Nekromanti Om det såg ut såhär skulle jag lira fantasy [länk]

[DeBracy]

Re: Jag håller helt med Genesis! (förstås)

Och de spel som löser det hamnar ofta i en annan problematik; att man spelar samma "äventyr" (berättelse) om och om igen. Med några undatag.

Jag ser det inte nödvändigtvis som ett problem alls: DVD-skivan du stoppar in i apparaten spelar sannolikt upp samma film varje gång du ser den också och CD-skivan spelar upp samma musik. Rätt vad det är dyker det dock upp nya saker du aldrig märkt förut och den där låten du hört minst tvåhundra gånger ger en Aha-upplevelse.

Ett lysande exempel tycker jag är spelet Zombie Cinema. Kan ni gissa vad det går ut på? Jajamen - man spelar en zombie-film. Det kan väl inte gå på så många sätt eller...? Jo, det vill jag mena att det kan. Beroende på vilka som sitter vid bordet kommer det se helt olika ut. Och även om det är samma människor så kommer det bli olika om man spelar en timme tidigare eller senare också.

Vissa spel dikterar ganska mycket av vad spelandet kommer kretsa kring och styr händelseförloppet. Jag förmår inte att se hur det skulle vara ett problem förrän man sätter sig och spelar det och förväntar sig nåt annat.

 

[Arfert]

Re: Jag håller helt med Genesis! (förstås)

Inte nödvändigtvis ett problem, jag gillar ju All Flesh själv... men man måste byta spel oftare. Lite som att spela boardgames... och själv gillar jag kampanjer.

 

[Ram]

Re: Om det såg ut såhär skulle jag lira... [ANT]

"Regellätt" duger inte. Tidiga DoD är ganska regellätt, men kommer inte att hjälpa mig att få den där känslan.

Och det är ändå det korta svaret som du kommer att få av mig, för det var med Drakar och Demoner (-82?) som jag fick den känslan som du beskriver till den där mäktiga graden att man tjugo år senare minns allt av det som man spelade. =)

Jag vill ha ett system som hjälper mig att drömma mig bort, inte i något djupimmersionistiskt avseende, utan bara tillåter mig att fantisera fritt. Jag har väldigt svårt att förklara vad jag menar, tyvärr. Och det kanske helt enkelt inte finns något system som har det jag vill ha. Jag vill att systemet skall vara heroiskt. Det är Bläck, men på ett Sword & Sorcery-sätt.

Jag tror inte att systemet finns desvärre (ännu), utan jag tror att metoden att uppnå det är med ett supertunnt och vidöppet ssytem, en bra världsbeskrivning och en rejäl uppsjö stämningsbilder och diverse länkar till diverse filmer som ger den känsla som du söker. Man får sätta sig med en kasse spelare som har samma WOW!, prata ihop sig och sedan spela tills man dör. Regler är oftast mest i vägen när man jagar WOW!

 

[Rickard]

Re: Jag håller helt med Genesis! (förstås)

Inte "vad?", men "hur?"
Det här är den lösning jag har pratat mest om på forumet.

/.../

Frågan om "hur" man skall berätta något brukar inte stå högt i kurs hos rollspelare, men är något jag tycker är oerhört viktigt.

Man kan tro att du har läst Matiné (EDoD), för jag tjatar om det i regelboken (som innehåller runt 40% tips). Grejen är att jag tycker inte att man kan säga att "tradspel" inte innehåller det. Matiné är i grund ett BRP-spel som är rätt likt Drakar och demoner. Den stora skillnaden ligger i hur man använder systemet. Fast Genesis har spelat det spelet så det är nog inte vad han är ute efter.

Fast själv fick jag en hel del idéer om hur jag ska ha min bårder i Matiné, bara genom att se videon. Den var en ren inspirationkälla! Jag gillar att någon skrev "blandade 1700-tal och fantasy", för det gav mig en ögonöppnare kring vad Matiné egentligen är.

