Rollspel.nu diskuterar "Player skill"!

[Svarte Faraonen]

Cool lösning!

Sedan antar jag att du och @Genesis applicerar det här problemet på friare former av rollspel, vilket är himla intressant, men kanske lite över huvudet på mig. Men jag tänker att en sorts Player skill i sådana format skulle kunna vara att träna på att bli bättre på att leva ut situationer. Tänker att det skulle vara spännande att handfast följa tipsen i en sån här text: Dramaövningar

Snacka om Player skill!

Friare vet jag inte, det här var OSR med regler baserade på gammel-D&D, och absolut inga element av samberättande eller liknande. Dramaövningar har alltså inget med saken att göra.

 

[zo0ok]

Det där är vad jag uppfattat brukar kallas system mastery, alltså att spelaren bemästrar regelsystemet.

Jag är bekant med termen system mastery, men jag tycker den missar en aspekt.

Säg att två spelare/rollpersoner hamnar i strid med två kompetenta och motiverade motståndare. Ett rimligt sätt att hantera det är att som SL säga: ni får slåss mot en var.

Den spelare som är rutinerad spelare av taktiska spel kommer föreslå att båda spelarna anfaller samma motståndare, för att så snabbt som möjligt hamna i 2-mot-1-överläge. SL har nu några val
a) bara säga nej till det
b) tillåta det, och låta motståndarna anfalla slumpartat eller var sin spelare
c) låta motståndarna agera taktiskt på samma sätt, och ge sig på slumpvis utvald rollfigur
d) låta motståndarna agera taktiskt på samma sätt, och ge sig på den svagaste rollfiguren

(b) innebär att spelarna genomgående för en fördel mot alla motståndare.
(d) innebär att alla spelarna ganska snart kommer maximera sina rollfigurer, för att inte bli gruppens svagaste

Detta handlar inte om "Systems Mastery", utan bara om allmän insikt i spel, konfliktspel, och kanske rent av taktik på gruppnivå (oavsett om det är spel eller inte). "Player Skill" om du vill.

Ytterligare ett alternativ (e) är att man använder ett taktiskt detaljerat spelsystem, med spelplan, och helt enkelt reder ut frågan genom förlyttningar, actions osv. Det är egentligen först nu "Systems Mastery" kommer in: att förstå spelreglerna, och att förstå sina egna feats, styrkor och svagheter, och att använda dem optimalt. Spelarna kommer nu säga saker som
- jag har en feat som gör att jag får en Bonus action efter att jag träffat, och jag använder mig för att förflytta mig bakom motståndarna
- jag har en feat som gör att alla motståndare måste anfalla mig (även om jag är svårast att träffa och tål mest)
Och spelledaren i sin tur, behöver på riktigt förstå olika monsters/motståndares taktiska aspekter, styrkor och svagheter, och spela dem effektivt mot spelarna, som i vilket konfliktspel som helst.

Sammanfattningsvis gillar jag Player Skill som en ursäkt för att ta bort massa detaljerade färdigheter (som kan användas som en ursäkt för att slippa rollspela, eller istället för att rollspela). Men jag är skeptisk till Player Skill (och Systems Mastery) i ovanstående mening: att den som är skicklig på taktikspel i allmänhet, eller det aktuella rollspelet i synnerhet, har en stor fördel av det.

 

[Basenanji]

SL: Du sade inte att du zick-zackade, så nä – inget retroaktivt spelande här. Glömde du säga att du zick-zackade så zick-zackade du inte.

I situationer jag upplevt brukar det vara så här:

Spelare: Jag springer över borggården...
SL: Isf blir du beskjuten bla bla
Spelare: Sa jag sprang? Jomen, min rollperson, en vig tjuv från slumkvarteren i Ökända Tjuvstaden skulle aldrig springa bara sådär utan rör sig förstås fräckt i zick-zack mönster fattar du väl?

Det handlar liksom om att vissa tolkar Player skill som ett sätt att genom den egna kunskapen påverka resolutioner i sin favör. Ledsen om jag är otydlig.

Eller är det något annat än Player skill?

Jag förstår nog överhuvudtaget inte vad exemplet har med player skill att göra, tror jag. Det känns som att exemplet illustrerar något helt annat – olika spelstilar vad gäller makt över fiktionen t.ex.

