Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v16
- Thread starter krank
- Start date
Ymir
Liten kantbaron
Givet Ingvar Kamprads ideologi betraktar jag inte det där som alltför osannolikt...
Jag har sett Resident Evil: Apocalypse och jag hade inte direkt förväntat mig ett mästerverk men eftersom jag tyckte första filmen var underhållande så kunde den här väll inte vara allt för dålig.
Det var den inte. Alltså den var inte "bra" men jag fann den tillräckligt underhållande för att ha varit glad att se den. Den kunde ha varit MYCKET sämre.
Filmen innehöll en massa dumma saker som jag beslutat att man inte skall fråga varför eller hur åt (blandannat varför de är på en kyrkogård när det vet att de döda återvänder), Men i det hela så var filmen så dum att jag valde att inte bry mig om såna detaljer.
Filmen hade världens bästa overthetop entre jag någonsin sätt. Där filmens hjälte körde in en motocykel genom ett kyrkfönster, landade och hoppade av motorcykeln med en bakot volt, för att sedan med en enkel pistol spränga motorcykeln så att den tar ut zombies.
Precis som första filmen så borda man klippa bort slutet, det är ett slut som inte passar in och bara fungerar som en cliffhanger till nästa film.
Filmen två största hjältar är borda badass kvinnor vilket är coolt, och gör att filmen klarar Bechdeltestet.
Så min avslutande kommentar är: En underhållande actionfilm som kunde varit mycket sämre än den var.
Det var den inte. Alltså den var inte "bra" men jag fann den tillräckligt underhållande för att ha varit glad att se den. Den kunde ha varit MYCKET sämre.
Filmen innehöll en massa dumma saker som jag beslutat att man inte skall fråga varför eller hur åt (blandannat varför de är på en kyrkogård när det vet att de döda återvänder), Men i det hela så var filmen så dum att jag valde att inte bry mig om såna detaljer.
Filmen hade världens bästa overthetop entre jag någonsin sätt. Där filmens hjälte körde in en motocykel genom ett kyrkfönster, landade och hoppade av motorcykeln med en bakot volt, för att sedan med en enkel pistol spränga motorcykeln så att den tar ut zombies.
Precis som första filmen så borda man klippa bort slutet, det är ett slut som inte passar in och bara fungerar som en cliffhanger till nästa film.
Filmen två största hjältar är borda badass kvinnor vilket är coolt, och gör att filmen klarar Bechdeltestet.
Så min avslutande kommentar är: En underhållande actionfilm som kunde varit mycket sämre än den var.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
[b]Arctic Blue[/b]
Den här veckan har jag sett Arctic Blue (1993).
Ännu en av dessa "gamla" filmer jag såg när jag var liten. Den håller än idag tycker, och känns kanske ännu mer relevant både vad gäller folk som försöker fly undan civilisationen men ständigt hinns ikapp som politiker som ignorerar miljön för att de tjänar mer på att låtsas som att allt är bra än att erkänna att något behöver göras.
En stor sak som stör mig är hur totalt psykotiska pälsjägarna framstår i den här filmen. De hade lätt kunnat tona ner dem till en rimlig nivå utan att det hade förstört någonting. Men Rutger Hauer är cool som ledaren för pälsjägarna som blir arresterad för mord och Dylan Walsh är rätt bra som viltvårdaren som ska försöka föra honom till "storstaden" för rättegång, men ständigt blir hindrad av de andra pälsjägarna och de korrumperade byborna.
Lite skön natur, lite skön action, ett par sköna scener och ett par sköna kommentarer.
Allt som allt ger jag nog den här filmen 4/5 poäng, även om det inte är en särskilt stark fyra.
Den här veckan har jag sett Arctic Blue (1993).
Ännu en av dessa "gamla" filmer jag såg när jag var liten. Den håller än idag tycker, och känns kanske ännu mer relevant både vad gäller folk som försöker fly undan civilisationen men ständigt hinns ikapp som politiker som ignorerar miljön för att de tjänar mer på att låtsas som att allt är bra än att erkänna att något behöver göras.
En stor sak som stör mig är hur totalt psykotiska pälsjägarna framstår i den här filmen. De hade lätt kunnat tona ner dem till en rimlig nivå utan att det hade förstört någonting. Men Rutger Hauer är cool som ledaren för pälsjägarna som blir arresterad för mord och Dylan Walsh är rätt bra som viltvårdaren som ska försöka föra honom till "storstaden" för rättegång, men ständigt blir hindrad av de andra pälsjägarna och de korrumperade byborna.
Lite skön natur, lite skön action, ett par sköna scener och ett par sköna kommentarer.
Allt som allt ger jag nog den här filmen 4/5 poäng, även om det inte är en särskilt stark fyra.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
[OT] Spartacus säsong ett
Jag har varit hemma sjuk i veckan och betade av Spartacus TV-seriens första säsong.
Spoiler nedan för de som inte läst högstadiets kurs i historia.
Jag kom ständigt på mig själv att jämföra den med Rome, en annan hyffsat modern TV-serie som utspelar sig i Romarriket.
Spartacus har om möjligt mer naket i sig än Rome, ibland till den grad att jag funderar på om figurerna har sex bara för att manusförfattaren FÅR skriva ett manus där de har det.
Våldet är serietidningsaktigt, ryckigt filmat, fullt med specialeffekter och hinkvis med digitalt blod, vrålande elgitarrer i soundtracket. Medan våldet i Rome var mer "realistiskt".
Annars är de typ samma sak, flera paralella historier som länkas samman, folk förråder varandra till höger och vänster, intriger och avundssjuka. Sand, sandaler, slavar, sex och sammansvärjningar.
Spartacus säsong ett får 4 av 5. Det är bra, det är det verkligen. Inte lika snyggt gjort som Rome. Det känns mer som kulisser, ljuset är inte lika snyggt gjort, elgitarrerna stör en del. Men det är bra.
Jag är dock rätt nöjd. Jag undrar om jag kommer att gå vidare och se de två påföljande säsongerna. Historien fick ett ganska lagom avslut i första säsongen.
Jag har varit hemma sjuk i veckan och betade av Spartacus TV-seriens första säsong.
Spoiler nedan för de som inte läst högstadiets kurs i historia.
Säsong ett handlar om förslavandet av Spartakus, hur han blir gladiator och hur/varför han gör uppror.
Jag kom ständigt på mig själv att jämföra den med Rome, en annan hyffsat modern TV-serie som utspelar sig i Romarriket.
