Nekromanti Okej, så hur skriver man ett jämställt rollspel?

[ripperdoc]

(Underrubrik: "... utan att vara en genusvetare?")

Jämställdhet inom rollspel är uppe på tapeten igen, och ute i bloggosfären tack vare Piruett. Debatten kommer förstås flöda fram och tillbaka i all evinnerlighet, men om man vill skrida från ord till handling - hur skriver man ett jämställt rollspel? Många av oss skriver ju rollspel, så att starta förändringsprocessen här verkar minst sagt lämpligt. Och om målet är feministisk iver, försök att locka tjejer till hobbyn eller bara ett sätt att skriva mer originella och intressanta berättelser - ja, det spelar väl ingen roll egentligen?

Jag skulle vilja ha en diskussion runt det praktiska. Runt de avvägningar man får göra. Ska man vara strikt med könskvotering av SLPer, eller ska genren få dominera? Kan man blanda klichéartade kvinnoporträtt med jämställda? Vad är ett bra kvinnoporträtt, som inte är antingen en man i kvinnokropp eller ett våp?

Kort sagt, vad är checklistan om man ska ha ett jämställt rollspel? "Jämställda rollspel for dummies", helt enkelt.

 

[!Paxen]

Jag vill helst inte se en könskvotering, att bara ta in kvinnor för att dom är kvinnor är lite, ja, ogenomtänkt.

Bryta stereotyperna. Istället för att en idiot till man så kan man ha en idiot till kvinna, en kvinna som säger vad hon tycker, en kvinna som är korkad (och inte blond) eller något annat som inte är så typiskt annars.

Äh, jag bryr mig inte ens om det snacket.

 

[Max Raven]

Ett av knepen jag hört ett par gånger är "om du bytte kön på den här karaktären, hur skulle den vara då?".

Alltså, kvotering är egentligen ett ganska trubbigt instrument här - man kan inte göra ett "jämställt" rollspel bara genom att ha med kvinnor i det. Själv anser jag att vad man först ska hålla koll på är hur kvinnor och män framställs. Jämför Ivanhoe(boken) med Stolthet och Fördom(boken) - jag minns två kvinnor ifrån Ivanhoe, och den ena är en typisk "prinsessa i nöd"-karaktär och den andra en som knappt märks eller nämns alls. Stolthet och Fördom å sin sida har ett brett kvinnogalleri med alla sorter - en försiktig/smart med skinn på näsan, en naiv, en korkad o s v. Å andra sidan så är Ivanhoes manliga karaktärer inte speciellt varierade heller. S&Fs manliga porträtt å sin sida ter sig för mig aningen blekare än kvinnoporträtten, men det är möjligen en fråga om den tid som förflutit sen jag läste den eller att bokens huvudperson är kvinnlig.

Ja, viss kvotering tvingar åtminstone en att ha med kvinnliga karaktärer - men som Snösaga visar så är inte det allt man ska tänka på. Samhällsroller är inte detsamma som personlighet - det är sånt man ska se upp med.

Sen kan man vara verkligt finurlig och överväga varför typiskt kvinnliga sysslor/roller ses som oviktiga för rollspelet medan typiska manliga sådana framhävs och förhärligas. Men det är en lite annorlunda debatt - iofs tycker jag själv att det kan skänka ett riktigt djup till världen om man har koll på vad folk som inte krigar och löser uråldriga ruinmysterier sysslar med.

 

[krank]

Jag antar att det för mig, som mest skriver spel och äventyr i nutid eller SF, är "lättare" än det är för de som skriver fantasy eller historiska grejer, men here goes:

Först och främst försöker jag undvika klichéer överhuvudtaget. Detta eftersom klyschor för mig är oerhört tråkiga. Det gäller både män och kvinnor - även om någon på ytan kan ses som en kliché så försöker jag alltid ge dem ett djup och en mångfacetterad personlighet. För mig handlar detta om trovärdighet; det finns vissa som säger "amen vissa ÄR ju faktiskt såna", och det ser jag som ett utslag av taskig människosyn. Kollar man bara liiiite djupare, så är alla ganska komplicerade.


Sedan försöker jag kvotera. Det blir inte alltid 50/50, men det är målet jag har i bakhuvudet. När jag ska bestämma vilket kön en ny SLP ska ha så kollar jag på hur fördelningen ser ut. Om jag har en övervikt på till exempel män, så funderar jag över huruvida den nya SLP:n kanske lika bra skulle kunna vara en kvinna.

