Nekromanti Oroar vi oss för mycket?

[Svarte Faraonen]

Nu när det åter diskuteras mainstream- och nybörjarspel börjar jag fundera över vad jag upplever som en tendens till dåligt självförtroende i hobbyn. Allt snack brukar utmynna i en sak: det är vårt fel att folk inte spelar rollspel. Vi gillar fel sorts saker. Vi når inte ut. De spel vi spelar och skriver är olämpliga för nästan alla människor, och för att gilla dem måste man nästan vara abnorm på något vis. Det är som om rollspelshobbyn har sin egen cultural cringe.

Kontentan brukar alltid bli att vi måste skära bort allt som är svårtillgängligt, att vi ska försöka närma oss andra sysselsättningar (beroende på vem man frågar brukar svaren bli "WoW" eller "impro"). Jag måste säga att jag tycker det är en märklig slutledning. Gör folk med andra smala intressen den? Säger cricketspelare i Sverige "vi får göra reglerna lättare, så att vi blir lika stora som fotboll"? Säger frijazzare "vi borde bli mer melodiösa och lättlyssnade"? Nej, så klart inte.

Så vad vill jag säga? Kanske bara det här: räta på ryggen, vi gör inte fel. Visst, det är helt OK att kritisera strukturella problem i rollspelshobbyn -- mer än OK, nödvändigt -- men att beklaga sig över att merparten av vad vi sysslar med är svårnjutbart för någon sorts diffus allmänhet är fel väg att gå. Det är inget fel på att vara smal.

 

[Robert Jonsson]

Amen! (NT)

NT = Neutrala Trummare

 

[Mogger]

Det finns många musiker som frågar sig vad de ska göra för att nå ut till en större publik, ja.

Det finns många sportutövare som frågar sig vad de ska göra för att deras sport ska nå ut till en större publik, ja.

Jag ser inte det kontroversiella i det här?

 

[Svarte Faraonen]

Det finns många musiker som frågar sig vad de ska göra för att nå ut till en större publik, ja.

Det finns många sportutövare som frågar sig vad de ska göra för att deras sport ska nå ut till en större publik, ja.

Jag ser inte det kontroversiella i det här?

Hur många av dessa utgår från att sättet de spelar på är problemet? Att det de gör egentligen är tråkigt, och att de måste ändra på det? För det är det som verkar vara utgångspunkten för många som snackar rollspel.

 

[Mogger]

Hur många av dessa utgår från att sättet de spelar på är problemet? Att det de gör egentligen är tråkigt, och att de måste ändra på det? För det är det som verkar vara utgångspunkten för många som snackar rollspel.

Jag har inga siffror på det tyvärr. Men det sker tom inom fotbollen så återigen, jag ser inte vad som är konstigt med det, mer än att man naturligtvis kan ha olika åsikter om vad som är bra och dåligt för hobbyn.

Den intressanta frågan är ju hurvida de önskade förändringarna utarmar hobbyn eller förstärker den. Och även där finns det så klart inte färdiga svar, förändringar behöver inte ha med dåligt självförtroende att göra. Jag tror inte att fotbollen snackar målkameror för att de tror att det de håller på med är tråkigt eller fel, utan för att de tror att fotbollen blir bättre med målkameror.

 

[Nässe]

Det handlar väl också om det motsatta, att man älskar sin hobby så mycket att man vill göra pengar av den, så man kan leva på den- det verkar vara drömmen för många som försöker leta sig fram- att man letar sig mot större försäljningssiffror- eller?

/ Nils

 

[Beastslayer]

Anledningen till att denna disskusion förs här är nog delvis för att det sitter många spelmakare här, och de vill självklart nå ut med sina spel.
Men jag håller också med dig i det du säger. Samtidigt så skulle ju vår hobby kanske må bra av att växa sig lite större. Mer köpkraft är väl aldrig fel?
Kan nog inte påstå att jag tycker detta innebär att vi går med krökta ryggar och tycker synd om oss själva för att vi utövar en hobby som är smal och mindre idag än den var för 20 år sedan.

Om någon kan få en komersiell framgång så fint. Kan ingen det så tror jag inte det innebär döden för hobbyn.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag tillåts citera dig från mainstream-tråden:

Hur många av oss här har tröttnat på en kampanj för att det varit för mycket jobb? Hur många av os här har tröttnat på ett spel för att det varit för komplext? Hur många av oss här har tröttnat på en setting för att den var för detaljerad och omfångsrik? Jag har gjort allt det här, och mer. Jag har avbrutit kampanjer för att gruppen inte varit på samma sida. Och kikar vi på de här sakerna, så är det i samtliga fall spelens fel. Det är inte jag som är en dålig SL, eller spelgruppen som är en dålig spelgrupp. Det är spelen som inte kan leverera sitt kul utan att jag ska jobba 40h/vecka med att fantisera, plugga regler, läsa äventyr...