Spartacus har om möjligt mer naket i sig än Rome, ibland till den grad att jag funderar på om figurerna har sex bara för att manusförfattaren FÅR skriva ett manus där de har det.
Våldet är serietidningsaktigt, ryckigt filmat, fullt med specialeffekter och hinkvis med digitalt blod, vrålande elgitarrer i soundtracket. Medan våldet i Rome var mer "realistiskt".
Annars är de typ samma sak, flera paralella historier som länkas samman, folk förråder varandra till höger och vänster, intriger och avundssjuka. Sand, sandaler, slavar, sex och sammansvärjningar.
Spartacus säsong ett får 4 av 5. Det är bra, det är det verkligen. Inte lika snyggt gjort som Rome. Det känns mer som kulisser, ljuset är inte lika snyggt gjort, elgitarrerna stör en del. Men det är bra.
Jag är dock rätt nöjd. Jag undrar om jag kommer att gå vidare och se de två påföljande säsongerna. Historien fick ett ganska lagom avslut i första säsongen.
Vecka 7 nämnde jag att jag beställde en box med alla X-menfilmerna, och som ni kanske fattat är det den jag plöjt den här veckan. Nu har turen kommit till First Class.
X-men: First Class utspelar sig 1962, och till skillnad från Wolverine så använder den verkligen tidsandan. Det syns i delar av musiken, i det estetiska uttrycket, i hur den knyter an till världshändelser (kalla kriget, kubakrisen).
I grunden är det ännu en berättelse om förhållandet mellan två män (i Wolverine var det Wolvie och Sabretooth, i denna Xavier och Magneto). Vi får se en ung Xavier med hår och fungerande ben, och en Magneto som visar svaghet och ensamhet och som faktiskt tycks forma riktiga emotionella band. Det här fungerar faktiskt riktigt bra, tycker jag; personerna i filmen är överlag svaga på ett sådär mänskligt vis, lagom hycklande och så vidare.
Det dyker upp en hel del "bekantingar", som Beast och Mystique och Sebastian Shaw och en jäkla massa andra. Vi ser också en hoper hyfsat kända skådisar i ganska små roller, vilket jag uppskattar. Michael Ironside till exempel, som en icke namngiven kapten på ett fartyg. Det blir alltså filmmotsvarigheten till namedropping både bland skådisarna och de personer de ska föreställa. De kör också samma sorts "småglimtar" som de gjort i tidigare filmer (där kända namn dykt upp snabbt på datorskärmar t.ex.), och vi får bl.a se Storm i några sekunder.
Och jag vill bara säga det: Jag älskar Hellfire Club. De är underskattade som ondingar, tycker jag. =)
Kontinuitetsmässigt finns det några bekymmer.
Men överlag har jag inga problem med att se detta som en reboot mer än en prequel. Det här med parallella kanonberättelser är en serienörd som undertecknad väl förtrogen med. Jag är dock mycket nyfiken på hur de ska snöra ihop allting i den kommande filmen som tydligen ska funka som en brygga mellan First Class och originaltrilogin...
Hursomhelst; jag tycker att den här filmen är asbra. Klart den bästa filmen av de fem. Bra skådespeleri (och bra skådisar!), ett kompetent skådespeleri, skön grafisk stil och bra anknytning till tiden, snygga effekter, roliga återseenden, ett par intressanta subplots och karaktärsutvecklingar.
Jag ger den 5/5, även om den bara jävligt nätt och jämnt fixar bechdel (1-3 repliker mellan Angel och Mystique angående Angels flygförmåga).
X-men: First Class utspelar sig 1962, och till skillnad från Wolverine så använder den verkligen tidsandan. Det syns i delar av musiken, i det estetiska uttrycket, i hur den knyter an till världshändelser (kalla kriget, kubakrisen).
I grunden är det ännu en berättelse om förhållandet mellan två män (i Wolverine var det Wolvie och Sabretooth, i denna Xavier och Magneto). Vi får se en ung Xavier med hår och fungerande ben, och en Magneto som visar svaghet och ensamhet och som faktiskt tycks forma riktiga emotionella band. Det här fungerar faktiskt riktigt bra, tycker jag; personerna i filmen är överlag svaga på ett sådär mänskligt vis, lagom hycklande och så vidare.
Det dyker upp en hel del "bekantingar", som Beast och Mystique och Sebastian Shaw och en jäkla massa andra. Vi ser också en hoper hyfsat kända skådisar i ganska små roller, vilket jag uppskattar. Michael Ironside till exempel, som en icke namngiven kapten på ett fartyg. Det blir alltså filmmotsvarigheten till namedropping både bland skådisarna och de personer de ska föreställa. De kör också samma sorts "småglimtar" som de gjort i tidigare filmer (där kända namn dykt upp snabbt på datorskärmar t.ex.), och vi får bl.a se Storm i några sekunder.
Och jag vill bara säga det: Jag älskar Hellfire Club. De är underskattade som ondingar, tycker jag. =)
Kontinuitetsmässigt finns det några bekymmer.
- I X-men 2 är Hank McKoy (Beast) människa. I X-men 3 är han blå och hårig. Men han var alltså blå och hårig redan 1962?
- Vi såg Emma Frost med diamantkrafterna som barn 1981 i Wolverine. Här är samma person äldre, rentav lite MILF-nivå.
- I X-men 1-3 finns inte minsta hint om att Mystique och Xavier känner varandra sedan innan. Än mindre att de växte upp tillsammans.
- I Wolverine, som utspelar sig 1981, kan Xavier gå. I First Class, som utspelar sig 1962, blir han skjuten i ryggen och blir förlamad i benen.
- Cerebro byggs av Beast. I X-men 1 påstår Xavier att det var han och Magneto som byggde den.
- I X-men 3 är Magneto och Xavier fortfarande kompisar när de går och ska snacka med Jean Gray. DÅ är de gamla båda två. I First Class blir de ovänner, och är unga båda två.
- I X-men 1 påstår Xavier att Magneto kunde göra sin hjälm motståndskraftig mot telepati pga arbetet med Cerebro. I First Class skapas hjälmen av "the russians" och Magneto tar den från Shaw.
- Vi såg Emma Frost med diamantkrafterna som barn 1981 i Wolverine. Här är samma person äldre, rentav lite MILF-nivå.
- I X-men 1-3 finns inte minsta hint om att Mystique och Xavier känner varandra sedan innan. Än mindre att de växte upp tillsammans.
- I Wolverine, som utspelar sig 1981, kan Xavier gå. I First Class, som utspelar sig 1962, blir han skjuten i ryggen och blir förlamad i benen.
