Nekromanti rollspel, kvinnor och förhållanden

[Rising]

Litet steg från Cybots huvudtes...

Alltså, Krille, nu känns det ju konstigt att du och Cybot dividerat så mycket. Era åsikter är ju inte direkt på milslångt avstånd från varandra...

I en raggningssituation (som ju inte kräver några större förkunskaper än ett par väl inövade öppningsrepliker) så låter du den ekvilibristiska spelaren tala sig till sin fördel, medans den stammande blyga nörden får använda tärningarna.

Resultatet blir att båda kan lyckas med raggningen, och på så vis utmärka sig som riktiga casanovor. Illusionen fungerar, alla är glada.

I fältherresituationen (som kräver förkunskaper; såsom taktiskt kunnande och strategisk terminologi) vill Cybot att hans spelare skall kunna låta som taktiker. Precis som den läkare du hänvisade till innan, även om han tog det lugnt med de medecinska termerna. Inget krav på att spelaren skulle vara ett fullfjädrat proffs, bara så att han kan upprätthålla illusionen. De eventuella brister som finns i hans taktiska planering kan sedan upphävas med lyckade tärningsslag.

Alltså; båda arbetar för illusionens skull. Cybots sätt att tänka är bra. Jag tycker iaf att det känns dumt när en spelare säger uppenbart korkade saker och måste få hjälp av spelledaren för att få sin rollgestaltning att bli trovärdig:

"Undan, jag är mästerdoktorn! Så, patienterna har huvudvärk, va? Okej, då hänger vi upp dem i benen och borrar hål i ögongloberna för att utjämna trycket i skallen, dåskavise... aha, jag slog en tvåa!" SL: "suck, folket stirrar och gapar, men din märkvärdiga ordination har visat sig vara framgångsrik. Ambassadören skakar lyckligt hand med dig och berömmer dina medecinkunskaper..."

Ditt snack om att det viktiga är ATT det händer och inte HUR det händer, det undrar jag om du verkligen tänkt igenom ordentligt. Att spelarna bara går in i ett rum och ropar "finna dolda ting!" är nämligen inte ens hälften så roligt som att höra dem BERÄTTA vad de gör. Lixom; "okej, jag drar ut byrålådan, sticker in handen i byrån och känner längs alla kanter.", "Ja, och jag knackar i parkettgolvet. Låter det ihåligt?", "Under tiden vänder jag på tavlorna och skär försiktigt upp baksidorna och.." osv.

Dessutom: Enligt din devis så skulle ju det optimala rollspelet gå till så här; "Okej, vill ni spela Nekropolis, grabbar? Okej, då ska vi bara mata in era rollformulär i datorn här... då ska vi se... -PLING!- Ah, här står det att ni klarade det! Bravo! Alla utom du, Jonas, du blev skjuten i ryggen av den där hunden i gränsstugan. Så, vad vill ni spela nurå, grabbar?"

"HUR" är hundra gånger viktigare än "ATT", alltid.

/Rising

 

[Rising]

Kan man inte ha dramatologiska krav på spelarna?

Alltså, du verkar ha många anekdoter då du ställt spelledare mot väggen med dina förkunskaper och krångliga frågor. Minns dina sura angrepp på vampirespelaren som hade andra åsikter om skada för spårljus (var det så?), texempel.

Jag tycker att på samma sätt som en spelledare måste knyta samman spelupplevelsen så att den blir rolig och fungerande, så måste faktiskt också spelarna själva göra sitt till.

Om du nu hade så mycket erfarenhet om astronomi (vilket jag inte för ett ögonblick betvivlar, du är ju som en ren skattkista av de mest fantastiska kunskaper; isländska folksagor, skräckreaktioner, producentansvar osv.) så skulle du ha låtit lagom smart för att få handlingen att löpa framåt i bra riktning. Hade du hittat någon felaktighet på stjärnkartorna -fråga spelledaren om de är avsiktliga missar, och om de inte är det -låtsas ignorera dem för stämningens skull, osv.

Själv har jag många gånger fått tidningar eller brev skickade till mig som handouts i historiska spel och reagerat på att teckensnitten som används i papperna inte var uppfunna på tiden som spelet utspelar sig i, men att då klaga på spelledaren skulle inte vara särskilt smart. När jag läst ett urgammalt pergament som är skrivet med tyska "a:n" -men som spelledarpersonen säger är skrivna av engelska munkar kan jag skicka en privat lapp till spelledaren och fråga om jag är på rätt spår eller bör agera ovetandes. Att då protestera "aha, det här har INTE skrivits här på klostret!" är bara dumt, och ett taskigt sätt att förstöra spelledarens äventyr.

