hon har fullt upp med att sy ihop människor och tygdjur till morbida leksaker. Harris avslöjar att Krig inte är här så ofta, och antyder att det finns lite av en schism mellan Krig och resten av familjen.

Janee förklarar för honom att deras Vördnadsvärda Moder söker en hemlig väg, en portal, i form av ett äppelträd, som Luna har gömt. Familia Luna kan överlämna den, och vara deras goda grannar, eller undanhålla den, och vara deras bittra fiender.

Xerxes har bestämt sig för att Harris är okej, att Janee och Sjukdom är vidriga, att det är bäst att ge dom den hemliga vägen för att sedan utplåna den här platsen på något sätt.

Efter påtryckningar avslöjar Janee det lilla hon vet: Äppelträdet är en väg till jordens mitt, och där skapar Änglarna något. Något som är den största hemligheten i skapelsen.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Del 4: Röd himmel

Efter en konferens kring Lunas altare beslutar ädlingarna att försöka nässla "Amazonkvinnan" istället för att hjälpa henne förstöra Gyorgys fest.

Ädlingarna börjar organisera invånarna, som bara har vaga minnen av en tillvaro innan Luna dog, och inte riktigt vet vad deras plats i samhället är. En rudimentär lag placeras i staden och alla byar.

Xerxes väljer ut sin egen gruvby där den starkes rätt ska råda. Alla ska bryta metallen, alla livsmedel ska skötas kollektivt, och en av byborna, Gor, väljs av Xerxes till ledare över gruvan. En varulvssmed väljs till ledare över smedjan.

Adriaan väljer ut ett tjog intelligenta invånare till att bli Kubens Väktare, de som tar hand om Lunas Labyrint.

Lowell skapar en längtan i hjärtat hos alla de som inte passar in hos de sina, en längtan till den djupaste delen av skogen, och en respekt för honom. En vildmarksstam av udda invånare formas.

Klaus konstituerar ett stadsråd, och byråd i alla andra byar, där medlemmarna hädanefter kommer väljas av folket.

Vissa oroligheter slås också ner medans befolkningen börjar komma tillrätta. Väktaren, en gyllene varulv som föddes ur ädlingarnas blodsoffer, utses till polismästare.

Gyorgy besöker Locuset, och bjuder in ädlingarna till sin kommande fest, den som "amazonkvinnan" har intresse i.

Xerxes och Klaus reser genom kuben till Salt Lake City, och Xerxes läser alla faktaböcker där för att förstå sig på mänskligheten bätre.

Xerxes och Lowell reser till Locus Gorjze igen. Lowell gör ett gott intryck först, men hamnar sedan i bråk med Janee över leksakers rätta väsen. Viss rivalitet utvecklar sig också mellan Xerxes och Sjukdom. Lowell föreslår sen att Familia Luna ska utnyttja Janees emotionella omogenhet (Trots att hon hävdar att hon är 25 år gammal så ger hon intrycket av en 15-åring) och att de ska ta reda på vad som finns i officersmässen, dit Janee inte vill ta dom.

Urutligen så besöker Lowell och Adriaan Locus Urt, de möter M'Po, eldens ädling och en stilla afrikansk man som hävdar sig vara urgammal. De bjuds hem till denne och hans syster, en stor trädkoja. När hans syster, amazonkvinnan, anländer så överlämnar Lowell och Adriaan en fin pälsbikini i gåva, som hon tar emot med en aning skepticism. Hon uppskattar den iallafall nog för att presentera sig som Jen, tävlandets ädling.
 
Top