- Cerebro byggs av Beast. I X-men 1 påstår Xavier att det var han och Magneto som byggde den.
- I X-men 3 är Magneto och Xavier fortfarande kompisar när de går och ska snacka med Jean Gray. DÅ är de gamla båda två. I First Class blir de ovänner, och är unga båda två.
- I X-men 1 påstår Xavier att Magneto kunde göra sin hjälm motståndskraftig mot telepati pga arbetet med Cerebro. I First Class skapas hjälmen av "the russians" och Magneto tar den från Shaw.
Men överlag har jag inga problem med att se detta som en reboot mer än en prequel. Det här med parallella kanonberättelser är en serienörd som undertecknad väl förtrogen med. Jag är dock mycket nyfiken på hur de ska snöra ihop allting i den kommande filmen som tydligen ska funka som en brygga mellan First Class och originaltrilogin...
Hursomhelst; jag tycker att den här filmen är asbra. Klart den bästa filmen av de fem. Bra skådespeleri (och bra skådisar!), ett kompetent skådespeleri, skön grafisk stil och bra anknytning till tiden, snygga effekter, roliga återseenden, ett par intressanta subplots och karaktärsutvecklingar.
Jag ger den 5/5, även om den bara jävligt nätt och jämnt fixar bechdel (1-3 repliker mellan Angel och Mystique angående Angels flygförmåga).
Först tänkte jag "jag ska recensera The Avengers, för Whedons hanterande av Black Widow som karaktär är jävligt smart", men sen tänkte jag "eller recenserar jag The Hobbit, för att recensera apdåliga filmer kan vara kul ibland." Som tur är fick jag avreagera mig lite i pratet, via Krille och Übereil, så jag behöver inte förklara varför jag inte tycker om The Hobbit längre. Vidare tänkte jag "det var ett tag sen jag kollade på mina favoritmusikaler, jag kanske skulle recensera dem?"
Så jag ska recensera The Sword and the Sorcerer. Vi håller oss alltså kvar i 80-talets glada dagar, från förra veckans Flash Gordon.
Way back så skaffar onde kung Titus hjälp av en trollkarl för att invadera och besegra ett kungarike han misslyckats invadera fyra gånger tidigare. Detta sker samma dag som sagda kungarike firar 20 år av fred (don't ask me how). Rikets kung och drottning mördas av Titus, och sonen Talon (jajamen) flyr. Titus mördar trollkarlen, för han är en ond kung och onda kungar gör sånt. Tio år senare gör Talon, nu som buff general för ett gäng mercenaries, en omstickare till kungariket för att hämnas sin familj.
Det här är vad Dungeons and Dragons: The Book of Vile Darkness ville vara. Visst det kanske inte är världens mest engagerande story, men den här filmen gjordes bara för att hänga med i Conan-filmens framgångar, och den släpptes samma år. För övrigt så är skådespelarinsatserna i den här filmen avsevärt mycket bättre än de i D&D: The Book of Vile Darkness.
Så. Skådespelarna är helt okej, vissa är till och med riktigt bra. Kvinnorna finns där mest som eye candy, även om ett par av dem är namngivna. Storyn är okej men inte världens bästa. Det här är en solid "mindless fun"-film, utan några större brister. Jag rullar 5 på en d8 för den här filmen, tror jag.
(Bechdel då? Njaee... det finns två eller tre namngivna kvinnor i filmen, men de pratar inte med varandra. Så 1 av 3. Kvinnor är mest till för att lägras, i den här filmen.)
Så jag ska recensera The Sword and the Sorcerer. Vi håller oss alltså kvar i 80-talets glada dagar, från förra veckans Flash Gordon.
Way back så skaffar onde kung Titus hjälp av en trollkarl för att invadera och besegra ett kungarike han misslyckats invadera fyra gånger tidigare. Detta sker samma dag som sagda kungarike firar 20 år av fred (don't ask me how). Rikets kung och drottning mördas av Titus, och sonen Talon (jajamen) flyr. Titus mördar trollkarlen, för han är en ond kung och onda kungar gör sånt. Tio år senare gör Talon, nu som buff general för ett gäng mercenaries, en omstickare till kungariket för att hämnas sin familj.
Det här är vad Dungeons and Dragons: The Book of Vile Darkness ville vara. Visst det kanske inte är världens mest engagerande story, men den här filmen gjordes bara för att hänga med i Conan-filmens framgångar, och den släpptes samma år. För övrigt så är skådespelarinsatserna i den här filmen avsevärt mycket bättre än de i D&D: The Book of Vile Darkness.
Så. Skådespelarna är helt okej, vissa är till och med riktigt bra. Kvinnorna finns där mest som eye candy, även om ett par av dem är namngivna. Storyn är okej men inte världens bästa. Det här är en solid "mindless fun"-film, utan några större brister. Jag rullar 5 på en d8 för den här filmen, tror jag.
(Bechdel då? Njaee... det finns två eller tre namngivna kvinnor i filmen, men de pratar inte med varandra. Så 1 av 3. Kvinnor är mest till för att lägras, i den här filmen.)
Krille
Super Moderator
Det har jag också gjort.krank said:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/gt3oQN0cAv0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/gt3oQN0cAv0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Kickern börjar med stölden av en rymdfärja, varefter M undrar var Bond är. "He's on his last leg here" svarar Moneypenny, och klipp till Bonds hand rätt högt upp på en flygvärdinnas lår. Därefter ägnar sig Bond och Jaws åt luftakrobatik, och sedan blir det cirkus. Sedan kommer en lite halvmjäkig introlåt med Shirley Bassey och mängder med silhuetter av svävande flickor.
Bond drar till ett vykort i Kalifornien - ja, det ser ut som ett vykort när helikoptern närmar sig Drax residens - och dricker te, är misogyn mot filmens Bond-brud, åker karusell, pippar pilot, fotograferar hemligheter, och jagar småvilt innan han drar till Venedig.
I Venedig återser han filmens Bondbrud som är hemlig agent för CIA. Dessutom är det någon som inte uppskattar Bonds närvaro, så en rätt meningslös men kul båtjakt vidtar. Det gör ju inte Bond mindre misstänksam, så han bryter sig in i ett nervgiftslabb. Sedan blir det glaskross och kendo. När han ska visa labbet för sina överordnade så har Drax redan städat. Förödmjukad tar Bond semester och åker till Rio.