Några av de bästa spelarna jag spelat med har ofta hittat någon logisk lucka i mina äventyr, men när de förstått att de är ute på "fel" spår, så har de kunnat använda sina kunskaper för att föra äventyret tillbaka på rätt köl igen. En kille jag spelade med kunde en hel del rättsmedecin och förstod att jag inte kunde det minsta. Han frågade hela tiden undersökningsfrågor "är huden blånad?" "finns det maskar i såret?" "vilken sorts brännskador var det på huvudet?" osv, men nämnde hela tiden vilken sorts information han kunde få ut av det. "för att se om kroppen dumpats direkt i floden eller kastats i efter en längre tidsperiod", eller "för att se om han kunnat göra motstånd" osv, och då var det ju enkelt för mig att agera bollplank och förse honom med adekvat information.

Spelare som bara hemlighåller deras intentioner och blandar ihop olika kemikalier, texempel, och tar för givet att jag förstår precis vad slutresultatet blir, de är keffa spelare.

Så om alla bara spelar MED äventyret, så tjänar spel defenitivt på att "ageras fram" och inte bara "slumpas fram" genom ansiktslösa matematiska kalkyler.

/Rising

 

[Insignia]

Re: Nu gled vi av ämnet [börjar nytt ämne]

"Modesty Blaise eller Lara Croft. De är inte kvinnor - de ÄR män, de bara ser ut som brudar."

Hur menar du då? De är inte stereotypa kvinnor, alltså kan de inte vara kvinnor alls? I nästa mening är du emot stereotyper, så jag förstår inte riktigt hur du tänker...

 

[Krille]

Re: Litet steg från Cybots huvudtes...

"Lixom; "okej, jag drar ut byrålådan, sticker in handen i byrån och känner längs alla kanter.", "Ja, och jag knackar i parkettgolvet. Låter det ihåligt?", "Under tiden vänder jag på tavlorna och skär försiktigt upp baksidorna och.." osv."

Zzzzzz...

Ursäkta mig, men det här finner jag vara fullkomligt skittrist. Det är på nivån huruvida rollpersonen drar upp gylfen med höger eller vänster hand, eller vilken socka han tar på sig först. Oftast stoppar jag in sådana här situationer i samma kategori som den stammande raggaren eller den okunnige läkaren, fast av andra skäl: istället för att använda tärningsslaget pga oförmåga eller okunskap så gör jag det av ointresse.

Orsaken är snorsimpel: spelet har just gått in i meta. Det gäller nu för spelaren att överlista spelledaren och tänka igenom alla gömställen i rummet som han beskrivit och/eller hintat om.

Den enda gången som jag har upplevt en sådan situation som direkt kul (utöver mina koboldiga år före 1985) var i Warhammer Fantasy Roleplay, och det berodde inte på letandet:

"Rummet är hyfsat stort, med ett skrivbord, en stor himmelssäng, en eldplats och en stor död vit björn utan innehåll på golvet."
"Åkej, jag vänder upp och ner på stället."
"Ja, men hur då?"
"Efter alla konstens regler. Är något helt har jag inte tittat där."
"Men hur?"
"Bit för bit! Börja i ena änden, ta i sär allting, sluta i andra änden! Är det så förbaskat svårt?"
"Men HUR!!?"
Vid det här laget var spelaren så förgjordat irriterad så han höll på att nita spelledaren. Spelaren fräste helt enkelt: "Jag kollar om det finns en låda med hemliga papper under sängen!!!"
Spelledaren såg skitförvånad ut. "Eh... ja, det gör det."
Spelaren såg ännu mer förvånad ut. "Eh... jaha, så bra då."

Ovanstående situation var så jefla kul för att den var så osannolik (det var ett köpeäventyr, och mycket riktigt stod det i äventyret att det fanns just en låda med just hemliga papper just under sängen).