/Han som för övrigt i princip skrivit klart rollspelet och ska snart börja med layouten

 

[Svarte Faraonen]

Re: Jag håller helt med Genesis! (förstås)

Campbell var en bluff, vars största relevans är att George Lucas beslutade sig att göra sina filmer helt och hållet efter hans mönster. Rent akademiskt är han utspelad.

 

[Krille]

Re: Jag håller helt med Genesis! (förstås)

Stämmer verkligen detta? Vad är det för berättelser han då gått igenom? För jag kan då inte se detta om man inte använder mycket tvång och ett stort skohorn så passar inte ramen på de flesta bibliska berättelser, Gilgamesh eposet, Iliaden, isländska sagor eller Beowulf.

Huruvida det stämmer är väl upp till varje kulturantropolog att ta ställning till, men låt oss säga att alla de där plus ett skitlass till som du nästan garanterat aldrig ens har hört talas om omnämns i "The Hero With A Thousand Faces".

 

[Arfert]

Re: Jag håller helt med Genesis! (förstås)

Bluff är väl verkligen att ta i.. även om hela den där grejen med arketyper osv är rätt utspelad inom modern psykologi.

Och A Hero.. och Myternas makt är fortfarande bra böcker. Och han HAR faktiskt rätt i mycket, om man ser hur världens legender och historier är uppbyggda.

 

[Krille]

Re: Jag håller helt med Genesis! (förstås)

Jo, men med tanke på hur många som undantagen är, så är den inte till så stor nytta. Han räknar ju bara upp ett gäng möjliga händelse. De behöver inte en inträffa i alla berättelser eller ens i någon ordnings följd.

Exakt. För egentligen plockar han ut en struktur. Han plockar inte ut ett antal möjliga händelser som ska ingå, utan tar fram exempel på händelser och sorterar in dem i strukturen.

Campbell själv varnade upprepade gånger för att ta hans struktur som recept eller instruktion med en klase komponenter som ska ingå.

 

[Basenanji]

Jag håller inte med...nån av er...

(Det här är ett svar till både Genesis och Rising plus alla andra som kan vara intresserade och som INTE tycker att tex D&D är optimal fantasy)

Jag tror att vi skulle vinna på att ha en rollspelsfilosofisk diskussion (om det inte har hållits en sådan förut).

För jag menar att den här diskussionen i sig är helt fruktlös- att diskutera vilket spel som bäst ger den "rätta" fantasykänslan (eller ännu tydligare: paidia!) har mer att göra med vad man tycker om rollspel som metafenomen, än om det mekanistiska i de olika systemen.

Nu är ju Risings förslag åt drama/samberättarhållet, men om lillasötajag ska besvara Genesis fråga så skulle jag utan att tveka säga:

Dungeons & Dragons.

Vilket är ett uruselt svar, för Genesis tycker redan från början att det i och med den typen av regelanvändande innebär för mycket realism.
Och Rising anser att det blir för mycket vardag över sånt spel. Är i så fall min åsikt felaktig? Nej, för uppenbarligen kan paidia stå för olika saker beroende på vem vi frågar. Paidia är således ett subjektivt fenomen*.

Jag tycker fortsättningsvis att de enda gånger som jag har känt att spelandet har närmat sig paidia, så är det när man har tex levels, D&D och äventyr som rent mekaniskt erbjuder möjligheten att göra en vandring från enkel och obetydlig till legend och hjälte.

I det traditionella spelet har vi resurshantering (Vad är bäst om jag ska vara en Fighter: Dex eller Str?) och riskhantering (Jag slår en tärning för att se om jag lyckas...). Detta innebär dock att rollspelens historier inte alltid kan sluta så som Den Fantastiska Sagan. Vilket kan innebära att man måste spela sig genom många äventyr i jakten på Det Episka Dramat. Att man lyckas varje gång är inte garanterat. Vilket kan vara väldigt spänannde, enligt mig.

