Nekromanti Oroar vi oss för mycket?

[Mogger]

Nej, absolut inte. Och jag har ingen önskan att förändra rollspel så att det inte längre är rollspel. Jag vill förändra en massa saker runt själv rollspelandet.

Det är en bra tråd, missförstå mig inte. Jag menar bara att viljan att förändra inte behöver vara destruktiv eller kontraproduktiv.

 

[Man Mountainman]

Re: Oroar vi oss för mycket? [Edit]

Om vi har mindervärdeskomplex för vår kultur är kanske inte det så märkligt. Vi är ju trots allt, ni vet, nördar. Frijazzare och kricketspelare kan trösta sig med att deras aktiviteter är coola respektive atletiska, och har en respektabel och anrik tradition att luta sig mot. Rollspel, däremot, tycks vara fast i nördfällan.

Om vi ska diskutera alternativa lösningar på problemet med rollspelsindustrins sinande kundbas -- det vill säga, lösningar som inte går ut på att värva WoW-glin eller teaterapor -- så tror jag att vi måste börja här nånstans: Att analysera hela det kulturella fält inom vilket rollspelen befinner sig. Vad är det som bestämmer de värden som behäftar olika kulturyttringar, vilka processer kan förändra dessa värden, etc.

Rollspelsgruppens sociala dynamik borde också kunna nagelfaras. Det fanns ett inlägg på The Forge, som numer inte tycks gå att hitta, där antropologen/rollspelaren Christopher Lehrich beskriver spelgruppen som en tätt knuten rituell gemenskap, som skapar sitt eget symbolsystem i den process som Claude Levi-Strauss kallade bricolage -- vilket innebär att olika företeelser (regler, rollpersonsarketyper, spelvärldsföreteelser, etc.) mer eller mindre godtyckligt förlänas en serie olika innebörder, på samma sätt som primitiva folkslag tenderar att skapa magiska symbolsystem där varje naturföreteelse får komma att symbolisera en rad sociala företeelser och ingjuts med magiska krafter. Lehrichs poäng var givetvis att de symbolsystem som på så vis uppstår -- och som är osynliga för deltagarna själva -- genom sin godtycklighet är svårtillgängliga för utomstående och därför resulterar i att spelgruppen blir en sluten enhet, immuniserad från influenser utifrån och oförmögen att kommunicera med omvärlden.

Nu vet jag att många rollspelare skiftar spelgrupp och lyckas ganska bra med det; Men hur många är de som spelat med ett och samma gäng sedan högstadiet och har svårt att bryta sig fria? I den mån Lehrichs analys stämmer, skulle lösningen förstås vara att kämpa vidare i de teoretiska spår som öppnats det senaste årtiondet, för att försöka skapa ett slags universellt, rationellt språk för att tala om rollspel. Därmed skulle de enskilda spelgruppernas interna symbolsystem brytas upp utifrån, och spelet skulle göras mer tillgängligt för nyanlända, som kan hämta samma centrala lärdomar från en mångfald av olika håll.

Detta är ett omfattande arbete, och kräver både teoretiska analyser och ingående självkritik och självrannsakan, för som sagt kan det ofta vara svårt att få upp ögonen för de fördomar som präglar ens eget sätt att tänka kring spelandet.


Edit: Jag hade fel. Här är Lehrichs inlägg.

 

[Chryckan]

Re: Oroar vi oss för mycket? [Edit]

Om vi har mindervärdeskomplex för vår kultur är kanske inte det så märkligt. Vi är ju trots allt, ni vet, nördar. Frijazzare och kricketspelare kan trösta sig med att deras aktiviteter är coola respektive atletiska, och har en respektabel och anrik tradition att luta sig mot. Rollspel, däremot, tycks vara fast i nördfällan.

Om vi ska diskutera alternativa lösningar på problemet med rollspelsindustrins sinande kundbas -- det vill säga, lösningar som inte går ut på att värva WoW-glin eller teaterapor -- så tror jag att vi måste börja här nånstans: Att analysera hela det kulturella fält inom vilket rollspelen befinner sig. Vad är det som bestämmer de värden som behäftar olika kulturyttringar, vilka processer kan förändra dessa värden, etc.

