Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v32

[krank]

Ny vecka!

Riktlinjer för filmklubben:

Spoiler

1) Du får gärna se minst en film i veckan. Det behöver inte vara samma film som nån annan, men det får vara det.
2) En gång i veckan skriver vi i en sådan här tråd om vad vi sett. Varje medlem tar med sig en film. Man skriver om filmen man sett. Några rader, sådär, behöver inte vara något avancerat. "Jag har sett 2001 och tyckte den var väldigt seg" är helt OK, men man kan också t.ex. leta rätt på trailers på youtube, skriva recension, sätta betyg.
3) Skriv filmtitlar med fetstil så det blir lättare att se.
4) För att bli medlem behöver man egentligen mest hoppa på.

Personer som varit med tidigare (bokstavsordning!: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! (Eller skriv in själva)

 

[Jocke]

Jag var just och såg Pacific Rim.

Det viktigaste med att gå och se filmen är såklart att backa allt Guillermo del Toro gör, så att vi får se At the Mountians of Madness nån gång.

Sen gillar jag nästan hela casten, men Clifton Collins Jr lite extra efter som han har satans snygg outfit där han sitter och är ledningscentral, samt att hans jobb påminner vagt om mitt eget, då.

Jag gillade hur det hela såg ut, att det fanns en värd och mytologi som kändes tuff.

Spoiler

Det går ju att göra hur mycket grejer som helst om tiden mellan att revan slits upp och slutet på kriget

Och givetvis gillar jag robotar som slåss mot monster, och armbågsraketen från trailern var nog för att egentligen få mig övertygad.

Visst storyn är lite väl ospännande på sina ställen, och jag gillar ju inte 3D (det är för mörkt, jag måste ha ett till par glasögon ovanpå mina egna och det flimrar ibland när saker rör sig fort) och jag tycker inte att filmen är en av de kanske tre filerna jag har sett där 3D har tillfört något.

Men vad fan, bättre popcornsaction än så här har vi inte fått sen Mission: Impossible 3.

Fyra kromade robottummar upp av fem möjliga!

 

[Krille]

Jag har sett Imaginaerum av Nightwish.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/qMhwh0-xcLo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/qMhwh0-xcLo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Imaginaerum är en episk musikvideo på en och en halv timme, byggd som ett konceptalbum. Ramberättelsen handlar om rockstjärnan Thomas Whitman, som under sina sista dagar kämpar med dåligt hjärta och dementi - så till den grad att han inte längre minns sin dotter Gemma. Den handlar också om dottern Gemma, som under sitt vuxna liv känner sig åsidosatt av fadern. Den handlar om att låta trauman läkas och den handlar om minnen efter dem som dött och dör. Och det handlar om två personer som inte når fram till varandra, för den ene kan bara uttrycka sig på ett sätt som den andre inte förstår.

Detta tema illustreras av en resa genom en Underlandsliknande mardröm, där Tom får konfronteras sina fasor. På andra sidan barriären till verkligheten försöker Gemma pussla ihop sina känslor för en far som inte når fram till henne.

---

Det jag kommer att tänka på är dels Pink Floyd - The Wall, som tar upp liknande teman, om Pinks oförmåga att hantera uppväxten utan far, musikkarriärens fantasmer och drogmissbruket och de murar runt om honom som det bygger upp.

Jag kommer också att tänka på American McGees Alice och Alice: Madness Returns, där trauman från verkligheten drar in Alice i Underlandets fantasier. Det finns också en viss parallell mellan snögubben Mr White och Cheshire-katten.

Andra saker man skulle kunna jämföra med är Mirrormask och Suckerpunch, men inte lika mycket som de ovanstående.

Och så finns förstås Nightwish. Men det är inte så mycket som man kan tro - man känner igen deras tongångar här och var, men det är mestadels instrumental musik. Det är inte alls som Pink Floyd - The Wall, som är ett Pink Floyd-album med bilder. Imaginaerum är mer ett collage av rörliga bilder och Nightwish-musik.

Gillade jag den? Ja, faktiskt. Jag är svag för sådana här fantasmer och drömberättelser, och jag gillar Nightwish rent generellt. Jag gillar att Imaginaerum mer försöker förmedla en vision än att berätta en berättelse eller föra fram ett budskap. Det är nog med den inställningen som man måste ta sig an filmen; den är ett effekt- och musikcollage med vision, inte berättelse, och jag kan mycket väl tänka mig att den totalkvaddar om man inte har den angreppspunkten.

