Ojoj, det här skulle man kunna hålla en hel utläggning om...
Generellt föredrar jag ett mer deistiskt trosperspektiv i de flesta rollspelsvärldar - åtminstone när det gäller sanningen bakom religionerna. Gudar kan mycket väl finnas, men de bör vara så mäktiga väsen att de har lite eller inget att göra med världen, och extremt sällan, om alls, intresserar sig för enskilda människoöden. Gudarna ska vara avlägsna, omänskliga entiteter - mer mänskliga väsen a'la de grekiska gudarna har iofs också en viss charm, men de blir alltid så närvarande i världen, och det tycker jag inte om - platsen som osynliga manipulatörer och konspiratörer i bakgrunden fylls mycket bättre av
drakar,
forntidshärskare, andeväsen, demoner,
ärkevampyrer,
vorloner och annat löst folk. Jag ser helst gudar som avlägsna, allsmäktiga men världsfrånvända skapare, formlösa världssjälar eller mäktiga, andliga väsen som antingen uppstått i en avlägsen forntid eller för att så många dödliga tror på dem. De mänskliga gudarna som spelar schack om en hjältes öde är helt enkelt inte min kakbit - som sagt har jag hellre mer jordnära makter till sådana roller. Men var sak på sin plats - Tolkiens Valar funkar fint i hans värld, just därför att de, sin mänsklighet till trots, inte befattar sig med världens öde av rädsla för att sabba för mycket av ärkegudens (Eru) verk. Så det beror egentligen alldeles på. Det enda genomgående draget är väl alltså att jag inte vill ha gudomliga väsen i någon intrigskapande roll. Ska de ta del i dramat ska det vara som Krille sa - som mystiska uttalare av kryptiska profetior och/eller tysta övervakare av det som sker. Men också den rollen fylles ofta bättre av mer värdsliga väsen.
Jag gillar idén om att människans uppfattning om världen formar världen omkring den - att det egentligen människans egen vilja som är Gud, hon förstår det bara inte. Det tillräckligt många tror på, det finns, och det folk inte tror på faller i glömska och försvinner från världen. En variant av detta är att världens magi sakta dör bort av någon orsak, ofta på grund av den moderna teknikens intågande. Också en cyklisk värld (där den första åldern är en fantastisk tid då andevärldarna och den mänskliga världen är en och samma och att dessa sedan glider ifrån varandra mer och mer, tills allt börjar om med att andevärldarna översvämmar den mänskliga världen) är en variant jag gillar. Samtliga dessa tankar är ganska genomgående i World of Darkness, men i viss mån har jag applicerat dem också på
Eon. Inlägget som här länkas till torde för övrigt, om någon orkar läsa det, säga en hel del om hur jag helst ser på religionens verklighet i fantasyvärldar.
Nog flummat för idag. Hur jag sedan tycker att de troendes uppfattning om religionen i olika världar ska hanteras får bli ämne för en annan utläggning.
- Ymir, eskatologisk deist eller något