I Rio blir det karneval och en tredje rendez-vous med filmens Bond-brud. Bond återser sin gamle bekante Jaws och åker linbana, Jaws blir kär, och Bond och Bond-brud snos av skurkar utklädda till sjukskötare, men Bond kommer undan. Därefter går Bond i kloster.
I klostret hittar man karatemunkar, exploderande bolas, lasergevär, Moneypenny, Q och M. Man listar ut att nervgiftet är växtbaserat och kommer på att det bara finns vid en flod. Eller var det den andra? I vilket fall tar Bond båten dit, och det sprängs, mineras, torpederas, flygs hängglidare, springs efter kjolflöte och brottas med anakondor. Eftersom Drax tydligen tycker mer om sina djur än människor, för det är hans underjordiska bas i gamla Maya-tempel, så blir han lätt sur, och får för sig att steka Bond (och Bond-brud - deras fjärde rendez-vous) hel medelst raketmotor. Det uppskattar inte Bond, så han och Bond-brud spränger sig ut, kapar en rymdfärja och åker ut i rymden.
Väl i rymden berättar Drax sin onda plan, och sen sprängs det och skjuts en jävla massa.
---
Moonraker är ett barn av sin tid. Den kom 1979 istället för For Your Eyes Only, eftersom Star Wars och Close Encounters of the Third Kind råkat spela in massor med pengar. Så For Your Eyes Only knuffades på framtiden och man gjorde Moonraker istället.
Och eftersom hela USA hade rymdfärjenojja vid tillfället - rymdfärjeprototypen Enterprise hade turnerat över världen och var aspoppis bland rymd- och science fiction-intresserat folk vid tiden - så var det rätt naturligt att låta Moonraker handla om rymdfärjor. Det är ju inte vad boken Moonraker handlar om - det som är gemensamt är typ namnet Moonraker och skurken Hugo Drax. Men i boken är Hugo Drax en övervintrad infiltrerad nazist ("graf Hugo von der Drache") som jobbar i brittisk försvarsindustri med att bygga kärnvapenmissiler, och nu planerar att sätta en sovjetisk atombomb på raketprototypen och ge London vad han tycker att stadsjäveln förtjänar. Även om jag förmodligen hade tyckt att bokens ståry var bättre så passade den nya ståryn bättre för 1979 än bokens ståry, som är väldigt 1950-tal.
Om vi tycker att vi känner igen temat med skurkar som tänker utrota hela mänskligheten och bygga upp en ny värld i ruinerna, så kan det bero på att regissören Lewis Gilbert också gjorde You Only Live Twice och The Spy Who Loved Me.
M spelas för sista gången av Bernard Lee, Moneypenny spelas som vanligt av Lois Maxwell, Q av Desmond Llewwlyn och Jaws spelas av Richard Kiel. Vi ser också ett litet inhopp av Walter Gotell som den ryske general Gogol, som om möjligt är ännu mer gubbsjuk än Bond.
Den roligaste kvinnliga rollen i filmen är Dolly (Blanche Ravalec), Jaws stora kärlek, och det utan några som helst talade repliker. Holly Goodhead (Lois Chiles) är härligt nedlåtande mot Bonds misogyni och utnyttjar den efter bästa förmåga till sin fördel när det behövs. Jag fnissade rätt högt när Bond går igenom hennes CIA-kit och Holly urskuldande rycker på axlarna.
Men ingen av kvinnorollerna pratar med varandra. Närmast att lyckas är Holly och Dolly (fniss) som är i bild samtidigt, men Dolly har inga repliker. Därefter kommer Holly och Corrine Dufour (Corinne Cléry), som nästan är i bild samtidigt.
Jag har redan nämnt att jag tyckte att introlåten var halvmjäkig, trots Shirley Bassey. Resten av temat är ett väldigt typiskt John Barry-tema som väldigt mycket förde tankarna till Det svarta hålet. Utöver det så finns lite musikalisk referenshumor. Kodlåset till det hemliga labbet i Venedig är den utomjordiska melodin från Närkontakt av tredje graden och när Bond rider in till klostret spelas temat från Sju vågade livet. Bland annat.
Jag är till skillnad från krank inte så imponerad av effekterna. De praktiska effekterna sitter som en smäck, förstås. Däremot syns det fortfarande vad som är back projection och vad som är folk på plats, och inflygningen till Drax residens ser som sagt var ut som ett vykort. Rymdmodellerna är okej och rymdsprängandet är okej. Däremot har man problem med raketflammor som inte riktigt ser ut som raketflammor, utan som något fyrverkeripjäs-aktigt som används på samma sätt som kassare japanska science fiction-filmer. Rotoscopade lasereffekter är rätt kassa - de ger inget som helst djup, utan ser mest ut att vara ett tvådimensionellt lager ovanpå filmen som här och var maskas.
Som rymdnörd finns det en massa fakta som jag måste stänga av, som att när rymdfärjorna dockar med rymdstationen så ansluter dockningsarmen strax bakom luckan - man ser fortfarande luckan framför dockningsarmen.
Eller den simulerade konstgjorda gravitationen som är jefligt skum: "neråt" är inte alls utåt mot rotationsplanet, utan åt rotationens sydpol. Så istället för att klätta uppåt mot ett viktlöst centrum så går man plant mot mitten, och istället för att sväva bort till radarstöraren längs med en tyngdlös axel så klättrar man neråt. Och här och var finns spontant gravitationslösa områden. Nåt är seriöst weird med gravitationen.
Eller att när rymdfärjan kapas i filmens inledning så tänder man huvudmotorerna - vilket torde vara omöjligt om man inte har en stor bränsletank, vilket man inte har.
Jag stör mig också på rymdlaserljudet. Inte att de låter i rymden, utan att de låter så fantastiskt fjantigt! Det är ett sjuttitals-synth-pjupp!
Mitt slutomdöme är att den här filmen inte kan bestämma sig. Ska den vara en campig komedi, eller en high-life internationell spion-action-rulle, eller en science fiction-film? Jag gillar den bäst som high-life internationell spion-action-rulle, men sen kommer komedin och science fiction-grejset och sabbar skiten. Det känns verkligen som att den rusades genom produktionen utan någon som helst eftertanke för att det behövdes en Bond-film med rymdfärjor just då.
Nä, Moonraker är inte min favorit-Bond-film.
Ett litet plus i kanten, dock, för att Bond flög till Rio med Concorde. Därigenom har jag ju faktiskt färdats med ett Bond-fordon!
---
James Bond är tillbaka nästa vecka i For Your Eyes Only.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,532
Jag har sett Mutant Chronicles. Medan filmen är en dussin action så är den ganska trevlig. Den är inte vacker att se på men den har en ganska snygg estetik.
