Rollspel handlar inte om berättelser eller berättande

[adrian_of_arcane_lore]

Nu har jag lektion om tre minuter så hinner inte riktigt gå in på det djupare, men när jag syftar på "berättande" är det inte detsamma som att det inte skapar berättelser.

Allt som sker skapar berättelser. Det finns en berättelse att berätta om den här tråden, att jag körde till jobbet i morse kan återges som en berättelse, att spela fotboll skapar berättelser. För att man skall kunna ha en fungerande diskussion om vad rollspel är och gör behöver man nog vara lite mer specifik än så.

 

[Mogger]

Nu har jag lektion om tre minuter så hinner inte riktigt gå in på det djupare, men när jag syftar på "berättande" är det inte detsamma som att det inte skapar berättelser.

Allt som sker skapar berättelser. Det finns en berättelse att berätta om den här tråden, att jag körde till jobbet i morse kan återges som en berättelse, att spela fotboll skapar berättelser. För att man skall kunna ha en fungerande diskussion om vad rollspel är och gör behöver man nog vara lite mer specifik än så.

Det är sant. Och just termen narrativism* i TS är en sådan rätt specifik och hårt definierad typ av berättande som jag själva både har varit med om att skapa och uppleva

*Det är inte "kollaborativt historieberättande"

 

[Sömniga Isaac]

Jag har alltid tänkt att det som sker runt spelbordet är händelser, skeenden och val. Det som händer efteråt, när vi återblickar, är berättelsen.

För mig är problemet med berättelse begreppet att det inom mig på grund av skolgång och liknande blivit väldigt hårt ingjutet att betyda en specifik sak. Att berätta, verbet, sker absolut vid spelbordet, däremot skaver det för mig att säga att rollspel är substantivet berättelse.

Sen vet jag att det här är en extremt snäv definition som jag måste tvinga mig ställa mig utanför. För det finns så otroligt många bra diskussioner här och på andra platser om rollspel som berättelse. Diskussioner som blir bättre om jag tar ansvar för att acceptera definitionen som används i den diskussionen. Saknas dock en tydlig definition så kortsluter min hjärna och jag loggar ut.

 

[Genesis]

*Det är inte "kollaborativt historieberättande"

Och för att komplicera saker ytterligare så är ”kollaborativt historieberättande” definitivt en sak man kan göra i rollspel och som många, inklusive jag själv, finner mycket givande. Men det stämmer att det absolut inte är samma sak som ”narrativism”, som ju som du säger har en snävare teknisk definition.

 

[RasmusL]

Lite mer seriöst kan jag svara på grundfrågan.

Rollspel är inte att berätta historier. Att berätta en historia bygger på att du har en fast och konkret sak du försöker återge, där du vet hur det går från början. Du kanske sluddrar på orden, eller tar lite annorlunda konstpauser den här gången jämfört med förra, men på det stora hela är det samma upplevelse den här gången du berättar sagan om Hans och Greta, och nästa gång du gör det.

Rollspel är att hitta på historier. Oftast tillsammans. Det är något helt annat. För mig passar rollspel bäst i att analysera utifrån olika makt över narrativet. Vem har rätt att hitta på historien? I tradd-spel brukar SL hitta på vad som hänt innan vi sätter oss vid bordet, och sedan får spelarna ta över narrativet och styra så gott de kan genom den historia vi tillsammans hittar på. Ju närmare en rollspelssession är att SL berättar en färdig historia desto tråkigare för spelarna. I alla fall i mitt tycke - då kan jag lika gärna läsa det som en bok.

Det här spelmötet kunde varit ett email är min personliga mardröm vad gäller hur jag vill utöva hobbyn.

Det finns alltid motexempel, så kan inte hålla mig från att lyfta spel som The Journey som är extremt linjärt ner till specifika repliker men ändå hyllas som ett Bra Rollspel inom sin tradition.

 

[Christoffer]

Skulle tvärtom säga att narrativism är oerhört brett och inte alls så specifikt och är det något som gjordes fel förr (här och nästan överallt) så var det att tolka in det som just något väldigt specifikt och tekniskt. Detta är något som jag skulle säga också klickar i med hur det samtalas om detta nuförtiden på Adept Play. Men, det är väl kanske en fråga för en egen tråd.

