Björn den gode
Swashbuckler
Zire;n231770 said:Går jag på tvärsen om jag säger att jag inte ogillar rälsade äventyr? Jag har upplevt många underbara spelmöten med spelledare som har kört rälsade äventyr. Sedan har jag kanske upplevt ännu fler mindre lyckade möten. Det viktiga är ju att man som spelare inte vill känna rälsen.
Om jag vill styra åt något håll, men spelledaren har osynliga, ologiska gränser som håller mig kvar, så är det en väldigt negativt upplevelse för mig. Eller att jag som spelare måste försöka lista ut vad som är spelledaren och äventyrets väg framåt, för går jag utanför definierat området så börjar spelledaren improvisera och det ligger utanför just den spelledarens förmåga.
Men om jag spelar igenom ett lyckat äventyr, så har det ingen betydelse för mig om jag höll mig till den utstakade storyn eller om jag skapade en egen. Så länge jag inte kände mig tvingad att agera på ett visst sätt, för att storyn var förbestämd.
Med det sagt så tillhör inte jag de spelledare som lyckas köra rälsade äventyr framgångsrikt.
För mig är inte ett bra rälsat äventyr (linjärt äventyr) ett där rälsen inte märks. De bra rälsade äventyren får tvärtemot gärna vara superdupertydliga med att de är just det. Det gör mig bara tryggare som spelare att veta vad som förväntas. Sen tycker jag inte heller de bra linjära äventyren hittas i tradrollspelen men i klassisk svensk friform, jeepform och fastavaltraditionen. Jag upplever att linjära äventyr i den traditionen är bäst på att skapa inlevelse i roll/bleed vilket är något jag gillar. Jag är helt medveten om att inte alla gillar den typen av spel (jag har haft enligt mig väldigt lyckade spelpass av högkvalitativa exempel ur traditionen där någon efteråt ändå inte haft kul) men för mig kommer de bästa upplevelserna därifrån. Sen tycker jag att samberättarspel är de som skapar de intressantaste historierna och att styrkan i trad/neo-trad rollspel i första hand är inlevelse i värld/eskapism samt logosutmaningar (vilket jag dock inte är särskilt intresserad av i rollspel).Men i förlängningen är vi ju många som känner att med vetskap om "vad alternativet är" så att säga, så blir även bra spelupplevelser i en rälsad miljö - där rälsningen inte märks så tydligt - ofta ändå lite urvattnad mot hur det kunde ha varit om samma, eller ens lite mindre awsome händelser, fått uppstå fritt.
Att de bästa linjära äventyren skulle vara de där linjen inte märks tycker jag känns som en åsikt av folk som antingen inte har spelat bra linjära äventyr eller som helt enkelt inte gillar linjära äventyr alls men då kanske det helt enkelt är bäst att undvika dom.
Ett problem med att rälsning är ett så oerhört negativt laddat ord för många märks också tydligt i såna här situationer tycker jag i och med att folk försöker skohorna bort allt dom gillar från rälsning. Som i 'rälsning är jättedåligt men jättespecifik setup kan ju inte vara rälsning för det gillar jag ju'. Om vi försöker låta bli att definiera rälsning som allting som är dåligt så tycker jag att det känns rätt uppenbart att en väldigt specifik setup är en form av räls, som sen kanske slutar där, på samma sätt som jag tycker att Montsegeurs regel om att alla i slutet kommer avsvära sig sin tro eller brinna på bål är en räls som alla kommer att komma fram till även om vägen dit kan se väldigt olika ut.