Nekromanti Rollspel.nu's skrivarcirkel I

[Cissi]

Re: Tema: (Cissis!) Ensamhet

Kommentarer Rymdhamster

Jag har ju redan kommenterat lite i PM men gör så gärna det igen.

Jag gillar det här stycket, jag drog genast upp en massa bilder i huvudet av något som gått fruktansvärt fel och att det nu är zombies utanför dörren och Villes ända räddning är hans ensamhet. Det brukar ju vara så att ensamhet inte är något eftersträvansvärt men i det här fallet är det ju direkt avgörande för hans fortsatta existens.
Det är bra flyt i texten. Den är lätt att följa och det är intressant att första och sista stycket knyter ihop scenen, först med hopplöshet och sedan med en nyvunnen tillförsikt.
Välkommen i gänget Rymdis! Ser fram emot att se mer av dig.

 

[Cissi]

Re: Tema: (Cissis!) Ensamhet

Kommentarer Solve

Neeeeej! Vad hände? Varför tog han inte alla pengar? Träffar han Charlotte? Hittar de tillbaka till varann? Jävla cliffhanger, Solve du kan ju inte sluta där!!!

Nåja… det var en trevlig text. Kändes lite som ”hundraåringen som klev ut…” men bättre. Jag avskydde hundraåringen. Jag gillar inslagen av vardag som man kan känna igen sig i, de här små detaljerna som inte betyder så mycket men som lyfter hela historien; kafferingarna på duken, klottret på toaletten och radion. Du hade mycket väl kunnat lägga in lite sådana små vardagsdetaljer även när han var på vårdcentralen, en iakttagelse över medpatienterna kanske?

Det enda jag reagerar på är att upptakten var ganska långsam och slutet blev så tvärt. Man har genom texten fått följa hans tankar men i sista stycket blev bilen en sportbil och sedan tog det liksom stopp. Det var tvärstopp. Jag saknar lite mer reflektion från honom om vad som styr honom mot Danmark. Minnet av en söt danska? Längtan efter människor? Äventyret? Det finns där vagt, men jag hade velat ha lite till.
Men annars, bra och välskriven. Du är bra på såna här vardagsnära skildringar.

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: Ensamhet

Söderut

Efter par noveller från solvebring tycker jag mig nu se ett återkommande drag: livskriser. Ofta äldre män som funderar över hur meningslös deras tillvaro är. Som alla verkar balansera på gränsen till att vilja ta livet av sig. Det är ett totalt nattsvart jävla mörker.

Även om berättelsen slutar på en mer naiv hoppfullhet hos Sture är det ändå inte tillräckligt för att sudda ut den starka känslan av meningslöshet om att sitta i en framtid utan något egentligt hopp. På så sätt tycker jag att Söderut lyckas fånga temat bra.

Rent språkligt kan jag tycka att det blir väldigt upprepande under textens gång med "han". Det hade tjänat mer på att variera med Sture eller något omformulerade meningar.

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: (Cissis!) Ensamhet

(CISSI)

Jag vill gilla den här berättelsen. Jag tycker om konceptet och har lätt att följa med i handlingen, men tyvärr klickar inte texten med mig.

Kanske är det för att jag aldrig får någon koppling till huvudprotagonisten. Det är alltid en fara i Jag-form. Visserligen finns det en scen i början där man får se ett utanför perspektiv och det gess vissa ledtrådar i texten (döden var väntad och kom inte hastigt), men det är inte nog för mig som läsare att förstå personen.

Kanske är det för att jag upplever berättelsen ryckig. Det verkar som om den arbetar med förstärkning ("Kanske, kanske" x2, "där jag" x2 etc.) i början av meningarna. Traditionellt brukar upprepningar arbeta i grupper om tre, så när det bara blir två känns det som ofärdigt.

Kanske är det för att jag aldrig verkligen känner kopplingen ensamhet. Jag anar förstås att hon i livet varit ensam (kanske pga. sjukdomen som hon led av?) och nu i döden kan lägga det bakom sig. Jag förstår med andra ord kopplingen, men känner den tyvärr inte.

Jag vill gilla den här berättelsen. Jag borde göra det för den har gott om ornament och utsmyckningar i sitt språk som jag vanligen tilltalas av. Tyvärr klickar inte det den här gången i mitt hjärta.

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: (Cissis!) Ensamhet

(RYMDHAMSTER)

Oh! Zombiehistoria. I love it!

