Nekromanti Roligaste yrket

[Yheela_UBBT]

En av mina roligaste spelomgångar var när vi spelade Mutant och jag var en protituerad PSI-mutant.
Min SL uppfann då färdigheten Sexologi, för att jag skulle kunna utöva mitt yrke... måste säga att jag hann bli ganska rik.
Har ni några roliga yrken ni spelat, kanske rent av en favorit?

 

[Renfield]

Det beror ju lite på hur du menar med yrken. I vissa rollspel kan det ju vara en helt regelmässig sak, men inte i andra. I till exempel DoD, där yrken ger regeleffekter utöver vanliga val som spelaren gör föredrar jag oftast Krigare eller dylikt. Inte för att få kötta saker, utan för att dom är lätta att variera personlighetsmässigt och fysiskt. Allt från en spirituell kampsportare till en biffig barbar kan ju vara "krigare"..

Annars tror jag det de roligare yrken jag spelat varit vapensmugglare [Robert Sanchez, aka Bobby the Bullet i MC] eller ölbryggare [Ordrum Vredlager, Minotaur i Agone], mest för att det var hyfsat lyckade grupper, med andra rollersoner som kompletterade bra och gav många möjligheter till dialoger. Båda yrkena gav en lite charmig twist också, då det var helt annan stil på själva kampanjerna/äventyren. Vapensmugglaren hamnade i en vendetta mellan Capitolska underrättelsetjänsten och en av Bauhaus mäktigare adelsfamiljer, och ölbryggaren hamnade bland korrupta sekter i underjorden..

 

[Storuggla]

En inbrottstjuv som försöker vara hederlig i WFRP. Jag har fått kneg i en bokaffär (sic!) som rivs av min kroniskt frånvarande farbror. Där sitter jag och hänger dagarna i ända och dricker glödgat vin och äter pajer (det är vinter) tillsammans med min polare Erich, en cutpurse som inte har några planer på att bli hederlig alls. Lägg till en försupen tunnelfighter och mixen är komplett.
Spelledaren försöker desperat få oss att äventyra efter de krokar han lägger ut, men jag och Erichs spelare sitte roch kör ett amatörteaterdrama istället.
SL: "Ja, så ser ni över murkrönet att två stora killar smyger sig mot templet och-"
Erichs spelare: "Hörru Maxi, ska vi inte ta oss en paj? Det skulle väl sitta fint med en paj? Och lite rött?"
Jag: "Jooo... det vore ju gott. Det är ju rysligt kallt. SKa vi gå tillbaka?"
Erichs spelare: "Ja, det gör vi, så plockar vi upp lite paj och rött på vägen. Gottgott."
Sl: "Men... men... men..."

Till saken hör det att ingen av oss kan läsa, så jag har noll koll i en bokaffär att göra. Jag eldar upp böcker för att få det lite varmt i bokhandeln.
Kund: "Har ni Adolphus Magiska Teorier och Kvantgeografi?"
Jag: "Öhh... näää... men vi har den här boken med erotiska kopparstick av bävrar!"

Jag får aldrig något sålt.


Storuggla, the straight and narrow path

 

[Jarl]

Stor i orden...

En ganska simpel grej som kanske inte håller så jättelänge, men ändå brukar vara skoj är att tro att man är bra på sitt yrke samtidigt som man är rätt kass och/eller begränsad. Det brukar automatiskt leda till att rollpersonen försätter sig i underhållande situationer som han eller hon sedan måste ta sig ur. Och andra brukar också uppskatta sådana figurer: vem vill inte se en storskrävlare hamna i sitt eget klister?

Enkel grej, men effektiv.

Annars är det väl en klassiker att vara väldigt specialiserad inom något ovanligt yrke/färdighet som man verkligen brinner för. En botaniker som ser en okänd blomma växa på kullen ovanför orchgrottorna och bara måste undersöka den...

 

[PAX]

Hmm...

