Nekromanti Onödiga rollpersoner/onödigt spel?

[solvebring]

På begäran av Arvidos ska jag nu ta upp en liten fundering som handlar om just:
Kan man spela onödiga rollpersoner eller ett onödigt rollspel som just är onödigt för att det inte finns några utmaningar/drifter kvar?
Vill man spela ett spel där det inte finns något att spela emot?

Denna tanke har kommit fram i och med det att Dante pratade om gamla D&D där man tillslut kan nå odödlighet. Min fråga då var den att vad är nöjet med att spela odödlig i ett spel som D&D?
Kan man plötsligt inte besegras fysiskt i ett väldigt fysiskt spel så finns det ju inga utmaningar kvar, det finns ingenting som driver mig att försöka så varför i hela friden skulle man ens vilja spela det?

Min jämförelse var den att varför vill en blind "titta på bilderna" i en bok, eller vad finns det för givande och drivande i att tävla i bollkastning mot någon som är lam i armarna?

Vad tror ni?

Personligen har jag ansett mina rollpersoner som "onödiga" den dagen motståndet helt enkelt inte är något motstånd. Då har jag helt enkelt låtit dem dra sig tillbaka och börjat på nytt - inte fortsatt spela som var tanken med D&D's Immortalbox, om jag förstod Dante rätt. När det inte finns någonting att övervinna eller att kämpa emot så varför kämpa?
Det är som att Frodo skulle utsätta sig för samma resa och samma faror som han gör med Ringen under kriget mot Sauron fastän efteråt då kriget är slut och världen räddad.

 

[CapnZapp]

Jag förstår din tankegång men tycker "onödig" är ett onödigt värdeladdat sätt att beskriva en sådan rollperson.

Annars är svaret att ja, det kan man. Ibland är det till och med så att man vill det. Så länge ingen tar skada är det väl OK?

 

[solvebring]

Annars är svaret att ja, det kan man. Ibland är det till och med så att man vill det. Så länge ingen tar skada är det väl OK?

Självklart. Finns ju inga rätt och fel här, bara olika åsikter. Kul just att det första svaret är tvärtemot min egen uppfattning. Det är bara roligt och intressant.
Om du vill så får du utveckla lite mer om varför du vill göra det, så blir jag än mer glad.

 

[Avidyasattva_UBBT]

Frågan är nog inte om det är onödigt, frågan är om det fortfarande är roligt att spela ett spel, i synnerhet ett så utpräglat actionspel som D&D, när det inte finns mycket till utmaningar längre. Det enda "riktiga" syftet med en kampanj är väl egentligen bara att vara rolig att spela?

 

[Sodivra]

Odödliga rollpersoner?

Ahaaa... Jag trodde det var just odödliga rollpersoner som skulle bli ämnesrubriken, så jag tänker snacka om det mest. Jag vet inte om det funkar lika bra i D&D egentligen, men du kan ju ta en titt på min Nobiliskrönika. I Nobilis kan man välja att göra sin rollperson odödlig, det kostar typ 9 karaktärspoäng eller så... (Att vara död när spelet börjar är värt typ 3 poäng...) Ingen av rollpersonerna i den krönikan är odödliga, men de skulle lika gärna kunnat vara det, det hade blivit samma berättelse ändå.

Samma sak i Berättelser från Staden, Best Friends, Primetime Adventures och Polaris, som alla saknar regler för att döda rollpersonen mot spelarens vilja.

Men visst finns det insatser i dessa spel. Det som är gemensamt för alla dessa spel är att de handlar om relationer.

Och rollspel borde alltid handla om relationer i slutändan. Fara och svåra omständigheter är inte så spännande i sig, de handlar om att sätta dessa relationer på prov när det verkligen gäller, eller att ge dem kraft genom att sätta dem i en farlig kontext.

Ta en titt på de filmer du gillar. Hur roliga hade de varit om man tog bort relationerna? Tänk om Neo reste sig till The One för att han tränade ordentligt istället för att han var tvungen att leva upp till Morpheus förväntningar och rädda honom? Tänk om Darth Vader inte var Lukes farsa, och de bara träffas en gång i slutscenen där Luke hugger ner honom utan att påverkas av det? Tänk om Blade Runner's Deckard inte snackade med replikanterna utan bara dödade dem? (Inklusive flickan han ska bli förälskad i) Leon! Har du sett Leon? Den filmen behöver jag inte ens förklara varför den handlar om relationer...