Rollspelsgruppens sociala dynamik borde också kunna nagelfaras. Det fanns ett inlägg på The Forge, som numer inte tycks gå att hitta, där antropologen/rollspelaren Christopher Lehrich beskriver spelgruppen som en tätt knuten rituell gemenskap, som skapar sitt eget symbolsystem i den process som Claude Levi-Strauss kallade bricolage -- vilket innebär att olika företeelser (regler, rollpersonsarketyper, spelvärldsföreteelser, etc.) mer eller mindre godtyckligt förlänas en serie olika innebörder, på samma sätt som primitiva folkslag tenderar att skapa magiska symbolsystem där varje naturföreteelse får komma att symbolisera en rad sociala företeelser och ingjuts med magiska krafter. Lehrichs poäng var givetvis att de symbolsystem som på så vis uppstår -- och som är osynliga för deltagarna själva -- genom sin godtycklighet är svårtillgängliga för utomstående och därför resulterar i att spelgruppen blir en sluten enhet, immuniserad från influenser utifrån och oförmögen att kommunicera med omvärlden.

Nu vet jag att många rollspelare skiftar spelgrupp och lyckas ganska bra med det; Men hur många är de som spelat med ett och samma gäng sedan högstadiet och har svårt att bryta sig fria? I den mån Lehrichs analys stämmer, skulle lösningen förstås vara att kämpa vidare i de teoretiska spår som öppnats det senaste årtiondet, för att försöka skapa ett slags universellt, rationellt språk för att tala om rollspel. Därmed skulle de enskilda spelgruppernas interna symbolsystem brytas upp utifrån, och spelet skulle göras mer tillgängligt för nyanlända, som kan hämta samma centrala lärdomar från en mångfald av olika håll.

Detta är ett omfattande arbete, och kräver både teoretiska analyser och ingående självkritik och självrannsakan, för som sagt kan det ofta vara svårt att få upp ögonen för de fördomar som präglar ens eget sätt att tänka kring spelandet.


Edit: Jag hade fel. Här är Lehrichs inlägg.

Fast det finns ju betydligt fler andra hobbyer, för att inte tala om sporter där det här med egna slutna subkulturer och symbolspråk är betydligt starkare och utpräglad.

Rollspel å andra sidan skulle jag säga har betydligt mindre av detta eftersom hobbyn som sådan knyter an till så många andra intressesfärer så som böcker, film, teater, datorspel m.m.

Tror inte problem att hobbyn som sådan är svår för utomstående att sätta sig in i utan att det i dagens samhälle så är det svårt att hitta folk att spela med överhuvudtaget.
Vi är mer isolerade och saknar samma kontaktnät man hade när jag gick i skolan på åttiotalet och början på nittiotalet.

 

[Sodivra]

Mmm.

Det stämmer, men då snackade jag autism, inte tvångsmässighet.

Jag tänkte mer i stora drag på den här viljan att diagnostisera "rollspelaren" som en typ skild från andra.

Nä, det kan jag inte riktigt ställa upp på att jag gjort. Det finns psykologiska tendenser i alla grupper, alla personliga värderingar och intressen har ju en orsak.

Men jag kommer inte driva den här diskussionen vidare, jag bara tittade in för att läsa Risings tråd och såg att jag nämndes i den här tråden. Jag är färdig med mitt improkorståg, och med rollspelsforum också egentligen. Skrev ett långt adjö till Solvebring igår.

Lycka till!

 

[Eksem]

Nåja, i Sverige kan knappt ens mainstream-artister göra musik på heltid nuförtiden, så att inte kunna leva på kulturproduktion är ju lite av tidens anda.

 

[Mogger]

OT: Adieu!

Jag är färdig med mitt improkorståg, och med rollspelsforum också egentligen. Skrev ett långt adjö till Solvebring igår.

Ajöken. Jag tänker inte fråga varför eller säga att du ska stanna kvar, men jag uppskattar alltid dina inlägg och åskikter.

Men vi kanske syns på gothcon eller nått.