 

[Rickard]

Min uppfattning av närmast alla såna här diskussioner är att folk snärjer in sig i definitionerna och sen dör på varsin kulle dedikerad till den egna tolkningen. Inte helt sällan för att motsatsen som tycks uppstå landar utanför de egna preferenserna.

Det intressanta (tycker jag) är ju inte om det är berättelser eller ej, narrativism eller ej, utan vad som sker runt spelbordet.

Vad jag tycker är intressant är att ta del av någon annans perspektiv, inte att påpeka att den har fel. Då lär man sig ingenting och definitionskrig är då helt meningslösa.

 

[Genesis]

Generellt kan man väl säga att uttalanden om ”rollspel är X” eller ”rollspel är inte Y” nästan alltid är felaktiga, eftersom rollspel är såpass brett. Det brukar bara bli att någon svarar ”Men jag gör Y och vi har jättekul” och svaret blir ”Okej, men då är det inte rollspel”. No true Scotsman och så vidare.

När man däremot pratar om en eller annan spelstil, då blir det genast vettigare och mer intressant, eftersom man slipper exkludera folk. Jag kan då bara säga att jag har en annan spelstil, och slipper bli utvisad från hobbyn.

 

[Mogger]

Skulle tvärtom säga att narrativism är oerhört brett och inte alls så specifikt och är det något som gjordes fel förr (här och nästan överallt) så var det att tolka in det som just något väldigt specifikt och tekniskt. Detta är något som jag skulle säga också klickar i med hur det samtalas om detta nuförtiden på Adept Play. Men, det är väl kanske en fråga för en egen tråd.

Visst, men det är snävare än rollspel, och har en del kriterier som ska uppfyllas varav en del inte är helt förenliga med andra rätt breda delar av hobbyn.

 

[Leon]

Rollspel är att hitta på historier. Oftast tillsammans.

Rollspel är att hitta på berättelser.

 

[Leon]

Jag har alltid tänkt att det som sker runt spelbordet är händelser, skeenden och val. Det som händer efteråt, när vi återblickar, är berättelsen.

Fast det händer inte. Vi berättar om det. Med stöd av regler.

Spelaren berättar att hans rollperson försöker klättra uppför en vägg, spelledaren slår en tärning och berättar att väggen rasar samman (fummel.. ). Vi ser scenen framför oss i vår fantasi. Sedan berättar vi nästa bit, länkar det till vad andra spelare och spelledaren berättat och skapar, i realtid, en berättelse. Tillsammans, och var och en enskilt i vår egen fantasi.

Anledningen till att det här inte bara är definitionsfäktning (en ädel sport förvisso) är att man annars riskerar hamna i en definition av simulationism som ser det som sker i berättelsen som något självständigt, nästan objektiv, bortom spelarna och spelledaren. Det är det ju inte, även om det kan vara mer eller mindre strukturerat.

Och ja, det innebär att berättande och samberättande täcker hela rollspelsgenren. Att rollspel är en form av berättande. Det tycker jag har värde som definition, det situerar vad rollspel är och hur det förhåller sig till andra kulturformer. Sedan finns andra mer tekniska termer som narrativism och storytelling om man tänker på specifika spelskolor.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Så, nu har jag lite mer tid och inget specifikt jag behöver få gjort den närmsta stunden, så nu kan jag nog ta mig lite mer utrymme att förklara vad i vart fall jag menar med det hela.

Till att börja med, diskussionen i detta fall utgår ifrån påståenden i en ganska dålig youtubevideo, som jag anser (sina stora och tydliga brister till trots) har en del poänger i när det kommer till att betrakta rollspelande som ett sk "berättande medium" (av mig använt i definitionen "medium vars primära uppgift är att förmedla historier", andra berättande medium kan vara exempelvis skönlitteratur, serietidningar eller film). Jag delar inte personens slutsatser (vilket i mångt och mycket är "rollspel måste vara DnD") eller personens grundtes (fokus på berättande är sämre än fokus på annat), men jag håller med personen i den generella argumentationen att rollspelsmediets unika styrkor inte ligger i skapandet av berättelser utan i den direkta interaktiva upplevelsen av deltagande i en händelseutveckling, och den dramatik och det känslomässiga engagemang som skapas i stunden utifrån de unika premisser som rollspelsmediet erbjuder (interaktion, inlevelse, relativt fria val, agens, konsekvens, improvisation mm).