All berättelse är gjord av Mening och Relationer. Resten av det roliga är "bara" spel. Ja, det låter lite luddigt, men jag ska försöka reda ut det på min blogg, vi får se hur det blir då. Jag säger till när jag lagt upp den posten. Eller så kan vi diskutera det här!

Men jag tror att alla berättelser behöver friktion, någonting som behöver övervinnas. Jag började drömma om ett rollspel där man spelar individer i den fjärran framtiden där vetenskapen tillåter fantastiska framsteg och självförverkligande... Men även det skulle innebära risken för hemska nederlag.

 

[solvebring]

Frågan är nog inte om det är onödigt, frågan är om det fortfarande är roligt att spela ett spel, i synnerhet ett så utpräglat actionspel som D&D, när det inte finns mycket till utmaningar längre.

Just precis. D&D figurer dock, just eftersom tråden baserar sig på Dantes snack om Immortalboxen och odödlighet, bara exempel. Frågan är alltså överlag om det är roligt att spela ett rollspel där rollpersonens faktiska utmaning är borta.

Det enda "riktiga" syftet med en kampanj är väl egentligen bara att vara rolig att spela?

Blir den det då om man plockar bort drivet/utmaningarna/hindren?

 

[solvebring]

Re: Odödliga rollpersoner?

Ahaaa... Jag trodde det var just odödliga rollpersoner som skulle bli ämnesrubriken, så jag tänker snacka om det mest.

Jo precis. Jag tyckte dock att det blev för smalt. Min tanke var dock att om man är odödlig i D&D så lär väl spelet kännas högst onödigt att spela. Därför breddade jag det hela till om det är roligt att spela spel även om man tar bort spelets tänkta hinder.
Det baserar sig ju dock på pratet om odödlighet så feel free att köra på just det om det är just den biten som är intressant för dig. Alla åsikter kring nämnd problematik är välkomna.

Men visst finns det insatser i dessa spel. Det som är gemensamt för alla dessa spel är att de handlar om relationer.

Det är just därför jag breddade ämnet, just för att det finns spel som handlar/går ut på helt andra saker, där att vara odödlig eller via attribut övermäktig är fullt möjligt utan att ta bort spelets tänkta hinder och fortfarande behålla drivet.
Så ett exempel på andra onödigheter som tar död på spelets kärna vore t.ex. Vampire om alla klanerna började älska varandra och slöt fred, människor och vampyrer började leva sida vid sida där både parter accepterar varandra och finner en harmoni. Ja, säg att hela klabbet blir en harmoni i Vampire. Då försvinner grogrunden för mörkret och intrigerna. Är det fortfarande kul att spela Vampire då eller skulle det bara kännas onödigt?

Och rollspel borde alltid handla om relationer i slutändan. Fara och svåra omständigheter är inte så spännande i sig, de handlar om att sätta dessa relationer på prov när det verkligen gäller, eller att ge dem kraft genom att sätta dem i en farlig kontext.

Helt min åsikt också. Dock anser jag att D&D saknar det och enbart handlar om att slakta vidare, bli rikare och starkare etc. Så, utan sin grund i drivet av att stöta på nya faror och att besegra dem vad är D&D då?

Ta en titt på de filmer du gillar. Hur roliga hade de varit om man tog bort relationerna? Tänk om Neo reste sig till The One för att han tränade ordentligt istället för att han var tvungen att leva upp till Morpheus förväntningar och rädda honom? Tänk om Darth Vader inte var Lukes farsa, och de bara träffas en gång i slutscenen där Luke hugger ner honom utan att påverkas av det? Tänk om Blade Runner's Deckard inte snackade med replikanterna utan bara dödade dem? (Inklusive flickan han ska bli förälskad i) Leon! Har du sett Leon? Den filmen behöver jag inte ens förklara varför den handlar om relationer... smile

Exakt. Jag håller återigen med. Fast filmer som... Öhm, finns det några filmer som är så tveklöst enkelspåriga som D&D... Kommer nog inte på något. Säg dock att Zombiesarna i Night Of The Living Dead gav upp efter en halvtimma, just där tror jag att det kan bli likvärdigt att bli gudalik/odödlig i ett spel som D&D eller DoD.
Eller?

Men jag tror att alla berättelser behöver friktion, någonting som behöver övervinnas.

Precis! Så det blir alltså helt onödigt att spela om man tar bort det som behöver övervinnas, vad det än är. Så, visst, man kan ha lite skoj och spela planlöst bara för att utan hinder/driv, men det håller ju inte i längden och blir absolut inte det samma som med hinder.

