Nekromanti Ologiska SLP

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Jag har precis spelat Star Wars och funderar lite över hur en SL kan/ska/bör tackla teooretiskt sett överlägsna motståndare. Jag har varit med om nedanstående i massor av spel, även som SL. Hoppas få läsa några bra lösningar!

Exempel 1, Star Wars:

Spelarna har inga avståndsvapen (pga vapenförbud) och attackeras av lika många prisjägare med massvis med blasters av olika slag. När hälften av spelarna är allvarligt/skadade inser SL att den här striden visst blev ojämn (nähä!). Med diverse ologiska ageranden från SLP (flyr omotiverat, skjuter på en annan person än den SLPn för närvarande strider med...) och några fejkade tärningsslag löses situationen till spelarnas fördel.

Exempel 2, D&D:

Spelarna träffar på en beholder. Om jag var beholder skulle jag genast kasta en "desintegrate" på mina motståndare - problemet är bara att det är lite trist att spelare dör som flugor. Alltså låtsas SL (i det här fallet jag) att beholdern är skadad/trött eller siktar in sig på en följeslagare till spelarna som vaporiseras.

Exempel 3:

En spelare blir allvarligt skadad och svimmar. Hans/hennes motståndare är en bra bit från övriga spelare. Ändå dödar han/hon inte spelaren, utan går vidare mot de andra.

Exempel 4:

Fyra SLP strider mot 2 spelare. Istället för att gemensamt ta kål på en spelare delar de snällt upp sig 2 och 2, alternativt attackerar en och en som i en dålig film.

Problemet är extra uppenbart när man har att göra med överlägsna monster - drakar, beholders, SLP av hög level, allt som rör sig i Call of Cthulu...

Hur löser man problemet överlägsna motståndare så att spelet blir farligt, realistiskt och spännande utan att vara överdödligt för spelarna?
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,123
Location
The Culture
Hur löser man problemet överlägsna motståndare så att spelet blir farligt, realistiskt och spännande utan att vara överdödligt för spelarna?
Man hoppas att spelarna är så förståndiga att de inte låter rollpersonerna gå i närstrid med den överlägsna motståndaren.
Om det inte funkar fuskar man, helst på ett sätt så att spelarna inte fattar det.
Om inte det funkar dödar man dem så att de lär sig till nästa gång.

Överlägsna motståndare är problematiska även i andra sammanhang. Det är väldigt vanligt i filmer (de mest uppenbara exemplen jag kommer på just nu är Rovdjuret 2 och terminator 2) att man skapar en fiende som är så överlägsen hjälten att när denne väl möter hjälten istället för statister måste han köra på halvfart för att inte döda hjälten på ett par bildrutor. han börjar plötsligt missa trots att han är pricksäkrast i världen eller glömmer bort att använda sina övernaturliga förmågor.
Detta löser man genom att inte göra fienderna så överlägsna, eller genom att skriva lite smartare manus än den genomsnittlige Hollywood-hacken klarar av.
Detta var en parentes.

Jag skulle använda så överlägsna monster som lokalfärg istället för motståndare. Rollpersonerna kan prata med draken och det blir spännande för att de vet att draken är totalt överlägsen. Att slåss med den är inte lika spännande. Till exempel.

/tobias
 

neowyn

Swordsman
Joined
19 Sep 2003
Messages
637
Location
Stockholm
jag vet att detta kanske inte besvarar din fråga me men :gremsmirk:
Jag brukar se till att de inte möter oslagbara motståndare, om det därimot behövs för att skapa en speciell stämning så brukar jag låta motståndaren sikta in sig på en SLP eller göra situationen sådan att rollpersonerna kan fly
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Jag har i min fantasyvärld löst det genom att det finns en hederskodex som säger att man inte dödar någon som ger upp. Det är OK att ta deras prylar och hålla dem mot lösen, men man dödar inte dem. På samma sett finns det en kodex som säger att man inte hämnas om man blivit skonad på det sättet, man förväntas lämna stället på god fot. Om någon bryter mot detta så sprider sig ryktet som en löpeld.

Detta är trevligt, eftersom det ger spelledaren en möjlighet att plocka ner karaktärer som blivit för bra, dessutom innehålle fångenskap och sånt mycket mer rollspelsbränsle än "Du är död, gör en ny karaktär".
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
"En spelare blir allvarligt skadad och svimmar. Hans/hennes motståndare är en bra bit från övriga spelare. Ändå dödar han/hon inte spelaren, utan går vidare mot de andra."