Om vi, de inbitna nördarna, har problem med det här, hur f-n ska då någon helt oinvigd klara av det?

Det här är inte en fråga om att lägga till eller ändra någon bit. Det här är en fråga om att riva ut mycket av det rollspel hittills har handlat om och bygga upp något helt annat. Det är att säga att de spel som har varit dominanta -- den spelstil som har varit dominant -- egentligen inte är mycket att ha. Det är avsevärt radikalare än målkameror.

Jag tänker också på annat, som när Arvid (visserligen med glimten i ögat) hävdade att rollspelare som regel var tvångsmässiga, och att de flesta rollspel var gjorda för att befrämja det. Det finns någon sorts rollspelarnas motvilja mot rollspelare i detta.

Notera också att när jag talar om "dåligt självförtroende" menar jag på en institutionell nivå, inte att de som kritiserar utifrån detta perspektiv personligen skulle ha särskilt dåligt självförtroende.

 

[Svarte Faraonen]

Det handlar väl också om det motsatta, att man älskar sin hobby så mycket att man vill göra pengar av den, så man kan leva på den- det verkar vara drömmen för många som försöker leta sig fram- att man letar sig mot större försäljningssiffror- eller?

/ Nils

Jovisst älskar man sin hobby. Men i tron att det enda sättet att rädda den är genom att förändra den i grunden ligger också ett bristande förtroende för dess förmåga så som den ser ut nu. De är inte ömsesidigt uteslutande.

 

[Ymir]

Det finns många musiker som frågar sig vad de ska göra för att nå ut till en större publik, ja.

De kan fan inte ha nån större integritet, de...

Som kulturskapare är det fan positivt att vara smal, den enda anledning att jag stör mig på rollspelsmediets tillstånd är att det är omöjligt att leva på det. Man kan göra anorexismal film och musik och ändå tjäna nog pengar för att syssla med det på heltid, men inte ens de bredaste av mainstream rollspel...that's not fair.

- Ymir, menar

 

[Nässe]

Jag tänker också på annat, som när Arvid (visserligen med glimten i ögat) hävdade att rollspelare som regel var tvångsmässiga, och att de flesta rollspel var gjorda för att befrämja det. Det finns någon sorts rollspelarnas motvilja mot rollspelare i detta.

Berätta mer, låter intressant, men hänger inte riktigt med

Nils

 

[Svarte Faraonen]

Jag hittar det inte när jag söker, och kan ärligt talat inte minnas om det är något han har skrivit eller bara sagt i en diskussion. Nå, huvudsaken var associationen att om man gillar rollspelshobbyn-as-is så finns det en hyfsad chans att man kan beskrivas med en föga smickrande psykologisk karaktäristik.

 

[Chryckan]

Det finns många musiker som frågar sig vad de ska göra för att nå ut till en större publik, ja.

Det finns många sportutövare som frågar sig vad de ska göra för att deras sport ska nå ut till en större publik, ja.

Jag ser inte det kontroversiella i det här?

Hur många av dessa utgår från att sättet de spelar på är problemet? Att det de gör egentligen är tråkigt, och att de måste ändra på det? För det är det som verkar vara utgångspunkten för många som snackar rollspel.

Ishockeyn är faktiskt ett bra exempel där man har gått in och ändrat regler och spelsätt för att göra sporten mer populär hos allmänheten och nå ut till en större publik. Man har tex minskat skydden på målvakter och tagit bort blue line pass i de flesta europeiska ligor.
All för att få ett snabbar spel med många mål. Något som man vet från NHL är vad en hockey publik helst vill se.

Fast samtidigt så förstår jag OP:s poäng och synpunkter, samt håller med om dem. Jag tror nämligen att skillnaden mellan just hockeyn och rollspelshobbyn som sådan är nämligen attityden inför ändringarna.
Hockey världen ser inte hockey som en tråkigt sport som måste förändras för att locka till sig en ny och större publik. Istället ser dom sporten som en rolig sport just för att den är snabb med många mål och de ändringar som görs är enbart sådan som förstärker sportens styrkor och gör den ännu mera rolig för dess publik.
Rollspels hobbyns attityd är den rakt motsatta. Den ser rollspel som något tråkigt och ser enbart dess svagheter och söker sig till andra spelsätt och medier för att härma dom i ett försök eliminera svagheterna ihop om att rollspel på detta sätt ska locka folk from de andra spelsätten.