 

[Sodivra]

Re: Odödliga rollpersoner?

Ahaaa... Jag trodde det var just odödliga rollpersoner som skulle bli ämnesrubriken, så jag tänker snacka om det mest.

Jo precis. Jag tyckte dock att det blev för smalt. Min tanke var dock att om man är odödlig i D&D så lär väl spelet kännas högst onödigt att spela. Därför breddade jag det hela till om det är roligt att spela spel även om man tar bort spelets tänkta hinder.

Jag tycker faktiskt att det är mer spännande att diskutera hur man kan göra bra rollspel där rollpersoner inte dör, än att diskutera ifall man kan göra rollspel utan konflikt. Vi kan väl hålla oss där? Har du läst något i min Nobiliskrönika, förresten? Jag kan rekommendera den starkt om du är nyfiken på odödligt spelande.

En till tanke om motstånd i rollspel:

När vi börjar leka som barn så leker vi mamma, pappa, barn, doktor och affär. När vi leker som vuxna så säger vi att vi "leker med tanken" eller "leker med könsroller". Leken är alltså ett sätt att behandla något som annars är viktigt och på riktigt.

Därför behöver berättelser vara lite läskiga. Det är själva risken som gör berättelserna viktiga för människor, för annars skulle det inte finnas något att behandla med dem. Jag menar att vi är människor, så vi oroar oss för övergivande, våld, olyckor, att gå vilse, bli vansinniga... Därför behöver vi kunna riskera detta i leken, och triumfera över hoten eller låta dem vinna utan att vi tar skada av det på riktigt.

Därför måste det finnas risk i rollspel.

Jag kan tänka mig att man kan fånga den leken som finns i att "leka med orden", alltså en sorts nyfikenhet och utforskande, i rollspel, men det vore nog oerhört svårt att bygga ett helt spelmöte på endast detta.

 

[solvebring]

Re: Odödliga rollpersoner?

Jag tycker faktiskt att det är mer spännande att diskutera hur man kan göra bra rollspel där rollpersoner inte dör, än att diskutera ifall man kan göra rollspel utan konflikt. Vi kan väl hålla oss där?

Visst. Tråden är som sagt öppen för allt relaterat till trådstarten, så inte mig emot. Ju mer att prata om gällande detta desto roligare.

Har du läst något i min Nobiliskrönika, förresten? Jag kan rekommendera den starkt om du är nyfiken på odödligt spelande.

Har bara kikat på själva tråden, inte länkarna vidare därifrån. Det är sent och jag vill ge det den tid som krävs för att vara med på noterna så jag väntar lite med detaljerna där. Ja, jag har aldrig spelat odödlig. Visst, vampyr och liknande, men de är ju egentligen bara mer komplicerade att döda, inte odödliga.

Därför behöver berättelser vara lite läskiga. Det är själva risken som gör berättelserna viktiga för människor, för annars skulle det inte finnas något att behandla med dem. Jag menar att vi är människor, så vi oroar oss för övergivande, våld, olyckor, att gå vilse, bli vansinniga... Därför behöver vi kunna riskera detta i leken, och triumfera över hoten eller låta dem vinna utan att vi tar skada av det på riktigt.

Jo, jag har alltid sett det på samma sätt. Vad ett spel än handlar om så är det ju dess hinder/konflikter/risker som är hela grejen. Allt byggs ju utifrån det. Vad vore Vampire utan intrigerna mellan klanerna, Staden utan relationerna, D&D utan monstren och fällorna etc.

Jag kan tänka mig att man kan fånga den leken som finns i att "leka med orden", alltså en sorts nyfikenhet och utforskande, i rollspel, men det vore nog oerhört svårt att bygga ett helt spelmöte på endast detta.

Jag tror inte jag förstår konstaterandet riktigt. Eller rättare sagt, vad definierar i uttrycket "leka med orden"?

 

[Mogger]

Re: Odödliga rollpersoner?

Menar du något annat än Story Now. För det låter exakt som Story Now.

1. Spelet behandla någon sorts mänskliga problem.
2. Vidare måste de här problemen ta sig uttryck i konkreta fiktiva situationer.
3. Problemen måste leda till kontinuerliga konflikter mellan de olika karaktärerna i fiktionen.
4. Slutligen måste problemet lösas genom det som händer när spelarna själva fattar beslut åt de karaktärer de kontrollerar.