I den kontexten blir ofta "berättelsen" antingen sekundär eller irrelevant, eventuella narrativa tekniker, handlingar eller storys (precis som regler) finns till för att möjliggöra eller stärka den upplevelsen, de är inte målet eller syftet. Precis som att vi inte spelar rollspel för att få använda spelets regler så spelar vi inte rollspel för att berätta en historia, utan dessa är komponenter vi använder oss av för att spela rollspel. En aktivitet som är ett unikt kreativt uttryck i sig som, i min mening på många sätt ligger närmare exempelvis ett barns fantasilek eller utövandet av en lagsport än vad det ligger någonting vi traditionellt förknippar med historieberättande. Metoden vi använder för att utöva denna aktivitet är konversation (som jag nog anser att vi också bör skilja från berättande för att inte hamna i någon sorts "allting är allting annat"-tänk), och vi tar med oss ytterligare saker in i det som ett sätt att understödja flödet och fokuset för det ämne konversationen handlar om.

Nu låter det säkert väldigt skitnödigt, men min poäng är inte att göra någon sorts värdering om vilka aktiviteter som är bra eller dåliga (rollspel för mig är ett beskrivande begrepp på en specifik typ av aktivitet, inte ett värdebegrepp för att avgöra om en aktivitet är "bra" eller "dålig"), utan snarare att jag tror och tycker det är viktigt att man måste förstå mediets styrkor och svagheter för att kunna utveckla det.

Rollspel är ärligt talat fortfarande ett ganska nytt och outforskat medium, som är väldigt känsligt för trender och fortfarande väldigt trevande och utforskande. Jag tror därför det är viktigt att när man talar om och försöker utveckla rollspel lägger större fokus på vad det är som skiljer rollspelsaktiviteten från andra aktiviteter snarare än vad som förenar dem.

 

[Genesis]

Så, nu har jag lite mer tid och inget specifikt jag behöver få gjort den närmsta stunden, så nu kan jag nog ta mig lite mer utrymme att förklara vad i vart fall jag menar med det hela.

Till att börja med, diskussionen i detta fall utgår ifrån påståenden i en ganska dålig youtubevideo, som jag anser (sina stora och tydliga brister till trots) har en del poänger i när det kommer till att betrakta rollspelande som ett sk "berättande medium" (av mig använt i definitionen "medium vars primära uppgift är att förmedla historier", andra berättande medium kan vara exempelvis skönlitteratur, serietidningar eller film). Jag delar inte personens slutsatser (vilket i mångt och mycket är "rollspel måste vara DnD") eller personens grundtes (fokus på berättande är sämre än fokus på annat), men jag håller med personen i den generella argumentationen att rollspelsmediets unika styrkor inte ligger i skapandet av berättelser utan i den direkta interaktiva upplevelsen av deltagande i en händelseutveckling, och den dramatik och det känslomässiga engagemang som skapas i stunden utifrån de unika premisser som rollspelsmediet erbjuder (interaktion, inlevelse, relativt fria val, agens, konsekvens, improvisation mm).

I den kontexten blir ofta "berättelsen" antingen sekundär eller irrelevant, eventuella narrativa tekniker, handlingar eller storys (precis som regler) finns till för att möjliggöra eller stärka den upplevelsen, de är inte målet eller syftet. Precis som att vi inte spelar rollspel för att få använda spelets regler så spelar vi inte rollspel för att berätta en historia, utan dessa är komponenter vi använder oss av för att spela rollspel. En aktivitet som är ett unikt kreativt uttryck i sig som, i min mening på många sätt ligger närmare exempelvis ett barns fantasilek eller utövandet av en lagsport än vad det ligger någonting vi traditionellt förknippar med historieberättande. Metoden vi använder för att utöva denna aktivitet är konversation (som jag nog anser att vi också bör skilja från berättande för att inte hamna i någon sorts "allting är allting annat"-tänk), och vi tar med oss ytterligare saker in i det som ett sätt att understödja flödet och fokuset för det ämne konversationen handlar om.