Och på vilket sätt är det ologiskt? Nu vet jag inte om det finns folk som tänker som mig, men om jag stog och vevade i en fajt och en snubbe säckade ihop, fanken i min blindtarm inte skulle jag ta mig tid att kolla om snubben var död, medvetslös, sömnig eller bara knockad, jag skulle ta hand om nästa kis som stog upp. Då jag anser att kisen som står upp är ett större hot än snubben jag just sänkt. Efter striden kan jag ta kål på alla i godan ro däremot. Detta gäller nog oavsett avståndet (såvida vi inte snackar kilometrar här), det tar ändå tid och uppmärksamhet att kolla folks medicinska status ch sedan ta dem av daga för gott.

"Fyra SLP strider mot 2 spelare. Istället för att gemensamt ta kål på en spelare delar de snällt upp sig 2 och 2, alternativt attackerar en och en som i en dålig film."

Jag skulle vilja att mina polare täckte min rygg och höll snubbe två borta från mig medan jag våldade på snubbe ett kan jag ju såga, två mot ett är ju nog med fördel oftast :gremgrin:

De andra två exemplen är ett monster (ety monster är skumma och inte beter sig som folk ändå) och Star Wars, där folk aldrig beter sig förnuftigt, inte ens i filmerna. :gremwink:


Storuggla, tvättstugan kallar
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Svåra monster

Det är svårt, det där. Först: Jag agerar på två rätt olika sätt beroende på hur länge vi har spelat.

I början av en session så får helt enkelt fienderna vara snällare och dummare. De dödar inte rollpersonerna, utan nöjer sig med att tillfångata dem på så vis att de sedan relativt enkelt kan fly (eller så slänger jag äventyret helt och hållet och börjar improvisera fram ett seriöst fängelse-/slavdrama istället), och de kan enkelt undflys eller undgömmas om rollpersonerna skulle känna sig underlägsna och bara vill sticka ifrån dem.

Det är nämligen skittråkigt att dö precis i början på en session.

Om vi närmat oss slutet på en session så blir jag däremot betydligt "rättvisare". Då blir stämningen råare och jag drar mig inte från att styra fienderna på bästa sätt för att utmanövrera rollpersonerna. Om det skulle vara logiskt för en fiende att avliva eller lemlästa en rollperson så får det helt enkelt bli så.

---

Nå, den hjälp som jag oftast ger spelarna är att jag på ett rätt tydligt sätt försöker indikera hur stora chanser jag tror att de har. Liksom; om rollpersonerna ser att vägen framför dem är avskuren av stråtrövare, så kan de inte direkt avgöra hur skickliga deras fiender är. De är bara "stråtrövare", men kan ju i själva verket vara allt från skickliga desertörer till obildade busar eller desperata bönder. I ett sådant läge försöker jag på något vis tala om för spelarna hur duktiga deras motståndare verkar vara. Det ger dem en ärlig chans att fly om de skulle tro att motståndarna är dem övermäktiga.

På samma sätt kan jag liksom försöka indikera att "det här trollet är helt enkelt för farligt för er. Hoppa inte på honom," om han på något sätt skulle ha en mäktig artefakt med sig eller åtföljas av underhuggare som rollpersonerna ännu inte har sett. Jag gör det mest genom röstläge och så, och det får väl ses som någon form av sjätte sinne till rollpersonerna.

Detsamma gäller fiendens andra förmågor och dennes attityd till strid. Om några soldater inte kommer nöja sig med att avväpna rollpersonerna och ta dem tillfånga, då försöker jag signalera att så är fallet innan spelarna eventuellt kan få för sig att ge upp, eftersom de då skulle dödas på ett så tråkigt sätt för handlingen. Ibland kan jag göra liknande saker med monster som rollpersonerna måste fly eller gömma sig från. Jag kan liksom signalera att "den här reptilen står och vädrar länge och väl i luften innan den börjar gå mot ditt gömställe" för att tydligt visa att det bara inte går att gömma sig ifrån den. Rollpersonen måste resa sig och börja springa för att ha en chans.