 

[Mogger]

Om du med "onödig" menar "färdig" så är svaret ja. Jag tror att de flesta här har varit med om det. Det kan handla om att karaktären helt enkelt blir för bra (vilket egentligen är ett resultat av du och systemet har inte samma agenda), det kan handla om att du övervinner det hinder som du mer eller mindre skapat karaktären runt eller något annat.

Vi spelade en lång DoD-kampanj på 90-talet. Det var grymt kul. Vi spelade typ varje dag. Till slut störtade vi tyrannen och tog tillbaka det baroni vi kämpat för så länge. Det var f.ö en klockren Story Now-kampanj. Min karaktär gick från att vara en självisk legosoldat i ett främmande land till en lojal kamrat som förstod att värdesätta den främmande kulturen.

Efter ett tag plockade vi upp karaktärerna igen och skulle spela. Men det gick inte. De var färdiga. Deras berättelse var redan berättad. Det fanns inget mer att tillägga.

 

[Ram]

Re: Odödliga rollpersoner?

Nu har jag säkert läst slarvigt någonstans så jag ahr säkert missat massor, men here goes:
Om man är odödlig eller extremt mäktig eller vad det nu må vara tycker jag är ganska oviktigt. Det som är mer intressant är om man fortfarande kan utmanas och om man har en förmåga att påverka. Det kvittar (well, i princip) om man är odödlig om utmaningen består i att få en person att bli kär i en annan. Det är oviktigt hur tuff och hård man är om man skall rädda en by undan ett vulkanutbrott. Däremot kan de valda systemen naturligtvis sätta käppar i det valda hjulet.

 

[solvebring]

Om du med "onödig" menar "färdig" så är svaret ja. Jag tror att de flesta här har varit med om det. Det kan handla om att karaktären helt enkelt blir för bra (vilket egentligen är ett resultat av du och systemet har inte samma agenda), det kan handla om att du övervinner det hinder som du mer eller mindre skapat karaktären runt eller något annat.

Jo precis. Driften att försätta försvinner. Om du nu, som man säger, kanske skapat rollpersonen kring ett stort livviktigt mål och sedan uppfyller det målet. Då tror inte jag det finns så mycket nöje kvar med den karaktären längre. Man har ju vattnat ur den stora kärnan liksom.

Vi spelade en lång DoD-kampanj på 90-talet. Det var grymt kul. Vi spelade typ varje dag. Till slut störtade vi tyrannen och tog tillbaka det baroni vi kämpat för så länge. Det var f.ö en klockren Story Now-kampanj. Min karaktär gick från att vara en självisk legosoldat i ett främmande land till en lojal kamrat som förstod att värdesätta den främmande kulturen.

Vad roligt, att verkligen klämma slut på en stor kampanj och verkligen uppnå något. Det är då man med all glädje och stolthet kan lämna sin gamla rollperson och gå på nya saker.

Efter ett tag plockade vi upp karaktärerna igen och skulle spela. Men det gick inte. De var färdiga. Deras berättelse var redan berättad. Det fanns inget mer att tillägga.

Jo precis. Det är just det. Folk pratar om att det viktiga är att ha roligt, dock är väl poängen det, just som jag, Arvidos och du själv tycker, att glädjen finns ju i att sträva efter/mot något. När strävan är över finns det ju ingenting mer att berätta. Inte mycket i alla fall, det blir inte samma sak.

 

[Rickard]

Re: Odödliga rollpersoner?

Ta en titt på de filmer du gillar. Hur roliga hade de varit om man tog bort relationerna? Tänk om Neo reste sig till The One för att han tränade ordentligt istället för att han var tvungen att leva upp till Morpheus förväntningar och rädda honom? Tänk om Darth Vader inte var Lukes farsa, och de bara träffas en gång i slutscenen där Luke hugger ner honom utan att påverkas av det? Tänk om Blade Runner's Deckard inte snackade med replikanterna utan bara dödade dem? (Inklusive flickan han ska bli förälskad i) Leon! Har du sett Leon? Den filmen behöver jag inte ens förklara varför den handlar om relationer... smile

Exakt. Jag håller återigen med. Fast filmer som... Öhm, finns det några filmer som är så tveklöst enkelspåriga som D&D... Kommer nog inte på något. Säg dock att Zombiesarna i Night Of The Living Dead gav upp efter en halvtimma,

Fast det Arvidos skriver är att man får lägga utmaningen på ett annat plan än att spelarna kan klara av det med ett tärningsslag. Du kan inte spela Night of the living dead om spelarna lyckas med alla slag. Du kan däremot spela Batman: the dark knight, där Batman ställs inför val som "rädda den som kan rädda staden eller rädda den som är din kärlek" (kolliderande utmaning).