Tankarna får mig dock först att tänka på Trashcan Man i Pestens Tid som är fast i cellen och jagar råttorna. Det är en rätt dyster bild där, men här väcks istället hopp då det inte fyller Ville med skam över att äta råttor. Istället blir det en styrka för Ville, ett sätt att överleva. Istället för att försöka fly ut från fängelset, blir det en trygghet att befinna sig där inne. Jag gillar den tvisten.

Vissa ställen är lite talspråkliga i texten och det finns några små stavfel, men inget som man stör sig på alltför mycket.

Kopplingen till temat känns tydligt och till skillnad från min egen och solvebrings text är inte ensamheten någonting som skildras negativt här. Tvärtom, det är extremt positivt här. Jag gillar det - och ditt steg in i skrivarcirkeln. Välkommen!

 

[Robert Jonsson]

Re: Johoohnos text till tema: Ensamhet

(JOHOOHNO)

En text som flyter på bra och är rejält lättläst. Den var svår att sluta läsa, för jag fastnade verkligen för Lars bitterhet mot världen som gav honom möjligheter andra saknar. Du har rätt att texten inte kretsar kring Ensamhet, men jag tycker ändå vi ser temat hos Lars. Han verkar endast ha bitterheten som vän och leva ett väldigt ensamt liv, så jag tycker den fungerar.

Jag såg inga direkta språkproblem - och fanns dem blev jag för förtrollad av textens handloing för att märka dem.

Gillade för övrigt sluttvisten. Skrattade gott då. Gör det mig till sadist?

 

[Robert Jonsson]

Re: Johoohnos text till tema: Ensamhet

Angående sammanhang har jag en idé med en novellsvit som alla tar upp människor i vår verklighet med någon form av övernaturlig kraft de tampas med. Kanske på sätt och vis speglar något Krank skrev i någon tråd om >Human: att det handlar om människor med superkrafter, inte superhjältar.

Jag gillar den här tanken. Mycket. Får mig att tänka tillbaka på teveserien De Drabbade som visades på SVT för många år sedan. Jag hoppas vi får se mer om det här!

 

[Robert Jonsson]

Re: Johoohnos text till tema: Ensamhet

Är lite nyfiken på vad folk tycker om huvudpersonen, får man sympati med honom även om han egentligen är rätt osympatisk?

Alltså, jag kan förstå vad som driver honom och hans syn på världen. Men jag kan aldrig säga att jag får sympati för honom. Vi får för lite insikt i vem han är och vad som format honom som person. Vad fick honom att bli ensam och bitter? Hade vi fått den insikten kanske det varit lättare att sympatisera med honom. Nu kändes han mest som ett kräk som fick vad han förtjänade.

 

[solvebring]

Re: Tema: Ensamhet

Efter par noveller från solvebring tycker jag mig nu se ett återkommande drag: livskriser. Ofta äldre män som funderar över hur meningslös deras tillvaro är. Som alla verkar balansera på gränsen till att vilja ta livet av sig. Det är ett totalt nattsvart jävla mörker.

Hahahaha! Yeah, that's me!
... Av någon jävla anledning tycker jag om att skriva om elände och olycka.

Även om berättelsen slutar på en mer naiv hoppfullhet hos Sture är det ändå inte tillräckligt för att sudda ut den starka känslan av meningslöshet om att sitta i en framtid utan något egentligt hopp. På så sätt tycker jag att Söderut lyckas fånga temat bra.

Tackar, tackar!

Rent språkligt kan jag tycka att det blir väldigt upprepande under textens gång med "han". Det hade tjänat mer på att variera med Sture eller något omformulerade meningar.

Tackar för kritiken. Jag ska ta med mig detta, precis som allt annat. =)

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: Ensamhet

Hahahaha! Yeah, that's me!
... Av någon jävla anledning tycker jag om att skriva om elände och olycka.

Du skrev på Facebook att du gillade att klaga, så du kanske är något på spåret.

Men det fungerar riktigt bra tycker jag så fortsätt för all del att få mig att må riktigt, jävla dåligt. Du gör något helt rätt.

 

[Rymdhamster]

Re: Tema: (Cissis!) Ensamhet

Tankarna får mig dock först att tänka på Trashcan Man i Pestens Tid som är fast i cellen och jagar råttorna.