Nå, min grundregel är oftare att jag börjar lågt och sedan kan öka motståndet om spelarna börjar få det för enkelt. Liksom, jag sätter tre vakter utanför ingången till staden och om rollpersonerna ser ut att enkelt kunna avliva dem så kan jag göra det lite mer spännande genom att säga att två andra vakter ser vad som håller på att hända och kommer springande mot dem. Jag börjar inte med fem vakter på en gång eftersom det då blir så svårt att försöka göra det enklare för rollpersonerna om de skulle börja fumla och ha sig tidigt under striden.

---

Nå, ett sista tips är att ge rollpersonerna hjälp som kräver någon form av tankeverksamhet för att bli en fördel. Den situation som du skrev om:

Fyra SLP strider mot 2 spelare. Istället för att gemensamt ta kål på en spelare delar de snällt upp sig 2 och 2, alternativt attackerar en och en som i en dålig film.
...skulle jag ha löst genom att låta platsen man strider på ha några strategiska platser som kan utnyttjas av rollpersonerna. En smal valvöppning är exempelvis perfekt att ställa sig bakom om man vill se till att inte fler än en fiende kan angripa en samtidigt. Man kan i värsta fall också "göra en doom": Sätta ut explosiva saker som man kan skjuta på för att döda massor av fiender och utjämna oddsen. Om ens spelvärld inte tillåter tunnor med explosiva saker så kan man med fördel använda tunga saker som hänger i linor från taket eller tunnor med små, vassa saker som kan vältas ut på golvet framför barfotade fienders fötter när rollpersonerna har ordentliga stövlar.

Poängen är att sådana saker inte behöver kännas som att det är du som är snäll eller att det är fienderna som agerar ologiskt, utan att det istället är rollpersonerna som är påhittiga. Dessutom gör det striderna roligare eftersom man får agera mer. Allra roligast blir det om du inte gör det alltför tydligt, utan att spelarna faktiskt känner sig utmanade på riktigt när de funderar över hur de skall besegra det övermäktiga motståndet.
 

rax

Swordsman
Joined
7 May 2003
Messages
450
Location
Lund
Gurgeh har redan gett en bra allmän bild av hur man ska hantera situationenerna du beskriver, så jag tar det exempel för exempel istället:

Exempel 1, Star Wars:
Spelarna har inga avståndsvapen (pga vapenförbud) och attackeras av lika många prisjägare med massvis med blasters av olika slag. När hälften av spelarna är allvarligt/skadade inser SL att den här striden visst blev ojämn (nähä!). Med diverse ologiska ageranden från SLP (flyr omotiverat, skjuter på en annan person än den SLPn för närvarande strider med...) och några fejkade tärningsslag löses situationen till spelarnas fördel.
Tre möjliga lösningar är:

1) Sätt inte spelarna i en sådan situation om inte hela rollspelet går ut på toköverlägsna RP:s som mejar ner mooks med sina bara händer (typ, Feng Shui). Obeväpnade RP:s mot moderna avståndsvapen är en omöjlig uppgift i nästan alla regelsystem.

2) Låt striden egentligen vara en ursäkt att få spelarna dit du som SL vill. RP:s ska inte stanna och slåss mot såna hopplösa odds, de ska fly fältet och därigenom föra äventyret framåt.

3) "Set blasters to stun!" Prisjägarna vill inte döda RP:s, belöningen får de bara om de tar RP:na levande. Sen är det upp till spelarna att klura ut hur de ska fly från fängelset.

Exempel 2, D&D:
Spelarna träffar på en beholder. Om jag var beholder skulle jag genast kasta en "desintegrate" på mina motståndare - problemet är bara att det är lite trist att spelare dör som flugor. Alltså låtsas SL (i det här fallet jag) att beholdern är skadad/trött eller siktar in sig på en följeslagare till spelarna som vaporiseras.
Nu har jag bara erfarenhet av AD&D 2nd ed, men disintegrate ger väl ändå möjlighet till saving throw ? Om RP:na inte är stöddiga nog att klara av beholderns disintegrate så har SL lagt utmaningen på lite för hög nivå.

Om man som SL ändå vill ha en beholder som motståndare så får man se till att RP:s får en sportslig chans. De ska genom klok taktik eller förekomsten av specifika gimmicks (ett engångssuperdupervapen mot beholders, t ex) kunna klå beholdern utan att helt förlita sig på tur och tärningsslag.

Exempel 3:
En spelare blir allvarligt skadad och svimmar. Hans/hennes motståndare är en bra bit från övriga spelare. Ändå dödar han/hon inte spelaren, utan går vidare mot de andra.
Liksom med prisjägarna ovan så kanske det är så att motståndaren hellre tillfångatar hela bunten. Har de en RP utslagen och i sitt våld kan de ju dessutom använda denne som påtryckningsmedel mot övriga RP:s - "Ge er, annars skär vi halsen av er kompis!".

