Den dumma frågan, som kommer från ett genuint intresse att se värdet du själv ser här, är: varför inte bara agera med SLPs utifrån vilka de är vad de vill osv? Dvs vad känner du att du vinner på att strukturera upp det i form av plot istället för att bara säga någon om dina SLPs och sen spela dem i scener och utanför scener utifrån vilka de är?
Jag förstår inte frågan. Som jag redan skrivit så gör jag allt det här redan, men
i en annan (fisktanks)form. Det här är mest en annan angreppsvinkel på det hela. Strukturen för att skriva fisktankar har jag hittat på, den är jättebra och funkar skitfint - jag har använt den i 20 år - men när jag spelledde
Undergångens arvtagare störde jag mig på hur statiskt allting var, vilket gjorde det svårt för mig att anpassa kampanjen till spelarnas agerande:
Jag fick ta och slita ut alla ledtrådar, förtydliga dem och sedan ha dem beredda att ge till spelarna när de försöker göra något i staden. /.../ Det här är någonting jag verkligen stör mig på i färdigskrivna äventyr, att sättet att få fram ledtråden är fastställd, istället för att bara ha ett gäng ledtrådar som spelledaren sedan kan "sprinkla ut" medan rollpersonerna interagerar med andra. En lapp med en ledtråd är en fastställd ledtråd. Sluta med det! Låt istället ledtråden komma i formen av en lapp som rollpersonerna råkar hitta ... eller kunskap hos någon ... eller någon som pratar vid sidan av ... eller en radioutsändning ... eller vad nu passar när rollpersonerna hittar på något. Här är en anledning till varför kampanjer blir så stora och ofta svårövergripliga. Jag tror ärligt talat att jag hade kunnat få ned kampanjen på 100 sidor utan att nämnvärt förlora varken information eller stämning.
Så jag tog mig en funderare på hur man kan uppnå det. Istället för att spelledaren måste läsa och frångå informationen så tänker jag mig att spelledaren måste läsa och inspireras av informationen. Huruvida den vill "play to find out" eller inte spelar föga roll, eftersom informationen finns där att dra nytta av.
Att hitta på ett händelseförlopp gör jag redan med fisktanken och eftersom folk i regel inte klickar på länken ovan kan jag citera från artikeln:
4. Think of a Storyline
Possible outcomes, not set in stone. Don’t write them down! Why is the byakhee hunting the watchmaker and what happens if the monster disappears? What happens if the maffia get hold of the relic and how will the cult react to it?
Jag är bara mer öppen med att det är vad jag gör och det blir ett enklare fokus för mig om jag tänker mig utifrån enskilda spelledarpersoner istället för att tänka utifrån en sammanhängande relationstankekarta. Huruvida det är "bättre" än att bara ha en agenda ... det är lite som att fråga varför min spelledarstil är bättre än din, därför förstår jag inte frågan.