 

[Lukas]

JAg har sett veckans ricci film, den heter Bastard Out of Carolina och jag vill aldrig se den filmen igen.
det är inte så att den är dålig, utan snarare är den för bra på att representera ett destruktiva familjeförhållande.
Den här filmen blev jobbig att se, mycket jobbig, verkligen ingen film för känsliga tittare, speciellt eftersom som filmen behandlar något som är väldigt tabu-belagt inom västerländsk film

Spoiler

Våldtäkt mot fosterbarn

.

Med det sagt så var filmen ohört vällskådespelad och väldigt bra regisserad av Anjelica Huston.

Veckans Ricci recension: hon var med i en scen där hon gjorde ett bra jobb, även om den scenen var ganska så poänglös.

 

[krank]

Jag har sett Done the Impossible. Det är en dokumentär om Firefly, typ. Eller om dess fans, kanske. Någon form av återberättande av seriens historia och väg från sändning till den avslutande filmen.

Den är lite ostrukturerad och gav mig inte sådär jättemycket. Kanske för att jag inte riktigt känner att jag har så mycket gemensamt med Fireflyfansen. De är lite för fanatiska för min smak. Det här med att bli helt hysterisk och grina flera år efter att serien lagts ner? ...Jag är inte bekväm med den sortens känsloyttringar. Det känns inte som folk jag vill hänga med.

En del intressanta intervjuer och så, dock.

BETYG: 3/5

 

[God45]

Jag har sett den bästa filmen som gjorts under vår livstid. Sharknado! Los Angeles drabbas av en storm som översvämmar hela staden precis efter att jättemånga hajar migrerat till kusten utanför LA. Detta gör att hajarna översvämmar hela staden, hoppar upp ur avlopp, in genom fönster och simmar runt på motorvägarna.
Som vi alla vet är hajar omedelbart dödliga eller lemlästande ifall de biter någon så detta leder till tusentals döda.

Under tiden ska en liten grupp av folk som hänger på en surfbar försöka rädda barens ägares familj från Beverly hills som han av någon anledning vet kommer anfallas av hajar. Gruppen utgörs av barägaren, hans surfpolare, en servitris som jobbar på baren och en alkoholiserad gubbe som knockar hajar med en barpall.

När allt börjar se säkert ut kommer tre tornados inflygande från havet och suger upp hajarna som nu är flygande dödsbringare.

Okej, så allt med den här filmen suger. Effekterna är fruktansvärda, skådespelandet är uselt, manuset är kasst och klippningen är pinsam. Men det är SHARKNADO!

1/5 som en film.

5/5 som Sharknado.

 

[wilper]

The Secret Circle

http://www.imdb.com/title/tt1837654

En tv-serie om en flicka som upptäcker att hon är häxa.

Stundtals platt skådespel och repetetiv handling. Serien plågas också av den sämsta intromusiken jag någonsin hört. Men det är bra. Alla brister till trots så hålls handlingen intressant, och jag blev förvånad några gånger, även om jag tyckte att finalen var ganska förutsägbar.

De hoppades nog att få spela in en andra säsong, för sista minuten av första (och enda) så bara vältrar de in trådar att bygga en fortsättning på.

Den får en trea, inget knussel. Och jag är sugen på att spela tonårshäxor. Monsterhearts, någon?

 

[krank]

Jag har sett Thir13en Ghosts från 2001.

Jag har för mig att jag såg den på bio när det begav sig, rentav. Men nu var det minst tio år sen jag såg den senast, så det var väl dags.

Det här är... en skräckfilm i ordets allra lösaste betydelse. Kanske mer "Creature feature"? "Grotesque"? Vi ska minnas att 2001 var Manson fortfarande förhållandevis relevant, och åtminstone i min kompiskrets fanns ett stort sug efter effektsnygg skräckfilm. Och den här passade väl oss ganska bra.

Handlingen är inte sådär jättehet, men typ: En ond riking som heter Cyrus samlar ihop 12 spöken, de flesta av dem seriemördare och sånt, tillsammans med ESP-snubben Dennis. När de samlar in det tolfte spöket råkar Cyrus dö. I samband med det dör också en av två anti-spökfångeri-aktivister. Som för övrigt kan vara de konstigaste typerna i filmen; de är inte emot spökinfångandet för att Cyrus vill göra något dumt eller så, utan för att det är moraliskt fel att hålla vansinniga seriemördarspöken i slaveri. Uhm... right.

Cyrus' brorson ärver hans hus; huset där han samlat de 12 spökena. Brorsonen åker dit tillsammans med son och dotter och nanny och advokaten som gav dem nyckeln. Snart dyker också Dennis upp, för han vill ha sina pengar och dessutom veta vad fan Cyrus skulle med spökena till, typ.

Och snart efter att de kommit in i huset slår portarna igen.

Såatte... Ja. Det är inte så mycket djupare än så, faktiskt. Mördarspöken i labyrinthus, liksom.