Om motståndarna måste döda RP:na så får spelarna hoppas på föerkomsten av hjältepoäng eller ett regelverk som ger en nådastöt en chans att misslyckas. Det är en av riskerna med strid att man blir dödad. Å andra sidan så är det mycket tråkigt om ens RP dör i en för äventyret meningslös skärmytsling eller om konstant dålig tur med tärningarna förstör alla försök till god taktik som skulle kunna vända saker och ting till ens fördel.

Mitt råd här är alltså att vara sparsam med striderna om de inte är en viktigt del av äventyret. Att dö i en random encounter - usch, blä och fy!

Exempel 4:
Fyra SLP strider mot 2 spelare. Istället för att gemensamt ta kål på en spelare delar de snällt upp sig 2 och 2, alternativt attackerar en och en som i en dålig film.
Vad är det för fel att dela upp sig två och två? Det går inte att anfalla samma kille med hur mycket folk som helst - man kommer bara i vägen för varandra. Om det dessutom inte är uppenbart vilken av de två RP:na som är farligast så finns ingen anledning att koncentrera sina krafter på en motståndare. Om alla fyra går på samma kille så lämnar de ju dessutom fältet fritt för RP #2 att anfalla dem i ryggen!

Ett annat perspektiv är spelarperspektivet. Om tre SLP:s hoppar på en RP och den andre får en motståndare, så kanske RP #2 bör skynda till sin kamrats undsättning, istället för att stå och slåss mot en ensam motståndare. Utsätter han sig därmed för extra fara? Förmodligen, men det är ett utmärkt rollspelstillfälle - hur pass långt är ens RP beredd att gå för sina kamrater?

Så långt mina förslag på dina specifika exempel.

Mitt generella råd är dock att aldrig göra strid till det enda alternativet för att segra över en överlägsen motståndare. Om RP:na trots detta söker strid med sina motståndare, så ska det finnas möjligheter att vinna striden genom bra taktikval eller smarta infall. Om spelarna å andra sidan inte kan komma på någon vettig taktik (trots hints från SL), så får de stå sitt kast och förlita sig på turen... :gremwink:


/Rax, skrivsjuk
 

Pendragon

Swashbuckler
Joined
5 Aug 2000
Messages
3,030
Location
Malmö, SKÅNE
Om överlägset motstånd...

För inte så länge sen, i Ymirs Eon-kampanj, stötte våra rollpersoner på en ganska otrevlig typ medans vi grottkrälade oss igenom ett övergivet dvärgfäste. Någon hade tydligen placerat en magisk väktare där, som dök upp och började jaga oss. Den var knappast diskret, så vi hörde den på långt håll, och bestämde oss för att försöka fly ut innan den fick tag i oss. Detta i sin tur ledde till en ganska panikartad jakt genom övergivna tunnlar, som givetvis slutade med att varelsen han i kapp oss, trots tappra försök and hindra eller försinka den genom att försegla dörrar och dylikt.

Varelsen var en jättelik humanoid av levande glaskristall, som snabbt visade sig helt osårbar mot våra vapen. Som om inte det var nog lunde skjuta ut en ljusstråle kapabel att skära sönder allt i sin väg (klassisk laser :gremwink:). Vi var rätt körda med andra ord.

Heroiskt stannade några ur gruppen kvar för att försöka fördröja den i en pelarsal där det fanns tämligen gott om ställen att gömma sig, och där lyckades vi även förstöra den mot alla odds, genom att välta en redan delvis avklippt pelare av massiv sten över den, medan några andra distraherade den. Mucho glassplitter.

Om jag förstod det hela rätt i efterhand, så hade SL slängt in den som en oslagbar motståndare, som vi skulle undkomma tack vare en heroisk uppoffring från en SLPs sida, men istället tänkte vi till, kom på en bra idé och lyckades mot alla odds (nåja, SLPn dog heroiskt ändå) genom att "tänka utanför lådan".

Så istället för att bara tänka kraftnivå mot kraftnivå bland fienden, låt spelarna inse i god tid att de inte har en chans om de inte gör något okonventionellt eller flyr. Detta uppmuntrar spelarna att göra något okonventionellt (eller fly). Gör de inte det... så är det trots allt ganska kul att försöka rymma från fängelset.