Nu låter det säkert väldigt skitnödigt, men min poäng är inte att göra någon sorts värdering om vilka aktiviteter som är bra eller dåliga (rollspel för mig är ett beskrivande begrepp på en specifik typ av aktivitet, inte ett värdebegrepp för att avgöra om en aktivitet är "bra" eller "dålig"), utan snarare att jag tror och tycker det är viktigt att man måste förstå mediets styrkor och svagheter för att kunna utveckla det.

Rollspel är ärligt talat fortfarande ett ganska nytt och outforskat medium, som är väldigt känsligt för trender och fortfarande väldigt trevande och utforskande. Jag tror därför det är viktigt att när man talar om och försöker utveckla rollspel lägger större fokus på vad det är som skiljer rollspelsaktiviteten från andra aktiviteter snarare än vad som förenar dem.

Ja, nostalgi, som sagt. Jag är med på att du inte menar något negativt med att säga att vad jag sysslar med inte är rollspel, men det blir ju krångligt för mig att prata om det på forumet om jag inte får kalla det för det, och det blir jobbigt att kategorisera Indierummet på konvent om det inte ska kvala in under ”rollspel”. Alternativt bör jag inte överhuvudtaget diskutera min hobby här på forumet, eftersom detta trots allt är ett rollspelsforum.

Jag ser nog inga egentliga fördelar med att exkludera folk som anser sig spela rollspel från hobbyn.

 

[Genesis]

Sedan finns det ju inget som motsätter ”den direkta interaktiva upplevelsen av deltagande i en händelseutveckling, och den dramatik och det känslomässiga engagemang som skapas i stunden utifrån de unika premisser som rollspelsmediet erbjuder (interaktion, inlevelse, relativt fria val, agens, konsekvens, improvisation mm)” med ett berättelsefokus? Allt det där är jätteviktga saker för mig, och jag spelar 100% med fokus på berättelsen.

 

[Christoffer]

Precis som att vi inte spelar rollspel för att få använda spelets regler så spelar vi inte rollspel för att berätta en historia, utan dessa är komponenter vi använder oss av för att spela rollspel.

Det finns ju flera olika sätt att närma sig spelandet på. Rollspel är inte "en" sak bara utan kan vara rätt spretig aktivitet både kring vad som ger oss glädje och får oss att vara nöjda efter en drös spelade omgångar men också kring vilka regler och vilka tekniker vi använder. Man behöver ju inte heller gilla ett enda sätt att spela på utan kan växla rätt fritt mellan spel i samma eller olika grupper.

Jag spelar ex. rollspel helt klart för att få använda en viss uppsättning regler vid spelbordet, min nyfikenhet på vad ett visst spel kommer innebära för interaktionen mellan oss som spelar är vad som peppar mig att bekanta mig med både nya och gamla spel. Att berätta en historia helt klart i meningen att vara delaktig att skapa den genom val och interaktion, genom nyfikenheten på vad som ska hända och insikten att jag inte kan berätta den själv utan att jag vill sitta ner med just dessa personer och spela just det här spelet för att se hur vår interaktion skapar något som vi berättar tillsammans.

 

[Mogger]

Så, nu har jag lite mer tid och inget specifikt jag behöver få gjort den närmsta stunden, så nu kan jag nog ta mig lite mer utrymme att förklara vad i vart fall jag menar med det hela.

Till att börja med, diskussionen i detta fall utgår ifrån påståenden i en ganska dålig youtubevideo, som jag anser (sina stora och tydliga brister till trots) har en del poänger i när det kommer till att betrakta rollspelande som ett sk "berättande medium" (av mig använt i definitionen "medium vars primära uppgift är att förmedla historier", andra berättande medium kan vara exempelvis skönlitteratur, serietidningar eller film). Jag delar inte personens slutsatser (vilket i mångt och mycket är "rollspel måste vara DnD") eller personens grundtes (fokus på berättande är sämre än fokus på annat), men jag håller med personen i den generella argumentationen att rollspelsmediets unika styrkor inte ligger i skapandet av berättelser utan i den direkta interaktiva upplevelsen av deltagande i en händelseutveckling, och den dramatik och det känslomässiga engagemang som skapas i stunden utifrån de unika premisser som rollspelsmediet erbjuder (interaktion, inlevelse, relativt fria val, agens, konsekvens, improvisation mm).

