Jag är en av två som skrev scenariot och nu börjar det bli lite intressant. Du skriver att du inte hade något att interagera ifrån. Det gör mig lite förbryllad. Det var inga svartvita karaktärer utan de hade tämligen gråskalig bakgrund där deras åsikter och tankar kunde ta stor variation. En sak som var orubblig var dock det drivande: Deras önskan om att återse det de saknade.Haha! En av 'de andra två' var faktiskt jag.
Och du har helt rätt, jag spelade uruselt. Satt och tänkte på det hela tiden men kunde inte komma på något att göra för att förbättra situationen... Du har också helt rätt i att det inte var min typ av äventyr... Jag hittade inget i det att interagera ifrån och det byggde ju mycket på just det... Jag gillade karaktären dock men jag tror den skulle ha funkat bättre i ett längre scenario...
Nej, som jag sa, jag gillade karaktärerna, väldigt mycket till och med. De kan mycket väl vara bland de bästa jag någonsin sett. Jag spelade nörden förresten, kommer inte ihåg namnet. Hur som helst, i den situationen vi befann oss i så tycker inte jag det är läge att börja snacka med de andra om saker man ångrar osv. Man ville hitta Suxie och var inställd på det, då börjar man inte prata om en massa annat. Sedan var det en i gruppen som tog komandot, han som Foggmock tykte var bäst antagligen, och ledde sökandet... Då var det bara att föla på. Ingen av oss började snacka om saker vi gjort i det förflutna eller om våra relationer till de andra i gruppen och till Suxie... Hade någon börjat göra det i en situation det passade så hade kanske proppen släppt och karaktärsspelandet hade börjat funka. Tyvärr var nog det där en av mina allra magraste prestationer som rollspelare på länge, i ett scenario där man borde göra en av sina bästa prestationer. Jaja, jag försöker inte skylla ifrån mig på någon annan eller så, jag kunde ha tagit tag i det hela lika mycket som någon annan.Jag är en av två som skrev scenariot och nu börjar det bli lite intressant. Du skriver att du inte hade något att interagera ifrån. Det gör mig lite förbryllad. Det var inga svartvita karaktärer utan de hade tämligen gråskalig bakgrund där deras åsikter och tankar kunde ta stor variation. En sak som var orubblig var dock det drivande: Deras önskan om att återse det de saknade.
Haha, kanske detÄsch. måste vara skönt för er att veta att ni inte är pretto..
Nej, jag vet. Det var faktiskt dåligt... Men jag visste inte riktigt vad det fanns att säga. Torbjörn, som du tykte var bra, tog ju komandot och pekade på allt som borde göras, hade jag gjort det hade jag också spelat rollen dåligt eftersom min karaktär inte var någon ledargestalt och följde med de andra dit de gick. Och ingen började ju snacka om sina problem eller något, vilket jag inte heller fann tillfälle att göra. Och det var det väl kanske meningen att man skulle göra. Men jag har ingen erfarenhet av sådant här, om man hade det hade man kanske kunnat öpnna upp karaktären mer... Och sätta sig bättre in i rollen.och jag menade inte riktigt att ni var kassa, bara att ni inte sa så mycket.. som iofs är nästan samma sak.
Tack. Jag gjorde verkligen allt jag kunde med scenariot under rådande omständigheter, jag tror säkert nån annan hade kunnat göra det bättre med er som grupp om den personen hade en annan spelledarstil. Ärligt talat visste jag inte hur jag skulle anpassa mig efter gruppen - något jag lyckades med bra mycket bättre med under Västmarksscenariot. Men hey - jag är heller inte pretto.Gillade din spelledar stil förresten...
Ja, det har du helt rätt i, det tänkte inte ens jag på.Hade inte han gjort det så hade garanterat någon annan gjort det...det var ju inte det som var problemet.
Ja, exakt! Det stämmer...Jag fick känslan av att varken han eller någon annan av oss kom in i karaktären riktigt. För det var väl där problemet låg, att vi inte rollgestaltade så mycket?
Ja, om någon hade börjat att rollgestalta så hade nog de andra hängt på. Men det kändes ... obekvämt på något sätt.Min karaktär skulle ju vara glad och positiv typ, och alltid försöka ta i tu med problem på ett bra sätt. Det kändes liksom inte som att jag kunde göra det i den här situationen, men såhär i efterhand tror jag nog att jag borde ha gjort det i alla fall.
Öh. Att driva på handlingen i DUH genom att tillåta rollpersonerna att välja vad de skall göra eller inte göra fungerar ju alldeles utmärkt. Scenerna efter att de kommit till Blodsallén är ju inte ens nödvändiga att köra för att de skall komma till slutscenen. Det som står i kapitlet "Om Shanghai" borde räcka för att en SL skall kunna SL'a spelarinitiativ på ett bra och trovärdigt sätt.Vad-han-nu-hette så tog han trots allt tag i saker och ting, tänk om alla suttit passiva och lagt 'ansvaret' för att saker skulle hända på mig.. tja. det hade blivit _ännu_ tråkigare kan jag lova, för jag minns ett scenario från Sydcon som var rälsbussarnas rälsbuss. INGET utanför den förutbestämda handlingen var beskrivet, utan allt gick i typ 12 scener som var tvungna att lösa av varandra, och det var _jättejobbigt_ att säga 'och sen, när ni går till matsalen' 'kan vi inte få gå nån annanstans?' 'nej, då vet jag inte vad som händer, för det står det inget om i scenariot.'.. att driva på handlingen i DUH på samma sätt hade resulterat i katastrof.
Tror inte man behöver vara så pretto för att inse att a) spelarna pratar knappt samt b) spelar inte sina karaktärer som det är tänkt. Då får man som SL piska dem i rumpan med en morot eller liknande tills de förstår att de måste spela ut sin karaktär för att ha något trevligt att hämta från scenariot. Visst det funkar att inte spela ut sin karaktär i många scenarion, men det beror mer på att scenariot i så fall suger.Jag gjorde verkligen allt jag kunde med scenariot under rådande omständigheter, jag tror säkert nån annan hade kunnat göra det bättre med er som grupp om den personen hade en annan spelledarstil. Ärligt talat visste jag inte hur jag skulle anpassa mig efter gruppen - något jag lyckades med bra mycket bättre med under Västmarksscenariot. Men hey - jag är heller inte pretto.
Mitt knep för att få en lagom svårighetsnivå är att ha ledtrådar som var för sig inte säger något, men när de har några stycken börjar de kunna ana något, och ju fler de har desto enklare blir det. På så sätt blir det lättare att dela ut ledtrådar i lagom takt och det lönar sig för spelarna att sätta sig ner och tänka efter vad de egentligen vet.Jamen herregud! Hur kan man få för sig något sånt? Okej, jag kanske inte ska säga någotting... jag är ju inte världens bästa äventyrs författare heller (sedan så vet jag ju hur svårt det är att komma på lagom svåra ledtrådar till mysteriespel) Men ändå!