Ja! Det är nog därför jag är förtjust i System mastery. När vi tillåter Player skill i form av att genom den egna kunskapen kunna påverka resolutioner i sin favör så blir det så subjektiva tolkningar av situationer att det för mig känns som Kalleboll. Och ja, det handlar nog om att få makt över fiktionen. Spelaren jag tycker att jag oftast upplever det hår med skulle nog å andra sidan säga att om han inte fick använda sitt sunda förnuft för att påverka resolutionen, tja då har jag som spelledare/spelare ett orimligt övertag tack vare att jag kan regler mm. Så makt över fiktionen habndlar det nog helt klart om. Frågan är vilken makt som kan anses vara legitim och varför?

Med det sagt: jag gillar Player skill när det handlar om att tolka SLP:s, tolka chiffer, lägga ihop ett och ett i hand-outs, eller som i exemplet ovan: att komma ihåg att hälsa på en stam på ett visst sätt för att inte orsaka irritation. (Sjukt bra exempel, btw!)

 

[anth]

Ett av de argument som folk använt för att övertyga personer att prova på rollspel är:

"Det behövs inga förkunskaper, alla är lika bra."

Problemet är att det är en ren lögn.

Player skill finns, men det är inte en sak utan flera olika saker:

- En spelare som kan reglerna bra, kan givetvis utnyttja reglerna effektivare. För hen vet vad reglerna tillåter en att göra: "om du gör så här och jag gör så här, så kommer den här obskyra regeln i spel..."
- En spelare som har ett "spelsinne" (t.ex. från olika brädspel) har lättare att lägga fram vinnande strategi/taktik i strider i tradspel som DnD.
- En spelare med lång rollspelserfarenhet kan använda detta både från nuvarande och andra rollspel för att lösa situationer: "det här liknar något som jag var med om för fem år sedan..."
- En spelare med manipulativ förmåga kan övertyga de andra spelarna och spelledaren att göra som hen vill. T.ex. att göra något specifikt, eller ändra en regel till hens fördel.
- En spelare med social förmåga kan rollspela bättre och därmed påverka hur spelledarpersoner reagerar. T.ex. hålla ett AWSOME tal inför kungen, så spelledaren bestämmer att rollpersonen får +10 på övertala.
- Har man spelat länge med samma spelare/spelledare lär man sig deras modus operandi och kan förutse vad de kommer att göra. T.ex. lägger spelledaren in ett pussel, så har spelaren som är van vid spelledarens pussel större chans att lösa pusslet, för hen vet hur spelledaren tänker.
- En spelare som är "duktig", som följer med vad som händer vid spelbordet och för anteckningar, har lättare att minnas viktiga saker som hänt tidigare som har relevans nu.

Det finns säkert massor med fler saker som kan ge en spelare fördel gentemot en annan spelare.

Finns det problem med player skill, eller är det önskvärt?
Det beror på vilken player skill vi talar om.
Vissa player skills är problematiska, andra är önskvärda.
Men jag skulle ändå säga att spelet flyter bättre ju fler som har player skills vid bordet, alltså är det generellt önskvärt.

 

[krank]

I situationer jag upplevt brukar det vara så här:

Spelare: Jag springer över borggården...
SL: Isf blir du beskjuten bla bla
Spelare: Sa jag sprang? Jomen, min rollperson, en vig tjuv från slumkvarteren i Ökända Tjuvstaden skulle aldrig springa bara sådär utan rör sig förstås fräckt i zick-zack mönster fattar du väl?

Det handlar liksom om att vissa tolkar Player skill som ett sätt att genom den egna kunskapen påverka resolutioner i sin favör. Ledsen om jag är otydlig.

Eller är det något annat än Player skill?

Jag tycker fortfarande att det mest "player skill":iga i det där fallet hade varit att SL svarade med "…fast det sade du inte, så då gjorde du inte det. Tuff skit." Alltså, det spelaren säger att rollpersonen gör, är vad rollpersonen gör. Om spelaren vill att rollpersonen ska agera på ett sätt som ger fördel, så får hen helt enkelt fundera ut ett smart sätt att agera på, och sedan säga att rollpersonen agerar så.