Plotmässigt finns en del underligheter vad gäller folks motivationer och handlingar och så, men det funkar väl. Det största problemet är egentligen att mytologin kring de 13 spökena, som uppenbart är ganska genomarbetad, inte riktigt får plats i en film på 1h30m. Spökena är väldigt coola designmässigt och de är gjorda utan speciellt mycket CGI, så de är påtagliga och läskiga och groteska. Men... För att komma till sin rätt hade de behövt vara i ett annat sammanhang än monster i ett labyrinthus. De får inte den tid de behöver. Det här hade behövt vara en 13 delars tv-serie, där man fick se själva infångandet under avsnitt 1-12. Eller nåt sånt.

Bechdeltestet fixas. Casten är... Tja, tre kvinnor och tre män/killar blir de ganska snart i varje fall, så det är väl okej. Nannyn är lite för stereotypt afroamerikan och dottern lite för stereotypt tonårstjej men återigen, med tanke på tiden så funkar det.

Det här är en film jag gillade massor när den först kom, och som jag nog fortfarande kan gilla ur ett designperspektiv, och ur ett creature feature-perspektiv. Jag kommer nog att se om den nån gång, kanske inte nästa veckan men det dröjer nog inte tio år...

BETYG: 4/5

EDIT: åh, och det är tydligen en remake eller nåt på en äldre film jag har noll koll på, och placerar sig därmed i lite samma fack som den fullt acceptabla "House on Haunted Hill". Jag kanske borde se den också?



EDIT 2: Och nu blev jag sugen på att spela spökjägare.

 

[Robban]

Jag kan bara rekommendera brädspelet House on the Haunted Hill också (ett spel jag brukar släpa med mig till GothCon, för brädspelsbaren har det inte).

 

[Lukas]

Och nu blev jag sugen på att spela spökjägare.

Jag kan spelleda dig i Inspektors om du vill

 

[Lukas]

eftersom det inte blev någon Riccifilm förra veckan så valde jag att se en till den här. Så jag har nu sett "The last of the high kings" Vilket förmodligen är den bästa filmtiteln någonsin (möjligen med undantaget av titeln "Angst essen Seele auf").

Filmen handlar om en Tonårspojke på irland under sommaren 1977 (varför är ricci med i så många filmer som utspelar sig över en sommar), Han är en osäker kille som drömmer om att få gå en date med två av irlands snyggaste tjejer. Filmen handlar om hur han får lära sig att kvinnor är mer en objekt och att man måste lära sig se dem för vilka de är.
Alltså jag är inte säker på att det här är filmen handling, och det är nog det som är filmens problem, det händer en del saker som känns som en handling, men det leder ingenvart. Kanske försökte regissören få till känslan av verkligheten genom att visa upp ett sommarlov utan riktig handling, men då misslyckades hen, för filmen är strukturerad som om det fanns en handling där.

Jag tycker det är synd att filmens manus faller så platt för skådespeleriet var helt fantastiskt från de flesta.
speciellt imponerad är jag av Catherine O'Hara roll som katolsk Irlänsk mamma.

Veckans andra Ricci recension:
Ricci spelar en amerikansk student som kommer på besök, hennes roll är totalt poänglös, och är med i den mest hollywoodiska scenen jag någonsin sett. Ricci verkar osäker igen, Det känns lite som om hon blev instrukterad att spela rollen på ett sätt hon inte var bekväm med.

 

[Jocke]

Jag såg den nya Wolverine rullen The Wolverine och var ska jag börja...

Om filmen bara hade vart inledningen och sista timmen-40 minuterna skulle jag nog ha gillat den. Nu var i stället scenen efter eftertexterna bättre än resten av filmen och så ska det inte behöva vara...

Järven åker av osäker anledning till japan där han av oklar anledning börjar slåss med massa folk som av ännu oklarare anledning är ute efter en tjej som Järven av den än så länge oklaraste anledningen gillar trotts att hon inte lyckas uppvisa några positiva sidor förns lång efter halvtid i filmen. Alla kör Audi. Det är en ganska bra scen med ninjor som skjuter reppilar på Järven i en snöig japansk by med.

Jag hade glömt bort att Famke Janssen spelade Jean Gray och såg bara Olivia Godfray från Hemlock Grove varje gång hon dök upp i bild. Jag tror det var en klar förbättring efter som jag minns de gamla filmernas Jean som aptrist när Olivia är fyra nyanser av kickass.