Oh, och den känns som en rollspels session. Man ser var folk rullade critical fails och critical success. Karaktärerna är ungefär vad man ser i en rollspels grupp, från den sexiga ninjan till den tyska fightern till Ron Pearlman (ja, karaktärer baserade på hans roller är så vanliga att han är en rollspels trope). Den har alltså det man vill ha från en rollspels film.
Den påminner tydligen inte mycket om spelet den ska vara baserad på, men jag är inte personen att fråga om det. Jag har alltid tyckt att Mutant: chronicles verkar vara en Warhammer 40k klon och tror att en viss rädsla för stämningar är anledningen till omdesignen i filmen. Men fuck if I know.
Så en helt ok film, rekommenderas att ses med rollspelsgruppen.
Oh, och den känns som en rollspels session. Man ser var folk rullade critical fails och critical success. Karaktärerna är ungefär vad man ser i en rollspels grupp, från den sexiga ninjan till den tyska fightern till Ron Pearlman (ja, karaktärer baserade på hans roller är så vanliga att han är en rollspels trope). Den har alltså det man vill ha från en rollspels film.
Den påminner tydligen inte mycket om spelet den ska vara baserad på, men jag är inte personen att fråga om det. Jag har alltid tyckt att Mutant: chronicles verkar vara en Warhammer 40k klon och tror att en viss rädsla för stämningar är anledningen till omdesignen i filmen. Men fuck if I know.
Så en helt ok film, rekommenderas att ses med rollspelsgruppen.
Ape of Wrath
DOWN WE GO
Jag har sett 2019 – After the Fall of New York, regisserad av Sergio Martino.
När jag införskaffade denna film hoppades jag att den skulle vara en underbart charmig 80-tals B-film men ack så fel jag hade.
Ok, historien i korthet:
Världen är efter ett kärnvapenkrig en ödemark där strålningen gör att folk får sår på kinderna och vattnet blir förgiftat så till den milda grad att man kräks grönt slime om man är dum nog att dricka det. Direkt efter katastrofen föddes också några mutanter men det är oklart om de är med i filmen eller inte.
Två fraktioner strider. Den ena är Eurak-alliansen (som också tryckte på knappen som startade det stora kriget), och den andra är den lite bortglömda Pan-amerikanska konfederationen som just håller på att omorganisera sig i hemlighet.
Alla kvinnor är sterila på grund av strålningen men vissa män här och var har fortfarande dugliga spermier.
Vi möter sedan hjälten Parsifal som deltar i en Combat Cars-liknande tävling där han vinner guld och en hermafrodit. Han blir kontaktad av ett rymdskepp som tar med honom till Pan-amerikanska konfederationens bas i Alaska. Där får han i uppdrag att bryta sig in i det Eurak-kontrollerade New York för att hämta hem världens enda fruktbara kvinna. Som belöning lovas han plats på en rymdraket till Alpha Centauri där det tydligen finns många planeter man kan leva på.
Eurakerna letar också efter denna kvinna eftersom de vill experimentera på henne. Eurak-soldaterna är för övrigt som hämtade från Katlas armé i Bröderna Lejonhjärta.
Sen ska alltså Parsifal med två sidekicks bryta sig in i New York. Deras väg går bland annat över ett gammalt tågområde, och genom kloakerna där det finns en enklav dvärgar de får hjälp av. De stöter också på några slags apmänniskor som bor i en gammal teater.
Ska jag vara helt ärlig så lyckades filmen inte hålla min uppmärksamhet mer än 30 minuter och sedan började jag pyssla med mobilen och slötittade av och till men några saker kan jag konstatera, nämligen:
- Det fanns en period där pannband och eldkastare var det häftigaste som fanns, gärna i kombination.
- Förr i tiden behövde man inte vara vältränad för att anses som farlig i närstrid, det räckte att vara lång eller tjock.
- Alla som blir skjutna på hustak trillar ner på samma High Chaparral-aktiga sätt
Det absolut bästa med filmen var Oliver Onions soundtrack. Han är väl mest känd för glättiga poplåtar till en rad filmer med Bud Spencer och Terrence Hill men här har han lyckats fenomenalt tycker jag!
Filmen klarar inte Bechdel-testet och inte heller BMOC-testet. Kriteriet för att klara BMOC-testet är att filmen ska lyckas fängsla mig mer än 30 minuter.
När jag införskaffade denna film hoppades jag att den skulle vara en underbart charmig 80-tals B-film men ack så fel jag hade.
Ok, historien i korthet:
Världen är efter ett kärnvapenkrig en ödemark där strålningen gör att folk får sår på kinderna och vattnet blir förgiftat så till den milda grad att man kräks grönt slime om man är dum nog att dricka det. Direkt efter katastrofen föddes också några mutanter men det är oklart om de är med i filmen eller inte.
Två fraktioner strider. Den ena är Eurak-alliansen (som också tryckte på knappen som startade det stora kriget), och den andra är den lite bortglömda Pan-amerikanska konfederationen som just håller på att omorganisera sig i hemlighet.
Alla kvinnor är sterila på grund av strålningen men vissa män här och var har fortfarande dugliga spermier.
Vi möter sedan hjälten Parsifal som deltar i en Combat Cars-liknande tävling där han vinner guld och en hermafrodit. Han blir kontaktad av ett rymdskepp som tar med honom till Pan-amerikanska konfederationens bas i Alaska. Där får han i uppdrag att bryta sig in i det Eurak-kontrollerade New York för att hämta hem världens enda fruktbara kvinna. Som belöning lovas han plats på en rymdraket till Alpha Centauri där det tydligen finns många planeter man kan leva på.
Eurakerna letar också efter denna kvinna eftersom de vill experimentera på henne. Eurak-soldaterna är för övrigt som hämtade från Katlas armé i Bröderna Lejonhjärta.
Sen ska alltså Parsifal med två sidekicks bryta sig in i New York. Deras väg går bland annat över ett gammalt tågområde, och genom kloakerna där det finns en enklav dvärgar de får hjälp av. De stöter också på några slags apmänniskor som bor i en gammal teater.
Ska jag vara helt ärlig så lyckades filmen inte hålla min uppmärksamhet mer än 30 minuter och sedan började jag pyssla med mobilen och slötittade av och till men några saker kan jag konstatera, nämligen:
- Det fanns en period där pannband och eldkastare var det häftigaste som fanns, gärna i kombination.
- Förr i tiden behövde man inte vara vältränad för att anses som farlig i närstrid, det räckte att vara lång eller tjock.