Player skill här hade alltså snarare varit om spelaren istället för att säga "jag springer över borggården" sagt "jag springer i zick-zack över borggården eftersom det borde göra mig svårare att träffa". Som SL skulle jag då göra bedömningen att "ja, att springa i zick-zack borde göra att man blir svårare att träffa. Jag ger nu inte bågskyttarna den +2 på att träffa de skulle fått om dumfan sprungit rakt framåt".

I ett character skill-fall hade man då snarare rullat tärningen, och om spelaren då rullat bra så hade SL kunnat säga att "ja, du lyckas komma fram utan att träffas – antagligen sprang du zick-zack så du blev svårare att träffa", eller något i den stilen.

Player skill påverkar alltså inte nödvändigtvis maktförhållandet mellan SL och spelare. Player skill vs character skill handlar om huruvida det smarta – zickzackandet i det här fallet – kommer från ett tärningsslag eller från att spelaren var smart nog att komma på det själv.

Om man ser i andra situationer med mindre strid – att spelaren beskriver hur hen letar igenom ett rum istället för att slå Finna Dolda Ting. Spelaren får fortfarande inte bestämma huruvida hen hittar något. Spelaren kan bara inte förlita sig på ett tärningsslag, utan måste själv bestämma hur hen ska leta. Och letar hen inte på rätt ställe så hittar hen inte ledtråden.

 

[anth]

Spelare: Jag springer över borggården...
SL: Isf blir du beskjuten bla bla
Spelare: Sa jag sprang? Jomen, min rollperson, en vig tjuv från slumkvarteren i Ökända Tjuvstaden skulle aldrig springa bara sådär utan rör sig förstås fräckt i zick-zack mönster fattar du väl?

Sånt här blir jag sur på.
Alltså, ALLA rollspersoner som inte är självmordsbenägna zick-zackar.
Spelaren behöver inte säga att han gör det, för det är redan inräknat.

Det är ungefär som en spelare som säger att hans rollsperson kastar sand i ögonen på sin fiende.
Återigen: ALLA gör det hela tiden, så man kan inte få en bonus.

 

[zo0ok]

Sånt här blir jag sur på.
Alltså, ALLA rollspersoner som inte är självmordsbenägna zick-zackar.
Spelaren behöver inte säga att han gör det, för det är redan inräknat.

Om det är en stridssituation så håller jag med dig.

Däremot kan det ju vara så att rollfigurerna kommer in på borggården, tror att de inte är upptäckta, och då kan de ju göra olika saker:

a) Smyga längs kanten (längre)
b) Springa rakt över (snabbast)
c) Springa zick-zack rakt över (svårare att träffa, men tar längre tid, och kanske viss riss att halka)
d) Avvakta
e) osv

Så det finns ju olika sätt att passera en borggård på.
Men man kan inte bli svårare att träffa i strid genom att säg att man zick-zackar.

Om en av mina spelare säger "jag springer över borggården", och det uppenbart är förhastat givet omständigheterna, så brukar jag typ:
"Vänta, ni är flera spelare, jag behöver veta vad ni alla gör, i tur och ordning."

 

[luddwig]

Sammanfattningsvis gillar jag Player Skill som en ursäkt för att ta bort massa detaljerade färdigheter (som kan användas som en ursäkt för att slippa rollspela, eller istället för att rollspela). Men jag är skeptisk till Player Skill (och Systems Mastery) i ovanstående mening: att den som är skicklig på taktikspel i allmänhet, eller det aktuella rollspelet i synnerhet, har en stor fördel av det.

Jag förstår hur du menar men jag upplever det sällan som ett direkt problemet. En anledning är att mina spelare använder rollpersonernas erfarenheter och personligheter som ett slags filter. Med det menar jag att spelaren kan inse vad som är det bästa valet i en situation men samtidigt känna att det ligger utanför rollpersonens kunskapsområde och därför göra ett annat val. Detta kan man å ena sidan se som att det går tvärt emot konceptet player skill, å andra sidan tycker jag att man kan se det som en extra dimension av player skill, alltså att spelarna måste vara så skickliga som möjligt inom både de begränsningar som rollpersonen sätter på alla plan. En annan anledning är att spelarna kommer att ställas inför många olika slags utmaningar under spelets gång. Därmed kan en spelare som är bra på en viss sak inte dra nytta av det särskilt ofta. Samtidigt finns det då inga direkt optimala val i rollpersonernas egenskaper eller färdigheter och det blir så att säga mer intressant av att ha många olika verktyg i verktygslådan än en gedigen samling stora hammare.

