Möte vid vägskälet
Plats: Ett vägskäl där en mindre stig mynnar ut på en större väg. I bakgrunden skymtar ett värdshus med rökmoln stigande från skorstenen.
Vad de gör: Alvar, en resande skald, kommer gående längs den större vägen. Han har sin luta på ryggen och ett glatt leende på läpparna. Estrid kommer gående längs den mindre stigen. Hon bär en korg med nyfångad fisk och ser trött men nöjd ut efter en dags arbete.
Vart de är på väg: Alvar är på väg till nästa by för att sprida sin musik och sina berättelser. Estrid är på väg hem till värdshuset där hon bor med sin familj.
Alvar: (Stannar upp vid vägskälet och ser Estrid komma gående. Han tar av sig lutade från ryggen och bugar lätt.) God dag på dig, fröken! Vilken skön dag att vara ute i den fria.
Estrid: (Ler förvånat mot Alvar. Hon är inte van vid att främlingar hälsar så glatt.) God dag. Jo, det är vackert väder, men solen tar hårt efter en dag på sjön.
Alvar: (Följer Estrids blick mot korgen hon bär.) Ah, en fiskare! Då förstår jag. Säg mig, är det till värdshuset där borta du är på väg?
Estrid: (Nods) Ja, det stämmer. (Hon ser nyfiket på Alvar.) Men du är inte härifrån trakten, eller hur?
Alvar: (Skrattar) Det har du rätt i. Jag är en simpel skald, Alvar är mitt namn, och jag reser runt i landet för att sprida glädje med min musik och mina berättelser. (Han ser uppriktigt på Estrid.) Är det långt till nästa by härifrån? Jag tänkte söka mig till ett värdshus för natten.
Estrid: (Ler varmt.) Du har tur, för du står precis framför ett. Följ mig, så ska jag visa dig vägen. (Hon börjar gå mot värdshuset.)
Alvar: (Går bredvid Estrid.) Det var vänligt sagt! Säg mig, vad heter du som är så gästfri mot en främling?
Estrid: (Skrattar lätt) Estrid. Och låt dig inte luras av mitt vänliga yttre, min far har lärt mig att gästfrihet är god affärsidé. Men du, berätta nu mer om dina resor! Vilka historier har du att förtälja? Jag har alltid varit svag för en bra historia.
Alvar: (Ler brett) Åh, jag har historier som kan få håret att resa sig på ditt huvud och andra som kan få dig att gråta floder av skratt! Men först, säg mig, vad är din favoritberättelse?
De två samtalar och fortsätter längs vägen.
Ankomst till värdshuset
Estrid och Alvar närmar sig värdshuset. Dörren står öppen och inifrån hörs sorlet av röster och skramlet av tallrikar. En ensam gestalt sitter vid ett bord i ett hörn, djupt försjunken i en tjock bok. Det är en munk, klädd i en enkel grå kåpa, med ett snöre som håller samman dräkten. Framför sig har han en bägare med något som ångar svagt. Han ser upp när Estrid och Alvar stiger in.
Estrid: (Ler varmt mot munken) God kväll, broder Erik. Hur står det till idag?
Broder Erik: (Nickar kort mot Estrid.) Estrid. Fisken gick väl till idag ser jag. (Hans blick vänds mot Alvar och hans ögonbryn höjs en aning.) Och vem är det du har med dig?
Estrid: (Presenterar Alvar med en gest.) Det här är Alvar, en resande skald. Han är på väg till nästa by men behöver tak över huvudet för natten.
Broder Erik: (Ser granskande på Alvar.) En skald, säger du. (Han tar en klunk från sin bägare och ser ut att fundera en stund.) Vad för historier har du i din väska då?
Alvar: (Ler snett mot broder Erik och slår sig ner vid bordet bredvid Estrid. Han tar försiktigt ner lutan från ryggen och stryker med handen över det slitna träet.)
Historier, broder Erik, det har jag gott om! Men vilken historia är inte värd mer än en sång? (Han nickar mot Estrid.) Vår gemensamma vän här nämnde att hon tyckte om historier, så vad passar väl bättre än att bjuda på en visa?
Utan att vänta på svar börjar Alvar spela en livlig melodi på sin luta. Hans röst, varm och fyllig, fyller snart det trivsamma värdshuset. Alvars fingrar dansar över lutans strängar och en glad melodi fyller värdshuset. Han möter Estrids blick och börjar sjunga.
Visa om trubaduren och fiskaren
Vid den glittrande sjöns strand, där vågorna smeka mot land, mötte jag en jungfru så skön, hennes ögon likt stjärnor i skyn.
Hennes hår, en gyllene våg, hennes leende, en sommardags skugga,hon drog nät fulla med fisk, hennes röst, en ljuv musik.
Jag, en simpel skald på färd,fängslades av hennes blick så härd, glömde allt om min luta och sång, förlorad i hennes skönhets mångfald.
Hon log och räckte mig sin hand,bjöd mig välkommen till sitt land,delade med mig av sin fångst, och berättade sagor om havets gång.
Nu vandrar jag vidare, men minns,hennes skönhet som ständigt glimmar, fiskaren vid den glittrande sjön, hon som stal mitt hjärta, min vän.
Munken skrattar och klappar i händerna. Estrid rodnar något vid Alvars ord, och hennes läppar formar ett litet leende som hon försöker dölja genom att ta en klunk öl.
Elden sprakar glatt i den öppna spisen och kastar ett fladdrande sken över de robusta träväggarna. Doften av saltat kött, varm öl och nybakat bröd blandas med doften av blöt ull och läder – dofter som vittnar om att värdshuset är en plats för både vila och hårt arbete. Sorlet av röster och skramlet från köket skapar en livlig ljudkuliss. Någon skrattar högt, en annan hostar till vid ett av borden och i bakgrunden hörs det dova mullret från en nöjd stamgäst. Trots att främlingar möts här – en skald, en fiskare, en munk, jägare – vilar en känsla av gemenskap i luften, ett tyst löfte om gästfrihet och värme.
Estrids vänliga hälsning till Broder Erik och hennes naturliga sätt att introducera Alvar tyder på att man här är van vid att öppna sina dörrar för resenärer och vandrare. Värdshuset är uppenbarligen inte bara en plats för att äta och sova, utan också en plats för att dela historier, söka sällskap och finna en stunds ro.