I alla fall nästa problem är att filmen visas i 3D. Jag toga av mig mina 3d brillor under stora delar av filen efter som det är en sån film som bara lägger 3d i bakgrunden och förgrunden. allt man ska titta på är i gloriors 2d med riktiga färger, i stället för den dybotten som presenteras om man ser 3d film på Filmstaden Sergel 2. Hade precis samma upplevelse när jag såg Conan i samma salong.
När jag var och såg Pacific Rim här om dagen var jag på Rigoletto som har betydligt mer ljus i sin projektor, så den var i alla fall i färg.

Sen finns det med en tjej i filmen, Mariko, som ska vara bäst på att slåss med knivar, men hon har aldrig några knivar att slåss med... Vad fan?

betyg: två arga järvar av fem möjliga.

 

[krank]

Jag har sett Elysium.

Först, kort om upplevelsen så jag får det ur systemet:

Spoiler

Jag såg filmen i en lagom liten och ganska mysig salong. Tyvärr satt det bredvid mig ett medelålders par där framför allt kvinnan överhuvudtaget inte verkade ha någon form av koncept om hur man beter sig när man kollar på bio. Jag menar okej, mobilen var av, ocdh jag hade redan fått en negativ uppfattning om henne pga oupphörligt pladder under reklam och trailers (där det mesta handlade om vilken sorts trumpor man skulle ha när man löpte, att hon BARA lyssnade på NRJ, och att Jim Carrey var JÄTTEROLIG i DUm & Dummare).

Men under hela filmen följde löpande kommentarer: "Men oj!" - "Det där var väldigt kallt gjort av henne tycker jag" - "Kolla nu sprängs det" - "Hahahahaha, ursch vilken mardrömssituation, tycker du inte?" Inte jättehögt, tack och lov, men nog högt för att det skulle vara rejält störande.

Vi kan tydligen skicka folk till månen och bygga datorer som får plats i fickan, men tydligen kan vi inte uppfostra folk till att hålla käften när de går på bio.

Så. *andas* Alltså, Elysium är en scifirulle av Neill Blomkamp, ni vet han som gjorde District 9. Handlingen är ungefär: Jorden blev överbefolkad, och alla rika flyttade ut till en rymdstation. På jorden är det typ som i ett U-land fast överallt. Alla är fattiga, mycket kriminalitet, mycket skräp och sopor och ruiner och skit överallt. En del har jobb, men eftersom tillgången på arbetskraft är större än behovet är man helt utbytbar. Det finns typ inga säkerhetsföreskrifter heller. Huvudpersonen är en ganska trist före detta jätteduktig tjuv som numera jobbar på fabrik. En dag råkar han ut för en olycka på arbetet och får en dödlig dos radiaktiv strålning. Han skickas hem med lite piller som kommer kunna hålla honom på benen tills han dör om fem dagar. Nu måste han ta sig till Elysium, de rikas rymdstation alltså, för att få sjukvård.

Det här är naturligtvis, precis som District 9, väldigt mycket en politisk film. Den har en klassanalys som känns ganska förenklad men i grunden korrekt; det är rikingar i golfskjortor som kan leva sina liv pga den produktion som görs av folk som har det skit, tidigare nämna situation för arbetarklassen, etc. Samtidigt finns det mycket starka vibbar av situationen med människosmugglare och illegala immigranter i USA. Jag gillar också att Neil leker med språk och sådant; han som spelade Wikus i District 9 återkommer här som en vansinnig mördare med intressant dialekt, överklassen pratar gärna franska med varandra och nere i slummen är det spanska (om jag fattat rätt).

För att citera wikipedia:

When asked whether the film reveals how he sees Earth turning out in 140 years, director Blomkamp responded "No, no, no. This isn't science fiction. This is today. This is now."

Och för alla med minsta lilla klassmedvetande så är det naturligtvis sant. Jag vet inte, för mig var det närmast övertydligt, men jag är rätt säker på att det finns folk som inte alls tycker att det är så illa...

Filmen är dessutom ruskigt snygg, på ungefär samma sätt som District 9. Det är skitig teknologi, infekterad hud där kropp möter robotik. Robotarna och exoskeletten är gudförbannat coola, designen av Elysium är riktigt snygg, allt nere på jorden känns jävligt påtagligt och realistiskt.

Teknologin är också ball konceptmässigt; nanomedicin som fixar att återställa kroppsdelar inkl. delvis sprängt huvud, till exempel. Och så är våldet snyggt och blodigt.

Nå; det som sänker den här filmen är dels bristen på starka kvinnor (bara den onda ishäxe-kvinnan som förvisso är hård och välspelad men...) och dels att huvudpersonen är så jävla ointressant.