"Dessutom: Enligt din devis så skulle ju det optimala rollspelet gå till så här; "Okej, vill ni spela Nekropolis, grabbar? Okej, då ska vi bara mata in era rollformulär i datorn här... då ska vi se... -PLING!- Ah, här står det att ni klarade det! Bravo! Alla utom du, Jonas, du blev skjuten i ryggen av den där hunden i gränsstugan. Så, vad vill ni spela nurå, grabbar?""

Är du dum, eller kommer du från Väring? <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

 

[Krille]

Re: Kan man inte ha dramatologiska krav på spelarna?

"Alltså, du verkar ha många anekdoter då du ställt spelledare mot väggen med dina förkunskaper och krångliga frågor. Minns dina sura angrepp på vampirespelaren som hade andra åsikter om skada för spårljus (var det så?), texempel."

Där var det mest det faktum att spelledaren helt uppenbart inte ville att vi stackars korkade spelare skulle sabba hans äventyr genom att ha ihjäl vårt favvo-hatobjekt när vi hade chansen, utan snarare ville att hatobjektet skulle hälsa hem på ett enligt spelledaren Dramatiskt Häftigt Sätt. Det märktes extra tydligt när vare sig spårljus eller skogsbrand ville bita på den jäveln.

Vad som hade ihjäl hatobjektet var ett spelledarstyrt atomvapen. Visst. Skithäftig effekt. Kunde inte spelledaren skrivit en novell och mejlat ut istället, så hade vi sluppit att slösa bort tiden på att sitta där?

"Om du nu hade så mycket erfarenhet om astronomi (vilket jag inte för ett ögonblick betvivlar, du är ju som en ren skattkista av de mest fantastiska kunskaper; isländska folksagor, skräckreaktioner, producentansvar osv.) så skulle du ha låtit lagom smart för att få handlingen att löpa framåt i bra riktning. Hade du hittat någon felaktighet på stjärnkartorna -fråga spelledaren om de är avsiktliga missar, och om de inte är det -låtsas ignorera dem för stämningens skull, osv."

Vilket var ungefär vad jag försökte göra: dels finna vad typen studerade på stjärnhimlen genom att titta på de fotografiska plåtarna och därigenom lokalisera 1) vilken del av himlen han tittade på, samt 2) om det var något särskilt av intresse där. Det fick jag - det fanns en liten svart prick (det var negativa plåtar) som han följde över himlen. Detta förklarades tydligt för spelledaren: "Vilken del av himlen tittar han på?" - "Finns det något intressant eller avvikande där?" ("Har det något med Elder Gods att göra" hade nog varit lite förmätet att fråga... <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>)

Väl där kunde det vara värt att ta reda på banan för att få en uppfattning om vad det var som rörde på sig. "Så hur rör den sig? Kan jag beräkna banan utefter det?" - "Nä, jag vill bara veta varifrån den kom och när den gav sig av, vart den är på väg och när den kommer dit." - "Eh... vi kör på Astronomy istället, va?"

Såvisst, hade spelledaren kunnat agera bollplank så hade han väl gjort det - syftet var trots allt att vi skulle finna något som rörde sig på himlavalvet mot Jorden, att det var på väg mot Jorden och när det skulle vara framme, så att vi fick lite panik över att något hemskt var på väg.

 

[Eksem]

Re: Sunkigt?

Exakt, det låter inte sunkigt när du säger det.

 

[Rickard]

Re: Kan man inte ha dramatologiska krav på spelarna?

Instämmer.. *petar därmed undan diskussionen eftersom båda parter menar ungefär samma sak men spelar på olika sätt. Svarar istället på:*

"Men givetvis kan killar spela tjejer, det råder det ingen tvekan om."
Jag blev skitglad när en kompis flickvän ville vara med och spela. Tänk.. Äntligen får jag se hur en tjej spelar.. Nu har jag något att studera så att jag kan spela min kvinna i SW bättre.. Också gör hon en manlig RP!

/[color:448800]Han</font color=448800> som, som vanlig, kommer in i diskussionen när alla andra har packat ner sina saker och är på väg därifrån

 

[Eliara]

Precis vad jag försökt med här...

... och precis vad jag misslyckats med. De flesta har nog fattat att jag är kille. /images/icons/sad.gif

 

[Rosen]

Re: Precis vad jag försökt med här...

De flesta har nog fattat att jag är kille.

Jag fattade aldrig att du försökte; det verkade rätt uppenbart att du hade uppkallat dig efter nån gammal rollperson.

