Nekromanti Rollspel som alla rollspelare borde spela

[Genesis]

Jag tycker att det är dags att ha en så'n där lista, där folk får räkna upp en massa saker. Jag tycker om sådana trådar. Ibland.

Den här listan handlar om rollspel som du tycker att alla rollspelare borde spela. Naturligtvis är det obligatoriskt med motivering. Och, så att vi alla är på samma sida, "För att det är så bra" är ingen vettig motivering. Det här är INTE en lista på vilka rollspel ni tycker är bäst. Det är en lista på rollspel som har något speciellt att erbjuda den som spelar det, något att lära ut.

Jag nominerar själv InSpectres. Varför? För att det visar att rollspel inte behöver vara så märkvärdigt. Det har ett superenkelt tärningssystem som används för alla typer av konflikter, baserat på endast fyra grundegenskaper samt en "talang". Man kan spela igenom ett kul scenario på en timme (eller dra ut det på längre tid), och man behöver inte förbereda någonting. Bara samla ihop några kompisar, slappna av och ha kul i en timme eller två. InSpectres är opretentiöst, enkelt och byggt på en solid bas av kul. Därför är det ett spel som jag tycker att alla rollspelare borde spela.

Vilket spel får din röst, och varför?

 

[krank]

Baron Münchaussen. För att det bryter av fullständigt från allting jag vanligen associerar med rollspel, och trots att jag inte hittat spelare till det ännu så inser jag själv att det är skitkul ändå. En rejäl ögonöppnare för min del. Hade det inte varit för Baron Münchaussen skulle jag inte skrivit på Evolutionens Barn just nu, och jag skulle inte varit såhär vidsynt vad gäller andra människors sätt att spela rollspel.

 

[Flurtis]

Adventure - På det sättet spelet fångar genren. Layout och struktur fångar verkligen Pulpkänslan och verkligen lyfter fram inlevelsen. Systemet visar upp en mästerlig visning i en härlig kombination av traditionellt med en underbar Inspiration mekanik som ger spelarna precis lagom inflytande för att skapa den där riktigt äkta "Indiana Jones känslan". En förebild för alla spel som verkligen vill idenifiera sig med genren och samtidigt nå en bredd publik. Framförallt är den i Layouten fruktansvärt bra utförd i både stil och tanke.


//Flurtis

 

[Nightowl]

Det allra allra första Dungeons & Dragons. För att det ger en insikt i ens historia, oavsett hur illa man tycker om den perioden i historien. Helst ska man spela med nån gammal stofil som var med när det begav sig, för det var en i högsta grad oral kultur det rörde sig om. (Efter att man nått den insikten, behöver man naturligtvis inte spela det igen - Genesis kommentar om att man inte ska rekommendera "bra" spel gäller i högsta grad här.)

Erik

 

[Gurgeh]

Polaris, för att det har en helt unik regellösning som inte liknar något annat spel. Man tvingas tänka på ett helt nytt sätt när man spelar det spelet, och det kan aldrig vara fel.

Och för den som inte vet löses konflikter i Polaris genom ett verbalt förhandlingssystem. Man kan lite förenklat säga att man diskuterar vad som ska ske enligt vissa bestämda regler tills man är överens. I vissa fall krävs ett tärningsslag för att avgöra utgången, men oftast inte.

/tobias

 

[Pom]

Jag tycker alla svenska rollspelare någon gång skall ha spelat en tidig version av Drakar och demoner (blå lådan eller någon av dem med Elric på utsidan). Det är allmänbildande att förstå vad den svenska rollspelstraditionen sedan dess varit en reaktion på.

Av liknande skäl håller jag med Nightowl om Dungeons and Dragons.

 

[krank]

Är inte det som att säga att alla svenskar borde dricka mjöd, bygga ett vikingsskepp och sätta på ryska madamer för att förstå "vaert vi kommer ifrån?

//krank, inget större fan av historical reenactment, iaf inte som nödvändigt verktyg för historieförståelse

 

[Pom]

Är inte det som att säga att alla svenskar borde dricka mjöd, bygga ett vikingsskepp och sätta på ryska madamer för att förstå "vaert vi kommer ifrån?

//krank, inget större fan av historical reenactment, iaf inte som nödvändigt verktyg för historieförståelse

Jo, lite besläktat är det nog. Jag tycker alla svenskar skall ha ett hum om vikingatiden, men där är situationen tvärtom mot rollspel.
Vi kan aldrig uppleva vikingatiden igen, däremot kan vi närma oss den från lite olika håll och ta del av sammanfattningar. Inget av dina tre exempel verkar särskilt lyckade för att lära sig vikingatid. Något populärvetenskapligt TV-program, en genomläsning av Röde Orm (i original, radioteater eller seriealbum) eller lite vakenhet i grundskolan räcker gott.