Jag har inget jättemycket emot Matt Damon, men det hade varit SÅ mycket bättre med en latinamerikan i det här fallet. Dessutom finns inte riktigt den mänskliga svaghet som Wickus i District 9 hade. Det finns inget att riktigt sympatisera med. Max, huvudpersonen i Elysium, är mer standard actionsnubbe. Han är stark, han är smidig, han kan slåss, han har en tjej han måste rädda (jesus kristus vad less jag är på damsell in distress), han har lite barndomsminnen. Men han har ingen vidare intressant personlighet utöver "jag har fem dagar kvar att leva och jag ska fan inte dö", typ. Vilket gör honom totalt underlägsen den mänsklige, svage och i grunden sympatiske Wickus. Dessutom sker ungefär noll karaktärsutveckling; han är ungefär samma person i slutet av filmen som i början. Han har inte kommit till några uppenbart djupare insikter.

Spoiler

Och nej, jag räknar inte "äh förresten, jag tror jag offrar mig istället" som karaktärsutveckling. Vi fick nämligen inte se ett skvatt av den utvecklingen.

Bechdel: Mja, det tror jag. Max' tjej pratar med sin dotter om att åka hem t.ex., båda har namn.


Överlag en film jag kan tänka mig rekommendera, men som dras ner från högsta betyg av en fullständigt ointressant protagonist och en brist på kvinnor.

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

Jag har nu sett the Hitcher (1986).

Fan, jag tyckte den här var skitläskig när jag var liten och såg den, och än i dag anser jag att det här är en jäkligt bra thriller. Jag har hört bra saker om remaken, men den har jag inte sett än.

Det är mycket i den här filmen som helt enkelt inte nämns, och det triggar mig verkligen, för man får ändå lite trådändar som man kan börja dra i för att på egen hand fundera vidare:

Spoiler

Nash bestämer sig för att hjälpa Jim så till den grad att hon hotar poliser med ett skjutvapen.

Nash nämner för Jim att en kille blev skjuten i hörnet av restaurangen en månad tidigare.

John verkar känna till området hyfsat bra. Man kan till och med inbilla sig att han känner folk, för han lyckades rensa ut polisstationen rätt effektivt.

Fingret i koren med pommes frites.

Tanke: Tänk om John är hemastad i området. Han kanske var den som sköt mannen en månad tidigare. Nash kanske till och med vet att han är en seriemördare och är lite av hans lärljunge. Så kanske var det hon som la fingret i korgen. Kanske hjälper hon Jim för att hon VET att han är oskydlig, och att John vill fortsätta leka med honom. Kanske bestämer Johns sig för att offra Nash för att han ser Jim som en bättre kandidat.

Betyg: 5/5

 

[Krille]

Nåt ska man ju se nu när Bond är slut, så under några veckor tänker jag titta på olika versioner av Beowulf-kvädet.

Detta gamla saxiska kväde handlar om Beowulf, en götisk hjälte, som med tolv krigare kommer till den daniske kung Hrothgars hjälp då denne härjas av monstret Grendel. Så Beowulf köttar Grendel och hänger upp Grendels arm på väggen. Det gör Grendels morsa lite putt, så hon kommer till hallen för att hämnas, så Beowulf köttar henne också. Beowulf drar hem till Götaland och blir götarnas kung. Femtio år senare slår han ihjäl en drake men såras dödligt. När han dör begravs han medelst schysst gravöl.

Dagens variant heter The 13th Warrior.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/6nkTZKiOLzI"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/6nkTZKiOLzI" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

...men vänta nu, den handlar ju inte om Beowulf, utan om en arab som röjer grottfolk med vikingar? Jo, det gör den, också: ståryn bakom Michael Crichtons "Eaters of the Dead" kom till efter en diskussion om trista literära verk, där just Beowulf kom upp som trist litteratur. Grälet eskalerade tills Crichton antog utmaningen att skriva en intressant Beowulf. Resultatet blev Eaters of the Dead, som sen blev film.

13th Warrior tar faktiskt med hela Beowulf inklusive draken, om än på sitt eget sätt. Berättelsens huvudperson är Ahmad ibn Fadlān ibn al-Abbās ibn Rāšid ibn Hammād (Antonio Banderas), den arabiske resanden och poeten som skickades upp till bulgarerna i Volga men som också beskrev vikingarna på Volga, och ståryn tar också med

Spoiler

överlevande neanderthalare, "wendol-folket". Fast i filmen blir det inte så mycket neanderthalare, mest bara grottfolk. Och draken är med, som en lång kolonn med ryttare med facklor som liknar en eld-orm på håll.

Grendel blir här Wendol, Beowulf blir Buliwyf (Vladimir Kulich), drotting Weoltheow blir drottning Weilew (Diane Venora) och Hrothgar fortsätter att vara Hrothgar (Sven Wollter).

