Min bild av att ha samtalat om rollspel på senare år med kollegor och annat folk som antingen inte spelar, eller som spelar DnD5, är att det här med att låtsas vara någon annan inte alls är en central del i vad folk associerar rollspel med. Jag tror till och med att de flesta inte vet om att det är en grej överhuvudtaget. Tärningsrullande, däremot, vet alla att det är viktigt. Många som inte spelar rollspel gör ingen större åtskillnad mellan DnD och de där brädspelen där man går ned i grottor och dödar monster, och blir lätt lite förvirrade när jag försöker göra distisnktioner och förklara vad jag håller på med. Det här med skådespelande och historieberättande och liknande delar av hobbyn är, i min anekdotiska erfarenhet, inte allmänt kända, och bland flera (men säkert inte de flesta) som spelar DnD är det heller inte något som de tänker på som något centralt i upplevelsen. Inte mer än att man tänker det som en central del i upplevelsen av att spela … jag vill säga Fallout? Jag har dålig koll på dataspel, men det spelas väl ut förstapersonsperspektiv?
På 90-talet, när lajv och Kult var det folk associerade med rollspel, och det skrevs i tidningarna om hur spelare inte kunde skilja spel från verklighet, då var det här med att låtsas vara någon annan något som folk associerade med rollspel. Men så är det inte idag, känner jag.