När jag skrev Evolutionens Barn var jag oerhört medveten om kvinnorollerna, och valde redan i ett inledande skede att exempelrollpersonerna skulle vara av olika kön, och att kvinnan skulle vara badass.



Vad gäller kvinnoporträtt som "inte är våp eller män i kvinnokropp", så tycker jag inte att det är ett problem; jag försöker som sagt undvika klyschor om jag kan. Det innebär att jag undviker BÅDE ren, traditionell "manlighet" och motsvarande "kvinnlighet". Det är bara roller vi spelar, och måste förhålla oss till - inte centrala grejer. Jag försöker skapa SLP:er som är människor, inte "män" och "kvinnor".

Sedan finns det alltid de som påstår att kvinnan är "mystisk", att hon "inte tänker som vi män". I call bullshit. En kvinna är som en man med bröst, fitta och lite annan metabolism och liknande - och en livstid av att leva i en värld där man blir betraktad som efterbliven, och alltid måste kämpa lite hårdare för att bli betraktad som kompetent. Så många av mina kvinnor är väl, enligt vissa, "män i kvinnokropp". men det beror nog på att jag hävdar att kvinnor är just det, i princip.

 

[Jarl]

Gör en liten maktanalys på dina karaktärer och exempel: vem beordrar vem? vem är i överläge? vem vinner? vem förlorar? vem värdesätts för sitt utseende? vem för sin kompetens? Vem har reell makt (politisk, ekonomisk, fysisk)?

Finns det en slagsida åt något håll kan man börja peta i det man skrivit.

 

[DeBracy]

Gör en liten maktanalys på dina karaktärer och exempel: vem beordrar vem? vem är i överläge? vem vinner? vem förlorar? vem värdesätts för sitt utseende? vem för sin kompetens? Vem har reell makt (politisk, ekonomisk, fysisk)?

Finns det en slagsida åt något håll kan man börja peta i det man skrivit.

Det här tycker jag låter som en riktigt bra idé. Det synliggör nog verkligen hur det ligger till: om man bara skummar igenom och skaffar sig ett hum om läget så är det lätt att slagsidan är där utan att man märker det: den klassiska snedfördelningen 60% män och 40% kvinnor upplevs av de flesta som att det är hälften av varje.

 

[Rising]

Illustrering vs. Mångfald

De här är de problem som jag själv brottas med:

Illustrering vs. Mångfalld
Det här problemet är något som löper genom väldigt många delar av ett rollspel, såsom stämningstexter, spelexempel och till viss del kanske även världsbeskrivningen, men tydligast så syns problemet i valet av bildmaterial:

Så fort man skall illustrera en typisk person av någon viss gruppering - såsom när man skall illustrera ett särskilt yrke, arketyp eller ras - så hamnar man inför det här problemet.

Om jag skulle illustrera en "vetenskapsman" så skulle exempelvis min första tanke vara en gänglig, vit äldre herre. En del av mig vill verkligen välja att åskådliggöra arketypen såsom en mullig negress istället, men har jag inte då frångått själva syftet med illustrationen?

Meningen med en illustration är ju nämligen just att framhäva, förenkla, tydliggöra och skala bort det oväsentliga och det störande. När man skall teckna ett enkelt piktogram (såsom en övergångsskylt) så vore det dumt att rita dit en kjol, örhängen, en portfölj, ett armbandsur, långt hår i någon särskild frisyr, osv, eftersom alla dessa detaljer skulle skymma eller distrahera betraktaren från vad det är som bilden syftar förmedla. Samma princip gäller för mer detaljerade teckningar: tänk på Arferts illustration av arketypen "Hämnare" i Kultboken. Jag kan se en stor poäng i att han valde att gestalta den arketypen som en tämligen generisk man med obarmhärtig, målinriktad blick och en kniv i handen; eftersom detta skildrar själva driften efter vedergällning utan att blanda in några andra markörer. Tänk om den bilden istället hade avbildat en kvinna i burka. Eller en asiatisk man med yakuza-tatueringar. Eller en ung, afrikansk flicksoldat med kalaschnikov... Direkt så hade bilden blivit både svårare att läsa, samt kommit med irrelevanta och kanske även fördomsfulla markörer utöver det som illustrationen hade som uppgift att förmedla.