Helhetsupplevelsen av ett rollspel är däremot enkel att få - bara att sitta med några kompisar och spela några timmar. Där finns ingen anledning att distansera sig ett steg och bara utforska det hela indirekt. Eller rättare sagt: ingen anledning utöver sin egen ovilja. Men i det hypotetiska fall trådstartaren (tror jag) avsåg kunde vi bortse från vad enskilda individer föredrar och istället förslå något vi tyckte kunde gagna alla.

 

[Eksem]

Helst skall ens rollperson också dö i en orättvis och orimlig fälla .

/Eksem, för att veta vart vi kom från

 

[krank]

Jo, lite besläktat är det nog. Jag tycker alla svenskar skall ha ett hum om vikingatiden, men där är situationen tvärtom mot rollspel.
Vi kan aldrig uppleva vikingatiden igen, däremot kan vi närma oss den från lite olika håll och ta del av sammanfattningar. Inget av dina tre exempel verkar särskilt lyckade för att lära sig vikingatid. Något populärvetenskapligt TV-program, en genomläsning av Röde Orm (i original, radioteater eller seriealbum) eller lite vakenhet i grundskolan räcker gott.

Helhetsupplevelsen av ett rollspel är däremot enkel att få - bara att sitta med några kompisar och spela några timmar. Där finns ingen anledning att distansera sig ett steg och bara utforska det hela indirekt. Eller rättare sagt: ingen anledning utöver sin egen ovilja. Men i det hypotetiska fall trådstartaren (tror jag) avsåg kunde vi bortse från vad enskilda individer föredrar och istället förslå något vi tyckte kunde gagna alla.

Jag ser iofs inget egenvärde alls i upplevelse, men väl an den distansierade analysen. Det är inte ens önskvärt att uppleva vikingatiden, eftersom vi inte behver göra så för att lära oss om den. Det vi behöver lära oss av historien för att bygga framtiden, dvs vilka misstag som gjorts, kan vi lära oss utan upplevelsen.

//Krank, som generellt inte anser att upplevelse ger högre förståelse

 

[Eksem]

Fast det gäller väl hela tråden i sådana fall? Man måste ju inte prova spelen för att lära sig av dem, bara känna till dem och deras principer. Så i det här sammanhanget vill jag påstå att spela/läsa/läsa om/få berättat för sig/googla/läsa recension/osv är i princip synonymt.

 

[Hunk]

För att förstå vad rollspel är kan det självklart vara bra att spela det spel som definierat begreppet, d.v.s. tidiga utgåvor av D&D. Likafullt kan det vara en poäng att lira Drakar och Demoner (någon 80-talsutgåva) för att få en hum det spel som definierat begreppet rollspel i Sverige. Lite som att det kan vara bra att läsa Manifestet och åtminstone ett utdrag ur Kapitalet för att förstå begreppet marxism.

 

[Svarte Faraonen]

D&D, Vampire och något av de större indiespelen (Polaris, My Life With Master, Dogs, etc) är nog en vettig grundkurs -- har man spelat dessa har man i det flesta diskussioner något hum om vad saker handlar om. Möjligen också något simulationistiskt inriktat spel, typ GURPS, så har man i grova drag täckt de stora strömningarna inom spelhobbyn. Eftersom vi nu pratar spel tar jag inte upp experimentell friform, men det skulle nog också kunna komma in.

 

[krank]

Lite som att det kan vara bra att läsa Manifestet och åtminstone ett utdrag ur Kapitalet för att förstå begreppet marxism.

Jo, men å andra sidan har jag inte varit emot att man läser de gamnla skräckexemplen till rollspel. Man behöver inte uppleva 1800-talets industrialism eller det klasslösa samhället för att begripa sig på marxism. Man behöver inte heller bli medlem i KPML(r) eller någon annan organisation.

Kort sagt, det skrivna ordet räcker gott. Framförallt vad gäller historia, eftersom det faktiskt inte var bättre förr. Man får bättre förståelse och överblick genom att inta en mer distansierad hållning.

 

[Hunk]

Nu har jag varken läst eller lirad ursprungliga D&D, så jag vet inte om det är ett skräckexempel eller ej (de supplement till spelet som jag läst injagar dock inte skräck i mig). Dock tror jag faktiskt att jag bättre hade förstått rollspelens ursprung och begreppet rollspel om jag hade gjort det. Drakar och Demoner (främst andra upplagan) har jag haft oerhört mycket kul med, vilket för mig knappast kännetecknar skräckexempel (därmed inte sagt att det inte finns bättre spel).

