solvebring
Superhero
På begäran av Arvidos ska jag nu ta upp en liten fundering som handlar om just:
Kan man spela onödiga rollpersoner eller ett onödigt rollspel som just är onödigt för att det inte finns några utmaningar/drifter kvar?
Vill man spela ett spel där det inte finns något att spela emot?
Denna tanke har kommit fram i och med det att Dante pratade om gamla D&D där man tillslut kan nå odödlighet. Min fråga då var den att vad är nöjet med att spela odödlig i ett spel som D&D?
Kan man plötsligt inte besegras fysiskt i ett väldigt fysiskt spel så finns det ju inga utmaningar kvar, det finns ingenting som driver mig att försöka så varför i hela friden skulle man ens vilja spela det?
Min jämförelse var den att varför vill en blind "titta på bilderna" i en bok, eller vad finns det för givande och drivande i att tävla i bollkastning mot någon som är lam i armarna?
Vad tror ni?
Personligen har jag ansett mina rollpersoner som "onödiga" den dagen motståndet helt enkelt inte är något motstånd. Då har jag helt enkelt låtit dem dra sig tillbaka och börjat på nytt - inte fortsatt spela som var tanken med D&D's Immortalbox, om jag förstod Dante rätt. När det inte finns någonting att övervinna eller att kämpa emot så varför kämpa?
Det är som att Frodo skulle utsätta sig för samma resa och samma faror som han gör med Ringen under kriget mot Sauron fastän efteråt då kriget är slut och världen räddad.
Kan man spela onödiga rollpersoner eller ett onödigt rollspel som just är onödigt för att det inte finns några utmaningar/drifter kvar?
Vill man spela ett spel där det inte finns något att spela emot?
Denna tanke har kommit fram i och med det att Dante pratade om gamla D&D där man tillslut kan nå odödlighet. Min fråga då var den att vad är nöjet med att spela odödlig i ett spel som D&D?
Kan man plötsligt inte besegras fysiskt i ett väldigt fysiskt spel så finns det ju inga utmaningar kvar, det finns ingenting som driver mig att försöka så varför i hela friden skulle man ens vilja spela det?
Min jämförelse var den att varför vill en blind "titta på bilderna" i en bok, eller vad finns det för givande och drivande i att tävla i bollkastning mot någon som är lam i armarna?
Vad tror ni?
Personligen har jag ansett mina rollpersoner som "onödiga" den dagen motståndet helt enkelt inte är något motstånd. Då har jag helt enkelt låtit dem dra sig tillbaka och börjat på nytt - inte fortsatt spela som var tanken med D&D's Immortalbox, om jag förstod Dante rätt. När det inte finns någonting att övervinna eller att kämpa emot så varför kämpa?
Det är som att Frodo skulle utsätta sig för samma resa och samma faror som han gör med Ringen under kriget mot Sauron fastän efteråt då kriget är slut och världen räddad.