Eller, om man ser på saken utifrån andra preferenser, så innebär det att man måste genomlida massa tråkiga sessioner av enahanda och fruktlösa försök att nå legendstatusen. Här avgör personlig smak vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt.

Så: frågan om vilket system eller vilken regelmekanik som passar den där videon handlar egentligen om hur man vill att rollspel ska spelas och varför man ska spela rollspel. Jag tror att både Genesis och Rising (mfl) i grund och botten är intresserade av helt andra saker än vad traditionella spel erbjuder. Detta är inte en brist hos de traditionella spelen, utan konsekvensen av olika spelstilars filosofier (och Herrar Rising och Genesis svaghet för att uppfinna och analysera hellre än att bruka rollspel ).

---

Ok, nu vill jag verkligen inte skapa dålig stämning, eller förbittra tråden. Jag tror att det är viktigt att söka efter det man anser ger mest fantasy för pengarna, så att säga. Jag vill bara peka på att svaret nog inte ligger i systemet, utan i något annat.
Som en 'glimt i ögat'-hälsning till er vill jag avsluta med detta fantastiska fantasyklipp!

/Basse, åttisju, åttisju, vart har du tagit vägen nuuu


* Överhuvudtaget uppfattar jag många diskussioner här på rollspel.nu som om det gick att uppfatta objektiva sanningar i rollspelens värld, vilket jag tycker är strunt. Någon sann objektivitet finns inte och sannerligen inte i vår favvohobby. Tvärtom är rollspelsvärldens fantastiska stilpluralism ett gott exempel på hur många olika tolkningar som finns tillgängliga, vad rollspel och rollspelande beträffar

 

[Simon]

Re: Jag håller inte med...nån av er...

Som en 'glimt i ögat'-hälsning till er vill jag avsluta med detta fantastiska fantasyklipp!

Shiit, såg ni Jar-Jar Binks i 1:17?

 

[Genesis]

Re: Jag håller inte med...nån av er...

Är i så fall min åsikt felaktig? Nej, för uppenbarligen kan paidia stå för olika saker beroende på vem vi frågar. Paidia är således ett subjektivt fenomen*.

Paidia

Läser man artikeln ovan så ser man att paidia är ett begrepp inom spelteorin, och står som motsatsen till ludus, som D&D är smockfullt av. Paidia må vara subjektivt, men det kan inte betyda vad som helst, och D&D har, för att vara ett rollspel, ovanligt ont om det.

 

[Basenanji]

Aj tusan!

Tack för att du påpekade definitionen av paidia. Jag vill minnas att jag kollade vad 'paidia' betydde och att det var liktydigt med 'lek, glädje'. Nu ser jag att min definition av paidia är felaktig- jag tänkte nog på ludens när jag skrev om paidia (och då associerar jag ludens som något lekfullt i första hand i motsats till spelteorins mer 'regelstyrd lek').

Annars tyckte jag att Raph Kosters tankar var läsvärda:

A game of freeform roleplay (a paidia-mimicry game) is, to my mind, an incredibly difficult challenge involving the learning of and successful navigation of an enormous variety of rules that are no less strict for being unspoken. Often, it’s a process of defining the rules in accordance with cultural assumptions as you go...

Med risk för att det blir ett stickspår: är det inte intressant att Kosters tankar tyder på att den spontana paidialeken ofta också är regelstyrd? Och att dessa regler är hemmahörande i olika kulturer? Det skulle i så fall kunna förklara varför vissa spelare kan spela framgångsrikt i vissa miljöer men inte i andra.

Åter till ursprungsfrågan: hur åstadkommer vi den typen av fantasy som finns i videon?

Tja, jag upprepar mig: med det system som mest tilltalar oss (läs tråden så ser du hur många olika förslag du får! Allt från Eon till nästan vad som helst. Det som låter oss förverkliga det som videon är en bärare av. Och vad är det? När du ser videon associerar du till paidia. Jag till ludens.