 

[Man Mountainman]

Re: Oroar vi oss för mycket? [Edit]

Jag vet inte om det nödvändigtvis är sant att vi är mer isolerade idag än för, säg, 20 år sedan. En sak jag tycker mig ha märkt är, att även om Internet kan ge upphov till isolering och stillasittande framför datorn, är det samtidigt ett verktyg för att nå ut och hitta vänner, särskilt för människor som kanske har svårt med detta i vardagslivet. Jag har själv såna erfarenheter från min uppväxt, och jag vet att jag inte är ensam.

Problemet tror jag snarare är att folk idag, i högre grad, är förmögna att finna de sina. Internet, som skulle vara den stora förenaren, har snarare blivit den stora fragmenteraren: De gemensamma ytor där folk med olika intressen, bakgrund och sociala förutsättningar tidigare kunde träffas, har ersatts av digitala motsvarigheter som inte är begränsade av tid och rum och som alltså i mycket högre grad möjliggör specialisering utifrån intressen. Folk som gillar rollspel hittar andra rollspelare, folk som gillar vänsterpolitik hittar andra vänsterpolitiker, etc. Detta är bara ytfenomen hos en mycket mer djupgående social omvälvning, där vi mer och mer klipper banden till ett gemensamt samhälleligt projekt och söker oss till våra egna små stammar och klaner.

Men allt detta är väldigt svårt att göra något åt. Det gäller att gräva där man står, och jag tror att vi blir tvungna att leva med den fragmentering och isolering som präglar den senmoderna epoken, så länge den nu varar.

Vad gäller detta med "symbolsystem" tror jag du underskattar problemet. Sådant som ishockey och andra idrotter fungerar enligt relativt lättbegripliga principer och har en väldefinierad plats i vår kultur -- särskilda tidningsbilagor är vigda åt dem och det är relativt enkelt att förstå vad det handlar om, även om man förstås kan grotta ned sig i hur många detaljer som helst. Rollspel är betydligt komplexare; Det är mer som måste greppas redan från början för att man ska kunna tillgodogöra sig upplevelsen. Själva mångfalden av influenser (brädspel, litteratur, film, teater...) ger upphov till komplexa kombinationer som är svåra att begripa sig på ens för de invigda, och det är inte så konstigt om spelgrupper skapar förenklade modeller av vad de ägnar sig åt, som kan vara ganska långt från verkligheten men som låter dem förstå varandra och tala om den gemensamma aktiviteten.

 

[Sodivra]

Re: OT: Adieu!

Men vi kanske syns på gothcon eller nått.

Det vore kul.

 

[solvebring]

Om jag tänker efter, tar mig i kragen och allt sånt däringa redigt så...

Först och främst, jag förstår vart du, Bobby, vill komma. Fast samtidigt så tycker jag att vi bör putsa till det här med att förrändra hobbyn.

Vill vi egentligen medvetet förrändra hobbyn i stort? Tja, kanske - kanske inte, den frågan är nog rätt så individuell.

Vill de flesta av oss få hobbyn att växa så att den kan bringa mer pengar, därigenom fler möjligheter, produkter, utveckling osv? Ja, det vill vi nog. Vi vill att den ska utvecklas i och med att vi utvecklas, åldras, förändras... Tiden går.

Till det hör det här med att tiderna förändras. Spelen har förrändrats samtidigt som hobbyvågorna ständigt förrändras. Saker försvinner, saker kommer igen, saker gör comeback etc. Så är det ju även med rollspel, tiderna förändras och rollspelen förändras. Kort och gott tror jag att det här resonnemanget och att förändra hobbyn för att pusha den att hänga i som en normal utveckling då tiderna förändras. Du har liknat det med musik, och det är ett bra exempel för att stödja mitt resonnemang. Många musikgenrer har falnat för att komma igen i en ny skepnad. Ta t.ex. metal... Under åren har speed-, thrash-, döds-, power-, black-, nu- och vadfansomhelst-metal kommit i och med att tiderna har förrändrats, intressena svängt och banden - precis som vi ni - tänkt "Fan, vad behöver vi för att nå fram? Vi behöver hitta ett nytt sound". Och faktum är att det i princip gäller allt. Spel, film, kläder, musik... Förändrar sitt sound med åren för att följa utvecklingen/tiden/flowet. Sitter vi och är nöjda dagarna i ändå och inte försöker nå ut till en ny grupp, testa att lira BRP i baktakt osv. så hade vi suttit här med EDD och smilat än idag.