De här två krafterna drar alltså åt varsitt håll. Å ena sidan har bilder (och jag säger detta än en gång: Fenomenet jag pekar på är ingalunda uteslutande för just bilder, utan gäller även för stämningstexter, exempeltexter och många andra texter i övrigt) ett mångfaldsuppdrag, eftersom de bryter upp förutfattade meningar och simpla stereotyper, samt för att de kan vara till stor hjälp för att få spelarna att komma på mer fantasifulla och levande personporträtt, istället för att de skall falla tillbaka på trötta mallar och minsta gemensamma nämnare. I bästa fall skulle mångfaldsbilder också kunna bryta mot fördomar och göra spelet mer angeläget för andra målgrupper än vita, unga män.

Men å andra sidan så har illustrationer som sagt uppgiften att illustrera, och det betyder att man skall akta sig för att visa avvikande saker. Tänk om du skall visa hur en Människa ser ut, och väljer att visa han som spelar Mini-me i Austin Powers-filmerna. Han är absolut en människa, men är han verkligen representativ för alla människor? Skulle han inte sända en felaktig signal om hur människor i allmänhet ser ut?

Det här är ett av de största problemen med världsbeskrivningar i allmänhet, anser jag. För att kunna göra goda illustrationer så löper man en enorm risk att missa ens beskrivningars mångfaldsuppdrag; vilket får följden att alla andra än vita män puttas ut till marginalerna.

 

[Jarl]

Re: Illustrering vs. Mångfald

Det här tycker jag låter som en riktigt bra idé. Det synliggör nog verkligen hur det ligger till: om man bara skummar igenom och skaffar sig ett hum om läget så är det lätt att slagsidan är där utan att man märker det: den klassiska snedfördelningen 60% män och 40% kvinnor upplevs av de flesta som att det är hälften av varje.

Ja och om man bara räknar igenom så missar man antagligen vad kvinnor respektive män *gör* i exempel och berättelser. Det är minst lika viktigt.
När jag gjorde en analys på ett antal datorspel för länge sedan märkte jag t.ex. att det var rätt vanligt att allra högst i organisationers hierarki fanns en man, även om det mestadels funnits en kvinnlig chef att interagera med. I exempelvis No One Lives Forever är det till synes en kvinna som leder den onda organisationen och har makten, men i slutet får man reda på att det egentligen fanns en hemlig chef ovanför allt som var man. Sånt är lätt att missa; vem har egentligen makten?

 

[ripperdoc]

Re: Illustrering vs. Mångfald

De här är de problem som jag själv brottas med:
Illustrering vs. Mångfalld
Det här problemet är något som löper genom väldigt många delar av ett rollspel, såsom stämningstexter, spelexempel och till viss del kanske även världsbeskrivningen, men tydligast så syns problemet i valet av bildmaterial:

Bra med lite problematisering - jag tillhör nämligen dem som inte tror det är särskilt enkelt att göra ett jämställt rollspel utan kompromisser.

Men, ditt exempel med arketyp-bilder tycker jag är bra i teorin men inte i praktiken. Jag tycker nämligen att en arketypbild som tar ett steg från det allra mest förväntade är av godo. Redan genom det steget så hajar läsaren till en aning och får en chans att tänka nytt. Men jag vill betona "ett steg". Det handlar om att utgå från en arketyp (kliché) och sedan ändra något. Inte börja i en motsatsbild. Det skulle bara förvirra.

Rollspel bygger ju så mycket på associationer - att folk kan måla upp bilder i sitt inre från berättelser, filmer, etc de redan känner till. Så min bästa princip vore faktiskt att ändå låta genre dominera, men att alltid ha principen att ta minst ett steg från det typiska. Att överraska lite, istället för att vända allt upp-och-ned. Om genren föreskriver att soldater är muskulösa - gör då en muskulös soldat, men ge honom reumatism. Om genren föreskriver sexiga kvinnor - gör henne snygg, men med asexuell personlighet (ex.) En extrem förenkling förstås - de flesta genrer är djupare än "muskulösa soldater" och "snygga kvinnor".

Genom att gradvis ta dessa steg så får man dessutom en växande process där ett nytt verk försöker vara snäppet mer jämställt än vad som förväntas.

Att då och då gå hela vägen till 50% kvinnor, eller en matriarkal setting, tycker jag är jättebra, men det går inte att applicera som generell regel om man vill skriva genrebundna rollspel.