I den kontexten blir ofta "berättelsen" antingen sekundär eller irrelevant, eventuella narrativa tekniker, handlingar eller storys (precis som regler) finns till för att möjliggöra eller stärka den upplevelsen, de är inte målet eller syftet. Precis som att vi inte spelar rollspel för att få använda spelets regler så spelar vi inte rollspel för att berätta en historia, utan dessa är komponenter vi använder oss av för att spela rollspel. En aktivitet som är ett unikt kreativt uttryck i sig som, i min mening på många sätt ligger närmare exempelvis ett barns fantasilek eller utövandet av en lagsport än vad det ligger någonting vi traditionellt förknippar med historieberättande. Metoden vi använder för att utöva denna aktivitet är konversation (som jag nog anser att vi också bör skilja från berättande för att inte hamna i någon sorts "allting är allting annat"-tänk), och vi tar med oss ytterligare saker in i det som ett sätt att understödja flödet och fokuset för det ämne konversationen handlar om.

Nu låter det säkert väldigt skitnödigt, men min poäng är inte att göra någon sorts värdering om vilka aktiviteter som är bra eller dåliga (rollspel för mig är ett beskrivande begrepp på en specifik typ av aktivitet, inte ett värdebegrepp för att avgöra om en aktivitet är "bra" eller "dålig"), utan snarare att jag tror och tycker det är viktigt att man måste förstå mediets styrkor och svagheter för att kunna utveckla det.

Rollspel är ärligt talat fortfarande ett ganska nytt och outforskat medium, som är väldigt känsligt för trender och fortfarande väldigt trevande och utforskande. Jag tror därför det är viktigt att när man talar om och försöker utveckla rollspel lägger större fokus på vad det är som skiljer rollspelsaktiviteten från andra aktiviteter snarare än vad som förenar dem.

Är du bekant med Primetime Adventures (eller valfritt spel i samma skola), där spelets själva fokus är att skapa en koherent, intressant och givande berättelse/story? Hur skulle du isf sortera in det i resonemanget ovan?

 

[Leon]

Till att börja med, diskussionen i detta fall utgår ifrån påståenden i en ganska dålig youtubevideo, som jag anser (sina stora och tydliga brister till trots) har en del poänger i när det kommer till att betrakta rollspelande som ett sk "berättande medium" (av mig använt i definitionen "medium vars primära uppgift är att förmedla historier", andra berättande medium kan vara exempelvis skönlitteratur, serietidningar eller film). Jag delar inte personens slutsatser (vilket i mångt och mycket är "rollspel måste vara DnD") eller personens grundtes (fokus på berättande är sämre än fokus på annat), men jag håller med personen i den generella argumentationen att rollspelsmediets unika styrkor inte ligger i skapandet av berättelser utan i den direkta interaktiva upplevelsen av deltagande i en händelseutveckling, och den dramatik och det känslomässiga engagemang som skapas i stunden utifrån de unika premisser som rollspelsmediet erbjuder (interaktion, inlevelse, relativt fria val, agens, konsekvens, improvisation mm).

En berättad händelseutveckling.

Jag tror du vill ha ett - eller kanske snarare flera - snävare begrepp för den typ av spel du pratar om.

I den kontexten blir ofta "berättelsen" antingen sekundär eller irrelevant, eventuella narrativa tekniker, handlingar eller storys (precis som regler) finns till för att möjliggöra eller stärka den upplevelsen, de är inte målet eller syftet. Precis som att vi inte spelar rollspel för att få använda spelets regler så spelar vi inte rollspel för att berätta en historia, utan dessa är komponenter vi använder oss av för att spela rollspel. En aktivitet som är ett unikt kreativt uttryck i sig som, i min mening på många sätt ligger närmare exempelvis ett barns fantasilek eller utövandet av en lagsport än vad det ligger någonting vi traditionellt förknippar med historieberättande.