Kort och gott, jag tror på ditt resonemang rent analysmässigt, men på ett metaplan bortom hobbyn, i den mänskliga naturens tick-tackande universum, så tror jag att vi talar om vilja att gå vidare, vilja att utveckla och själv utvecklas. På något vis kan man kanske säga det att vi ger oss själv dåligt samvete för att vi innerst inne letar efter något åt oss själva? Vi vill undermedvetet ha dåligt samvete...?

Jag tror alltså att detta är oundvikligt. Visst, vi kan producera likadana spel på likadant vis som vi gjorde igår. Fast vad vinner vi på det? Visst, vill man skapa ett 70-,80- eller 90-talsrollspel så ska man göra det. Främst kommer ju att skapa det spel man själv vill skapa. Prio numero uno - no doubt - men (Tony Irving) - så fort någon börjar tänka ut replikaboxen så kommer vi till frågorna om man vill nå en ny grupp, hitta ett nytt "sound" och att pusha hobbyn mot att breddas. Oftast strävar man ju efter att "göra det nya".

 

[solvebring]

Om jag tänker efter, tar mig i kragen och allt sånt däringa redigt så...

Först och främst, jag förstår vart du, Bobby, vill komma. Fast samtidigt så tycker jag att vi bör putsa till det här med att förrändra hobbyn.

Vill vi egentligen medvetet förrändra hobbyn i stort? Tja, kanske - kanske inte, den frågan är nog rätt så individuell.

Vill de flesta av oss få hobbyn att växa så att den kan bringa mer pengar, därigenom fler möjligheter, produkter, utveckling osv? Ja, det vill vi nog. Vi vill att den ska utvecklas i och med att vi utvecklas, åldras, förändras... Tiden går.

Till det hör det här med att tiderna förändras. Spelen har förrändrats samtidigt som hobbyvågorna ständigt förrändras. Saker försvinner, saker kommer igen, saker gör comeback etc. Så är det ju även med rollspel, tiderna förändras och rollspelen förändras. Kort och gott tror jag att det här resonnemanget och att förändra hobbyn för att pusha den att hänga i som en normal utveckling då tiderna förändras. Du har liknat det med musik, och det är ett bra exempel för att stödja mitt resonnemang. Många musikgenrer har falnat för att komma igen i en ny skepnad. Ta t.ex. metal... Under åren har speed-, thrash-, döds-, power-, black-, nu- och vadfansomhelst-metal kommit i och med att tiderna har förrändrats, intressena svängt och banden - precis som vi ni - tänkt "Fan, vad behöver vi för att nå fram? Vi behöver hitta ett nytt sound". Och faktum är att det i princip gäller allt. Spel, film, kläder, musik... Förändrar sitt sound med åren för att följa utvecklingen/tiden/flowet. Sitter vi och är nöjda dagarna i ändå och inte försöker nå ut till en ny grupp, testa att lira BRP i baktakt osv. så hade vi suttit här med EDD och smilat än idag.

Kort och gott, jag tror på ditt resonemang rent analysmässigt, men på ett metaplan bortom hobbyn, i den mänskliga naturens tick-tackande universum, så tror jag att vi talar om vilja att gå vidare, vilja att utveckla och själv utvecklas. På något vis kan man kanske säga det att vi ger oss själv dåligt samvete för att vi innerst inne letar efter något åt oss själva? Vi vill undermedvetet ha dåligt samvete...?