 

[ripperdoc]

Först och främst försöker jag undvika klichéer överhuvudtaget. Detta eftersom klyschor för mig är oerhört tråkiga

Personligen gillar jag klyschor, om de används på rätt sätt. Jag tror mig veta att vi båda gillar Mutant Chronicles. Det är för mig ett spel som bygger stenhårt på klyschor. Axelskydd, ninjor, ingenjörstyskar, etc. Bilderna är en ren studie i könsroller. Om man som princip försökt undvika alla klyschor hade spelet inte kunnat existera. Så jag tycker inte det är så enkelt som att bara utrota alla klyschor.

MC är förstås inte ett bra exempel på ett jämställt rollspel, snarare tvärtom. Men om man skulle vilja göra om spelet, mer jämställt, men utan att tappa den unika känslan och världen, vad göra? Jag tror faktiskt mycket av MCs känsla är oberoende av könsroller, så de icke könssrelaterade klyschorna kan man gott behålla. Sedan kan man se till att beskriva ungefär lika mängder intressanta, aktiva mans- och kvinnoroller. (nu tror jag MC har tämligen intressanta och aktiva kvinnoroller, det är mest att de är så få och alla ser likadana ut). Vad vidare är så kan man se till att överraska läsaren med jämna mellanrum och bryta mot förväntade klyschor. Låt organisationen ledas av en kvinna, låt en man vara fåfäng, etc. Men jag tror faktiskt effekten är större när man har en bakgrund av klyschor som bryts av med mer originella exempel, än att utrota alla klyschor.

 

[Rising]

Re: Illustrering vs. Mångfald

Men, ditt exempel med arketyp-bilder tycker jag är bra i teorin men inte i praktiken. Jag tycker nämligen att en arketypbild som tar ett steg från det allra mest förväntade är av godo. Redan genom det steget så hajar läsaren till en aning och får en chans att tänka nytt.

Mitt sätt att lösa detta problem på är att rita fler bilder.

Istället för att visa "så här ser en Bard ut" med en enda bild, så vill jag visa tre-fyra olika bilder. Då kan jag ta ut svängarna mer med var och en av dem, och visa på mångfalden utan att komma med markeringar som annars kunde vara missvisande, trött normaliserande eller till och med stötande.

Om jag enbart skall rita en enda orch så ritar jag nämligen förmodligen en manlig orchkrigare. Men om jag skall rita fyra stycken orcher så tror jag att jag istället väljer:
- en orchkrigarinna.
- en gammal orchshaman.
- en orchpojke med primitiva krigsleksaker.
- en stor och go orchmamma i huckle som bakar bröd.

...och direkt har det blivit en roligare och mer tankeväckande bild som gör att jag som läsare får det enklare att låta tanken gå vidare och börja föreställa mig finniga orchtonåringsflickor som försöker göra sig vackra, fryntliga och högljudda Lasse Brandeby-orcher som klappar sig på knäna när de skrattar, gaggiga konfucius-orchfilosofer och mycket, mycket mer.

Alltså; man låter illustrationsuppdraget vara att just framhäva mångfalden av det man porträtterar.

Detta är ganska enkelt att göra i bild, ty en bild med fyra orcher tar inte nödvändigtvis fyra gånger så stor plats som en bild som enbart visar en enda orch; medan det inte låter sig göras lika lätt i flufftexter, eftersom sådana förmodligen blir rätt tjatiga och tungrodda om de skall försöka visa för många schatteringar av en och samma sak.

Men, som sagt; det viktiga är inte att man väljer just min föreslagna lösning, utan det jag framförallt ville peka på är en sorts problem som jag tycker att man tjänar på att vara medveten om, och förhålla sig till på något vis. Oavsett hur man sedan väljer att lösa (eller arbeta sig runt) problemet.

 

[ripperdoc]

Re: Illustrering vs. Mångfald

Om jag enbart skall rita en enda orch så ritar jag nämligen förmodligen en manlig orchkrigare. Men om jag skall rita fyra stycken orcher så tror jag att jag istället väljer:
- en orchkrigarinna.
- en gammal orchshaman.
- en orchpojke med primitiva krigsleksaker.
- en stor och go orchmamma i huckle som bakar bröd.

Att rita flera bilder tror jag är kanon. Dessvärre vet jag av erfarenhet att många bilder är en lyx - både kostnad, tid och layout begränsar. Så i verkligheten kan man få klara sig med bara en bild (eller ingen!). Då tycker jag ändå man kan ta och välja en orchkrigarinna istället för en vanlig orch - för vid det här laget vet alla redan hur en vanlig orch ser ut! Kort sagt, ingen idé att förklara klyschor som spelarna redan kan eller har antagit existerar

 

[w176]

Well. Är ens manliga slps klicheer, med lika mycker djup som en badanka ska behöver inte de kvinnliga vara djupare eller bättre imho.

