Precis. En föräldralös äventyrare är liksom banalt. Det behöver vi inte hjälp för att föra in. Förenklingar har jag inte jättemycket till övers för. Utmaningar däremot! Det är precis det jag talar om. Att föra in det oväntade går såklart att öva upp sig på. Läs, var nyfiken, kom ihåg, gör något nytt etc. Det invanda och slentrianmässiga kommer ändå. Men det räcker inte för att bygga något riktigt intressant.
Ja, dålig formulering från min sida. Klart berättelser blir olika men de blir olika på samma sätt som M. Night Shyamalan blir olika eller blir olika så som Johnny Depps skådespeleri är olika från roll till roll (jag har sett för mycket av honom, så jag känner igen varenda minspel han gör).
Ja, för mig är ju utmaningen och känslan av att bli bättre och få använda mina färdigheter en stor del av nöjet med rollspel. Jag vill känna mig smart och kreativ, och för att kunna göra det måste jag ha en svårgihet, ett motstånd, en möjlighet att misslyckas. Och om jag kan göra något själv istället för att förlita mig på hjälpmedel är det alltid en mycket mer tillfredsställande känsla. Att något blev bra på grund av ett väldesignat spel känns ganska tomt och platt. Men när det blir bra för att vi i gruppen fick till det med våra egna metaforiska händer, då känns det i själen. IKEA-effekten och så vidare.
Men till slut har du nått en punkt där förenklingarna har effektiviserat bort det du uppskattade.
Njae, ”svårt” var just ordet som användes. Men visst att utmaningar kan vara riktigt stimulerande. För mig är det mest en bonus, som jag inte oftast är intresserad av. Speciellt i samberättarspel, där det inte handlar om att lösa ett problem en annan spelare sätter ihop.
Nu är det en rörig tråd och jag pratar inte om samberättande. Men mitt exempel är setting. Jag kan utan ansträngning själv hitta på en farlig skog, ett elakt troll eller en liten by. Det blir banalt. Det ger mig inget alls. Att däremot läsa 50 sidor setting som är genomtänkt och mångbottnad och som gör att vårt spelande tar nya vägar är en utmaning jag uppskattar. Den farliga skogen är en förenkling som tagit bort det jag uppskattar.Njae, ”svårt” var just ordet som användes. Men visst att utmaningar kan vara riktigt stimulerande. För mig är det mest en bonus, som jag inte oftast är intresserad av. Speciellt i samberättarspel, där det inte handlar om att lösa ett problem en annan spelare sätter ihop.
Jag kan inte komma på ett exempel när något rollspelsmaterial förenklat bort det intressanta. Snarare motsatsen, att något blivit svårare. Har du någon erfarenhet du tänker på?
Samberättande handlar till stor del, för mig, om att lösa problem som de andra spelarna sätter ihop tillsammans, samt att sätta ihop problem för de andra spelarna att lösa.Njae, ”svårt” var just ordet som användes. Men visst att utmaningar kan vara riktigt stimulerande. För mig är det mest en bonus, som jag inte oftast är intresserad av. Speciellt i samberättarspel, där det inte handlar om att lösa ett problem en annan spelare sätter ihop.
Jag tycker att många amerikanska samberättarspel har den tendensen, och vissa franska lutar åt det hållet. När de strukturerar upp spelet så mycket att det bara är för oss som grupp att fylla i luckorna så får vi en sådan berättelse som spelmakaren tänkte sig. Jason Morninstars spel har lite den tendensen. Shab Al-Hiri Roach, men också lite Fiasco. A Taste for Murder gör det, Lovecraftesque balanserar lite på gränsen, men går inte för långt, tycker jag. Trygg-Torkel för ett uppenbart och extremt exempel (men där är det såklart meningen). Glorieuses och De mauvais rêves-spelen generellt lider lite av det (men om man luckrar upp strukturen lite och tar bort några av kryckorna så är de toppen). Det var länge sedan jag spelade Contenders, men det minns jag som det första spel jag provade som led av fenomenet.
Du pratar väl också om att misslyckas med att sätta ihop en historia? Om att det ska vara en utmaning och få till en bra historia? Så det handlar inte om att utmaningen i sig är någonting som uppkommer i fiktionen, utan hur man får berättelsen att hänga ihop och bli engagerande för alla?
Nu har jag inte haft tid att läsa igenom hela tråden, men lägger ändå in en tanke kring det här exemplet.
Det finns väl lite olika skolor här. Personligen tycker jag att "bomber" som baserar sig på RPs relationer är lite gjorda. Det är liksom alltid polischefen som är korrumperad o.s.v. Min teknik är istället att föra in så många element som möjligt från settingen, givetvis inkl spelarnas bidrag, för att skapa så många kontaktytor med fiktionen att det inte går att överblicka vilka som kan spela roll. Jag vill inte heller veta. Men jag vill ändå att de ska vara "sanna". Jag tycker det är mycket roligare med inslag som inte passar in, så att vi måste anstränga oss för att lista hur hur f*n det hänger ihop?!? Jag tror att på just den punkten sammanfaller min och @Genesis spelstil, men det är nog typ den enda beröringspunkten
I övrigt är det vad @Rickard pratar om, en slags skruvboll för att ändra vårt beteende runt bordet. Vi utgår alla ifrån att brodern kommer dyka upp i någon spännande roll som sätter dramat på sin spets, men så säger systemet något helt annat, och storyn tar en vändning som vi inte hade kunnat förutse.