Så, jag undrar då: varför skulle paidia vara bättre på att åstadkomma det som du menar att filmen signalerar?

Och vad är det med ludens som gör att det inte är...awesome?

/Basse

 

[Genesis]

Re: Aj tusan!

Med risk för att det blir ett stickspår: är det inte intressant att Kosters tankar tyder på att den spontana paidialeken ofta också är regelstyrd? Och att dessa regler är hemmahörande i olika kulturer? Det skulle i så fall kunna förklara varför vissa spelare kan spela framgångsrikt i vissa miljöer men inte i andra.

Absolut är det intressant. Jag vet inte om jag håller med, dock. Kolla på de lekar (egentligen skulle man kunna byta ut de otydliga termerna 'paidia' och 'ludus' mot 'lek' repektive 'spel') som han talar om som paidiarika, såsom att kasta stenar på något som flyter tills det sjunker och att bygga sandvallar för vatten. Det finns inte många regler där. Det faktum att det finns många regler i friform är snarare ett tecken på att friform inte är särskilt paidiskt. Och det tycker jag inte att det är, heller. Det ligger väl någonstans runt mittstrecket på skalan, mittemellan schack och rulla nedför en grässlänt.

Åter till ursprungsfrågan: hur åstadkommer vi den typen av fantasy som finns i videon?

Tja, jag upprepar mig: med det system som mest tilltalar oss (läs tråden så ser du hur många olika förslag du får! Allt från Eon till nästan vad som helst. Det som låter oss förverkliga det som videon är en bärare av. Och vad är det? När du ser videon associerar du till paidia. Jag till ludens.

Så, jag undrar då: varför skulle paidia vara bättre på att åstadkomma det som du menar att filmen signalerar?

Och vad är det med ludens som gör att det inte är...awesome?

Stopp där! Jag har aldrig sagt att ludens inte är awesome. Bara för att den där videon är det så betyder det inte att inget annat är det.

Så, varför associerar jag till paidia? Helt enkelt för att jag i videon ser den barnsliga förtjusning jag en gång kände när jag läste dåliga fantasyböcker. Och barnslig förtjusning är just vad paidia handlar om. Det var kopplingen jag gjorde. Men visst, paidia är kanske inte rätt väg att gå. Det var nog mest en tanke. Vad jag egentligen är ute efter är nog förundran. Jag kanske bara är på en naiv jakt efter en barndomstid då allting var enklare; jag vet inte. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på det jag söker. Risings "våga vara hjälte" är nog en byggsten. Paidia kan vara en annan.

Här kan vara en ledtråd. Det är från artikeln jag länkade till tidigare:

Paidia need not be the provision of children - but when do adults permit themselves the freedom to engage in unadulterated play? I conjecture they do so when they feel safe. This is not only in the sense of physical safety (the absence of risk of injury) but also of psychological safety (the absence of risk of frustration or embarrassment, for instance). Some adults rarely if ever permit themselves such luxuries, but most can be coaxed.

 

[Basenanji]

Re: Aj tusan!

Stopp där! Jag har aldrig sagt att ludens inte är awesome.

Det har du visst det: du menade att ludens var motsatsen till paidia och tidigare i tråden skrev du att videon var awesome för att den var paidia. Och jag förstod det dessutom som att du menade att D&D saknade paidia men innehöll mycket ludens.

Den här åsikten är du knappast ensam om; men inte desto mindre menar jag att den är en förenkling av synen på spel, lek och D&D.

D&D kan vara tråkigt, regelstyrt och själlöst, men måste inte vara det. D&D kan vara paidia i en allegorisk mening - som svar på våra innersta spontanönskningar kring hur fantasy ska se ut. Om spelare och DM kan reglerna bra tex, då kan regelanvändandet i D&D bli närmast lika osynligt som de regler som avgör om sandslottet ska bli ett slott, en vallgrav eller en hamn.