I en av våra SF-kampanjer så fick våra rollpersoner erfarenhet av att överleva som gladiatorer i en wrestlingliknande miljö. Jag hade då en kines som tog artistnamnet Peking Punisher. Det var ju en ganska kul tid för våra Rps.

 

[Svarte Faraonen]

Jag föredrar bedragare av olika slag, gärna om dessa har lite kunskap inom olika yrken så att de kan agera med någon form av auktoritet inom sådana områden där de inte kan särskilt mycket. Kvacksalvare, bondfångare, spelare och liknande är optimala, gärna alla på en och samma gång.

 

[Krille]

Groupie

...eller... ja, jag vet inte. Rent regelmässigt så var väl DoD4-rollpersonen Missne egentligen en gycklerska, men i praktiken så var hon väl mer en groupie till riddar Konrad.

 

[Duddmannen]

Trädkramare

Ja, alltså egentligen en rejält misslyckad Lönnmördare (ha, ha, ha). Det var i det fantastiska spelet Palladium där jag spelade en Assassin men aldrig valde några av de färdigheter som skulle motivera just detta namn på yrket - jag kunde inget om fällor eller hur man dyrkar upp lås, kunskapen om gifter sträckte sig inte längre än till att jag hade kass förmåga i matlagning. Det enda som jag var riktigt bra på var - att mima*!

Vid varje förfrågan om huruvida jag kunde hjälpa till med det ena eller det andra slutade det oftast med den nu berömda repliken: "-Nej, men jag kan mima."





*(av någon anledning är det färdigheten Mime som Assassins kan bli allra bäst på, de har det som en av sina yrkesförmågor. Jag vet inte varför.)

 

[w176]

Hantverkare/luffare

Min lilla söta luffarslöjdare Skata är en av de trevligaste karaktärer jag haft i just yrkesväg. Hon lärde mig allt jag behövde kunna om taktiska reträtter någonsin (mindre taktiska reträtter också för den delen hon hade en del sådana).

Yrket var kul, dels genom att jag lyckades tjäna en del pengar och fick bra spel genom det, dels för att det tillät mig tala och befinna mig mer eller mindre överallt. Dels för att det var en så pass svag roll utan minsta lilla at sätta emot fysiskt och inte heller någon form av politiskt makt eller någon som helst person som hade anledning att stå bakom henne eller hjälpa henne. Dels för att alla ville åt hennes huvud.

Svaga roller, och då inte metaspelmässigt svaga (som i alla har någon form av svaghet) utan rent praktiskt roller som är svaga i någon aspekt är kul. Att hela tiden behöva kompensera för något om så det är bimbodumhet, ett ostadigt humör eller att rollen är ganska värdelös är kul och kräver hela tiden intressanta kreativa lösningar för att man skall klara av saker. Utmaningarna blir så många fler socialt som rent pratiska och det älskar jag. Liksom lunkar man bara på och är ganska bra på allt möjligt, fattar allt och råkar aldrig göra något som är opassande för situationen (som att skälla ut ett antal orcer iförd nattlinne) så blir det helt enkelt mindre intressant.

Länge leve inkompetensen!

 

[Yheela_UBBT]

Nu när jag läser era inlägg blir jag lite halvnostalgisk och kommer att tänka på En Annan Rollperson; min halvlängdskvinna som var magiker. Hon kunde knappt lyfta en pinne i självförsvar, så närstrid skulle vart=döden...
Hade aldrig spelat magiker förut, så en av mina formler var Blotheimadans... (De utsatta MÅSTE dansa i 1T4 rundor)
Det visade sig att det var en av de mest användingsbara formlerna! Jag dansade skiten ur många motståndare helt enkelt...