- Alla som blir skjutna på hustak trillar ner på samma High Chaparral-aktiga sätt
Det absolut bästa med filmen var Oliver Onions soundtrack. Han är väl mest känd för glättiga poplåtar till en rad filmer med Bud Spencer och Terrence Hill men här har han lyckats fenomenalt tycker jag!
Filmen klarar inte Bechdel-testet och inte heller BMOC-testet. Kriteriet för att klara BMOC-testet är att filmen ska lyckas fängsla mig mer än 30 minuter.
Jag har sett Looper.
Tio minuter in i framtiden (filmen säger iofs 2044) så jobbar Joe som någon slags gangsteravrättare med tidsresor i framtida Sin City. Så vi snackar noirig "cyberpunk", med mer noir och mindre cyberpunk, samt tidsresor.
Sen finns där en inte helt genomtänkt handling. Är den okej som rulle? Ja, helt klart. Upptäcker jag brister i tänket innan eftertexterna dyker upp? Ja. Flera. Och de känns inte helt genomtänkta.
Klarar Bechdel-testet? Nej. Det finns tre viktiga kvinnor, en av dem(två?) namngiven, en har inte ens någon röst (flashback-viktig). Klarar den Frank Miller-testet? Ja. Så plus i kanten på det.
Plus i kanten för originalitet och att den försöker lite mer annorlunda dystopi än vanligt i SF. Teknologin är ass-backwards för 31 år in i framtiden, men dra tillbaka klockan en 20 år så skulle jag kunna se att det fungerar. Men det är som med Soylent Green - framtidsscenariot kommer ändå se ut som en kuriosa om en 20 år, så eh.
Betyg: 4 stabila tidsloopar av 5. Men Bruce Willis, börjar du inte bli för gammal för sånt här?
Tio minuter in i framtiden (filmen säger iofs 2044) så jobbar Joe som någon slags gangsteravrättare med tidsresor i framtida Sin City. Så vi snackar noirig "cyberpunk", med mer noir och mindre cyberpunk, samt tidsresor.
Sen finns där en inte helt genomtänkt handling. Är den okej som rulle? Ja, helt klart. Upptäcker jag brister i tänket innan eftertexterna dyker upp? Ja. Flera. Och de känns inte helt genomtänkta.
Klarar Bechdel-testet? Nej. Det finns tre viktiga kvinnor, en av dem(två?) namngiven, en har inte ens någon röst (flashback-viktig). Klarar den Frank Miller-testet? Ja. Så plus i kanten på det.
Plus i kanten för originalitet och att den försöker lite mer annorlunda dystopi än vanligt i SF. Teknologin är ass-backwards för 31 år in i framtiden, men dra tillbaka klockan en 20 år så skulle jag kunna se att det fungerar. Men det är som med Soylent Green - framtidsscenariot kommer ändå se ut som en kuriosa om en 20 år, så eh.
Betyg: 4 stabila tidsloopar av 5. Men Bruce Willis, börjar du inte bli för gammal för sånt här?
Nu har jag sett The Fifth Element, efter många om och men. Den första utgåvan jag köpte hade bara nederländska subs, men nu hittade jag en med visserligen asfult omslag, men allt annat i tiptopp skick.
Nå: Det här är en jättebra film. Det kan inte ha undgått någon att jag gillar over-the-topness i filmer, och jag känner att det kan vara svårt att toppa den här filmen där.
Filmen handlar dels om en jätteond jätteondska som ska komma och förgöra allting, och om ett vapen som kan besegra denna ondska. Vapnet består av en speciell plats i Egypten, samt fyra "element", där fyra är stenar och det femte är Milla Jovovich (Leeloo). Den handlar också om Bruce Willis (Korben Dallas), före detta hardcore militärpilotsnubbe som inte har det så bra.
Plotten är jävligt komplex och så; så jag stannar nog där och försöker lista alla saker jag tycker är awesome, typ:
- Scenografin och set designen är lysande. Massvis med små (och stora) visuella gags som t.ex. cigaretter med mer filter än tobak. Allt känns oerhört genomtänkt och medvetet, designen är överhuvudtaget lysande.
- Designen är också väldigt over the top och blandar element från många kulturer; lite som cyberpunk på LSD.
- Effekterna är makalöst snygga och håller än idag (filmen gjordes 1997). Kan iofs bero på att så mycket är fysiska dockor och grejer. Men allt känns jäkligt påkostat och "på allvar".
- Musiken är helt fantastiskt bra.
- Regin, klippningen och manuset är asbra. Det är ett högt tempo och nya saker hela tiden, timingen för alla gags är perfekt.
- Alla skådespelare gör ett bra jobb. Ian Holm visar sig vara asbra på komiskt skådespeleri, Bruce Willis kan tydligen spela nykär, Milla Jovovich gör hela kulturkrocksgrejen utan att den blir pinsam och Gary Oldman är apbra som over-the-top badguy.
- Nämnde jag tempot? Det är helt vansinnigt högt. I två timmar.
- Actionscenerna har också bra timing och är mycket välkoreograferade. Och har explosioner. och Milla Jovovich. Och Bruce Willis.
- Alla som säger att Chris Tuckers karaktär inte tillför något eller rentav förstör borde gå till en hjärnskrynklare för det är uppenbart någonting fel på dem.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Filmen påminner mig om Linda och Valentin, om skumma scifiserier från Tung Metall, och om all möjlig asbra scifi i allmänhet. Visuellt är det en fest, skådespeleriet är asbra, den lyckas vara rolig utan att bli sådär meta-töntig som en del humorfilm blir. Timingen är oslagbar. Det finns massor av folk inblandade i jakten på de fem elementen, och filmen lyckas på något sätt gestalta alla dessa utan att det blir rörigt.
Luc Besson är ett fucking geni. Det här är en av de bästa scifi-rullar som gjorts, inom sitt gebit. Jag kan se den om och om igen, och har älskat den sen den kom, i princip.
Betyg: 5/5.
Det enda negativa jag kommer på att säga om den är att den inte fixar Bechdeltestet.
Nå: Det här är en jättebra film. Det kan inte ha undgått någon att jag gillar over-the-topness i filmer, och jag känner att det kan vara svårt att toppa den här filmen där.
Filmen handlar dels om en jätteond jätteondska som ska komma och förgöra allting, och om ett vapen som kan besegra denna ondska. Vapnet består av en speciell plats i Egypten, samt fyra "element", där fyra är stenar och det femte är Milla Jovovich (Leeloo). Den handlar också om Bruce Willis (Korben Dallas), före detta hardcore militärpilotsnubbe som inte har det så bra.