Det var Lloyd Henreid och inte Trashcan Man som satt inlåst i cellen, men annars var det huvudet på spiken och faktiskt just den scen som inspirerade mig till den här. Men då Lloyd just upplevde ensamheten som det fruktansvärda ville jag här, precis så som uppfattats, lyfta fram att ensamheten var enda anlendingen till att han fortfarande var vid liv.

Nu när du fått bekräftat att den ena inspirerade den andra, känns det jag har skrivit "snott" eller känns det som att den står för sig själv?

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: (Cissis!) Ensamhet

Givetvis var det Llyod Henreid! Duh. Dags att se om miniserien uppenbarligen. XD

Jag tycker den står på egen hand. Dels för den tydliga zombiekopplingen, vilket sätter allt i en annan dager, dels för att råttorna inte fyller Ville med skam och att han vill stanna kvar där. Det skapar en annan stämningen i berättelsen och det blir mer en nod to The Stand, än en efterapning.

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: Ensamhet

(Ulfgeir)

Jag vet att du inte är nöjd med den här texten, så det känns lite taskigt att säga att jag inte fastnar för den. Jag tror problemet främst är att jag inte knyter an till berättelsen eller protagnositen. Texten är mer redovisande om situationen, än att jag verkligen känner den desperata situationen hon befinner sig i.

Texten känns väldigt upprepande med "hon" också. Jag påpekade det här Solvebring i hans text, men det är snäppet värre här. Du fokuserar hårt på berättelsen protagonist i de senare stycken, och de hade tjänat på mer beskrivande moment som de i stycke två. Och sen variera "hon" mot... Ja, vad hette protagnoisten? Nu när jag kollar ser jag inte det. Du presenterar att hon varit sjuksköterska och att piloten hette Steve, men aldrig vad hon hette. Bara en sådan sak gör det svårt att knyta an till vår huvudroll.

Hoppas att det här inte var allt för hårt, utan att det finns en del konstruktiva råd där i också.

 

[Rymdhamster]

Re: Tema: Ensamhet

I grund och botten en bra och ganska lättläst text, men:

*ljudet av motorsågen ekar över WRNUs slätter*

Engelska? Hur tänkte du nu? Det är den enda som krånglar till texten lite för mig att det helt plötsligt dyker upp engelska ord här och där. Jag förstår i och för sig lite av tankegången och det är ju inom ett snävt område som de engelska orden används, jag gissar för att hämta in känslan från de amerikanska militärskolorna man ser i filmer ibland, men jag tycker verkligen, verkligen, verkligen att när man skriver på svenska ska även dessa saker översättas. Svårt att behålla rätt känsla kanske, men jag tycker att det är mycket bättre än att skriva på engelska ibland. Creepy Willy funkar eftersom det är ett smeknamn. Men "Captain" och "Commander" däremot stör min läsning mer än en smula och "Yes ma'am" uppfattar jag automatiskt som en sarkasm. Jag inser ju att det inte var menat som sarkastiskt, utan det är just språkkrocken. Om jag pratar med någon på svenska och säger åt dem att göra något och de svarar "Yes, sir!" så skulle det vara rätt sarkastiskt. Förstår du ungefär på vilket sätt det är jag stör mig på det? Känns svårt att förklara ordentligt.

Sen är det det här med att hon är utstött för hennes mor är en hjälte. Det känns som en sån väldigt kliché. Det är en sån grej som får mig att undra "har inte de andra ungarna läst böcker och sett på film?". Jag hade tyckt att det varit mer intressant om det var hon själv som isolerat sig för att de andra bara vill prata om hennes mamma hela tiden, och det känns för smärtsamt, och att det är hon själv som dömer sig hårdare och efter en högre standard på ett sätt som får de omkring henne att ta avstånd från henne.

Ordet ikoniska hjältar känns också som det upprepas lite väl ofta =)

Det sagt så är den en text som gör mig mycket nyfiken. Jag känner att jag vill läsa mera om framför allt de ikoniska hjältarna och vad de gjorde för att bli ikoniska. Jag är också nufiken på Lauries bakgrund, varför hon smög sig ombord på det där skeppet och vad mer för fuffens hon kan ha haft för sig. Jag gillar också att hon inte var ansvarig för någons död utan snarare är ansvarig för att ha räddat någon liv med sitt lilla hyss! Det var uppfriskande ovanligt.

Även om den här texten kan behöva lite arbete så tycker jag att den har goda potential att bli riktigt, riktigt bra med lite arbete.

*stänger av motorsågen*

Hoppas det inte blev för blodigt?