 

[Nightowl]

Solursförsäljare
Hemsökare (som spöke)
Kvävardomptör på cirkus (kvävare var levande giftgasmoln som fanns som monster i det äldsta Mutant)
Kosmisk loser (en SLP från Nephilim - han hade existerat lika länge som den mänskliga civilisationen, och allt han någonsin gjort att gått åt helvete)
Alternativ new-agig psykoterapeut (i Call of Cthulhu, av alla ställen)
Skilsmässoadvokat i Hollywood

Erik

 

[Nightowl]

Roligaste felsägningen

Jag har fått kneg i en bokaffär (sic!) som rivs av min kroniskt frånvarande farbror.

Min fetstilifiering - är det en utdriven process, eller river han den regelbundet och bygger upp den igen, eller är det en eufemism för den sorts affärsverksfilosofi som baseras på "jag hyr väl en inkompetent släkting till"?

Erik

 

[Cybot]

Killer Mimes

...*suckar djupt*

Killer mimes är ju nästan kult (och jag refererar inte till Kult rollspelet heller!).

De har dykt upp i allt ifrån No One Lives Forever 2 (mordiska franska mimare till och med) till den mimande vampyren i Interview with the vampire till reguljära inslag av mordiska mimare i b-skräckisar till mimande lönnmördare i mer än en dektektiv historia.

 

[Organ]

Re: Killer Mimes

Eller varför inte det gamla datorspelet "Blood" där man kunde dräpa mimare i exploderande blodkaskader

/Anders

 

[Marcus J]

Det kanske inte hade så mycket att göra med yrket men min mycket försupne läkare Visar i Eon, född och uppvixen i ett totalitärt samhälle så gav han fan i allt som hände och intresserade sig bara för varifrån nästa ölsedjel skulle komma ifrån var riktigt rolig att spela.

En som jag tror kan bli rolig är Versar Vittfarne. Hans mor dog i perinska frihetskriget framför hans ögon och sen dess har han försökt undfly minnet genom hårt arbete och lika hårt supande. Han jobbar som sjöman eftersom det då är osanolikt att han någonsin kommer få se någon av de platser som kan påminna honom om hans mor.
Andra delen av hans namn är faktiskt ett öknamn, när han mönstrade ombord så var han den allra minst erfarne av alla sjömännen, inräknat skeppspojken, som en ironi så började de kalla honom för vittfarne och det har hängt kvar sen dess.
Jag har inte haft tillfälle att spela honom än men ser framemot det.

Både dessa är som det kanske märkts ifrån eon och till viss del humoristiska, det första eftersom jag har gjort överlägset flest rp till det spelet och det andra eftersom de rollpersonerna tenderar att stanna kvar längst i minnet.

/Marcus som blev sugen på att spela med Versar nu.

 

[Duddmannen]

A Mime is a terrible thing to waste... [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Johan K]

Jag har en vis förkärlek att lira krigare/äventyrare/smed....
Varför ? Jo, av den anledningen att det är enkelt att lira det & jag tycker att det är skoj..

/ Johan K, som har mammabesök...

 

[Hjalle]

Turist i Tillvaron.

 

[Magnus L]

Pilot på X-vinge

...alternativt på stjärnkryssare.

 

[Mekanurg]

Broder Francis, en kinesisk franciskanpräst och sjuksköterska som arbetade i Lhasas slum i en cyberpunkkampanj som utesliutande utspelade sig i Tibets huvudstad, efter det att landet hade kastat av sig det kommunistiska oket. Han var smart och fredlig i en i övrigt rätt så grym kampanj. En udda figur bland slumrävar, cyborger och netrunners.

Ronny, en kortvuxen och fattig man från Okinawa som hade tagit sig till Texas på 1860-talet. Han hade jobbat som fältkock i systatsarmén och efter krigets slut hade han tagit sin kokvagn och dragit västerut tillsammans med en grupp andra äventyrare i en spaghettiwesternkampanj med övernaturliga inslag. Han var mästare på shuriken och tonfa och spöade skiten ur flera arroganta vitingar som inte fattade vem de hade att göra med.