Nu är inte jag barnpsykolog, men som jag förstår det är ett utmärkande steg i barns tidiga utveckling när de börjar med fantasi- eller roll-lekar. Spelar ut olika roller och händelseförlopp, ger dockor och leksaker namn och personlighet och låter dem interagera. Helt enkelt - skapar en berättelse. Minns tydligt när min egen dotter började bygga berättelser. Och det blir ju bara mer och mer - det är vad som lockar med böcker, tidningar och barnprogram - figurerna de kan relatera till, händelseförloppen, konflikterna - helt enkelt berättelsen.

 

[adrian_of_arcane_lore]

och jag spelar 100% med fokus på berättelsen.

Jag är jätteintresserad av vad det är du menar med detta. För att veta om vi håller med varandra eller har olika åsikter så behöver vi ju isåfall veta vad vi bägge menar med "berättelsen".

Är berättelsen i detta fall det färdiga verket, alltså slutresultaten av spelgenomgången?
Utvärderar ni berättelsen i efterhand, går kanske tillbaka och reviderar scener för att göra dem starkare eller passa bättre ihop med dramaturgin, gör val i spelet som ni planerar in konsekvensen för långt senare och sedan för berättelsen åt det hållet osv?
Alltså, det hantverk som exempelvis författare jobbar med när de fokuserar på att skapa en berättelse.

Eller menar du någonting annat?

Jag frågar genuint för att jag är nyfiken, för jag vill inte hamna i argumentation om något baserat på att man egentligen menar väldigt liknande saker men använder olika uttryck för det.

 

[adrian_of_arcane_lore]

En berättad händelseutveckling.

Jag skulle nog vilja hävda att berätta och berättelse har två olika innebörder.

Från mitt tidigare inlägg:

Metoden vi använder för att utöva denna aktivitet är konversation (som jag nog anser att vi också bör skilja från berättande för att inte hamna i någon sorts "allting är allting annat"-tänk)

Jag tror du vill ha ett - eller kanske snarare flera - snävare begrepp för den typ av spel du pratar om.

Ja, det vill jag verkligen.
Tror alla spel och kulturformer som har sprungit ur, är besläktade med eller finns intilliggande rollspel skulle må bättre av, få mer utrymme att utvecklas och stärkas som unika medium och kreativa uttryck om man hade tydligare och mer specifika begrepp att tala om dem på som inte leder till begreppsförvirring eller onödig animositet. Vi förstår och erkänner redan skillnaden mellan brädspel och rollspel, mellan rollspel och lajv, mellan rollspel och improvisationsteater, mellan rollspel och figurspel etc. Att skilja mellan rollspel och journaling games, samberättande spel, friform mm tror jag snarare skulle vara till gagn för dessa spel/kulturformer snarare än något negativt.

Men jag får lite känslan av att folk i den här konversationen är väldigt fästa vid begreppet berättelse som det som ger rollspel någon sorts legitimitet, kulturell verkshöjd, mening eller på något att sätt sådant man förknippar med bra, önskvärda, fina eller statusgivande egenskaper.
Lite som folk ofta (felaktigt) använder begreppet konst, att om något "är konst" så är det bra och värdefullt, är det "inte konst" så är det dåligt och fult. Om rollspel "skapar berättelser" så är det en sund och fin kulturell aktivitet, om de inte gör det (eller inte har det som syfte) så är de på något sätt inte en legitim fritidssysselsättning.

Därför kan begreppet berättelse få lite vilken innebörd som helst, eftersom oavsett vad det betyder så är det ändå det som rollspel definitivt är till för.

Jag har nog här ett lite annat perspektiv: Det att all mänsklig aktivitet skapar berättelser, eftersom det är så människor kommunicerar sina erfarenheter till varandra. Men rollspels styrka som aktivitet inte är de eventuella berättelser som sker som ett resultat av aktiviteten, utan den upplevelse aktiviteten erbjuder deltagarna medans den pågår. Och att mediets styrka ligger i hur effektivt de skapar denna upplevelse, inte i hur bra eller spännande berättelser som kommer ur dem.