Plotten är jävligt komplex och så; så jag stannar nog där och försöker lista alla saker jag tycker är awesome, typ:
- Scenografin och set designen är lysande. Massvis med små (och stora) visuella gags som t.ex. cigaretter med mer filter än tobak. Allt känns oerhört genomtänkt och medvetet, designen är överhuvudtaget lysande.
- Designen är också väldigt over the top och blandar element från många kulturer; lite som cyberpunk på LSD.
- Effekterna är makalöst snygga och håller än idag (filmen gjordes 1997). Kan iofs bero på att så mycket är fysiska dockor och grejer. Men allt känns jäkligt påkostat och "på allvar".
- Musiken är helt fantastiskt bra.
- Regin, klippningen och manuset är asbra. Det är ett högt tempo och nya saker hela tiden, timingen för alla gags är perfekt.
- Alla skådespelare gör ett bra jobb. Ian Holm visar sig vara asbra på komiskt skådespeleri, Bruce Willis kan tydligen spela nykär, Milla Jovovich gör hela kulturkrocksgrejen utan att den blir pinsam och Gary Oldman är apbra som over-the-top badguy.
- Nämnde jag tempot? Det är helt vansinnigt högt. I två timmar.
- Actionscenerna har också bra timing och är mycket välkoreograferade. Och har explosioner. och Milla Jovovich. Och Bruce Willis.
- Alla som säger att Chris Tuckers karaktär inte tillför något eller rentav förstör borde gå till en hjärnskrynklare för det är uppenbart någonting fel på dem.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Filmen påminner mig om Linda och Valentin, om skumma scifiserier från Tung Metall, och om all möjlig asbra scifi i allmänhet. Visuellt är det en fest, skådespeleriet är asbra, den lyckas vara rolig utan att bli sådär meta-töntig som en del humorfilm blir. Timingen är oslagbar. Det finns massor av folk inblandade i jakten på de fem elementen, och filmen lyckas på något sätt gestalta alla dessa utan att det blir rörigt.
Luc Besson är ett fucking geni. Det här är en av de bästa scifi-rullar som gjorts, inom sitt gebit. Jag kan se den om och om igen, och har älskat den sen den kom, i princip.
Betyg: 5/5.
Det enda negativa jag kommer på att säga om den är att den inte fixar Bechdeltestet.
Ja! Och det är awesome. Jag tror att jag också hade gett den 4/5 om jag bara skulle tagit ur minnet. Nu såg jag den istället, och spenderade hela filmen med ett brett leende på läpparna över det enorma tempot, den fantastiska komiska timingen, skådespelarinsatserna... Ja, allting helt enkelt =)Max Raven said:Hela filmen bara luktar belgisk/fransk/europeisk SF-serie för mig.
EDIT: Enligt Wikipedia så har set designern för Femte Elementet också illustrerat
Och Moebius också! Haha!
Och Gaultier för kläder. Skrev jag att allt kändes medvetet och väldesignat? Det gjorde det...
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,857
Get Shorty
Efter flera inte så bra filmveckor har det varit en rätt bra filmvecka. Jag har sett Lost in Translation, Get Shorty och 3:10 to Yuma. Av dem är det bara den sista jag sett förut. Jag tänkte säga några ord om Get Shorty.
1. Jag har dragit mig för att se den här filmen, för mitt intryck av vad den handlade om var (som det visade sig) helt felaktigt.
2. Heeeelvete vilken cast! Jag höll på att tappa hakan när Bette Middler gjorde entré. En sjuhelsikes fest för proffs som var proffs redan i slutet av 80-talet. Och James Gandolfini då (som jag inte höll på att känna igen förrän han kom i närbild och fick ordentliga repliker).
3. Den var rolig. 4 hämndlystna zombiehustrur av 5.
Efter flera inte så bra filmveckor har det varit en rätt bra filmvecka. Jag har sett Lost in Translation, Get Shorty och 3:10 to Yuma. Av dem är det bara den sista jag sett förut. Jag tänkte säga några ord om Get Shorty.
1. Jag har dragit mig för att se den här filmen, för mitt intryck av vad den handlade om var (som det visade sig) helt felaktigt.
2. Heeeelvete vilken cast! Jag höll på att tappa hakan när Bette Middler gjorde entré. En sjuhelsikes fest för proffs som var proffs redan i slutet av 80-talet. Och James Gandolfini då (som jag inte höll på att känna igen förrän han kom i närbild och fick ordentliga repliker).
3. Den var rolig. 4 hämndlystna zombiehustrur av 5.
Krille
Super Moderator
Jag klagade lite på att Moonraker hade raketflammor som mest påminde om kassare japanska science fiction-filmer, så för att göra en ärlig jämförelse så tittade jag på en: The War In Space (eller på japanska: Wakusei Daisensō: Za uō in Supēsu (notera den schyssta transliterationen av engelska till japanska i undertiteln)), från 1977.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/HzTh_Z-AsDE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/HzTh_Z-AsDE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Elva år in i framtiden kommer Koji Miyoshi (Kensaku Morita) tillbaka till Japan för att undersöka elektromagnetisk strålning från en klase kometer. Mitt i återförenandet så dyker en massa ufos upp och Rymdstation Terra sprängs. FN begär att rymdkryssaren Gohten ska färdigställas, men konstruktören Masato Takigawa (Ryo Ikebe) vägrar tills det uppenbaras att budbäraren från FN är en utomjording med gummimask! Jordlingarna får ett ultimatum från utomjordingarna från planeten Yomi i en fjärran galax, och Gohten färdigställs i alla fall och spöar skiten ur ufona. Därefter flyger Gohten till Venus, men på vägen kidnappas Jun Takigawa (Yuko Asano), Masatos dotter, av de slemma blå utomjordingarna. Väl på Venus hittar man utomjordingarnas rymdskepp och en liten styrka infiltrerar skeppet och befriar Jun. Gohten och den utomjordiska rymdgalären utkämpar en väldig slagskeppsduell som slutar med att Gohten spränger skiten ur planeten Venus och den utomjordiska rymdgalären samtidigt. The end.
---
Filmen är skräp. Och med skräp menar jag att det bästa sättet att få den underhållande är att klippa in Crow, Tom Servo och Joel från Mystery Science Theater 3000 som silhuetter i ena hörnet. Skådespelandet är äkta japanskt och överdrivet som om det vore teater, pacingen är ojämn, klipp återanvänds om och om igen, musik återanvänds om och om igen, kulisserna är antingen plywood eller gråmålad frigolit, manuset är tunt som ett A4... well, you get the point.