 

[Rymdhamster]

1. Hur skulle du definiera Player skill?

När fokus ligger på spelarens kunskaper, fantasi, och förklaringar, snarare än på vad rollpersonen har för värden.

Numera ofta förväxalat med game mastery (ej att förväxla med "game mastering") där man lär sig hur regelsystemet och spelmekaniken fungerar och utnyttjar det.

2. Visa på ett konkret spelexempel där en spelare använder sig av Player skill.

Rollpersonerna stöter på en vakt som blockerar vägen framför dem. Spelare A drar igång en lång och invecklad harang om hur de är där för att leverera ett viktigt meddelande och varför vakten borde släppa igenom dem. Spelledaren är så imponerad av talet att hen bestämmer att vakten släpper fram rollpersonerna.

Rollpersonens värde i "deception" eller "diplomacy" eller "charisma" kommer aldrig på tal.

3. Finns det problem med Player skill? Kan player skill leda till "Kalleboll" eller liknande?

Det jag ser ett problem med är om spelledaren _kräver_ player skill. Om jag inte får förlita mig på min rollpersons färdighetsvärden, så innebär det att jag inte kan spela en rollperson som är nämnvärt annorlunda än mig själv, i vart fall inte till det bättre. Det betyder att jag inte kan spela någon snabbtänkt, snabbkäftad lurendrejare. Det betyder att jag inte kan spela en smart taktiker.

Det betyder också att de spelare som naturligt är mer vältaliga och bra på att prata för sig alltid har ett enormt övertag över spelare som är lite mer tillbakadragna och tystlåtna.

4. Vad gör player skill till något bra och önskvärt?

Det får spelarna att spela ut och beskriva sina handlingar i mycket större utsträckning. Istället för att allt reduceras till "Men jag slår diplomacy för att komma förbi vakten" utan mer invelvelse än så.

Som vanligt är det en fråga om balans, och personlig smak i gruppen:

Bara player skill, alltid kan vara skitkul om alla i gruppen gillar det. Det kan vara skittråkigt om några i gruppen inte gillar det.

Det går också utmärkt att blanda player skill med character skill för att få det bästa av alla vägar.

 

[luddwig]

En liten reflektion. Min erfarenhet när det gäller situationer där spelare och spelledare kommer på kollisionskurs kring vad som är rimligt beror sällan på brist på sunt förnuft. Problemet brukar istället ligga i förståelsen av situationen. Om man ska spela med player skill är det därför viktigt att spelledaren så tydligt som möjligt kommunicerar hur situationen ser ut, och att spelarna ställer frågor för att få kompletterande information. Det gäller att skapa en gemensam bild av den fiktiva verkligheten, och det är allas ansvar att bidra.

 

[Lemur]

Jag tycker att spelarskicklighet leder till raka motsatsen till Kalleboll: det handlar om att etablera hur vissa saker funkar i spelvärlden, och sedan är det på det viset. Ett exempel på detta är vad som skedde i en grotta där jag var spelare. En ondsint mögelintelligens växte i ett av rummen, så vi beslöt att använda osläckt kalk för att torka ut den, hellre än att slåss mot den. Därmed etablerades också en "regel" -- ett sätt att ta kål på mögelvarelser.

Bra exempel.
Hade jag varit SL hade jag i det läget ifrågasatt huruvida era RP känner till osläckt kalk och dess effekter på mögel. Ni hade fått slå någon slags intelligens-test och om ni misslyckas skulle jag bestämma att era RP helt enkelt inte kunde dra den slutsatsen (så hemskt icke-OSRigt av mig!).
Förutsatt att ni inte spelar lärda alkemister eller något sånt, då hade det varit okej.

