Spelgruppen, men framför allt spelledaren. Jag har varit med om allt för många kampanjer/scenarios som slutat i "egentligen borde de rädda världen, men allt handlar om att en karaktär sätter sig i trubbel hela tiden genom att bryta normer". Jag har inget emot det vid rätt tillfälle, men då ska det vara rätt tillfälle.
Det där är jag inte alls bekant med och kan inte uttala mig om hur ni spelar, eller vilket tillfälle som är det rätta att bryta normer i spel. Men alla spel eller spelstilar passar inte alla spelgrupper och så får det lov att vara.
Mitt förslag är att du ser detta som ett tecken på att inte ha så restriktiva normer för dina spelare och deras rollpersoner.
Jag tror det här är i princip vad 2097 säger, men är inte det nästan inneboende i att spela rollspel? Spelare letar efter saker att pröva sig mot och testa gränser mot, sånt som resonerar med karaktären. Det kan vara normbrytande och provocerande, det kan leda till excesser eller subtilt finlir.
Jag är osäker, eftersom du uttrycker det litet vagt, men det här känns inte som om det har så mycket med könsroller att göra längre. För mig låter det som du pratar om "tjuven som inte kan låta bli att stjäla från allierade NPCs" och dylikt?
Jag grunnade inte rent spontant om inte att sätta upp ramar till och med uppmuntrar till att försöka bryta de ramarna på kreativa sätt. Begräninsgar föder kreativitet heter det ju =D
Snackar vi typ om att ta mutor, missbruka sin makt etc eller pratar vi om "jag skiter (alltså bokstavligen) i den offentliga brunnen, sätter eld på stadshuset och klär mig i bastkjol och en hatt av råttkranium"?
Det senare. Fast det var inte stadshuset utan fattigkvarteren som brann.
Eller inte ha spelare som till varje pris ser det som en utmaning att tippa omkull det man förberett. Liksom, ska man, säg, spela intriger kring vem som ska bli nya kejsaren i en fantasykopia av Rom som mest dekadent, då funkar det inte att tex ha en förrymd slav som inte pratar språket och som ser helt annorlunda ut. Det blir något helt annat av det.
Take your pick. I grunden är det samma fenomen.
Exakt.Det där med kompulsivt normbrytande har jag sett många gånger, både när jag ställt upp tydliga ramar kring vad som förväntas, t.ex. "ni är stadsvakter som ska upprätthålla lagen i Altdorf", och när jag varit mer fri, t.ex. "ni är gatubarn i Aladdins värld, gör vad ni vill", eller för den delen "ni är överlevande i Wastelands Sverige, överlev". Avsaknaden av långsiktiga konsekvenser kan leda till rätt mycket "normbrytande", om man nu inte vill kalla det "destruktivt kaos", hos spelare.
Men det kanske bara är vi i Dalarna som spelar så.
Eller så är det just det som kommer göra den kampanjen minnesvärd.
Play Unsafe said:
Då skiljer vi oss åt på den punkten. Jag anser inte att det är samma fenomen.
Du behöver inte predika för mig, det var jag som uppfann fisktanken. Det sagt, så har man ändå en riktning i huvudet, och om en spelare är attention whore och får utlopp för det genom att göra en karaktär som är totalt opassande för kampanjen, så slutar det med att ingen har roligt.
Fundera på vilka spelare som brukar göra det och varför. Det är samma fenomen, bara olika metoder.
Jo det låter ju som ett problem. Hade ni snackat igenom förutsättningarna och vad ni ville ha ut av spelet innan? Om ja så är det ganska oskönt beteende att jävlas med de andras upplevelse genom att bryta mot vad ni kommit överens om att ni ska spela. Om nej så är det väl knappast den personens fel då hen inte hade förutsättningarna klara för sig?
. Rollspel behöver såna spelare.
Jag kan rapportera att det inte spelar ett dugg roll vad man säger till vissa spelare de gör vad fan de vill ändå. Ni ska spela smågangsters i Mutant. De andra karaktärerna är mutanter som redan spelat en session eller två. De ligger i småbråk med andra gäng men försöker hindra att bängen slår ner på den eller ett totalt gängkrig.
Jag funderade, och funderade...
*sjunger* historien uppreeeeeeeeepar siiiiiiiiiiiiig...
Ok, det där har jag riktigt aldrig fattat och har heller aldrig spelat i en sådan grupp. Ingen kritik. Förstår det bara inteDet senare. Fast det var inte stadshuset utan fattigkvarteren som brann.