Vad det gäller Beholdern, om den nu är så överlägsen rpna, varför ska den överhuvudtaget bry sig om dem och deras futtiga äventyr? De är enbart i vägen. Beholdern flyttar på dem med minsta möjliga besvär och fortsätter med vad den höll på med. Spelarna ligger blåslagna och undrar varifrån godståget kom, men är fortfarande vid liv.

/Joel
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Behold! [Nitpick]

Vad det gäller Beholdern, om den nu är så överlägsen rpna, varför ska den överhuvudtaget bry sig om dem och deras futtiga äventyr?
I just det här fallet, för att monstret är skrivet så. Man kan tycka vad man vill om det, men det uttrycks ganska explicit i varelsebeskrivningen att beholders dödar precis alla de tror sig om att kunna spöa. Det är liksom centrum i beholdrars hela existens, att döda allt. De är groteskt onda på det där sättet som man brukar kalla "barnsagoaktigt" men som sällan faktiskt förekommer i barnsagor.
Så, ja, därför, om man spelar efter boken; och om man inte gör det är det ju lika vanskligt att diskutera som egenmoddar alltid är i sådana här fall.


/Feliath - misstänker att detta inte lär förbättra vissas intryck av D&D
 

Evil Peter

Hero
Joined
23 May 2000
Messages
1,008
Location
Västerås och Fagersta
Jag håller helt med Storuggla om att det verkar onödigt att göra en dödsstöt på en avsvimmad motståndare i en strid där det fortfarande finns fullt stridsdugliga motståndare kvar. Det taktiskt korrekta är ju att lämna den utslagne och hjälpa sina kamrater oskadliggöra de andra hoten för att sedan avliva alla om det är önskemålet.

Vad gäller fyra mot två-situationen är också scenariot att de fyra delar upp sig jämnt på motståndarna det bästa taktiska valet då de får mest kontroll på händelserna. Om tre går på en så blir det svårt för den fjärde att kontrollera vad den andre motståndaren gör och denne kan möjligtvis manövrera sig så han blir ett hot för de tre som inte har ett öga på honom.

Vad gäller överlägsna monster måste man se till att det finns andra utvägar än strid. Om man låter dem vinna striden på något konstigt sätt förklarar man för spelarna att de faktiskt kan vara framgångsrika genom att bara klubba ner enorma monster och dessa kommer inte verka speciellt farliga framöver. Däremot kan man lösa det genom att rollpersonerna måste fly, tala sig ur knipan osv. Det hela kommer till att SL måste göra en vettig utvärdering av vad rollpersonerna klarar och inte klarar, något som det ser ut som det brustit i på de två första punkterna.
 

Evil Peter

Hero
Joined
23 May 2000
Messages
1,008
Location
Västerås och Fagersta
Re: Ologiska SLP [OT]

Detta är trevligt, eftersom det ger spelledaren en möjlighet att plocka ner karaktärer som blivit för bra
Detta är något jag inte är speciellt förtjust i. Det är helt och hållet SL:s fel om rollpersoner blir för bra och jag tycker inte de ska straffas för det. Om det används någon gång är ju självklart rimligt men jag tycker inte man ska sätta det i system. Jag fick intrycket av att det användes i system eftersom man inte behöver någon sådan kodex för att rollpersonerna ska bli av med sina saker en eller två gånger under sina äventyr.
 

Pendragon

Swashbuckler
Joined
5 Aug 2000
Messages
3,030
Location
Malmö, SKÅNE
Regelmässig uppförsbacke [MYRA]

/Feliath - misstänker att detta inte lär förbättra vissas intryck av D&D
Oj, vad rätt du hade...

/Joel - gillar inte när att bli aktivt motarbetad av spelet.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
ANT [OT]

Som någon skrev:
"Beauty is in the eye of the beholder and the rest is in the stomach of the beholder."

*Gråter av rörelse över poesins kraft*
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"Jag har i min fantasyvärld löst det genom att det finns en hederskodex som säger att man inte dödar någon som ger upp."