Rollspels hobbyn skulle nog må bättre om man istället följde tex hockeyns attityd.

Personligen tror jag att rollspelens problem är att det är en social aktivitet där människor möts och spelar tillsammans i ett samhälle där socialt umgänge allt mer kännetecknas av att att människor isolera sig med en dator och använder sig av digitala sociala medier för sina sociala kontakter.
Tror även att det kommer komma en motreaktion till detta, (något som man kan börja skymta inom brädspel som blir allt mer populära), och folk kommer börja umgås socialt i grupp allt mer och då kommer nog även rollspelandet få en uppsving igen.

Trenden för rollspel har ju följt utvecklingen för dataspel och digitala medier fast i en omvänd kurva och det är nog inte så otroligt att den fortsätter att göra detta.

 

[Sodivra]

Jag hittar det inte när jag söker, och kan ärligt talat inte minnas om det är något han har skrivit eller bara sagt i en diskussion. Nå, huvudsaken var associationen att om man gillar rollspelshobbyn-as-is så finns det en hyfsad chans att man kan beskrivas med en föga smickrande psykologisk karaktäristik.

Jag tror du tänker på i lördags.

De jag gillar att umgås med är utpräglat depressiva och schizoida. Hur smickrande låter det? Psykodynamiska personlighetstyper är inte patologier, bara tendenser som kan vara starka eller svaga. Ta det inte så allvarligt.

 

[Mogger]

Det är att säga att de spel som har varit dominanta -- den spelstil som har varit dominant -- egentligen inte är mycket att ha.

Det är min åsikt, ja.

 

[Fiktionslek]

Jag förstår vad du menar och tycker att det ligger mycket i det. Men jag tycker det är en intressant fråga för en spelskapare hur man får igång en aktiv, varaktig kultur av spelande, produktion och konsumtion kring en spelidé. Hur många svenska spelskapare har det? För mig är det en utmaning. Smalt spel har jag redan gjort.

Sedan tror jag definitivt att en del i detta är just bevarandet av sådant vi värdesätter idag. T.ex. tror jag själva grejen att faktiskt träffas in person och rulla konstiga tärningar kan vara en selling point, inte ett hinder, för det är en del av det som skiljer ut rollspel från andra spel och sysslor.

Anyway, tummen upp för ditt inlägg!

Christian

 

[Svarte Faraonen]

Jag hittar det inte när jag söker, och kan ärligt talat inte minnas om det är något han har skrivit eller bara sagt i en diskussion. Nå, huvudsaken var associationen att om man gillar rollspelshobbyn-as-is så finns det en hyfsad chans att man kan beskrivas med en föga smickrande psykologisk karaktäristik.

Jag tror du tänker på i lördags.

De jag gillar att umgås med är utpräglat depressiva och schizoida. Hur smickrande låter det? Psykodynamiska personlighetstyper är inte patologier, bara tendenser som kan vara starka eller svaga. Ta det inte så allvarligt.

Det gör jag inte, och jag tror inte du menade det så heller. Min tolkning kanske var färgad av din Baron-Cohen-vurm för några år sedan? Den där nördens autistiska hypermanliga hjärna dök upp stup i kvarten.

 

[Robert Jonsson]

...vilket för oss tillbaka till den ursprungliga posten?

I övrigt tycker jag Ymirs post var väldigt konkret: de musiker som söker en större marknad och vill förändra hela sitt sätt att spela har inte mycket till integritet. Det är i deras fulla rätt att göra så givetvis.

Men om frijazzarna (som Bobby tog upp som exempel) skulle börja spela Britney Spears-pop så vore de inte mycket til frijazzare längre, eller hur?

Vad jag försöker säga är inte att det är fel att förändras. Det är givetvis bra att kunna göra det, men man behöver inte skämmas för det som varit heller. Man kan få tycka om det ändå. (Edit: Vilket är exakt så jag tolkat Bobbys post och tyckte det var bra att den skrevs.)

 

[Sodivra]

Det gör jag inte, och jag tror inte du menade det så heller. Min tolkning kanske var färgad av din Baron-Cohen-vurm för några år sedan? Den där nördens autistiska hypermanliga hjärna dök upp stup i kvarten.

Mmm.

Det stämmer, men då snackade jag autism, inte tvångsmässighet.

 

[Svarte Faraonen]

Mmm.

Det stämmer, men då snackade jag autism, inte tvångsmässighet.

Jag tänkte mer i stora drag på den här viljan att diagnostisera "rollspelaren" som en typ skild från andra.