 

[Nässe]

1. Hur skulle du definiera Player skill?

Det går så klart att se allt som en ”player” gör är en form av ”skill”. Men som jag förstått det (kanske har jag fel) menar man egentligen att man låter spelaren beskriva och säga saker, och beroende på vad spelaren säger avgör SL om man lyckas eller inte (med stöd av äventyret), till skillnad från att säga och göra saker och sen låta ett tärningsslag avgöra om man lyckas eller inte. Men även det här är ju i praktiken något snävare. Vad jag vet är det sällan en spelgrupp löser bilkörning eller avfyrning av missiler med player skill (”jag trycker gaspedalen långsamt och släpper samtidigt upp kopplingen, när jag känner att bilen börjar rulla trycker jag ner kopplingen igen och förflyttar växelspaken till 2:an…). Det verkar oftast handla om att antingen leta efter saker som är dolda, lösa gåtor eller övertala/ bluffa/ muta.

2. Visa på ett konkret spelexempel där en spelare använder sig av Player skill.

En hemlig knapp som öppnar skattkistan är dold och spelarna måste ”hitta” den i ett rum genom att berätta var de letar i rummet. Förhoppningsvis överensstämmer SLs inre bild av rummet hyggligt med i alla fall några av spelarnas inre bild. De får fråga saker om hur rummet som SL föreställer sig ser ut, och sen trycka på olika saker i rummet tills de trycker rätt (enligt SL och dennes förberedelser)

3. Finns det problem med Player skill? Kan player skill leda till "Kalleboll" eller liknande?

Skulle säga att det finns en rad olika problem, väldigt mycket beroende på preferenser. Själv gillar jag inte problemlösning i rollspel överhuvudtaget. Jag gör sådant i jobbet och i rollen som pappa hela tiden (hur ska vi hinna byta blöja, göra mat, ge mat och komma ut i bilen så vi kör om en kvart?) Så jag vill inte göra det när jag ska ha kul på fritiden. Men många älskar så klart det här!

Sen finns det ju en märklig grej med när man ska leta i ett rum, att man i praktiken kan zooma in hur mycket som helst ”ok jag letar på den här 1 gånger 1 cm ytan, nu går jag vidare till nästa”, vilket tar hela dagen. Vem avgör vilken zoom-grad som är rätt? Det känns godtyckligt, och för mig enormt frustrerande, tråkigt och meningslöst – men det är ju en smaksak.



Med sociala player skills finns det ju enorma problem. Vi vet att vi människor hela tiden gör förenklingar i huvudet av alla situationer och hela tiden använder oss av förenklingar och generaliseringar (bias) som gör oss effektiva men inte särskilt rättvisa. Den som lyckas få en bra ”vibe” med SL kommer också få det lättare att göra ”rätt” i sociala situationer, och inte för att det ibland blir fel eller för att spelgrupper kan bli dysfunktionella, utan precis hela tiden. Det finns inte en situation där vi som människor överblickar, tar in all fakta och tar övervägda beslut – vi är så jävla dåliga som konstruktioner. Att avgöra sociala situationer med SL-godtycke är ett orättvist och märkligt system. Sen ska vi inte börja prata om det faktum att min rollpersonens kompetens är beroende av min kompetens…. Märkligt. Tur vi inte kör player skills i strid.

4. Vad gör player skill till något bra och önskvärt?

I den här snäva definitionen skulle jag säga ingenting. Inte för mig. Men det finns nog jättemånga som tycker om att lösa problem i rollspel och känna sig smarta. Och för dem är det väl A och O, gissar jag. Och här bör väl också sägas att player skill eller inte player skill inte har något med om man rollspelar eller inte rollspelar. Det är ju inte så att man antingen spelar ut en fet scen och låter SL av göra hur det går eller inte säger något alls och bara slår ett slag. Det som är skillnaden är hur man avgör vad som sker. SL-godtycke/ nedskrivet i äventyret eller slump.

Att vara kreativ och komma på lösningar som inte står i äventyret/ grottan har, enligt mig, inget med player skill att göra. Däremot om denna nya lösning lyckas eller inte.”Vi kastar getingboet på björnen, träffar vi? och får vi den då att fly?”. Tärningsslag eller beskriva hur man kastar getingboet och låta SL bedöma för att avgöra vad som sker? Det är frågan.

edit: det är alltså en form av tärningslös konfliktresolution

 

[Lemur]

Skulle säga att det finns en rad olika problem, väldigt mycket beroende på preferenser. Själv gillar jag inte problemlösning i rollspel överhuvudtaget. Jag gör sådant i jobbet och i rollen som pappa hela tiden (hur ska vi hinna byta blöja, göra mat, ge mat och komma ut i bilen så vi kör om en kvart?) Så jag vill inte göra det när jag ska ha kul på fritiden. Men många älskar så klart det här!

