Rising
Vila i frid
Litet steg från Cybots huvudtes...
Alltså, Krille, nu känns det ju konstigt att du och Cybot dividerat så mycket. Era åsikter är ju inte direkt på milslångt avstånd från varandra...
I en raggningssituation (som ju inte kräver några större förkunskaper än ett par väl inövade öppningsrepliker) så låter du den ekvilibristiska spelaren tala sig till sin fördel, medans den stammande blyga nörden får använda tärningarna.
Resultatet blir att båda kan lyckas med raggningen, och på så vis utmärka sig som riktiga casanovor. Illusionen fungerar, alla är glada.
I fältherresituationen (som kräver förkunskaper; såsom taktiskt kunnande och strategisk terminologi) vill Cybot att hans spelare skall kunna låta som taktiker. Precis som den läkare du hänvisade till innan, även om han tog det lugnt med de medecinska termerna. Inget krav på att spelaren skulle vara ett fullfjädrat proffs, bara så att han kan upprätthålla illusionen. De eventuella brister som finns i hans taktiska planering kan sedan upphävas med lyckade tärningsslag.
Alltså; båda arbetar för illusionens skull. Cybots sätt att tänka är bra. Jag tycker iaf att det känns dumt när en spelare säger uppenbart korkade saker och måste få hjälp av spelledaren för att få sin rollgestaltning att bli trovärdig:
"Undan, jag är mästerdoktorn! Så, patienterna har huvudvärk, va? Okej, då hänger vi upp dem i benen och borrar hål i ögongloberna för att utjämna trycket i skallen, dåskavise... aha, jag slog en tvåa!" SL: "suck, folket stirrar och gapar, men din märkvärdiga ordination har visat sig vara framgångsrik. Ambassadören skakar lyckligt hand med dig och berömmer dina medecinkunskaper..."
Ditt snack om att det viktiga är ATT det händer och inte HUR det händer, det undrar jag om du verkligen tänkt igenom ordentligt. Att spelarna bara går in i ett rum och ropar "finna dolda ting!" är nämligen inte ens hälften så roligt som att höra dem BERÄTTA vad de gör. Lixom; "okej, jag drar ut byrålådan, sticker in handen i byrån och känner längs alla kanter.", "Ja, och jag knackar i parkettgolvet. Låter det ihåligt?", "Under tiden vänder jag på tavlorna och skär försiktigt upp baksidorna och.." osv.
Dessutom: Enligt din devis så skulle ju det optimala rollspelet gå till så här; "Okej, vill ni spela Nekropolis, grabbar? Okej, då ska vi bara mata in era rollformulär i datorn här... då ska vi se... -PLING!- Ah, här står det att ni klarade det! Bravo! Alla utom du, Jonas, du blev skjuten i ryggen av den där hunden i gränsstugan. Så, vad vill ni spela nurå, grabbar?"
"HUR" är hundra gånger viktigare än "ATT", alltid.
/Rising
Alltså, Krille, nu känns det ju konstigt att du och Cybot dividerat så mycket. Era åsikter är ju inte direkt på milslångt avstånd från varandra...
I en raggningssituation (som ju inte kräver några större förkunskaper än ett par väl inövade öppningsrepliker) så låter du den ekvilibristiska spelaren tala sig till sin fördel, medans den stammande blyga nörden får använda tärningarna.
Resultatet blir att båda kan lyckas med raggningen, och på så vis utmärka sig som riktiga casanovor. Illusionen fungerar, alla är glada.
I fältherresituationen (som kräver förkunskaper; såsom taktiskt kunnande och strategisk terminologi) vill Cybot att hans spelare skall kunna låta som taktiker. Precis som den läkare du hänvisade till innan, även om han tog det lugnt med de medecinska termerna. Inget krav på att spelaren skulle vara ett fullfjädrat proffs, bara så att han kan upprätthålla illusionen. De eventuella brister som finns i hans taktiska planering kan sedan upphävas med lyckade tärningsslag.
Alltså; båda arbetar för illusionens skull. Cybots sätt att tänka är bra. Jag tycker iaf att det känns dumt när en spelare säger uppenbart korkade saker och måste få hjälp av spelledaren för att få sin rollgestaltning att bli trovärdig:
"Undan, jag är mästerdoktorn! Så, patienterna har huvudvärk, va? Okej, då hänger vi upp dem i benen och borrar hål i ögongloberna för att utjämna trycket i skallen, dåskavise... aha, jag slog en tvåa!" SL: "suck, folket stirrar och gapar, men din märkvärdiga ordination har visat sig vara framgångsrik. Ambassadören skakar lyckligt hand med dig och berömmer dina medecinkunskaper..."
Ditt snack om att det viktiga är ATT det händer och inte HUR det händer, det undrar jag om du verkligen tänkt igenom ordentligt. Att spelarna bara går in i ett rum och ropar "finna dolda ting!" är nämligen inte ens hälften så roligt som att höra dem BERÄTTA vad de gör. Lixom; "okej, jag drar ut byrålådan, sticker in handen i byrån och känner längs alla kanter.", "Ja, och jag knackar i parkettgolvet. Låter det ihåligt?", "Under tiden vänder jag på tavlorna och skär försiktigt upp baksidorna och.." osv.
Dessutom: Enligt din devis så skulle ju det optimala rollspelet gå till så här; "Okej, vill ni spela Nekropolis, grabbar? Okej, då ska vi bara mata in era rollformulär i datorn här... då ska vi se... -PLING!- Ah, här står det att ni klarade det! Bravo! Alla utom du, Jonas, du blev skjuten i ryggen av den där hunden i gränsstugan. Så, vad vill ni spela nurå, grabbar?"
"HUR" är hundra gånger viktigare än "ATT", alltid.
/Rising