Det är inte så att man märker att det är en Beowulf-story om man inte är direkt medveten om det om man inte letar. Men vet man om det så sitter man och småler åt alla sätt som filmskaparna försöker rita om Beowulf så att det inte märks så mycket att det är en Beowulf.

Som medeltidsmissbrukare kan man klaga på rätt mycket inom art direction: Ahmad ibn Fadlan är från 900-talet, och vikingatiden dog ju i praktiken ut med 1066 och allt sånt, men vi ser senmedeltida rustningar blandat med romerska gladiatorrustningar, jäveltunga rostiga och hackiga svärd, och en allmän "päls-och-säckväv-och-lera"-vikingatid. Så filmens art direction kan bäst beskrivas som lapptäcke-fantasy-fornnördiskhet, och bland medeltidsnördar så är det här den får dess största och hårdaste kritik.

Det finns dock en hel del att gilla. Nordmännens torra lakoniska humor är en sak. "Jag kan inte svinga den här" säger Ahmad ibn Fahlan när han får sitt vikingasvärd som mest ser ut som en åra i gjutjärn. "Bli starkare" säger hans vikingakompis Herger (Dennis Storhøi).

Jerry Goldsmiths musik är en annan grej man måste gilla. Graeme Revell gjorde soundtracket först, men det underkändes, så Jerry fick ta pennan och skriva ett nytt. Jag har Graeme Revells soundtrack, och Jerry gjorde ett bättre soundtrack i mina öron. Det har sina klassiska Goldsmith-toner, men jag gillar det bättre.

Att huvudpersonen är arab är också en sak som jag gillar, och alla kulturkrockarna som inträffar. Ahmad ibn Fahlan beskrivs i allmänhet positivt - han är lite klumpig och konstig och mobbas av de andra, men det är han som står för mycket av tänkandet, och han kan läsa och skriva. Scenen där han lär sig nordmännens språk är underbar: nordiskt språk (dvs dansk-norsk blandning plus lite allmän nordisk gallimattias) blandas i större och större utsträckning med engelska tills språket är begripligt för icke-skandinaver.

Och så har vi bönen till gudarna:

"Lo, there do I see my father. Lo, there do I see my mother, and my sisters, and my brothers. Lo, there do I see the line of my people,
Back to the beginning! Lo, they do call to me. They bid me take my place among them, in the halls of Valhalla, where the brave may live forever!"

Man kan förlåta rätt mycket tack vare den.

 

[krank]

Jag har just sett om Hellboy II: The Golden Army.

Den handlar om att prinsen från ett döende féfolk vill väcka en ostoppbar armé för att döda människan, eftersom det är människan som orsakat féfolkets död. Samtidigt har Liz och Hellboy problem i förhållandet.

Jag är hemskt kluven.

Å ena sidan: Specialeffekterna är fantastiska. Set design, creature design, färger och kameravinklar. Ett oerhört väl utfört hantverk. Framför allt creature design. Allt känns väldigt Mignola.

Actionscenerna sitter som en smäck, och plotten kring féfolket är väldigt najs eftersom den inte känns helt svartvit. Det finns en poäng, någonstans har prinsen rätt.

Å andra sidan: Det är alldeles, alldeles för mycket och för fånig humor. En jäkla massa väldigt taffliga relationsdramascener. Hellboy är ett misogynt as.

Överhuvudtaget är det mycket svårt att engagera sig i Liz och Hellboys kärleksbekymmer. Liz är alldeles för passiv, Hellboy är för misogyn, omogen och dum i huvudet. Jag vill inte att det ska gå bra för dem.

Första filmen kändes mörkare, som att den tog sig själv på mer allvar. Den här degenererar i pajaskonster så fort den får chansen. Samtidigt som huvudpersonen är väldigt mycket mindre sympatisk än senast.

Bechdel: Två namngivna kvinnor. Jag tror inte vi får se dem prata med varandra. De finns bara där som kärleksobjekt, i stort sett. Abe och Hellboy pratar relationer, tjejerna bara finns där och "är problemet". Bläääää.

Men sammantaget; jag kan nog rekommendera filmen förutsatt att man står ut med den första filmhalvans pinsamma relationsdravel. Den är apsnygg, och extremt inspirerande rent visuellt. Så det blir en fyra, om än en ganska svag en.

BETYG: 4/5

 

[Max Raven]

Den här veckan har jag sett en musikal: The Pirates of Penzance (1983).

Filmen är en filmatisering av en av Gilbert & Sullivans mest kända musikaler.

I korthet: Frederic firar sitt 21:a år och slutar därmed som lärling hos piraterna - p g a sin pliktkänsla hade han stannat hos dem sedan 8 års ålder. Han beger sig iväg, träffar Major-Generalens döttrar och blir raskt tillsammans med en av dem, och där kommer piraterna in i bilden igen.