Man behöver bara se efter att klichéerna inte helt följer
kön. Den magra onda rådgivaren till emiren kan vara tant, men i övrigt lik kliché som vanligt. Den korkade ädlingen som behöver räddas kan lika gärna vara en alvisk himbo som en alvisk bimbo.

Och när du gör det behöver du inte bara byta könsattribut, utan du kan låta könen spela in hur klichén uttrycker sig bara de inte innebär att någon grupp osynliggörs, hamnar i ett ständig objektifierat läge eller hamnar i underläge.

Den kvinnliga onda rådgivaren, behöver inte vara en manlig ond rådgivare utan skägg utan låt henne för all del vara formad av sitt kön, bara hon får ta samma roll och utrymme i dramaturlogin.

 

[w176]

... För hamnar man i positionen att "Alla kvinnor som syns är egentligen män utan snopp" är också det ett förbannat osynliggörande av kvinnors livsvillkor och förutsättningar.

 

[w176]

... Så en bild på en gravid orchkrigare hövdning är egentligen den mest awsome av allt.

 

[ripperdoc]

Well. Är ens manliga slps klicheer, med lika mycker djup som en badanka ska behöver inte de kvinnliga vara djupare eller bättre imho.

... Så en bild på en gravid orchkrigare hövdning är egentligen den mest awsome av allt.

Precis! Och jag skulle liksom du dyrka ett spel med en gravid orchkrigare!

(för övrigt är en gravid kvinna på framsidan av nästa Neotech )

 

[Rising]

Resonans vs Jämställdhet och Subjektivisering

Det finns många anledningar till att vi rollspelare gillar att spela i världar fulla av orättvisor:

Dels för att handlingarna i rollspelen ofta bygger på konflikter, vilket betyder att ojämna maktförhållanden är en källa för intressanta och engagerande kamper: Vi engagerar oss i rebellernas kamp gentemot imperiet för att imperiet besitter en oerhört mycket starkare makt - vi gillar ju att vara underdogs. Men vi gillar också att tillhöra en elit, eftersom det är roligare att gestalta hjältarna vars prestationer kan rädda världen, än att gestalta de vanliga svenssons som hålls som gisslan av ondskan och som inte kan göra annat än att be en bön om att hjältarna skall klara skivan. Båda dessa instinkter gör att vi gärna förpassar de svaga och maktlösa till marginalerna. Kvinnor och negrer hamnar därför ofta utanför rollspelens fokus.

Dels för att många av oss föredrar världar som skildrar förhållanden vi kan relatera till: När Draco Malfoy kallar Hermione för ett "Muggleblood!" så reagerar vi, eftersom vi kan relatera till den klasskamp som råder på Hogwarts mellan den magiska överklassen som Draco företräder och den underklass som Hermione tillhör. Vi känner igen oss i detta förhållande.

Detta: Att berätta om världar där orättvisor råder, skänker alltså resonans till läsaren. Vi engagerar oss i världen för att vi kan relatera både till de orättvisor som råder i vår värld, samt för att den fokuserar på konflikter som är spännande - alltså företrädelsevis sådana som råder mellan de starka och mäktiga i världen; mellan vita män.

Resonans vs. Jämställdhet
Skaparen av Buffy sade i en intervju att han ville skapa en serie där det var helt naturligt för killar att ta order ifrån tjejer. Om killar kunde växa upp med den sortens historier så skulle de förhoppningsvis inte börja muppa sig så fort som de kom att arbeta under kvinnliga chefer, tänkte han.

Det här är en sorts jämställdhetstanke som är mycket sympatisk. Många konstnärer skapar ju verk med en unken kvinnosyn och säger sedan att de inte kan anklagas för detta, eftersom de "bara visat världen som den är". Det är en rätt dålig ursäkt för att förpassa alla kvinnor, negrer och muslimer m.m. till marginalerna; och man kan argumentera om huruvida detta inte bara leder till en ond spiral.

Men samtidigt är det ju inte ens uppgift som berättare att uppfostra ens publik, eller att skildra trevliga utopier som vi skall använda som förebilder för att göra verkligheten till en bättre plats att leva i. Det är väldigt lätt hänt att man skapar oengagerande pekoral så fort som man nöter bort skavankerna hos en värld eller en rollfigur.