Håller med om detta. Spelade nyligen ett spel där vi skulle lista ut hur vi skulle öppna en hemlig dörr, som vi visste fanns i rummet. Till vår hjälp hade vi en handout (teckning av rummet) och vi satt i 15 minuter, stirrade på bilden och försökte komma på var den hemliga knappen fanns. Det var inte dödstråkigt, men inte heller särskilt givande/kul.
Det är inget fel på den sortens problemlösning som underhållning egentligen, men det finns andra medier (exempelvis datorspel) som gör det bättre.

 

[Genesis]

Sedan antar jag att du och @Genesis applicerar det här problemet på friare former av rollspel, vilket är himla intressant, men kanske lite över huvudet på mig. Men jag tänker att en sorts Player skill i sådana format skulle kunna vara att träna på att bli bättre på att leva ut situationer. Tänker att det skulle vara spännande att handfast följa tipsen i en sån här text: Dramaövningar

Snacka om Player skill!

Det här skulle jag säga inte är player skill. Det inbegriper spelare som utövar sin skicklighet, men det är inte player skill. Precis som att det faktum att jag antar rollen av Mario när jag spelar Nintendo inte innebär att jag spelar rollspel, eller att ett skåp jag förvarar min kassa i inte blir ett kassaskåp.

 

[God45]

Springa över borggården grejen är inte player skill. Det är en spelare som försöker snacka sig till fördelar. Bara ge dem inte till henom.

 

[Bifur]

Jag tänker att frågan om player skill mycket handlar om 1) vilken detaljnivå regelsystemet håller. Finns det ett detaljerat stridssystem är det till för att lösa ut springande över borggårdar, player skill är i så fall inte att få lov att inte bli beskjuten väl ute på borggården utan att få lov att välja väg ut och genom sitt agerande kanske hitta den obevakade vägen (till skillnad från ett system som har färdigheten "Fly borg" där även det vore att låta spelarens val påverka för mycket). 2) Vilken kognitiv nivå handlingen befinner sig på. En RP som på en timme ska leta fram en viss bok i ett biliotek utan moderna register kan inte hänfalla till player skill, då kommer processandet av oviktig information under spelmötet aldrig ta slut, medan samma spelare sannolikt inte behöver förklara mycket alls eller slå på någon färdighet så länge det finns tillräckligt mycket tid att spela på.

 

[DanielSchenström]

I situationer jag upplevt brukar det vara så här:

Spelare: Jag springer över borggården...
SL: Isf blir du beskjuten bla bla
Spelare: Sa jag sprang? Jomen, min rollperson, en vig tjuv från slumkvarteren i Ökända Tjuvstaden skulle aldrig springa bara sådär utan rör sig förstås fräckt i zick-zack mönster fattar du väl?

Det handlar liksom om att vissa tolkar Player skill som ett sätt att genom den egna kunskapen påverka resolutioner i sin favör. Ledsen om jag är otydlig.

Eller är det något annat än Player skill?

Det finns flera sätt att ta situationen ovan på:
Som SL kan du säga ok, och säga att sicksackandet ger si och så mycket minus för armborstskytten, och att det gör att rollfigurens förflyttning minskar med si och så mycket. En husregel är uppfunnen. Påminn spelarna att de måste specificera om de springer i sick-sack eller rak linje, och använd fiender som gör detsamma när situationen är vettig att göra det.
Som SL kan du beroende på spel säga att i svårigheten att träffa nån så räknar man med att folk aktivt gör sitt bästa för att inte bli träffade. Man måste säga om man inte försöker skydda sig, nåt som gör en mer lätträffad men som lär inträffa mycket mer sällan.
Man kan dubbelkolla om nåt sånt inte redan finns med i spelreglerna.
Man kan säga som krank föreslog att sånt måste man säga till om innan. (Som SL skulle jag låta det gå om det är en ny spelare, nytt system eller så. Jag skulle också tillägga att det inte spelar nån roll om en utmaning blir lättare eller svårare än tänkt. Det är ju inte en tävling, eller nåt som är viktigt i längden.)