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: Ensamhet

*ljudet av motorsågen ekar över WRNUs slätter*

*ler glatt*

Engelska? Hur tänkte du nu?

De talar engelska hela tiden, men jag översätter åt dem?

Nej, jag använder helt enkelt engelskan för att jag tycker bättre om de engelska titlarna och tycker de för mig skapar en bättre bild av rankerna. Men alla tycker ju inte så, vilket du visar.

I världen existerar en global organisation, GEMA, som använder sig av den engelska uttrycken för sin militär. Eftersom Laurie studerar till den, körde jag på den engelska ranken.

Uttrycket "Yes, ma'am" har för mig en väldigt starkt militär klang (för jag är Hollywood-skadad) så det kändes inte sakrastiskt för mig. I alla fall inte den här kontexten, klart att det skulle bli så om jag gjorde det åt min far t.ex. så återigen ser jag poängen och ja, jag förstår dig helt klart.

Sen är det det här med att hon är utstött för hennes mor är en hjälte. Det känns som en sån väldigt kliché. Det är en sån grej som får mig att undra "har inte de andra ungarna läst böcker och sett på film?".

Jag har missat den här klichén helt då. Fuck. Klichér kan vara väldigt bra om man gör det medvetet, men inte bra om det sker omedvetet. Har du några exempel på det här? Känns som jag behövs påminnas om det här.

Jag hade tyckt att det varit mer intressant om det var hon själv som isolerat sig för att de andra bara vill prata om hennes mamma hela tiden, och det känns för smärtsamt, och att det är hon själv som dömer sig hårdare och efter en högre standard på ett sätt som får de omkring henne att ta avstånd från henne.

Hmm... Intressant tolkning. Skulle definitivt kunna fungera det också! Kanske får skriva om det här enligt den här idén.

Ordet ikoniska hjältar känns också som det upprepas lite väl ofta =)

Noterat. Ska se över det!

Det sagt så är den en text som gör mig mycket nyfiken. Jag känner att jag vill läsa mera om framför allt de ikoniska hjältarna och vad de gjorde för att bli ikoniska.

Det kommer du kunna få göra. Det presenteras nämligen i den kommande boken Skuggstaten, som är tänkt att släppas tillsammans med rollspelet Leviathan.

Jag är också nufiken på Lauries bakgrund, varför hon smög sig ombord på det där skeppet och vad mer för fuffens hon kan ha haft för sig. Jag gillar också att hon inte var ansvarig för någons död utan snarare är ansvarig för att ha räddat någon liv med sitt lilla hyss! Det var uppfriskande ovanligt.

Laurie kommer att figurera en hel del i Leviathan, så det är nog inte sista gången som du kommer få se henne i ett bidrag här i Skrivarcirkeln.

Även om den här texten kan behöva lite arbete så tycker jag att den har goda potential att bli riktigt, riktigt bra med lite arbete.

Mer jobb ska den få - och jag ska gå igenom den med en blodig köttyxa för att stycka upp den i lämpligt skick efter att mer feedback kommit in!

Hoppas det inte blev för blodigt?

Inte ens i närheten. Bra och härlig kritik. I like!

 

[Rymdhamster]

Re: Tema: Ensamhet

Sen är det det här med att hon är utstött för hennes mor är en hjälte. Det känns som en sån väldigt kliché. Det är en sån grej som får mig att undra "har inte de andra ungarna läst böcker och sett på film?".

Jag har missat den här klichén helt då. Fuck. Klichér kan vara väldigt bra om man gör det medvetet, men inte bra om det sker omedvetet. Har du några exempel på det här? Känns som jag behövs påminnas om det här.

Bara för det kommer jag inte ihåg så många konkreta exempel då jag sällan brukar tycka om dessa filmer och böcker. Men temat tycket jag kommer igen ofta, och är det inte för att föräldrarna är hjältar (typ Top Gun) så är det för att huvudpersonen är kvinna (GI Jane). Det återkommer också mycket i förbifarten, tycker jag. Den tuffa tjejadvokaten är så bra för att hon hela tiden behövt visa sig bättre än männen för att ha en chans att komma någonstans, etc...

 

[Robert Jonsson]

Re: Tema: Ensamhet

Den tuffa tjejadvokaten är så bra för att hon hela tiden behövt visa sig bättre än männen för att ha en chans att komma någonstans, etc...

Det där har du rätt i. Det är ju en typisk kliché, så det köper jag rakt av. Tack för påpekandet!