 

[Anthrox]

Så, nu har jag lite mer tid och inget specifikt jag behöver få gjort den närmsta stunden, så nu kan jag nog ta mig lite mer utrymme att förklara vad i vart fall jag menar med det hela.

Till att börja med, diskussionen i detta fall utgår ifrån påståenden i en ganska dålig youtubevideo, som jag anser (sina stora och tydliga brister till trots) har en del poänger i när det kommer till att betrakta rollspelande som ett sk "berättande medium" (av mig använt i definitionen "medium vars primära uppgift är att förmedla historier", andra berättande medium kan vara exempelvis skönlitteratur, serietidningar eller film). Jag delar inte personens slutsatser (vilket i mångt och mycket är "rollspel måste vara DnD") eller personens grundtes (fokus på berättande är sämre än fokus på annat), men jag håller med personen i den generella argumentationen att rollspelsmediets unika styrkor inte ligger i skapandet av berättelser utan i den direkta interaktiva upplevelsen av deltagande i en händelseutveckling, och den dramatik och det känslomässiga engagemang som skapas i stunden utifrån de unika premisser som rollspelsmediet erbjuder (interaktion, inlevelse, relativt fria val, agens, konsekvens, improvisation mm).

I den kontexten blir ofta "berättelsen" antingen sekundär eller irrelevant, eventuella narrativa tekniker, handlingar eller storys (precis som regler) finns till för att möjliggöra eller stärka den upplevelsen, de är inte målet eller syftet. Precis som att vi inte spelar rollspel för att få använda spelets regler så spelar vi inte rollspel för att berätta en historia, utan dessa är komponenter vi använder oss av för att spela rollspel. En aktivitet som är ett unikt kreativt uttryck i sig som, i min mening på många sätt ligger närmare exempelvis ett barns fantasilek eller utövandet av en lagsport än vad det ligger någonting vi traditionellt förknippar med historieberättande. Metoden vi använder för att utöva denna aktivitet är konversation (som jag nog anser att vi också bör skilja från berättande för att inte hamna i någon sorts "allting är allting annat"-tänk), och vi tar med oss ytterligare saker in i det som ett sätt att understödja flödet och fokuset för det ämne konversationen handlar om.

Nu låter det säkert väldigt skitnödigt, men min poäng är inte att göra någon sorts värdering om vilka aktiviteter som är bra eller dåliga (rollspel för mig är ett beskrivande begrepp på en specifik typ av aktivitet, inte ett värdebegrepp för att avgöra om en aktivitet är "bra" eller "dålig"), utan snarare att jag tror och tycker det är viktigt att man måste förstå mediets styrkor och svagheter för att kunna utveckla det.

Rollspel är ärligt talat fortfarande ett ganska nytt och outforskat medium, som är väldigt känsligt för trender och fortfarande väldigt trevande och utforskande. Jag tror därför det är viktigt att när man talar om och försöker utveckla rollspel lägger större fokus på vad det är som skiljer rollspelsaktiviteten från andra aktiviteter snarare än vad som förenar dem.

Jag tror du behöver förklara bättre hur du menar, för just nu skriver du i mina ögon "rollspels styrkor ligger inte i skapandet av berättelser, utan i alla delar som används för att skapa berättelser", vilket givetvis är helt nonsens. Jag spelar 100 % rollspel för att skapa berättelser, hur menar du att vi som gör det inte gör det? Vad menar du med "någonting vi traditionellt förknippar med historieberättande"? Jag ser rollspel som en direkt vidareutveckling av barns fantasilek, på vilket sätt är barns fantasilek inte historieberättande? Det känns som att du har en extremt förutfattad bild över vad historieberättande är, som inte alls passar in i min bild av vad det är, och då är det svårt att läsa dina ord eftersom det mesta framstår som nonsens. Det låter någonstans i dina ord som att du ser på berättande som något som bara kan ske efter att ett verk har skapats, som alltid måste gå i en specifik riktning och som alltid har vissa beståndsdelar som det måste bestå av, och det är det jag har svårt att koppla eftersom det inte alls är så i min värld.