Det var väl -05 vi pussades lite på låtsas i Vitulvs kök och brottades lite på låtsas på Vitulvs soffa. Det rörde sig inte om någon romans, om någon trodde det. Vi lattjade och det var väldigt speciellt för mig, för Rising var speciell för alla. Ett par år innan, när "ingen" träffat honom ännu, så tjuvringde vi till honom när vi var på forumsöl - bara för att alla var så nyfikna på hur han var som person. Vi bodde ju i samma stad. Jag tror Rising var lite obekväm med vårt intresse. Han var liksom inte sin forumpersona, mycket mer försynt, lite osäker. Det var nästan lite skönt när han till sist dök upp. Mannen, myten, var mycket mer mänsklig.
Under flera år på forumet var Risings uppmärksamhet väldigt viktig för mig. Det var, som ett par andra beskrivit, speciellt att få någon form av erkännande av just honom. Det fanns nog i bakhuvudet under väldigt mycket jag skrev, att visst vore det ballt om just han gav det tummen upp. Jag pressade mig lite extra. Skrev lite mer som han gjorde, kanske, eller försökte, och ville gärna synas när han hängde i vrållådan.
Vi träffades en handfull gånger. Fram till att jag bytte stad. Sedan ändrades mitt förhållande till forumet också. Erkännande, oavsett från vem, blev lite mindre viktigt. Men idag har många tankar återvänt. Han var min idol då, var som jag ville framstå - rolig, karismatisk, kunnig, mycket annat. När han nämnde vår låtsasbrottning i Vitulvs soffa på forumet så var det värsta kicken för mig. Klart det fick stå i min signatur ett tag.
Det kommer ta lång tid att smälta Risings självmord. Jag lider med honom, med hans familj och med er andra. Det är en spektakulär person som lämnat oss. Vi hade ett tag ett fenomen på forumet när folk berättade om sina "forumitdrömmar". Det är egentligen inte alls konstigt att Rising tycktes vara med i de flesta. Jag vet att jag drömde om honom, och han klev in i fler undermedvetanden än mitt. Märkligt.