Och det där underbara som videon förmedlar och som dina fantasyböcker har massor av – det är något i grunden väldigt värdefullt, menar jag. Att 'leken' har finurliga regler för allt och inget, är inte nödvändigtvis ett handikapp. D&D kan visst förmedla det underbara som du efterfrågar.

Beror bara på hur man spelar, vilka som spelar och vad man vill uppnå med att spela.

Rollspelsfilosofi alltså.

/Basse, själv är jag nog mest pragmatiker – de regler som tillhandahåller en tillräckligt bra och inspirerande miljö och utmaningar duger åt mig.

 

[Genesis]

Re: Aj tusan!

Jag har uppenbarligen gjort mig oerhört missförstådd. Glöm allt jag har sagt, så försöker jag igen:

Schack innehåller en djävla massa ludus och närapå igen paidia alls. Schack är awesome.

Att rulla nedför en grässlänt innehåller en djävla massa paidia och närapå ingen ludus alls. Att rulla nedför en grässlänt är OCKSÅ awesome.

D&D ligger någonstans mittemellan, men när regelsystemet engageras ligger det närmare schack än att rulla nedför en grässlänt. Jag har spelat D&D, och jag tycker att D&D är awesome. Ludus och paidia är ingalunda kvalitetstermer. Schack kan vara roligt, spännande, intensivt och engagerande, och att rulla nedför en grässlänt kan vara tråkigt, ointressant och otillfredsställande.

Det jag ser i videon, det jag är ute efter, ligger närmare känslan av att rulla nedför en grässlänt än känslan av att spela schack. Du får helt enkelt tro på vad jag säger där. Det finns dock säkert vissa aspekter av D&D som främjar känslan jag är ute efter. Klassystemet kan nog vara en sådan sak.

Nåja. Nu har jag förklarat så väl jag orkar, och jag känner inte att den här tråden leder någon vart. Det är kanske bäst att låta den dö. Jag skall bära med mig tankarna jag fått, och låta dem gro. Kanske utmynnar det i ett fantasyspel på mina villkor, men det dröjer i så fall minst ett år.

 

[Ram]

Re: Aj tusan!

Fan, jag vill inte att den här tråden skall dö, det var den mest inspirerande tråden i år (fast det var väl förra året).

Asså, vad är det egenligen som paidia handlar om? Här alltså? Vad är paidia:igt med videon? Jag håller med till 100% att den har "det".

Det är estetiken. Ingenting annat egentligen. De gör inte så vidare mycket och det finns ingen handling att hänga upp känslan på egentligen. Det är bara fantasieggande och ehm... "vackert och storslaget". Mycket vindmaskiner...

Efter mycket funderande så har jag konstaterat att det närmaste man kommer detta i de regelsystem som jag känner till är Feng shui även om det måste fantasyfieras lite för att kunna funka. Det systemet har stöd för det mesta som man behöver vad gäller lätt hantering av skurkar (dussin, hejdukar och bossar) samt WOW-effects via coola manövrar som ger bonus och liknande.

Men det missar ändå målet totalt. Det är skitsvårt på gränsen till omöjligt att reglera den här typen av saker då nästan alla system ser det som fluff. Om man skall försöka sig på det så känner jag att reglerna måste vara djävligt seriösa. Inte för att spelet egentligen kräver det utan för att det som man skall försöka fånga gör det. Inte alls luddigt... =/

Spelet måste via lämpliga (helst tunna) regler framföra att det är lika viktigt HUR man gör det som man vill göra som VAD det är man gör. Att det är nog så viktigt hur dryckeshornet ser ut och hur man höjer det som effekten av drycken. Att hur svärdet svingas är lika viktigt och viktigare är effekten av hugget. Att mantelns fladdrande i vinden när man rider genom apellunden och de fallande blommorna är viktigare än hur fort man rider. Att hur ditt svärd ser ut och hur viktigt det är för dig är lika viktigt som hur mycket skada det gör.