Jag tror alltså att detta är oundvikligt. Visst, vi kan producera likadana spel på likadant vis som vi gjorde igår. Fast vad vinner vi på det? Visst, vill man skapa ett 70-,80- eller 90-talsrollspel så ska man göra det. Främst kommer ju att skapa det spel man själv vill skapa. Prio numero uno - no doubt - men (Tony Irving) - så fort någon börjar tänka ut replikaboxen så kommer vi till frågorna om man vill nå en ny grupp, hitta ett nytt "sound" och att pusha hobbyn mot att breddas. Oftast strävar man ju efter att "göra det nya".

Skrev jag, Jag-blir-först-arg-sedan-drygt-skeptisk-mot-Riotminds-digitala-försök-Tjatade-fordom-om-BRP-och-har-i-majoritetet-spelat-DoD-därtill-mest-svenska-rollspel-Solvebring, just ett inlägg kring att förändring är naturligt, kanske till och med något positivt?!

Nej, nu går... Nu blommar löken i skammens trädgård!

 

[solvebring]

P.S.

så fort någon börjar tänka ut replikaboxen så kommer vi till frågorna om man vill nå en ny grupp, hitta ett nytt "sound" och att pusha hobbyn mot att breddas. Oftast strävar man ju efter att "göra det nya".

Och just nu är flugan att hitta ut, skapa spel för "den vanliga massan", kämpa mot den så kallade "Rollspelsdöden" osv. Och folk hakar på flugor. D.S.

 

[Ond bråd död]

Mkt bra inlägg. Jag blir förundrad för hur vissa tycks vilja förvandla hobbyn till forumsspel om vildhästar eller vad det är. Ok, jag överdriver, men de diskussionerna tycker jag precis beskriver det du talar om.

Samtidigt tror jag dock att många är som mig och trivs riktigt bra med att ha en liten, smal, udda hobby och egentligen inte är så sugen på att göra det mainstream. Jag gillar inte alls att begreppet nörd har blivit nåt för vilka som helst. På min tid var man tvungen att vara konstig på riktigt!

Sen är det väl bra om hobbyn kan hålla sig flytande så det fortsätter att komma ut bra produkter.

 

[Ram]

Det finns många musiker som frågar sig vad de ska göra för att nå ut till en större publik, ja.

De kan fan inte ha nån större integritet, de...

Integritet blir man inte mätt av...

 

[solvebring]

Samtidigt tror jag dock att många är som mig och trivs riktigt bra med att ha en liten, smal, udda hobby och egentligen inte är så sugen på att göra det mainstream.

Tja, ibland är det faktiskt riktigt skönt, ja. Ibland är det skönt att känna sig som en del av ett eget slutet sällskap liksom, att ha sitt - sin grej.

ag gillar inte alls att begreppet nörd har blivit nåt för vilka som helst. På min tid var man tvungen att vara konstig på riktigt!

Tja, det där med nörd är svårt. Det beror ju på vad man lägger in i ordet. Egentligen kan man ju vara nörd på vad som helst - inte bara spel- eller datanörd. Saken är väl kanske den att vi gärna kallar oss nördar - jag är gärna nörd - eftersom det inte är något negativt för oss. För många andra är ofta ordet "nörd" detsamma som tönt, och andra nördar kallar sig istället för "entusiaster".

Sen är det väl bra om hobbyn kan hålla sig flytande så det fortsätter att komma ut bra produkter.

Det är ditåt jag pekar i mitt föregående inlägg. Om vi ska kunna fortsätta förvänta oss bra produkter på vår egen rollspelsmarknad gäller det att hålla den flytande. Störst chans för att göra det är ju att få den att expandera. Inkomster och utgifter. Dvs dåligt självförtroende i form av hopp om expansion och utveckling kanske inte är så negativt?

 

[Ram]

Kontentan brukar alltid bli att vi måste skära bort allt som är svårtillgängligt, att vi ska försöka närma oss andra sysselsättningar (beroende på vem man frågar brukar svaren bli "WoW" eller "impro"). Jag måste säga att jag tycker det är en märklig slutledning. Gör folk med andra smala intressen den? Säger cricketspelare i Sverige "vi får göra reglerna lättare, så att vi blir lika stora som fotboll"? Säger frijazzare "vi borde bli mer melodiösa och lättlyssnade"? Nej, så klart inte.

