Specifikt Critical Role körde väl Pathfinder från allra första början?
Bara om vi utgår från rollspel som åttiotalsvarumärken, böcker och tärningar! Hur ser produkten ut som byggs 100% för VTT från första början? Eller på annat sätt bakar in den digitala närvarom?
Jepp.
Med tanke på att VTT har slagit igenom nu flera år efter den stora nytändningen, framförallt som ett sätt att hantera pandemin, så känns det inte så troligt. Ett prima exempel är ju Riotonline som snarare dödade Riotminds än nytände någonting.
Kan inte det bero på att just den tjänsten var dålig och pinsam snarare än på idén i sig?
Min bild av att ha samtalat om rollspel på senare år med kollegor och annat folk som antingen inte spelar, eller som spelar DnD5, är att det här med att låtsas vara någon annan inte alls är en central del i vad folk associerar rollspel med. Jag tror till och med att de flesta inte vet om att det är en grej överhuvudtaget. Tärningsrullande, däremot, vet alla att det är viktigt. Många som inte spelar rollspel gör ingen större åtskillnad mellan DnD och de där brädspelen där man går ned i grottor och dödar monster, och blir lätt lite förvirrade när jag försöker göra distisnktioner och förklara vad jag håller på med. Det här med skådespelande och historieberättande och liknande delar av hobbyn är, i min anekdotiska erfarenhet, inte allmänt kända, och bland flera (men säkert inte de flesta) som spelar DnD är det heller inte något som de tänker på som något centralt i upplevelsen. Inte mer än att man tänker det som en central del i upplevelsen av att spela … jag vill säga Fallout? Jag har dålig koll på dataspel, men det spelas väl ut förstapersonsperspektiv?
Samtidigt är karaktärsgestaltande en helt central del i hur CR spelar rollspel. Så om det är dem som är förebilder för nya rollspelare så borde det vara jätteviktigt.
Jag tror inte det är antingen eller, utan snarare handlar om vem du pratar med. Som det alltid varit.
Jag håller med om din beskrivning att det var så förr. Huruvida det INTE skulle vara så nu vet jag inte.
I min grupp kör vi både-och vill jag påstå. Gestaltande och taktik. Vissa möten bara gestaltar vi och det kan gå långt mellan tärningsslagen. Vissa möten är bara strid. Tycker CR är rätt lik det jag är med om varannan tisdag, fast jag kan bara två dialekter och har mindre hår och mkt mer skägg.Jag tror inte det är antingen eller, utan snarare handlar om vem du pratar med. Som det alltid varit.
Jag tror också att detta är en slags sluten cirkel. I rollspelets tidiga historia var rollfiguren inte något som i första hand skulle gestaltas, utan spelarens intefejs med spelvärlden. Tror att detta med gestaltning slår igenom rejält först med med Dragonlanceifieringen av rollspelen från c 83 och framåt, när rollspel(och definitivt DnD) gick från ”sluskar” som utforskar miljöer till hjältar som deltar i berättelser. Bra spaning!
Personligen är jag rätt säker på att bommen inträffat ändå. Den syns i många andra faktorer - även om inga av dem mäter spelande i sig (vilket är närmast omätbart så de andra faktorerna är vad vi har). Däremot måste det rimligen bidra att världens största varumärke kommer i en version som blir framgångsrik.
Ja, det är det jag tror också. Något eller några spel skulle förr eller senare slå på sociala media och sprida sig ner i åldrarna. Frågan var bara vilket eller vilka. När WotC lanserade ett snyggt, genomtänkt spel med en inkluderande agenda med DnDs varumärke ryggen så föll det sig så att det blev det spelet som slog så stort. En kombination av skicklighet och tur.
Helt riktigt. OSR uppmuntrar inte till rollpersonsinlevelse eller gestaltande. Tvärtom är det sådant som kan komma i vägen för de centrala delarna, utforskande och problemlösning. Därmed inte sagt att alla spelar OSR utan rollpersonsinlevelse eller gestaltning, men när det förekommer är det på spelarnas eget initiativ och inte för att det uppmuntras av spelstilen.
Aldrig haft så mycket inlevelse som när jag lyckats hålla min shitty standard cleric med ett skämt namn vid liv i två kampanjer där 60 andra karaktärer dog som djur. Jag hade fallit till kättande och min bästa vän var odöd för min hand. Men jag drog gränsen vid att deala med en demon och dog i ett försök att göra det rätta. Gruppen gjorde en magisk kappa av min hud.
Vilket väl är lite "full circle", om en utgår från att produktifieringen av fantasi är en grej? Folk spelade som de kände för förr, idag är det mer identitet knuten till spelstilar och spel förväntas ibland vara mycket tydligare med allting.
Du menar att de nya hippa kidsen inte tittar på oss 35+ som nostalgiskt drömmer om hur vi började med hobbyn som sina stora hjältar och förebilder? "Tänk den som kunde få bli som en sån medelålders medelklassfarsa som sitter på kontor i och drömmer om att få vara en hobbit på äventyr igen!"