Frågan är bara hur man skall undvika att göra det till ett kladdigt samberättarspel... Inte för att samberättarspel är kladdigare än andra utan för att det känns som att ett spel av den här typen kräver att spelare får stora kreativa friheter vad gäller beskrivningar, medan formatet i mitt tycke fodrar regler av tradnatur och framför allt ett jättestort fokus på setting och story. Om man inte är överens om VAR man spelar och VAD man skall göra så kommer det bara att bli en kladdig kuliss och det kommer att lysa igenom.

Klockan är för sent för en nybliven fyrbarnsfar att pladdra mer, men jag tänker ändå kasta ur mig några tankekorn som har passerat genom min sömniga hjärna de senaste dagarna.

För det första (gillar inte, men det kan kanske göras bra...) skulle man kunna defeniera ett nytt värde, ett "estetikvärde" (snacka om lökig benämning!). Detta skulle vara ett hinder på samma sätt som andra (man måste göra tre goda dåd för att få baronens tilltelse att öppna graven, skurken har 33 HP och en svart helrustning etc.) som kräver att man kommer upp till en viss beskrivningsmässig/"världskopplig"/fantasymässig höjd under spelet.

För det andra så kan man så klart dela ut bonusar för att få spelarna (och spelledaren) att agera på det sätt som storyn önskar. Detta HATAR jag, men det måste väl nämnas.

En tredje tanke är att använda något som jag har för mig att Han nämnde någon gång. Att ha ett antal nyckelord som man strävar efter att återanvända och att anknyta till. Det kan med viss fördel vara ett något större antal än Han nämnde, kanske ett tiotal, som man enas om vid äventyrsstarten att de skall spela en mer central betydelse. En sorts ankare till settingen så att säga. Därefter kan man säkert arbeta fram ett sympatiskt system för att hantera effekterna av dessa.

Nåväl, det får räcka för den här gången... Det är ett sjukt svårt ämne att sätta tankar på papper om, detta.

 

[Rising]

Kort bara, om paidea och ludus:

Först; förlåt att det här inlägget är så muppigt.

Du har angivit vad du menar när du använder termerna Ludus och Paidea, och gjort detta mycket tydligt. Så egentligen fungerar ditt inlägg hur bra som helst, och jag borde veta bättre än att skriva det här inlägget.

Men, för sakens skull bara, så tror jag det kan vara olyckligt att använda den där sortens användningar på ord som redan är rätt väletablerade inom spelforskning. Jag citerar en C-uppsats av Alexander Rönnberg och Martin Svensson:

Om vi tar ett traditionellt spel som schack till exempel så är brädet, pjäserna och reglerna för deras rörelsemönster exempel på paidearegler . Målet med schack är att vinna över motspelaren genom att slå ut motspelarens kung med pjäserna man har till förfogande och detta är en ludusregel. När där finns regler som bestämmer vinnare är aktiviteten ludus. Om [man] jämför med de svenska orden lek och spel ser vi att det inte är riktigt samma innebörd. Oftast faller lekar under paidea då de har regler för vad som är tillåtet för att behålla illusionen av lekens symbolik, men främst är inriktat på att underhålla. Samtidigt har en del lekar, som havet stormar eller alla ska sätta sig på stolen, ludusregler som utser vinnare. På samma sätt är en del datorspel inte ludus. Frasca tar upp Sim City som ett exempel på ett paidea-spel som egentligen inte har några ludusregler utan det är upp till spelaren själv att sätta upp sitt mål med staden man bygger. Samma sak gäller för många andra simulatorer som sätter upp regler för hur världen och objekten man interagerar med fungerar, men det är upp till spelaren vad man vill göra av det. Frasca menar att spel som har vinnare eller förlorare är ludus, medan spel som saknar detta endast är paidea.