Handlingen är ganska enkel, med en hel del nonsens - jag tror inte man kan eller bör ta den här musikalen på allvar. Det finns ett flertal riktigt bra låtar (den mest välkända har ni hört en eller flera parodier av). Mina favoriter var dock polislåtarna, som t ex denna:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/iAc5Z89SjH8"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/iAc5Z89SjH8" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Betyg: 4 av 5 - en av de bästa musikaler jag sett, rent musikaliskt.

Bechdel: Eh... Det finns flera kvinnliga karaktärer som talar med varandra om annat än män, men de är väl inte "namngivna" som så (utom att de är Major-Generalens döttrar) - å andra sidan är knappt någon namngiven. Så... Nja.

 

[krank]

Jag ska förresten säga en till bra sak om Elysium: Den är rätt bra på show, not tell. Alltså, det mesta man behöver veta för att fatta filmen visas på skärmen. Jag tror att man absolut skulle kunna greppa plotten utan att kunna ett ord av något av språken som talas.

Tänker t.ex. på

Spoiler

när skytteln med flyktingar från jorden landar på Elysium och mamman bitar sin dotter.

 

[Robban]

I korthet: Frederic firar sitt 21:a år och slutar därmed som lärling hos piraterna - p g a sin pliktkänsla hade han stannat hos dem sedan 8 års ålder.

Var det inte för att han fyllde år 29:e februari, och alltså bara fyllde år vart fjärde år (men då fyllde fyra år på en gång)?

Vidare anser jag att man kan se varifrån Johnny Depp fick karaktären i Pirates of the Caribbean ifrån när man kollar på Pirates of Penzance (och då filmen från 1983). Den är bra, utan tvivel, men man ska nog gilla musikaler för att uppskatta den.

 

[Robban]

Jag har kollat på Lilo & Stitch och jävlar vad bra den är! Jag tänker till och med berätta *varför* den är så bra.

Det här är utan tvivel en av, om inte den, bästa av Disneys filmer. Men låt oss kolla på lite andra av Disneys filmer först:
Sleeping Beauty
Ok, jag fattar att den här filmen är gammal, men vi kan väl belysa problemen ändå och se hur Disney klarar sig i modernare filmer? Så, without further ado... Den första gåvan hon får är skönhet -- alltså inte intelligens, agency eller något annat, utan skönhet. Kungen introduceras som "King Stefan and his Queen" (jag kollar uteslutande på filmer på originalspråk, så ni får ursäkta), och...
Alltså. Jag kan recensera varje film för sig egentligen, för jag är en Disney junkie av enorma mått, men för att göra det här kort så: passivt liggande i en glaskista och bli kysst (för sånt är okej i sagor) känns ju knappast som en bra förebild.

Aladdin
Jasmine är ganska ok som karaktär. Hon sticker hemifrån för hon vägrar giftas bort; hon är fast besluten att bestämma över sitt eget öde. Hon är dock den enda kvinnliga rösten i filmen. Vidare så är det lite lustigt sätt att visa arabiska länder på när hjälten ser någorlunda "väst" ut och alla skurkar ser mer "arabiska" ut (ni fattar vad jag menar); filmen stärker ofta synen att araber är våldsamma. Vi kanske ska nämna att Gulfkriget hände ungefär samtidigt som filmen producerades. Såatteh... ras-stereotyper är väl ett av filmens största problem. Och Jasmines kläder då.

Pocahontas
Ja herre jösses. Måste jag? Nej, nån har redan sagt en hel del.

Beauty and the Beast
Stockholmssyndromet. Beaten wife-syndromet. Och ett återkommande tema med att huvudkaraktären oftast inte gillar Prinsen i början (den här filmen, Tangled, Princess and the Frog, Aladdin...). Den här filmen är problematisk på många sätt. Och den har den skurkigaste skurken någonsin i Japanska dubbningen: Gaston. Men kanske nån annan gång.

The Lion King
Hmm. Njae. Det känns lustigt att se en intelligent och kunnig karaktär helt plötsligt bli totalt beroende av en man på det sättet.

Cinderella
Ja just det.

The Jungle Book
Heh. Nå, den är också jättegammal.

The Treasure Planet
Har den ens kvinnliga karaktärer? Jag ser två namn på listan. Niiiice. En helt ny värld (haha, see what I did there) och den är också befolkad av män.

