Varför motsätter sig förberedelser något annat? Spontant tycker jag om förberedelser som tusan, jag gillar att koka ihop en soppa och skapa en backstory med platser, personer och intriger. Att improvisera (som jag föredrar att bara kalla spela) behöver inte handla om att komma på en ball story i stundens hetta, det handlar bara om att spela karaktärer så självklart att vem som helst som kände dem skulle gjort precis samma sak. Och, inledningsvis är det antagligen bara du som känner dem, eftersom det är du som gjort backstory, skapat karaktärerna och deras drivkrafter osv. Om spelarna har passionerade karaktärer som vill något och dina SLPs har agendor och vill något, så kommer en story komma ur det hela av sig självt. Du behöver inte ens som spelledare ha massa förberedde skeenden om du inte vill, ge spelarna de scener de frågar efter (dvs, klipp till hotellet om någon säger "Jag går till hotellet) eller bryt in med något eget när du har en SLP som faktiskt vill hindra dem/göra något innan den begärda scenen (dvs "Innan du kommer till hotellet stoppas du av två..."). Allt det här har varit en befrielse för mig, att inte längre känna att jag som spelledare har en uppgift att berätta en historia, min uppgift är bara att spela karaktärer och klippa från scen till scen. Att vara spelledare är då tämligen likt att vara spelare. Rätt skönt faktiskt.
Och, bara för att lägga på en brasklapp, vad jag säger är inte "Åh kom igen spela så som jag tycker är ballt" utan att jag skriver det ovan är för att det låter som att det är vad du egentligen vill men du har föreställningar som hindrar dig från att göra det (som att du inte kan förbereda dig, som att du måste improvisera, som att spelarna måste ta hänsyn till hela berättelsen, som att de måste ha ett metaperspektiv på saker och ting, osv). Jag kan helt ha tolkat dig fel, och ber då om ursäkt kring att jag försökt pracka på dig något du inte vill ha.
Varför innebär "följ din rollperson och var sann till den" att du måste känna till andras hemlisar? Det innebär bara att du ska vara sann mot din egen karaktär.
Vad är det du vill åstadkomma med ett metaperspektiv? Jag vet inte ens om jag finner det nödvändigt i fallet Night's Dawn. Varför inte bara låta det kretsa kring karaktärerna och låta spelledaren sköta det stora? Spelledaren kan till och med ha regler för det stora som osynligt styr situationen i spel, en guide till hans spelledande liksom, men för spelarna behöver vi aldrig bryta actor stance för att gå till ett metplan utan de kan ständigt utgå från att "vara sina karaktärer".
Åter igen ber jag om ursäkt om det verkar som jag försöker pracka på dig en Story Now!-agenda här, till stor del handlar det som sagt om att jag inte riktigt greppar vad det är du försöker nå, vad du vill få ut, av det hela men tycker mig skönja att det är just något sådant du talar om.