Eller såsom följande text på http://www.ludology.org/articles/ludology.htm "As we have seen, as soon as the paidea player determines a goal with winning and losing rules, the activity may become a ludus."

Du beskriver paidea och ludus som vore de varandras motsatser, såsom när du skriver att Schack skulle innehålla en massa ludus och nästan ingen paidea alls. Inom spelforskning är den vederlagda betydelsen dock att paidea är en sorts aktivitet, och att ludus är en subtyp av den aktiviteten. Man kan inte ha ludus utan paidea, utan ludus är en särskild sorts lekregler; nämligen en som bestämmer vad målet är; vad saker och tings värde är.

---

Nå. Sorry, nu ska jag gå tillbaka och skämmas för att jag varit mofo.

 

[Arfert]

Re: Aj tusan!

Det är skitsvårt på gränsen till omöjligt att reglera den här typen av saker då nästan alla system ser det som fluff.

Det där är intressant ...jag blir ofta irriterad på hur lite tankekraft och vikt som läggs på BRA fluff. Antagligen för att det är otroligt svårt att skriva fluff i världsklass (i den svenska rollspelsvängen kanske det finns en tre fyra personer som klarar det).

Och internationellt är det likadant, det finns hur många spelsystem som helst, men hur ofta läser man fluff som har en hög konstnärlig nivå? Som verkligen ger den där "wow"-känslan? Jag tror det går åtskilliga personer som kan skriva spelsystem på varje person som kan skriva settings som ÄR nåt.

...visst kan man hitta system som ger en grund till den känsla som fanns i videon, men för att få till det krävs att spelet har en setting som verkligen kan inspirera och förmedla det man vill ha fram. Och för det krävs en tydlig konstnärlig vision.

 

[walium]

Re: Aj tusan!

"Det där är intressant ...jag blir ofta irriterad på hur lite tankekraft och vikt som läggs på BRA fluff. Antagligen för att det är otroligt svårt att skriva fluff i världsklass (i den svenska rollspelsvängen kanske det finns en tre fyra personer som klarar det)."

Jag håller med om att det läggs för lite kraft på att skriva bra fluff, men jag tycker inte att det finns fler bra spelsystem än vad det finns settings. Personligen upplever jag dessutom att de flesta spelutgivare prioriterar världen över reglerna och lägger alldeles för lite tid och energi på att förena system och setting. Detta medför i sin tur att många rollspelare upplever att reglerna mest är ett nödvändigt ont, något som ofta kommer i vägen och måste modifieras men som man ändå inte kan klara sig utan. Och då tänker jag mer på hur det fungerar utanför forumet och inte på vad som diskuteras av en handfull intresserade här. Fler utgivare borde ha ett helhetsgrepp och satsa på både en setting och ett system som kompletterar varandra.

 

[Genesis]

Re: Kort bara, om paidea och ludus:

Men, för sakens skull bara, så tror jag det kan vara olyckligt att använda den där sortens användningar på ord som redan är rätt väletablerade inom spelforskning.

Till mitt försvar kände jag endast till termen i stavningen "paidia", vilket gjorde att information var svår att hitta. Det sätt spelforskningen tycks använda termerna på verkar rätt poänglöst, tycker jag. Typ "Paidia är allt som är kul, och ludus är att man kan vinna." Töntigt.

Min källa var Levi Kornelsen, som såvitt jag vet var den förste att använda termen inom rollspelsteori. Han sade:

Paidia
"What would be awesome, right now?"
Paidia is free-wheeling player fun, where rules are a convenience. Players looking to get some Paidial fun would prefer winging the rules-calls, going for whatever feels right at the moment. Novelty and wonder are often, but not always, associated with this goal. Off-the-cuff characters are sometimes signals that someone wants this kind of fun.

Dock har hela grejen men paidia/paidea och ludus blåsts upp till onödigt stora proportioner. Det var aldrig något jag hade tänkt att den här tråden skulle handla om. så jag tänker inte diskutera det mer.