Den bästa lösningen på detta problem anser jag vara nedanstående (som innebär ett helt annat problem):

Resonans vs. Subjektivitet
Jämnlikhet går inte att räkna i siffror. Porrfilmer har i regel (om det inte är bukkake eller gangbang-filmer) fler kvinnliga skådespelerskor än manliga, men de flesta håller nog med om att de inte är några feministiska förebilder, eftersom samtliga kvinnor objektiviseras.

Anne Franks dagbok är ett exempel på en historia som tilldrar sig i en tid där oerhörda klyftor råder, och där det inte råder något tvivel om att en judisk ung kvinna är sanslöst maktlös och utsatt. Men givetvis är det ändå en bättre historia ur ett jämnställdhetsperspektiv, eftersom vi ser hela berättelsen ur Anne Franks perspektiv. Hon är subjektet, hon är den vi identifierar oss med. Det spelar ingen roll hur många manliga, nazistiska soldater det figurerar i boken.

Det går alltså utmärkt att skildra orättvisa förhållanden utan att osynliggöra eller objektifiera de utsatta människorna. Mad Men är ett bra exempel på en tv-serie som inte hymlar med att kvinnorna har väldigt begränsat inflytande, men som ändå låter dem ta plats i berättelsen.

Frågan är: Är vi verkligen intresserade av att få ta del av de marginaliserade personernas livsöden? Hur intressant är egentligen Penelopes berättelse, i jämförelse med Odysseus'?

Efter att jag sett filmen Heat på bio så sade en kompis att han inte fattade varför man fick följa storyn om negern som hoppade in som chaufför under bankrånet. Han kom ut ur fängelset, fick ett skitjobb, tog chansen att delta i ett bankrån och blev skjuten... Vad var poängen med att följa hans historia?

Jag tror att många rollspelare tänker på samma sätt. Det verkar helt enkelt ointressant och oengagerande att berätta om de spelpjäser som saknar inflytande över de stora, avgörande maktkamperna och som inte deltar i de våldsamma, spektakulära striderna. Därför berättar vi om generalerna, agenterna, cheferna, och krigarhövdingarna; de starka och de mäktiga - men vet inte vad vi skall säga om kvinnorna.

Anledningen till att jag hellre väljer det här problemet än ovanstående problem, är för att det här problemet tycker jag är mer en fråga om kvalitet än om en svår balansgång.

Det är helt enkelt svårare att skriva ett intressant och engagerande zombieäventyr där huvudpersonerna är medelålders kvinnor än testosteronstinna soldater. Man riskerar inte att bli präktig när man gör det, utan löper enbart en risk att vara tråkig - om man inte har gjort ett tillräckligt bra jobb.

 

[EvilSpook]

(för övrigt är en gravid kvinna på framsidan av nästa Neotech )

Inte i samma kvinnovåldssammanhang som omslaget till Neotech 1 hoppas jag?

//EvilSpook

 

[ripperdoc]

(för övrigt är en gravid kvinna på framsidan av nästa Neotech )

Inte i samma kvinnovåldssammanhang som omslaget till Neotech 1 hoppas jag?

Nej, inte alls

(Varför måste våld mot kvinnor kallas kvinnovåld och våld mot män bara kallas våld? Jag trodde våld var urskiljningslöst? I Neotech vill vi att våld och annan smaklöshet ska vara någorlunda jämt fördelad över könen)

 

[Dilandau]

När det gäller själva beskrivningarna av kvinno-slp så skulle jag rekommendera att man avhåller sig från att ange någon sorts "snygghetsfaktor". Som någon nämnde i en kommentar på Piruett, så förklaras exakt hur snygga alla damer är i Riotminds "Galtevår". Och när jag läsa igenom Svavelvinter nyligen så fick man också reda på hur vacker hon druiden såg ut, och hur trånansvärd värdshusvärdens dotter var.

Lägg av med det, eller gör likadant för även männen. "Vaktkaptenen Brutus är så vacker att rollpersonerna måste stanna och gapa."

Steg två är att sluta anta att alla rollpersoner är män. Förutsätt inte att rollpersonerna kommer att falla för den "undersköna" prinsessan. Förutsätt inte att rollpersonerna blir avundsjuka på den rika handelsmannen och dennes mini-harem.

Detta tror jag är två enkla steg till att minska grabbighetsfaktorn på vilket äventyr som helst.