Jag har skrivit en artikel om olika typer av utmaningar som inte kan lösas med hjälp av ett tärningsslag. Det är en rätt dålig artikel då den inte ger någon aha-upplevelse men det kan visa att det finns andra typer av upplägg än "Ta dig genom dörren genom att slå ett slag mot Låsdyrkning".

/Han som försökt slå i alla att problem som kan lösas med tärningsslag inte är utmaningar för spelaren

 

[solvebring]

Re: Odödliga rollpersoner?

Fast det Arvidos skriver är att man får lägga utmaningen på ett annat plan än att spelarna kan klara av det med ett tärningsslag. Du kan inte spela Night of the living dead om spelarna lyckas med alla slag. Du kan däremot spela Batman: the dark knight, där Batman ställs inför val som "rädda den som kan rädda staden eller rädda den som är din kärlek" (kolliderande utmaning).

Aha, var det på det viset. Det missade jag fullständigt.
Nåväl... Fast vad var det som skulle sägas med detta?
Att hur ett spel än ser ut som behövs sådana val för att någon sorts drift ska existera?

Iof, ett spel kan innehålla båda delarna. De fläskiga valen, eller bomber eller vad man nu ska kalla det, och den gamla vanliga handlingsresolutionen som i sig inte är vidare värst intressant. Man kan ju ta bort tärningsslagen, däremot inte det att man som både rollperson och spelare ställs inför val. Det är ju i slutändan valen som spelar roll. Tar man bort att ställas mot något tappar ju det hela all mening och man kunde lika gärna bara sitta och prata eller läsa en dialog.

Jag menar, säg till mig att "Du ska spela DoD men vi tar bort tärningsslagen och jag vill att du talar om för mig vad du gör istället." Aha, jag tänker jag. Visst, jag försvarar mig mot trollet om det anfaller och ja jag dödar det om det krävs. Det funkar. Om man däremot gör som du sade med Batman att jag förlorar något hur jag än gör, så utmanas jag än mer och spelet hamnar på en helt annan nivå. Tar du däremot bort mina val och just de svåra valen som gör skillnad så har jag inte mycket kvar att spela för längre. Tänk dig, om man hårddrar det "Du möter ett troll. Du försvarar dig då det attackerar. Slå en tärning och se om du dödar det eller om bara skadar det". Det funkar inte, jag skulle lämna spelbordet direkt, eftersom det inte finns några kännbara hinder och någon faktiskt utmaning i att göra val, ställas mot väggen, få lov att klura sätta sig i moralbåten etc. Det finns ingen risk som Arvidos sa.

Kort och gott, om nu Arvidos syftade på att det alltid krävs en sådan mekanik av något slag så håller jag med.

Fast nu kanske jag missuppfattat alltsammans och rört till det ännu mer nu?
Skrev från hjärtat och den spontana tanken nu så ni får ta det som det är och minnas det att hela texten egentligen är ett stort frågetecken.

 

[Bjorn]

Re: Odödliga rollpersoner?

Men jag tror att alla berättelser behöver friktion, någonting som behöver övervinnas.

Precis! Så det blir alltså helt onödigt att spela om man tar bort det som behöver övervinnas, vad det än är. Så, visst, man kan ha lite skoj och spela planlöst bara för att utan hinder/driv, men det håller ju inte i längden och blir absolut inte det samma som med hinder.

Jag håller inte alls med. Faktum är att jag på sistonde i vissa rollspel börjat bli ivinnerligt trött på att det ska vara massa utmaningar och konflikter hela tiden. Egentligen vill jag ju bara vara framgångsrik och må bra och mysa och helt enkelt bara få "vara" för en stund. Likadant som spelledare, jag vill egentligen bara tillhandahålla en "fond" för spelarnas närvarokänsla. Att slänga in konflikter, motstånd och "dramatik" känns ofta i dessa fall mest som billigt effektsökeri.

/Bjorn

 

[Rickard]

Re: Odödliga rollpersoner?

Faktum är att jag på sistonde i vissa rollspel börjat bli ivinnerligt trött på att det ska vara massa utmaningar och konflikter hela tiden. Egentligen vill jag ju bara vara framgångsrik och må bra och mysa och helt enkelt bara få "vara" för en stund. Likadant som spelledare, jag vill egentligen bara tillhandahålla en "fond" för spelarnas närvarokänsla. Att slänga in konflikter, motstånd och "dramatik" känns ofta i dessa fall mest som billigt effektsökeri.