 

[solvebring]

Re: Tema: (Cissis!) Ensamhet

Kommentarer Solve
Neeeeej! Vad hände? Varför tog han inte alla pengar? Träffar han Charlotte? Hittar de tillbaka till varann? Jävla cliffhanger, Solve du kan ju inte sluta där!!!

Bestäm själv. ... Jag gillar att skriva korta texter för då blir jag färdig. Förövrigt vill jag inte överskrida cirkelns regler.

Nåja… det var en trevlig text. Kändes lite som ”hundraåringen som klev ut…” men bättre. Jag avskydde hundraåringen. Jag gillar inslagen av vardag som man kan känna igen sig i, de här små detaljerna som inte betyder så mycket men som lyfter hela historien; kafferingarna på duken, klottret på toaletten och radion. Du hade mycket väl kunnat lägga in lite sådana små vardagsdetaljer även när han var på vårdcentralen, en iakttagelse över medpatienterna kanske?

Ingen dum idé! =) Och tack för värmande ord.

Det enda jag reagerar på är att upptakten var ganska långsam och slutet blev så tvärt. Man har genom texten fått följa hans tankar men i sista stycket blev bilen en sportbil och sedan tog det liksom stopp. Det var tvärstopp. Jag saknar lite mer reflektion från honom om vad som styr honom mot Danmark. Minnet av en söt danska? Längtan efter människor? Äventyret? Det finns där vagt, men jag hade velat ha lite till.
Men annars, bra och välskriven. Du är bra på såna här vardagsnära skildringar.

Wow! Mer värmande ord. Tack, tack! Nå, slutet blev abrupt för att vi skriver begränsat och jag ville bli klar. Så tja, det blev vad det blev. Samtidigt fick jag lite känsla för öppet filmslut och det var delvis därför det blev så där stumt. Men ja, det skär sig kanske med resten av texten.

Tack och bock!

 

[solvebring]

Re: Tema: Ensamhet

Bra text i stort; enkel och genomgående och ger mig vibbar av ungdomsbok. Du har förövrigt flyt och det finns inga språkliga konstigheter. Kanske att du använder namn lite för mycket, å andra sidan använder jag själv "han" och "hon" alldeles för mycket. Och mja, tror att "ikoner" och "hjältar" är något överrepresenterade.

Det slår mig dock att texten är väldigt förklarande och det på ett objektivt sätt. Den beskriver föga utan förklarar bara varför saker och ting är som de är. Jag saknar det emotionella; närhet till karaktären och sådana saker, och jag skulle hellre se att många av de här sakerna kommer fram genom beskrivningar och omskrivningar än att skrivas så tydligt, rakt på sak. Den rakheten är bra på det viset att den inte utlämnar något, men att den just inte gör det skapar en viss stelhet som jag personligen inte är något fan av. Exempelvis hade jag hellre sett en beskrivning av Creepy Willys uppträdande än en förklaring till varför han var just Creepy Willy.

Jag tror jag sagt det förut om någon av dina texter; det känns lite som att du är rädd för att inte bli förstådd, så du lämnar inte så mycket åt läsaren. Du beskriver allting väldigt öppet och sakligt. Det är inget fel med det, utan används rätt ofta, exempelvis i just ungdomsböcker. Dock tror jag att dina texter skulle få en helt annan innebörd om du tillät dig att experimentera lite mer än du gör.

Edit: Väldigt bra anspelning på temat!

 

[solvebring]

Re: Tema: Ensamhet

Det är en helt okej text men jag saknar liksom lite liv i den. Den beskriver bara hennes tankar och tja, det blir inte så mycket mer än just en massa frågor plus en del förklaringar som ger bakgrund till varför hon tänker över sin situation just som hon gör. Jag skulle vilja ha lite miljö, lite karaktärsskildring, lite agerande och sådana saker. Till exempel är hon ju skadad, så, hur är hon skadad, hurdan är smärtan, vart ligger hon? Osv. Opererade hon sig själv?! Det vill vi veta mer om!

Jag känner att du liksom Robert mest bara gjort en öppen förklaring runt en person utan att det finns några övriga kontraster eller djup som driver läsaren. Jag skulle vilja ha mer svängningar i språket i form av beskrivningar och omskrivningar, liksom lite variation i själva skildringen; inte bara tankar utan också vad hon gör och känner.

Tycker dock att den nog väldigt väl anspelar på temat, inga tveksamheter där inte.