Loranga, Masarin och Dartanjang är det nya rollspelet från
LEON RPG, som tidigare gjort sig kända för att skriva spel baserade på licenser som är så obskyra att de borde få betalt av licensinnehavarna för att publicera dem. Det här spelet är uppenbarligen ett undantag, eftersom det är baserat på en licens du antagligen hört talas om, i alla fall om du är ett barn fött på 70-talet. (Det är möjligt att även dagens barn känner till den – det ligger bortom min kunskap och den research jag utförde innan jag började skriva den här recensionen.)
Rollspelet är alltså baserat på en surrealistisk barnbok från 60-talet, skriven av Barbro Lindgren. Den handlar om en arbetsskygg man som klär sig i morgonrock och tevärmare, och bor på en sorts gård tillsammans med sin tjocka son och sin hypokondriske och sinnesförvirrade far. Garaget har blivit en pool med gäddor i, en giraff som äter sängar sover på soptippen och ladan är fylld med tusen tigrar.
Spelet är i första hand avsett för barn, eller för vuxna som vill spela med sina barn. (Men kommer antagligen mest spelas av vuxna som uppskattar att hitta på fåniga saker.) Det erbjuder en rad olika spelformer: med spelledare, med roterande spelledare, utan spelledare, med figurerna från böckerna, eller med figurer spelarna hittar på själva. Det här skulle kunna betyda att spelet inte riktigt vet vad det vill, men alla de olika spelalternativen beskrivs tydligt, med tips på hur de ska genomföras bäst, precis som det ska vara.
Det gör alltså att spela som Loranga, Masarin och Dartanjang (och som Tjyven Gustav, Arga Gubben och Korvgubben, om man skulle vara fler än tre spelare). Om spelarna föredrar det kan de hitta på helt egna figurer. Det finns ett omfattande exempel som handlar om besättningen på en båt där kaptenen (utan besättningens vetskap) är en papegoja, som aldrig visar sig utan bara ger konstiga order över högtalarsystemet, och livbåten är en levande valross. Om man väljer det alternativet bygger man både rollpersonerna och deras omgivning tillsammans. Det finns flera knäppa arketyper att välja på, och bra valmöjligheter som gör dem till excentriska och intressanta personer.
Själva reglerna är “powered by the apocalypse” i ordens lösaste bemärkelse. Det bygger på Wanderhome, som i sin tur bygger på Dream Askew, som bygger på Apocalypse World. Man skulle kunna säga att det knappt finns några regler, utan bara strukturer som ska styra upp berättelsen och ge spelarna tips om vad deras rollpersoner vill göra, men ibland ska man faktiskt slå ett tärningsslag, mer för att se vilken riktning berättelsen tar än för att se om en rollperson lyckas med någonting. Det finns tydliga instruktioner för att starta berättelser. Man turas om att inleda dem genom att beskriva något ens rollperson vill göra eller fått för sig, och sedan ska de andra haka på med egna infall eller frågor. När den uppkomna situationen spelats ut blir det nästa persons tur att inleda en berättelse. Varje sådan berättelse bör vara 15-30 minuter lång, som ett kapitel i en bok. För de som saknar fantasi, eller vars fantasi behöver en spark i baken, finns det flera sidor med förslag. Det ska inte uppstå några speciellt allvarliga konflikter. Rollpersonerna förväntas komma överens och hitta på galenskaper tillsammans.
Problemet med ett sådant här upplägg är att det kräver spelare med god fantasi för att få någon styrfart på berättelsen. Och spelare som har god fantasi kan antagligen spela utan de stöd och de regler som spelet erbjuder. Spelare som saknar fantasi och föredrar en mer färdig berättelse de kan interagera med kommer antagligen få svårt att komma igång. En tillräckligt driven spelledare kan förhoppningsvis få det att fungera ändå. Det finns ett gediget kapitel med tips för spelledaren, speciellt användbart om spelledaren är en vuxen som agerar lekledare för ett antal barn.
Illustrationerna är, på gott och ont, i samma stil som Barbro Lindgrens egna bilder i boken. De ser alltså ut som om en inte speciellt talangfull tecknare har klottrat ner dem med en svart kulspetspenna på baksidan av ett kvitto under ett kort telefonsamtal.
Det är ett intressant spel, som erbjuder en annan typ av spelupplevelse än de flesta rollspel. Förhoppningsvis blir det en framgång försäljningsmässigt, men troligen är barn i den ålder spelet vänder sig till mer intresserade av laserpistoler och drakar än av stolliga gubbar.
Betyg: Fyra röda ugglor i en brevlåda