Starta gärna en tråd om det här, för det här lät intressant. Jag brukar själv hävda "Rollspel handlar om utmaningar" (bland annat konflikter) med baktanken att utmaningarna skapar engagerade spelare. Ta gärna upp hur du vill engagera spelarna på ett annat sätt.

/Han som har funderat kring hur man kan lägga upp scenarion som inte baseras på konflikter

 

[Botulf]

Personligen har jag ansett mina rollpersoner som "onödiga" den dagen motståndet helt enkelt inte är något motstånd. Då har jag helt enkelt låtit dem dra sig tillbaka och börjat på nytt - inte fortsatt spela som var tanken med D&D's Immortalbox, om jag förstod Dante rätt. När det inte finns någonting att övervinna eller att kämpa emot så varför kämpa?
Det är som att Frodo skulle utsätta sig för samma resa och samma faror som han gör med Ringen under kriget mot Sauron fastän efteråt då kriget är slut och världen räddad.

Jag förstår hur du menar men att bli odödlig i Mentzers Immortal Set inte är att åka på en räkmacka. Det är mer som att börja om på level 1 igen vilket då för många kan kännas trist. Rollpersoner som just varit på lvl 36 blir helt plötligt lvl 1 igen som Immortlas: med NPC och monster anpassade därefter. Immortals Set vågar jag påstå är det mycket bra lämpat för fortsatt spel då reglerna inte "faller samman" på hög nivå (vilket är fördelen med D&D BECMI/RC).

 

[solvebring]

Re: Odödliga rollpersoner?

Jag håller inte alls med. Faktum är att jag på sistonde i vissa rollspel börjat bli ivinnerligt trött på att det ska vara massa utmaningar och konflikter hela tiden. Egentligen vill jag ju bara vara framgångsrik och må bra och mysa och helt enkelt bara få "vara" för en stund. Likadant som spelledare, jag vill egentligen bara tillhandahålla en "fond" för spelarnas närvarokänsla. Att slänga in konflikter, motstånd och "dramatik" känns ofta i dessa fall mest som billigt effektsökeri.

Men vad ska det handla om då; vad ska man göra; vad ska man agera?
Min syn på det blir:
SL: "Vad gör du härnäst?"
Spelaren: "Jag går ut och ser mig omkring i staden, är sugen på att köpa en skjorta."
- Rollpersonen finner tillslut en fin skjorta och spelaren och spelledaren rollspelar småpratet mellan rollpersonen och expediten i butiken.
SL: "Vad händer efter det, nu när X köpt sin skjorta?"
Spelaren: "Jag går hem och tar mig en kopp kaffe och tittar på TV."

... Det är så jag uppfattar att bara mysa och bara vara, med risken för att jag tolkar dig helt fel(?). Med all respekt för att det finns de som tycker sådant är roligt. Ibland fyller ut de större händelserna med lite av sådant spel emellan. Till exempel att de får rollspela lite mystid när de uppdaterar utrustning etc. genom att bara rollspela lite prat med de SLP's de möter under den tiden. Detta tar oss dock tillbaka till trådens grundfråga: Är det givande att i spela så här, går det t.ex. att hänga upp en eller flera spelkvällar på enbart sådant spel?
Kort och gott: Fungerar detta att rollspela med, och hur?

 

[solvebring]

Immortal är väl inte att åka på räkmacka direkt?

Ingen aning. Det jag fick ut ur Dante var att man blir typ odödlig och redigt powerful och kan tampas med Cthulhu och Tor om man så vill. Då frågade jag vad som var kul med det och vart driften i att spela odödlig finns eftersom det låter helt meningslöst. Med glimten i ögat blev då svaret "Man kan ju brottas med Cthulhu och Tor!"

Jag vet alltså ingenting om boxens faktiska material i sig. Immortal betyder dock odödlig så även om dina motståndare kan mäta sig med dig så finns där ju ingen egentlig risk eftersom du är odödlig?
Det är skillnad i ett spel som inte är fysiskt och där man attackeras på andra vis...
... Så, detta D&D-snack är egentligen bara ett exempel jag grundade tråden på kring tanken om att om man rent hypotetiskt nu spelar odödlig i ett spel som är såpass fysiskt som D&D, vad är i så fall meningen med det hela?
... Därtill: Finns det onödigt spelande och är det verkligen kul med onödigt spelande, finns det någon drift kvar i det?