Några tips angående brottsutredning.
Ok, då ska jag på ett väldigt försiktigt sätt försöka ge dig några tips och råd om hur du kanske skulle kunna komma närmare ditt drömyrke, det är väl okej? Om inte, så kan du ju sluta läsa och istället ignorera det jag tycker.
Jag tycker att du visar uppenbar brist på självbehärskning (och nu kastar jag väl sten i glashus, kanske). Om det är så som du antyder, att Crom är tonåring (vilket jag väl får tro dig, med tanke på att du hävdar dig vara en fantastisk personkännare), så kan jag tycka att det är lite märkligt hur han tycks ha fått dig fullständigt ur balans i den här tråden. Med mycket enkla medel har en ung tonåring fått en medelålders man med brottsutredarambitioner att tappa självbehärskningen så till den milda grad att han svär och raljerar utan dess like. Skulle du reagera likadant i ett förhör om en förhärdad brottsling log i mjugg mot dig och ifrågasatte din kompetens? Jag tror det. Förhöret misslyckat, troligtvis.
Jag uppfattar också att du behöver jobba på din ödmjukhet, med tanke på hur du reagerar på varje form ifrågasättande. Du exploderar liksom i ansiktet på varje stackars sate som (med all rätt, med tanke på hur kaxigt du trädde in i tråden) yttrar någon typ av ifrågasättande. Den egenskapen skulle försvåra (om inte omöjliggöra) tjänstgöring i en arbetsgrupp. Om någon kollega pekade på dig och sa att
"hey, det här är galet, du behöver göra en ny analys" misstänker jag att din reaktion skulle leda till att den kollegan skulle be chefen att förflytta dig. Ut på gatan.
Hur skulle du förresten ta kritik från en chef? Särskilt med tanke på hur illa du tycker om polisen just nu så misstänker jag att den krocken inte skulle bli vacker. Du förstår, i hiearkiska organisationer får man hela tiden kritik och beröm, feedback. Klarar man inte av att ta feedback platsar man inte i en hierakisk organisation. Tyvärr.
Att ifrågasätta en person som ganska onyanserat (och utan arbetslivserfarenhet inom området) hävdar sin egen förträfflighet är inte jante. Det är sunt förnuft och en naturlig reaktion. Ibland får jag in nyinryckta soldater som varit med i FBU (ungdomshemvärnet, typ) som har en otrolig tilltro till sin militära förmåga. Ganska snabbt tas detta ur dem, när de plötsligt slår in i den hårda vägg som kallas verkligheten. Skulle du klara den kollisionen?
Som sagt, det här var några tips utdelade i all ödmjukhet. Jag har ju baserat min uppfattning av dig efter vad jag läst i tråden, så den kanske är helt uppåt väggarna. Jag är ju inte lika van att göra gärningsmannaprofiler som du. Men jag är en inte helt pjåkig personkännare.
Om nu allt jag har skrivit är fel, och du bara spelat teater i den här tråden, lite för skojs skull, så förstår jag inte vad som egentligen hindrar dig. Fyskraven är så löjligt låga att många handikappade skulle klara av dem (eller ja, vissa rullstolsbundna får väl rulla istället för att springa, men ändå). De är snarare att se som en hälsokontroll än ett test av den sökandes fysiska förmåga. När man livslånga drömmar om att bli något så
kan man inte låta sådana krav stå i ens väg. Då vill man helt enkelt inte tillräckligt mycket, utan får hålla sig till att gnälla på forum istället
Tjingeling!
- Vitulv