Så vad vill jag säga? Kanske bara det här: räta på ryggen, vi gör inte fel. Visst, det är helt OK att kritisera strukturella problem i rollspelshobbyn -- mer än OK, nödvändigt -- men att beklaga sig över att merparten av vad vi sysslar med är svårnjutbart för någon sorts diffus allmänhet är fel väg att gå. Det är inget fel på att vara smal.

När jag pratar om att skapa mainstream rollspel som är tunna och enkla och att göra dem i förpacknignar som gör dem enkla att sälja så handlar det inte alls om att tycka att de smala spelen är någonting fel. Faktum är att det är precis tvärt om. Min önskan med att ha ett svenskt, stort och levande mainstreamrollspel bottnar nära nog enbart i mon önskan att ha ett större community och därmed öka intresset för hobbyn och gärna starta en andra våg i rollspelssverige. Detta borde i sin tur generera en större marknad för de smala spel som vi har i dag.

Jag tycker inte alls att det handlar om att säga att det som vi gör i dag är fel...

 

[Anarchclown]

Alltså nu kanske inte metal är så där jättebra som exempel eftersom det sällan är så att "att nå ut" har varit en särskilt stor drivkraft inom genren bortsett då kanske från Nu och LA-scenerna. I allmänhet så är ju just tjusningen med metal att banden spelar vad de vill, att alla gillar vad de vill och skiter i vad andra tycker. DVS just att genren får nya grenar men i grunden aldrig förändras, alla de gamla banden finns kvar och spelar fortfarande samma musik. DVS inte alls det som folk talar om att göra med rollspel.

Inom hårdrockskretsar är man ju just stolt över att man är "Standing on the shoulders of giants" och att man inte ger efter för temporära kulturella strömningar. Nu är det givetvis inte sant eftersom det som sagt finns en utveckling även inom denna genre men utvecklingen görs ju i mångt och mycket av fans av de äldre grejerna och vänder sig till andra fans av de äldre grejerna. Om nya fans vill hitta till deras musik så är de givetvis välkomna dock.

På samma sätt tror jag att "Hur ändrar vi vår hobby för att passa andra människor" är fel frågeställning. Jag tror att den rätta frågeställningen är. Hur får vi andra att fatta att vår hobby är cool och hur sprider vi den till massorna. I fallet hårdrock så är det bandens t-shirts och affischer som gäller, och musikvideos såklart. För rollspel torde det vara affischer, t-shirts och förmodligen skönlitterära böcker som gäller. Nya idéer vore välkomna men det faktum är att dessa saker fungerat förut och egentligen inte slutat att fungera för de som ägnar sig åt det. Det handlar ganska mycket om att faktiskt våga satsa på marknadsföring och att försöka synas. Det kan givetvis slå fel om man har en dålig produkt eller oflyt med timing och det är därför folk inte vågar.

 

[Patrick Bateman]

Re: Oroar vi oss för mycket? [Edit]

[...]Rollspelsgruppens sociala dynamik borde också kunna nagelfaras. Det fanns ett inlägg på The Forge, som numer inte tycks gå att hitta, där antropologen/rollspelaren Christopher Lehrich beskriver spelgruppen som en tätt knuten rituell gemenskap, som skapar sitt eget symbolsystem i den process som Claude Levi-Strauss kallade bricolage -- vilket innebär att olika företeelser (regler, rollpersonsarketyper, spelvärldsföreteelser, etc.) mer eller mindre godtyckligt förlänas en serie olika innebörder, på samma sätt som primitiva folkslag tenderar att skapa magiska symbolsystem där varje naturföreteelse får komma att symbolisera en rad sociala företeelser och ingjuts med magiska krafter. Lehrichs poäng var givetvis att de symbolsystem som på så vis uppstår -- och som är osynliga för deltagarna själva -- genom sin godtycklighet är svårtillgängliga för utomstående och därför resulterar i att spelgruppen blir en sluten enhet, immuniserad från influenser utifrån och oförmögen att kommunicera med omvärlden.
[...]
Edit: Jag hade fel. Här är Lehrichs inlägg.