--
Åke

 

[Insignia]

Det hade jag ingen aning om

Men jag brukar å andra sidan aldrig förutsätta att folk har andra kön än de utger sig för att ha. Har liksom ingen betydelse för någonting.

 

[Vindhand]

usch.

Ska man gestalta en kvinna blir det bara tröttsamt om man spelar henne som en "man i kvinnokostym" typ Modesty Blaise eller Lara Croft. De är inte kvinnor - de ÄR män, de bara ser ut som brudar. Jag kräver inte full kunskap av mina spelare, men ett visst mått av engagemang vill jag se, och då går alla platta, ytliga enkelspåriga stereotyper bort.

Att alla flickor skulle bete sig på ett visst sätt (t.ex. inte som LC eller MB) är ju i högsta grad en platt, ytlig och enkelspårig stereotyp. Folk är individer. Att den individ spelaren väljer att gestalta inte råkar uppfylla dina förväntningar på hur flickor ska bete sig innebär inte att spelaren misslyckats på något vis... sannolikt har ni bara inkompatibel kvinnosyn...

Som kuriosa kan ju nämnas att flera av mina kvinnliga rollspelskamrater skulle gilla att spela en karaktär som t.ex Lara Croft. De skulle nog bli sura om man försökte förklara för dem att de inte fattat hur flickor tänker eller något liknande

Jag ogillar hela denna tråd.

 

[Legioth]

Re: Heaven can wait

"Då är det nog bättre att tala med spelarna i enrum och berätta lungt och fint att han kanske skulle spela en annan roll"

Jag har för mig att rollspel är till för att ha roligt, och jag tror inte att det är så värst roigt att tvingas göra en ny rollperson bara för att man inte kan det som ens rollperson kan. Vi är inte alla födda charmörer, det är därför det finns färdigheter för det.

Men om spelaren vill spela att han charmar någon annan, då får han göra det i spelet. En intressant spelad raggning är ungerfär lika rolig som en ointressant spelad raggning är tråkig.

Huvudidén med rollspel är åtminstone enligt mig att man på ett roligt sätt skall få vara någon som man egentligen är, och om jag t.ex. inte är en storcharmör så kan det vara roligt för mig att få uppleva känslan att flickorna vill ha en, fastän de blivit intresserade av mig tackvare ett tärningsslag. Då är det mera upp till spelledaren att se till att jag har har roligt med flickorna (nu talar jag om IRL, inte vad jag sysslar med för roliga saker i spelet).

 

[Tokugawa Ieyasu]

Män i Teaterbranschen

Inte bara under medeltiden. I Antiken var ju alla skådespelare män. Samma sak är ju också med de Japanska Kabukiskådespelarna under 1600-talet.

 

[Eliara]

Jo, men...

...jag trodde inte så många spelade rollpersoner av motsatta könet, så jag trodde ni trodde att jag trodde at jag var tjej, typ. /images/icons/grin.gif

 

[(vulg)]

Re: Män i Teaterbranschen

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

Samma sak är ju också med de Japanska Kabukiskådespelarna under 1600-talet.


<hr></blockquote>

Så är det väll fortfarande då man fortfarande spelar Kabuki i dessa jämlika dagar.

 

[Rising]

Kort svar 2

Well, man kan inte karatesparka med högklackade skor texempel (som modesty blaise) eller springa omkring och hoppa som Lara Croft med tuttar av den kalibern. De är ganska vidriga nidbilder av kvinnor i mina ögon, men okej, jag kan gå med på att jag därmed blir ett lätt mål för förolämpningar i stil med "toffel-feminist" och "vänster-fjolla", men då jag tar sådant nonsens som komplimanger, behöver du inte spilla din tid med att kasta sådana över mig.

Modesty och fröken Croft ÄR stereotypa kvinnoroller, dessvärre, lika tramsiga som "skräckfilmsvåpet" eller "den blonda bimbon". Jag gillar dem inte.

/Rising

 

[Rising]

Kort svar 1

Att alla flickor skulle bete sig på ett visst sätt (t.ex. inte som LC eller MB) är ju i högsta grad en platt, ytlig och enkelspårig stereotyp.

Så kan man ju inte resonera! Bara för att man kräver att rollpersonerna INTE ska vara på ett sätt så har man ju inte gjort dem till platta stereotyper. Jag kan ju texempel kräva att alla dvärgar i DoD inte ska vara som dvärgarna i "Snövit och de sju dvärgarna" -betyder det att alla mina spelare tvingas spela med stereotypa dvärgar?!?!?!?!