Förutsatt att det fínns vittnen eller vad? Jag är inte särskilt förtjust i din lösning eftersom den känns orimlig och inte särskilt användbar. Hur ofta är egentligen rollpersonerna i bråk med samhällets mest hederliga individer? Och de gånger som de faktiskt är det så kan man fråga sig om de inte faktiskt förtjänar eventuella konsekvenser av en strid. Dessutom kan du knappast ha med några monster heller för den delen.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Jag har precis spelat Star Wars och funderar lite över hur en SL kan/ska/bör tackla teooretiskt sett överlägsna motståndare.
Tjaaa, ett sätt kanske kan vara att man i spelet låter ryktet sprida om denne motståndare är såpass bra att man inte rår på honom...
Nackdelen med det, är säkerlige att Rp:na kommer att göra allt i dess makt att ta honom.. Om de gör det, så får man helt enkelt bita i det sura äpplet, om mna gett sig in i leken så får man leken tåla...
Iof lite trist om rp:na skulle stryka med.. Men åndå..

Hur löser man problemet överlägsna motståndare så att spelet blir farligt, realistiskt och spännande utan att vara överdödligt för spelarna?
Låt dem flåsa motståndaren i nacken, låta dem få glimtar av honom, låta han slipap undan med en hårsmån, bli drababde av hans närmaste underhuggare..
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Som spelledare vill jag gärna uppmuntra alternativa lösningar snarare än våld i varje möjlig konfliktsituation. Dessutom brukar jag inte göra någon hemlighet av situationens allvar eller motståndarnas kapacitet. Om rollpersonernas enda vapen är ett spjut och några slidknivar så är det oklokt av dem att ge sig på ett troll i en frontalattack. Inser spelarna inte detta så har jag inga större problem att ha ihjäl deras karaktärer. Jag tänker inte förvandla landets skickligaste prisjägare till en fumlig klant bara för att han ställs emot rollpersonerna. Visst ska de få indikationer om hur pass allvarligt läget är men jag tänker inte leda dem i handen hela vägen fram till slutet av äventyret.

"Spelarna har inga avståndsvapen (pga vapenförbud) och attackeras av lika många prisjägare med massvis med blasters av olika slag. När hälften av spelarna är allvarligt/skadade inser SL att den här striden visst blev ojämn (nähä!). Med diverse ologiska ageranden från SLP (flyr omotiverat, skjuter på en annan person än den SLPn för närvarande strider med...) och några fejkade tärningsslag löses situationen till spelarnas fördel."

Ska man rädda rollpersonerna ur en övermäktig situation så ska det göras på ett snyggt sätt. Det ska inte vara alltför uppenbart att det rör sig om ett "gudomligt" ingripande. I det ovannämnda fallet så hade jag låtit polis eller militär anlända för att bryta upp det hela och kanske ställa obehagliga och svårbesvarade frågor till rollpersonerna.

"Spelarna träffar på en beholder. Om jag var beholder skulle jag genast kasta en "desintegrate" på mina motståndare - problemet är bara att det är lite trist att spelare dör som flugor. Alltså låtsas SL (i det här fallet jag) att beholdern är skadad/trött eller siktar in sig på en följeslagare till spelarna som vaporiseras."

Mäktiga monster är ingenting som man bara ska "träffa på" utan snarare något som finns på särskilda platser eller söks upp. Särskilt om avsikten är att möta varelsen med vapen i hand.

"En spelare blir allvarligt skadad och svimmar. Hans/hennes motståndare är en bra bit från övriga spelare. Ändå dödar han/hon inte spelaren, utan går vidare mot de andra."

Jag tycker inte att det nödvändigtvis är ett felaktigt agerande. Att bedöma huruvida någon är helt död eller ej är inte det lättaste i stridens hetta. Personens agerande har mycket att göra med dennes egen personlighet. Kanske föredrar han att plundra rollpersonen in på bara skinnet och sedan diskret smyga därifrån?
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Vad gäller fyra mot två-situationen är också scenariot att de fyra delar upp sig jämnt på motståndarna det bästa taktiska valet då de får mest kontroll på händelserna. Om tre går på en så blir det svårt för den fjärde att kontrollera vad den andre motståndaren gör och denne kan möjligtvis manövrera sig så han blir ett hot för de tre som inte har ett öga på honom
Vi har vid några tillfällen kört lagstrid då jag tränade fäktning - och om man är överlägsen motståndaren i antal har det alltid funkat klockrent att plocka dem en och en. Den risk man tar är att de som är mindre uppvaktade flyr eller barrikaderar sig bakom något, men det går så otroligt snabbt att plocka motståndarna om man är många fler att resterande inte hinner göra särskilt mycket förrän vågen sköljer över dem.