Ibland kan faktiskt grejer vara bättre förr - om man jämför 80- och 90-talens rollspel, så kan man enkelt se att 90-talet till stor del var synonym med skräp. Bättre produktionsvärden men väsentligt sämre innehåll.

 

[krank]

Ibland kan faktiskt grejer vara bättre förr - om man jämför 80- och 90-talens rollspel, så kan man enkelt se att 90-talet till stor del var synonym med skräp. Bättre produktionsvärden men väsentligt sämre innehåll.

Fast det5 där är högst subjektivt. I mina ögon har rollspelen generellt sett blivit bättre hela tiden. Den enda skillnaden jag ser mellan 80- och 90-talens rollspel är just 90-talens högre produktionskvalitet. om jag t.ex ska jämföra DoD '91, detta hiskeligt kassa regelsystem och dess vanvettiga lapptäckesvärld jag inte ens stod ut med på den tiden, med Trudvang, så får jag väl säga att jag ogillar trudvang, men jag kan iaf tänka mig att spela det....

Så, jag hävdar att de som säger att rollspelen var bättre "förr" kravt misstar sin egen nostalgi för någon form av klvalitetsmått.

 

[Hjalle]

Om jag fick chansen att i ett par timmar, utan fara för mitt liv uppleva marxismen och industrialismen, eller vikingatiden för den delen, skulle jag lätt göra det. Men jag skulle knappast vilja "uppleva" det i en sådan grad att jag är där i fyrtio år och får tbc och blir slumpskjuten i någon liten gaturevolt där folk kastar dålig mäsk på prostens villa.

På samma sätt vore det kul och lärorikt att spela D&D - i ett par timmar.

Jag lovar att du inte kommer att må så dåligt av det.

-Hjalle, Benjamin testar 1800-talet.

 

[Pom]

Jag ser iofs inget egenvärde alls i upplevelse, men väl an den distansierade analysen. Det är inte ens önskvärt att uppleva vikingatiden, eftersom vi inte behver göra så för att lära oss om den. Det vi behöver lära oss av historien för att bygga framtiden, dvs vilka misstag som gjorts, kan vi lära oss utan upplevelsen.

//Krank, som generellt inte anser att upplevelse ger högre förståelse

Jo, jag kan hålla med om att upplevelser i sig inte alltid ger särskilt mycket. Men rollspel är mycket mer upplevelsecentrerat än historieforskning. Rollspel är ett fritidsnöje, inte ett medel att förbättre vårt samhälle. Min utgångspunkt var inte enbart att man skall undvika att upprepa forna misstag utan att man av rena allmänbildningsskäl bör ha prövat extremt tongivande spel.

Om inte annat kan man i diskussioner desarmera motargument av typen "men det funkar helt annorlunda när man faktiskt spelar det".

 

[Rising]

Alla borde spela Supergänget. Många kommer förstås bara se det som en upplevelse av corny superhjältekitsch, men några kommer tänka: "Men wow! Här har vi alltså ett regelsystem som är stimulerande i sig själv, och när vi använder våra förmågor så har vi också full samberättarfrihet. Men de båda delarna fungerar ändå tillsammans eftersom de hålls separerade. Jag kan exempelvis berätta att mitt hår tar eld, om jag nu tycker att det är mer spännande och dramatiskt än att bara min mantel ska fatta eld. Jag blir inte bestraffad spelmekaniskt för den sakens skull. Jag har alltså samberättarfriheten att hitta på det som jag tycker är bäst för storyn, men systemet fuckar mig inte i dajmlådan om jag försätter min rollperson i knipa."

Så fort jag såg den lösningen så visste jag att jag hade sett Sanningen. Det var helt enkelt så här det skulle göras, om man nu ville göra det överhuvudtaget.

Att ett anspråkslöst, corny superhjältespel kan vara trettio miljoner ljusår före de mest högtravande ordbajsarspelen från The Forge - det säger bara ännu mer om hur oerhört viktigt det är att man tittar tillräckligt djupt när man spelar Supergänget.

Ytan, temat och framförandet är alltihop superlattjo - och en stor anledning till varför jag älskar Supergänget, men det som gör att spelet kommer gå till historien är så mycket mer än blott det faktum att det är det första rollspelet i serieform.

Det är spelet som visade det vettiga sättet att kombinera spelstrategiska avvägningar och samberättande. Det var spelet som skar halsen av Fate för att sedan hånfullt lägga en våt prutt i dess blodiga strupe.

 

[Krille]

Alla borde spela Västmark 3 eller Skymningshem: Andra Imperiet. Då får jag mer pengar.