Ditt inlägg sätter precis fingret på något som jag funderat på. Tror tankarna kom upp första gången med ett inlägg på Piruett för en tid sedan.

Rollspel är en social hobby - men bara inom den egna spelgruppen. Jag ser oss utövare som ett ett nätverk av avgränsade celler, ungefär som ett nätverk av hemliga agenter. Varje cell är väldigt aktiv och det sker ett stort utbyte inom den egna cellen. Men cellerna är avskiljda från varandra och har (åtminstone vad gäller aktivt spelande) litet eller inget utbyte med varandra. Vi är som många små öar utspridda på ett stort hav.

Rollspel är en väldigt social hobby och ställer stora krav på dynamiken i spelgruppen. Kanske mer än många andra hobbies. Jag kände inte termen bricolage, men det är roligt att det finns en term för att beskriva det uttalade och outtalade formerna för samspelet inom gruppen.

Det här gör att det är svårt att rekrytera nya spelare till hobbyn, tror jag. Det räcker inte med att någon är intresserad av att spela rollspel, den sociala biten måste också fungera. Den nya spelaren kanske kan prestera rolltolkningar på Dramaten-nivå (eller vad man nu eftersträvar med sitt spelande), men eftersom han kommer på kollisionskurs med gruppens symbolsystem i övrigt, kommer det ändå inte att fungera.

Jag vet inte hur det är med er övriga, men jag kan själv skriva under på det här. Jag spelar med i två olika spelgrupper som jag trivs mycket bra med. I den ena gruppen är jag dessutom SL. Flera gånger under den långa kampanjen har jag behövt rekrytera nya spelare pga avhopp. Det känns alltid vanskligt att ta in en ny spelare i gruppen eftersom det är så mycket som ska stämma för att samspelet ska fungera. Det räcker inte att fråga om vad någon spelat tidigare eller vad personen haft för spelstil, det är så mycket mer som avgör om det verkligen kommer att funka vid spelbordet.

Gruppdynamiken och hanteringen av symbolsystem är något som man behöver vara medveten om och kunna hantera, om hobbyn ska kunna växa. Och jag tror att den behöver göra det. För att ha en topp behövs en bred bas. Det behövs några stora, tunga drakar som Dungeons & Dragons etc för att även hobbyns mer nischade spel ska ha en förutsättning att nå sin publik. Tror jag.

 

[solvebring]

Alltså nu kanske inte metal är så där jättebra som exempel eftersom det sällan är så att "att nå ut" har varit en särskilt stor drivkraft inom genren bortsett då kanske från Nu och LA-scenerna. I allmänhet så är ju just tjusningen med metal att banden spelar vad de vill, att alla gillar vad de vill och skiter i vad andra tycker. DVS just att genren får nya grenar men i grunden aldrig förändras, alla de gamla banden finns kvar och spelar fortfarande samma musik. DVS inte alls det som folk talar om att göra med rollspel.

Det där är vad jag skulle vilja kalla för sanning med modifikation. Varje band har sitt sound ja, men de har växt fram ut någonting, ur en form av sin tid. De har uppstått i och med att genren förändrats och utvecklats. Ibland mer eller mindre medvetet. Och det går visst att jämföra med rollspel. För rollspelsförlag gör också som hårdrocksbanden, eller för den delen de flesta band som har sin fasta genre - de skaffar sig ett sound och behåller sedan den grunden. Wizards har sitt sound, Pelgrane sitt, Riotminds sitt, Neogames sitt... Och alla har de någonstans, liksom en musiker eller en kläddesigner eller whatever, gjort valet - "Så här vill jag låta" som i sin tur fötts ut vad som finns att utgå från. Alltså valen vi gör överhuvudtaget gör vi med hjälp av det som formar oss, samtiden eller rättare sagt samtidens värderingar och läge. Med andra ord, att Thrashmetalen växte fram med hårda grabbar som inte pallade den sminkade sleazen och som tyckte det var dags för jävlar anamma med sjuhelvetes mycket dist - för att ge hårdrocksscenen något nytt - skiljer sig inte för mycket från en speldesigner som tröttnat på det som är och som vill skapa något nytt. "Rollspelsdöden" är vår "Sleaze" och "gemene man" är vår "hårdrockscen".