Nåväl. Jag kan fortsätta, men you gets the picture: Disney har varit (är?) härkedåliga på det här med positiva karaktärer för kvinnor, och vi kanske inte ska prata så mycket om racial diversity heller. Såatteh... Lilo and Stitch

Det här är den enda Disney-filmen jag är bekväm med att min dotter -- om hon nu gillade Disneyfilmer/kunde sitta still så länge -- kollar på. Jag inser att jag inte kan förhindra min dotter från att ta del av "prinsess-kulturen" (tyvärr), men hade jag kunnat skulle jag. Nå. Hur lyckas då Lilo & Stitch, när Disneys track record är så sjukt dåligt?

Mycket, mycket bra. En snabb summering av plotten: en utomjording (experiment 626) hamnar på Hawaii där hen blir adopterad av Lilo, en liten flicka vars föräldrar dött i en olycka. Lilo är omhändertagen av Nani, hennes storasyster, och filmen är nog en av de första (enda?) av Disneyfilmerna som vågar visa ett "trasigt" eller icke-standard-hushåll. Socialen håller koll på familjen, och tja...

Alltså.

Disney sätter en films handling på Hawaii... och lyckas med det. Problemet med många (nästan alla) av Prinsess-filmerna är att alla prinsessor är vita och de är satta i en västerländsk (nästan alltid, iaf) bakgrund. Deras personliga problem är också plotten. Men när det handlat om färgade personer så sätts de i väldigt historiska/kulturella bakgrunder/platser. Och det är så jävulskt färg-kodat, så "färgade människor kan inte vara huvudkaraktärer om vi inte lär dem om historia eller om andra kulturer, för deras personliga liv är inte tillräckligt viktiga att visas", ungefär. Inte så i Lilo & Stitch. Huvudkaraktären är färgad och hennes (och hennes familjs) personliga liv är i fokus. Väldigt uppfriskande. Och nästan alla är mörkhåriga!

Kroppsbilderna/karaktärsdesignen är också mycket mer realistisk än vad den är i andra (nästan alla?) Disneyfilmer. Nani är visserligen smal, men inte så sjukligt smal som Ariel eller Jasmine -- hon har en faktisk höft (och ganska kraftiga lår, vilket är helt okej och jättebra att visa)! Lilo är en liten flicka, och ser ut som en liten flicka, inte som en liten vuxen. Det är utan tvivel den mest naturliga lilla flicka jag sett Disney göra.

Problemet med det här? Det är inte så mycket att det gjordes, vilket är jättebäst, utan att det är ett undantag. Det var något som Chris Sanders beslutade om, för att Disney då hade fått mycket kritik för deras orealistiska kroppsbilder. Så det är lite tråkigt att det var ett personligt beslut som han tog, och inte ett företagsbeslut. Det hade ju varit underbart om Disney hade bestämt sig för att börja arbeta för en hälsosammare kroppsbild (vilket de inte gjorde, se: Rapunzel ).

Att huvudkaraktärens familj är "trasig" är också kul att se. Det är inte så många filmer som visar annat än "the nuclear family"*, så den variationen är välkommen.

Till och med skurkarna är realistiska i den här filmen. Det finns ingen genomonding i den här filmen.

Nani och Davids förhållande finns med i bilden, men det lyfts aldrig fram som något speciellt. Sjukt bra! Man behöver inte en pojkvän! De flesta Disneyfilmer är "skaffa pojkvän eller ditt liv är över", men inte den här.

Så, efter en veritabel vägg av ord, och inte ens vidare vettigt skrivna ord...

Det här är den perfekta Disneyfilmen. De har inte lyckats göra en bättre film före eller efter den här**. Goddamn. Man blir ju nästan lite ledsen när man tänker på det. 100 galna experiment av 100 möjliga.

(Och sen följer de upp Lilo & Stitch med sånt dravel som Tangled. Hurra?)

*När familjen över huvud taget visas. Inte ett lika starkt argument som Disneyprinsessors kroppar/agency, men likväl.
**Ok, Brave är väl tekniskt sett en Disneyfilm, men let's be honest here: det är en Pixarfilm, även om Disney äger Pixar.

Edit: som sagt. Jag kanske ska hålla käften om Disney i fortsättningen. Om ni gillar sånt här, fast bättre skrivet, så tycker jag att ni ska läsa Mouse Morality: The Rhetoric of Disney Animated Film; den är visserligen från slutet av 2002, men väl värd läsningen ändå.

Edit 2: Alltså. Man får tycka om problematiska saker -- jag gillar TV-spel (inte så många, förvisso) och anime, till exempel -- men det är bra om man är medveten om problemen med vad man gillar. Det är lugnt att gilla Cinderella för det är en trogen bild av den klassiska sagan (nåja), men man ska samtidigt komma ihåg att kvinnobilden i den är problematisk, och ens dotter kanske inte bör se till just den (eller någon annan, med undantaget Lilo & Stitch) för förebilder.