Fegt? Så klart!
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Förutsatt att det fínns vittnen eller vad? Jag är inte särskilt förtjust i din lösning eftersom den känns orimlig och inte särskilt användbar. Hur ofta är egentligen rollpersonerna i bråk med samhällets mest hederliga individer? Och de gånger som de faktiskt är det så kan man fråga sig om de inte faktiskt förtjänar eventuella konsekvenser av en strid. Dessutom kan du knappast ha med några monster heller för den delen.
Den är både rimlig, praktisk och har historiska förebilder. Piraterna i västindien hade en liknande kodex. Varför? Jo, för att bytet visste att om de gav upp så blev de skonade. Det lönade sig att ge upp om man inte var säker på att vinna, speciellt som besättningarna inte var speciellt lojala mot befälen. Vad tjänade piraterna? De behövde inte slåss lika mycket, vilket besparade dem en del risker och reparationer. De slaktade inte gåsen som lägger guldägg, eftersom de bara tog det de ville åt, lasten. Fartyget och besättningen lät man löpa (ibland bytte man fartyg) så att de kunde köra fler laster att ta.

Detta alltså trots att piraterna inte direkt var de hederligaste man kunde hitta.

I mitt fall ligger det dessutom i kodexen att man inte heller låter andra hämnas efter att man skonats. Man kan alltså slåss mot någon som ger upp, ta hans prylar, släppa honom fri mot lösen och vara rätt så säker på att inte han och hela hans släkt kommer att söka hämnd. Det gör det säkrare att röva och säkrare att bli rövad. Mer civiliserat och säkrare för alla. Om man ger upp när någon försöker röva så anses det inte som ett fel av rövaren att ta prylarna och släppa en mot lösen, det anses vara en "fair trade". Rövaren har något att vinna på det, offret har något att vinna på det, alla är nöjda.

Rimligt och praktiskt. Det passar dessutom väldigt bra in i de flesta fantasyvärldar där tjuv bara är ett halvskumt yrke.

Dessutom så kan sådant faktiskt ligga i mentaliteten i ett samhälle, ungefär som den arabiska gästfriheten eller den svenska avundsjukan. Inte alltid praktiskt, men det är en självklarhet för att man inte tänker i andra banor.

Monster ligger naturligtvis helt utanför detta, men det berör inte mig så mycket då jag föredrar mänskliga motståndare.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Ologiska SLP [OT]

Detta är något jag inte är speciellt förtjust i. Det är helt och hållet SL:s fel om rollpersoner blir för bra och jag tycker inte de ska straffas för det. Om det används någon gång är ju självklart rimligt men jag tycker inte man ska sätta det i system. Jag fick intrycket av att det användes i system eftersom man inte behöver någon sådan kodex för att rollpersonerna ska bli av med sina saker en eller två gånger under sina äventyr.
Jag menade inte att man ska sätta det i system, men ibland så kan det behövas. Ibland kan det ha nått en gräns där karaktärerna blivit så bra/rika/välutrustade att kampanjen blir ospelbar och man måste välja mellan att skrota kampanjen eller att plocka ner dem ett par pinnhål. Oftast föredrar spelarna i det läget att fortsätta på en lägre nivå.

Ibland är det bara för svårt att hålla mot spelarna när de blir för kreativa. När deras ideer är rimliga så vill man inte som spelledare vara omöjlig och då kan det bli för mycket. Dessutom, i verkliga termer så tenderar uppenbar rikedom att dra till sig folk som tycker att de behöver den bättre, så det är ju inte på något sätt orimligt att man hamnar i problem om man inte är väldigt försiktig.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Bättre det

Nja. Jag tycker inte man ska fördöma det här med ologiskt handlande bland SLP'erna. I ett exempel ett var det helt enkelt ett misstag av SL att det blev så.

Folk gör missbedömningar, de hängiga trötta, distraherade eller har mens spelare som SL. Kommer man till en punkt där karaktärerna ställs inför för höga hinder har detta skett av misstag, antingen från spelarnas eller SL sida (om det inte är meningen att handlingen ska vara så) och då tycker jag att man ska förlåta det.

Hällre et ologiskt handlade än en pajad kampanj eller onödigt slaktad karaktär. Självklart ska men försöka fixa det på bästa möjliga sätt men i mina ögon är det bättre att fixa det dåligt än att paja någons karaktär eller kampanjen.
 
Top