Helkonstigt argument, i mina öron. I ett absurbt rollspel (som Hôl) skulle jag kanske gå med på idiotiska kvinnoroller som LC och MB, men i mer realistiska sådana (och mindre kvinnofientliga) har de minsann inget att göra. I min mening, iaf.

/Rising

 

[Krille]

Re: Kort svar 2

"Modesty och fröken Croft ÄR stereotypa kvinnoroller, dessvärre"

Självklart är de stereotypa kvinnoroller, eftersom de är individer, inte modeller för en viss kategori roller, och eftersom du tydligen inte har brytt dig om att kontrollera något annat än deras ytliga attributter (de där två utväxterna framtill). För sjutton, till och med Agatha Christie blir stereotyp om man reducerar henne till "gammal tant som skriver deckare".

 

[Rising]

Erm, parodi?

Jag har nog aldrig varit mer oense med dig än nu. En spelare som säger "Åkej, jag vänder upp och ner på stället." gör PRECIS samma sak som en som säger "jag dödar fienden. Fråga mig inte mer om jag kommer slå eller parera eller sån skit. Jag gör allt jag kan för att döda honom. Okej? Bra, här har du mitt rollformulär, jag spelar ett parti Magic så länge."

Och det är förstås INTE samma sak som frågan om huruvida man drar upp gylfen med vänster eller höger hand, för genomsöka rum kan man göra på hundra olika sätt, varpå man också får flera intressanta nya utgångar av äventyret. Har man demolerat rummet, eller har spelarna lämnat det i samma skick som de kom in? Har de bara tittat med blotta ögat, eller använder de mer sofistikerade metoder (uv-ljus, knarkhund m.m), vad börjar de med? Vad gör de härnäst? Jag blir iaf som spelare ganska sur om min spelledare säger: "Tja, nej, det verkar inte finnas något dolt i rummet. Nå, ni har brutit upp hela golvet och slagit sönder alla möbler då ni plötsligt hör hur grevens bil kör upp längs uppfarten, vad ska ni göra?"

Du kanske tycker strid är det enda riktigt intressanta i rollspel, och väljer att snabbspola genom alla "oviktiga detaljer" som detektivarbete och liknande. Jag är av annan åsikt. Jag inser nämligen hur enormt tillfredsställande det är att agera med sin rollperson, och inte bara slå tärningar med den. Då de flesta av våra diskussioner verkar ha kretsat kring din ovilja att gestalta rollpersoner (och ja, bara genom att välja hur man ska undersöka ett rum kan man hitta ett tydligt karaktärsdrag hos sin rollperson (den ivrige slår saker samman, den metodiske undersöker enskilda objekt enligt konstens alla regler, osv)) utan föredra att använda rollpersonen som en fantasifull pyjamas med en massa förmågor och oförmågor som endast kommer till sin rätt när det vankas tärningsslag.

Vi har aldrig kommit fram till något förr, lär inte göra det nu. Nöjer mig med att högljutt oja mig över vilka fantastiska spelsituationer du gått miste om genom åren.

/Rising

 

[Rising]

Re: Kan man inte ha dramatologiska krav på spelarna?

Ärs, jag hade velat gnälla på dig för att du spelat dåligt, men nu när jag vet mer måste jag säga att du skötte dig exemplariskt. Och blä, det där vampire-äventyret var ju helt sugigt. Förstår varför du hatar obligatoriska händelser så mycket. Vilken unken spelledare! Nå, med det perspektivet förstår jag bättre en del kritik du kommit med i dina inlägg. Riktigt så illa hanterar inte jag sådana spelmoment.

Så, äh, jag kommer ihåg att jag kallade dig för "dålig spelare" i samband med den där vampyr-historien. Det måste jag ta tillbaka nu. Du borde ju fått någon form av pris för att du överhuvudtaget spelade färdigt äventyret. Nå, ärs, hatar när jag måste be om ursäkt och om förlåtelse, men tiden är sannerligen inne för det nu. Nästa gång ska jag göra mig införstådd med alla detaljer INNAN jag gnäller på dig. (Men det kommer säkert finnas tid för gnäll då med) ;^D

Well, jag håller med dig om det här, alltså.

/Rising