Det spelar ju också in vad man är där för. Är det för att simulera en värld, berätta en berättelse, låta spelarna få uppleva det de vill?

Men, att komma med bra eller dåliga argument...om det är player skill? Nån slags skill är det. Jag ser såna här förklaringar/förtydliganden som förslag som antingen en spelares önskan att dennes rollperson ska klara sig, eller som förslag på vilken nivå på saker och ting som spelaren vill att saker ska tas för givet. När det är det senare skulle jag personligen säga ok till argumentet, sätta en siffra på det, och vid lämpligt tillfälle snacka lite om vad som ska tas för givet och vad som ska specificeras under spel. Jag skulle också vara ok med att situationen är till figurernas fördel första gången det dyker upp.

 

[Zire]

I rummet finns en fälla, RP måste lyckas med ett PER slag för att upptäcka den. Kliver man på den tar man 1T6 i skada om man inte lyckas med ett SMI slag. = inte player skill

I mitten av rummet finns en underlig matta och på den ett bord. På bordet kan man se ett öppet skrin som ser tomt ut. Efter väggen på andra änden av rummet, på andra sidan bordet, finns en stor kista. Mattan gömmer en fallgrop, den som kliver på den ramlar ner och tar 1T6 skada. = player skill

Om spelarna blir misstänksamma och kollar under mattan så ser de gropen direkt, inga färdighetsslag behövs. Beskriver de att de kollar i skrinet eller interagerar med bordet eller liknande, utan att göra något åt fällan så ramlar de ner i den.

Jag brukar tänka att det är viktigt att "gåtan" är gjord för ett berättarmedium. Hatar gåtor som är gjorda för att spelarna ska sitta och analysera handouts, måste flytta med miniatyrer eller beskriva vilka kvadratcentimetrar av skrivbordslådan de söker igenom. Tittar rollpersonerna på kartan ser de att gravporten är utsatt, går de genom gången förbi relieferna kommer drakfresken att spruta eld, öppnar de mellersta skrivbordslådan ser de kontraktet.

 

[Sömniga Isaac]

Om spelarna blir misstänksamma och kollar under mattan så ser de gropen direkt, inga färdighetsslag behövs. Beskriver de att de kollar i skrinet eller interagerar med bordet eller liknande, utan att göra något åt fällan så ramlar de ner i den.

Den här beskrivningen var riktigt bra i mitt tycke. Tack för två tydliga exempel som kastar ljus på skillnaden.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag ska diskutera ungefär hur det ser ut rent praktiskt när jag spelar:
Strid: Utgångspunkten här är att kompetenta stridande hela tiden fintar, gör undanmanövrer och liknande, så där får man inga bonusar för att beskriva exakt vad man gör. Typiska exempel på sådant som däremot kan ge bonusar är om man har gjort upp planer för att göra striden ojämn på något vis -- se till så att fienden slåss med solen i ögonen, måste rusa över sank mark eller något i den stilen. Planering, inte beskrivning, är det som ger fördelar.
Social interaktion: Reaktionsslag, vilka modifieras av rollpersonens karisma, används som grund för att avgöra hur deras argument behövs. En lång, vältalig beskrivning kan vara helt förslösad på en person som redan bestämt sig för att vara misstänksam och ointresserad av att lyssna, annat än om den odiskutabelt levererar information som inte kan ignoreras. Reaktionsslaget är dock en ledsagande utgångspunkt, inte något som avgör hur det hela kommer sluta. Vissa saker som mer kan bli långtråkiga, typ köpslående, kan ofta bara lösas med ett enkelt reaktionsslag.
Utforskande: I allmänhet får man beskriva vad man undersöker för något, men man kan också säga saker i stil med "jag vänder upp och ner på hela rummet på jakt efter något". Då får man utgå från att rollpersonen går igenom allt grundligt, men också att det tar tid, lämnar allt i oreda och är omöjligt att dölja. Bakhåll innebär ett slag för att se om rollpersonerna blir överraskade eller inte, fällor som man inte sagt att man kollar efter utlöses när man pillar eller går där man inte borde, men man får ett räddningsslag för att undvika eller lindra dess effekter.