Egentligen liknar nog mina tankar - i detta fallet - vad @Mogger och @Christoffer skrivit innan. Men om jag ändå ska utveckla så beror så klart på från fall till fall och vad spelgruppen själva vill. Om utgångspunkten är att RPnas drivkrafter ska vara centrala behöver så klart spelet handla om dem och det är SLs jobb att väva in dem på ett lämpligt sätt. Men även där kan man ju vara mer eller mindre "blorbig", där jag numera drar mer åt det hållet. Dvs det är SL uppgift att se till att det finns krokar till RPnas drivkrafter men det är spelarnas uppgift att leta upp dem. Allt så klart utifrån en ganska explicit session 0.
Nu har du ju redan fått ett par bra svar. Slänger bara in att just detta är ju ett val som man ska vara medveten om hur man vill lösa. Det känns lite som att när de här spelen tog fart, ex. TSoY och Burning Wheel, blev fokuset stenhårt på just Keys och Övertygelser, vi fick artiklar som den här om flag framing och bangs blev reducerat till saker som anpassades efter varje rollperson. Det myntades till och med en term som lite kritik av överdrivet fokus på Keys och liknande, player side railroading. Spelaren skapar sin bror och köper Key of revenge för att hämnas och nu förväntas spelledaren göra hämnden svår, tvinga honom till samarbete med brorsan, eller något sådant. Under en liten tid är detta inget problem, men när jag som spelare säljer bort key of revenge och köper key of love till min brorsa istället, vad ska spelledaren göra då? Spela brorsan som ett as igen? Det är lite som att spelaren säger saker om spelvärlden och spelvärlden reagerar med att omformas för att jävlas med karaktären. Vidare så blir också berättelsen formad av det genom att när en SL ska sätta en ny scen så blir fokuset så hårt på att pinga keys eller utmana beliefs eller bomba flaggor, att det är vad som tas in och inte så enkla saker som vad har någon sagt att de vill göra? Var vill din karaktär gå? Vem vill hen besöka? Eller, för den delen, vad är rimligt att SLP x gör nu, letar upp din karaktär för att ställa hen mot väggen? Jag spelade såhär massvis när jag började bli bekant med TSoY/BW/etc, men väldigt snabbt kom insikten att utmana beliefs sker genom att skapa delar av spelvärlden och sen spela den med integritet och utifrån någon slags egen logik mer än att böja den för dramatiska poänger eller berättarstrukturer. Det är till och med så att jag har hört att folk talat om TSoY och Solar som att SL absolut ska ge blanka fan i karaktärernas Keys och helt preppa efter situation och plats, om en Key kommer i spel det är spelarens ansvar och en SL ska inte planera för att de ska pingas. Att just det fokuset aldrig riktigt var tanken med dem. Detta är något som verkligen är precis tvärt om hur vi talade om det här på forumet och på många andra platser för en tjugo/femton år sen eller när nu TSoY släpptes*.
Ja, det är problem för spelarna jag talar om här, alltså problemet att väva ihop och snyggt spela ut olika bitar av fiktion för att skapa en historia vi är nöjda med. För att ta ett väldigt tydligt exempel: Säg att jag sätter en scen, och jag säger att min och din rollperson är där, vi är i min rollpersons kontor. Jag öppnar scenen med att säga "Ingenjör Andersson, hela fabriken står stilla! Jag förlorar pengar varje minut! Vad är det som händer, egentligen? Vad är problemet?". Det här är en väldigt tydlig utmaning jag som spelare skapar för dig. Du måste på studs hitta på en orsak till att fabriken står stilla. Det här är såklart inte helt schysst att göra mot ovana improvisatörer, men mellan erfarna spelare kan man absolut göra det.
Det tror jag att man i allra högsta grad gör. Eller för mig har det funkat så iaf. När jag började spelade med Keys m.m. så var det ett sätt att få rollpersonen att spela roll. Idag behöver jag inte det "stödet". Men jag tror en annan grej är att man tar hjälp med det man vill ha hjälp med. Jag roas inte av att improvisera en hel berättelse i grupp. Då lägger jag massa fokus på sådant som jag inte upplever förbättrar min upplevelse.
Javisst, och det skrev jag ju också. Fast ditt exempel var mycket bättre än mitt, även om jag bara spelat med keys en eller två gånger, och aldrig varit så förtjust i dem.
Ja, och att improvisera en hel berättelse i grupp är ju hela grejen för mig. Det är ju vad rollspel är för mig. Så inte konstigt att vi har olika preferenser.
En annan prepp är att spela ett rollspel, för då lär man sig saker som man kan använda senare. Eller att lära sig läsa och skriva, eller titta på tv, eller annonsera efter en ny spelare till gruppen. Men någonstnas så förlorar ju begreppet sin mening, som vanligt. Svårt att dra tydliga gränser och göra klara definitioner.För övrigt, en prepp är också att skriva ett rollspel.
Mest en sak jag glömt att skriva i andra inlägg.
Sant, men min poäng är att du skriver rollspel som har typiska strukturer för spelande. Vad är det för skillnad på att skriva ett rollspel och skriva ett äventyr eller på annat sätt göra preppen för det? Det är förberedelser för att skapa spelande.