Med andra ord, ingenting, speciellt inte vad gäller kultur, kommer sig av "en slump" eller enbart egen vilja. Det är en konsekvens av någonting annat, sedan om det är en rip, vidareutveckling, protest eller vad det nu är, är egentligen inte grejen.

Grejen med hela mitt resonemang är att vindarna vänder och att hobbyn står inför en förändring. Det är nog mer eller mindre något vi måste acceptera. En större del av den förändringen är att göra rollspelen mer användarvänligt. Kort och gott, varje tid har sin grej och varje tid för en viss grej.

Så tror jag att det är... Kort och gott, musikresonemanget är ett målande exempel. Inte så mycket mer.

Inom hårdrockskretsar är man ju just stolt över att man är "Standing on the shoulders of giants" och att man inte ger efter för temporära kulturella strömningar. Nu är det givetvis inte sant eftersom det som sagt finns en utveckling även inom denna genre men utvecklingen görs ju i mångt och mycket av fans av de äldre grejerna och vänder sig till andra fans av de äldre grejerna. Om nya fans vill hitta till deras musik så är de givetvis välkomna dock.

Usch, vad jag är trött på det där ärligt talat. Förr när jag också hade långt hår, paj och nitar var jag också vrång och ansåg att man skulle var true hit och true dit. Jag insåg dock, från mitt perspektiv att att vara true är jävligt untrue. Maiden har inte hållt för att de varit "true metal", de har hållt för att de varit sig själva hela vägen ut. Ta Manowar som ett exempel. De är enligt mitt tycke så jävla true att de är de största posörerna själva. De är ju så jävla image-plastiga att det är skrattretande. ... Sorry personliga åsikter haglar märker jag. Inte illa ment, mot dig eller någon annan. Ville bara göra en statement. Du säger det förövrigt själv i dina sista meningar här så, mja, kan inte annat än att hålla med. Allt förändras och tar nya svängar. Det behövs för att saker inte ska dö...

... tror jag.

På samma sätt tror jag att "Hur ändrar vi vår hobby för att passa andra människor" är fel frågeställning. Jag tror att den rätta frågeställningen är. Hur får vi andra att fatta att vår hobby är cool och hur sprider vi den till massorna. I fallet hårdrock så är det bandens t-shirts och affischer som gäller, och musikvideos såklart. För rollspel torde det vara affischer, t-shirts och förmodligen skönlitterära böcker som gäller. Nya idéer vore välkomna men det faktum är att dessa saker fungerat förut och egentligen inte slutat att fungera för de som ägnar sig åt det. Det handlar ganska mycket om att faktiskt våga satsa på marknadsföring och att försöka synas. Det kan givetvis slå fel om man har en dålig produkt eller oflyt med timing och det är därför folk inte vågar.

Good point. Håller med. Tycktes det som jag ville framhålla något annat så my bad. Fast mjaej... Ändå inte. Det handlar väl egentligen inte att att hitta nya sätt att lansera hobbyn på, utan snarare om att ge hela hobbyn i sig nya former? Och att tillgänglighet är en del av den nya formen - den nya tanken - många av oss har om hobbyn.

 

[solvebring]

Vidareutveckling, min teori handlade dock inte om frågeställningarna. Den handlade om varför vi beter oss som vi gör just nu - varför det här "dåliga samvetet" finns. Det finns för att det är en del av förändringen som håller på att ske. I förrändringen ligger flugan "tillgänglighet", en strid gentemot rollspelsdöden.

 

[Christoffer]

Re: OT: Adieu!

Jag är färdig med mitt improkorståg, och med rollspelsforum också egentligen. Skrev ett långt adjö till Solvebring igår.

Ajöken. Jag tänker inte fråga varför eller säga att du ska stanna kvar, men jag uppskattar alltid dina inlägg och åskikter.

Men vi kanske syns på gothcon eller nått.

+1

Synd att se dig försvinna...