Effekterna är ... låt oss säga så här; man ser snörena. Till och med i rymdklippen ser man snörena! Bokstavligt talat har de gjort rymdscenerna genom att hänga modellerna framför en svart duk med lampor i! På det läggs i bästa fall lite pyroteknik för raketflammor, men ibland lite halvkass rotoscopade flammor.
Ljudet är också rätt B, med standardexplosioner, standardpjä från laserkanoner, standardsynthsurr för utomjordiska rymdskepp, monotona maskingevär. Det är inte ens bra om man tar hänsyn till att den är gjord 1977!
Och det är pyrotekniken som kopplar den här till Bond - de gör det på tre olika sätt. Antingen har de en propanbrännare eller liknande i motorn, som ger en eldsflamma som stiger uppåt efter ett tag; eller så har de ett tomtebloss med gnistor som far bakåt-neråt och rök som far bakåt-uppåt, eller så har de en kolsyresläckare med en kraftig lampa bakom med koldioxidrök som faller neråt efter en bit. Det beror lite på vilken motor och vilken bakgrund som man har för tillfället, kanske även lite på säkerhetsaspekter också.
Ska man säga något positivt om den här filmen så är det väl rymdslagskeppsduellen på slutet över Venus. Venuslandskapet är i sig rätt snyggt, med vulkaner och rök. Men sen är modellerna för skeppen väldigt väl artikulerade. Det öppnas luckor för revolverkanoner, rymdgalärens kanonåror roterar, sköldgeneratorn och radarantenner snurrar och Gohtens jätteborr/planetsprängarbomb roterar, och de tvekar inte att låta de här jättemodellerna krocka med varandra och landskapet så att gnistor och rök och grus och vrakdelar far åt alla håll.
Så, eh, nej. Jag kan inte rekommendera den här. Man kan kanske hävda att man bör ha sett den för att fylla något hål i filmhistoriekunskapen, som exempelvis att man behöver studera kassare raketmotorflam-effekters påverkan genom filmhistorien, misogyna kvinnoroller i japansk film, oljekrisens påverkan på japansk filmindustri under sjuttitalet eller nåt sånt. Eller möjligen, om man är anställd av Comedy Central och ska skriva ett MST3K-avsnitt som bygger på filmen. Annars kan jag inte motivera varför en normal icke-masochistisk filmnörd skulle vilja se den.
You have been warned.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/HzTh_Z-AsDE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/HzTh_Z-AsDE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Elva år in i framtiden kommer Koji Miyoshi (Kensaku Morita) tillbaka till Japan för att undersöka elektromagnetisk strålning från en klase kometer. Mitt i återförenandet så dyker en massa ufos upp och Rymdstation Terra sprängs. FN begär att rymdkryssaren Gohten ska färdigställas, men konstruktören Masato Takigawa (Ryo Ikebe) vägrar tills det uppenbaras att budbäraren från FN är en utomjording med gummimask! Jordlingarna får ett ultimatum från utomjordingarna från planeten Yomi i en fjärran galax, och Gohten färdigställs i alla fall och spöar skiten ur ufona. Därefter flyger Gohten till Venus, men på vägen kidnappas Jun Takigawa (Yuko Asano), Masatos dotter, av de slemma blå utomjordingarna. Väl på Venus hittar man utomjordingarnas rymdskepp och en liten styrka infiltrerar skeppet och befriar Jun. Gohten och den utomjordiska rymdgalären utkämpar en väldig slagskeppsduell som slutar med att Gohten spränger skiten ur planeten Venus och den utomjordiska rymdgalären samtidigt. The end.
---
Filmen är skräp. Och med skräp menar jag att det bästa sättet att få den underhållande är att klippa in Crow, Tom Servo och Joel från Mystery Science Theater 3000 som silhuetter i ena hörnet. Skådespelandet är äkta japanskt och överdrivet som om det vore teater, pacingen är ojämn, klipp återanvänds om och om igen, musik återanvänds om och om igen, kulisserna är antingen plywood eller gråmålad frigolit, manuset är tunt som ett A4... well, you get the point.
Effekterna är ... låt oss säga så här; man ser snörena. Till och med i rymdklippen ser man snörena! Bokstavligt talat har de gjort rymdscenerna genom att hänga modellerna framför en svart duk med lampor i! På det läggs i bästa fall lite pyroteknik för raketflammor, men ibland lite halvkass rotoscopade flammor.
Ljudet är också rätt B, med standardexplosioner, standardpjä från laserkanoner, standardsynthsurr för utomjordiska rymdskepp, monotona maskingevär. Det är inte ens bra om man tar hänsyn till att den är gjord 1977!
Och det är pyrotekniken som kopplar den här till Bond - de gör det på tre olika sätt. Antingen har de en propanbrännare eller liknande i motorn, som ger en eldsflamma som stiger uppåt efter ett tag; eller så har de ett tomtebloss med gnistor som far bakåt-neråt och rök som far bakåt-uppåt, eller så har de en kolsyresläckare med en kraftig lampa bakom med koldioxidrök som faller neråt efter en bit. Det beror lite på vilken motor och vilken bakgrund som man har för tillfället, kanske även lite på säkerhetsaspekter också.
Ska man säga något positivt om den här filmen så är det väl rymdslagskeppsduellen på slutet över Venus. Venuslandskapet är i sig rätt snyggt, med vulkaner och rök. Men sen är modellerna för skeppen väldigt väl artikulerade. Det öppnas luckor för revolverkanoner, rymdgalärens kanonåror roterar, sköldgeneratorn och radarantenner snurrar och Gohtens jätteborr/planetsprängarbomb roterar, och de tvekar inte att låta de här jättemodellerna krocka med varandra och landskapet så att gnistor och rök och grus och vrakdelar far åt alla håll.
Så, eh, nej. Jag kan inte rekommendera den här. Man kan kanske hävda att man bör ha sett den för att fylla något hål i filmhistoriekunskapen, som exempelvis att man behöver studera kassare raketmotorflam-effekters påverkan genom filmhistorien, misogyna kvinnoroller i japansk film, oljekrisens påverkan på japansk filmindustri under sjuttitalet eller nåt sånt. Eller möjligen, om man är anställd av Comedy Central och ska skriva ett MST3K-avsnitt som bygger på filmen. Annars kan jag inte motivera varför en normal icke-masochistisk filmnörd skulle vilja se den.
You have been warned.
