Rollspel som förälder

[Zeedox]

Ni som har barn här på forumet, i vilken ålder tyckte ni det var lättast respektive svårast att hålla på med er rollspelshobby? Hur löste ni livspusslet?

Förstår att det också beror extremt mycket på andra omständigheter, men det vore intressant att höra lite allmänna upplevelser.

 

[Zeedox]

Själv har jag knappt rollspelat så mycket som i perioden strax före mitt barn föddes och första tiden efteråt. Jag visste att det nog skulle försvinna tid så jag passade på så mycket jag kunde! Och när barnet var 2-4 månader låg det mest på golvet stilla, eller var okej att studsa lite i famnen, så det funkade utmärkt att var med på lite spel här och där. Bra tillfälle att ge partnern egentid.

Sen har det blivit svårare… framförallt att spelleda! Att både ha koll på ett yrväder som far runt och vill välta tekoppar, äta tärningar eller ha uppmärksamhet är jättesvårt samtidigt som man spelleder. Har fått deala mer med min fru om att hon tar över barnansvaret i de stunderna, vilket förstås begränsar spelandet.

Hoppas på att mitt barn nu i 1-2-års åldern börjar vilja leka allt mer och mer avancerade lekar, vilket kanske gör det enklare att hålla henne underhållen samtidigt som man spelar en kort period (tills det slutar gå att göra båda sakerna samtidigt).

 

[Zeedox]

Har också börjat tänka på att försöka spela mer med andra föräldrar i liknande sits, som kanske har extra förståelse för att barn rusar omkring, eller andra omständigheter som gör det svårt att kombinera hobbyn (behov av att sluta/börja vissa tider, avboka pass, få prata av sig, etc).

 

[Hägerstrand]

Svårast var nog när andra barnet kom. Med första barnet var det ganska lätt som föräldrar att stötta varandra för att vi skulle få utrymme till att fortsätta med våra sociala aktiviteter, men när det blev mer än ett barn så krävde det en hel del jobb för att få till.

 

[EvilSpook]

De första 30 åren är värst.

Nä - skämt åsido, så gick spelandet ner till ca 1 gång/månad när jag fick barn. Tidigare hade vi nog spelat 1 gång/vecka, men med delvis andra gruppmedlemmar.

För oss har såklart familjen gått först. Och de första 1-5 åren för respektive barn har varit mest krävande. Framförallt så var det svårt de första åren med ett par av barnen för att man hade ett konstant underskott av sömn. Men även andra familjeaktiviteter, inte bara barnen i sig, har bidragit till att spelandet gick på sparlåga.

I spelgruppen var det dock fler som fick barn ungefär samtidigt, så alla hade samma förutsättningar och utmaningar. Förutom att det blev mer sällan så tyckte jag att det stora problemet var att man mycket oftare fick ställa in (t.ex för sjukdom) när barnen var små.

Nu ca 25 år och fyra barn senare så spelar jag fortfarande lika sällan men ställer inte lika ofta in ett speltillfälle. Det vore dock trevligt att kunna köra oftare, och nu är det ju inte barnen som är begränsningen.


//EvilSpook

 

[Luftslottet]

Har egentligen bara blivit enklare att spela sen barnen kom. Värdet av egentid samt att ge den andra föräldern egentid för att orka med föräldraskapet har varit en idé som fungerat relativt bra. Stående tider som varit återkommande i nu över tio år har medverkat till att de varit med ok att få till spel varannan vecka några timmar på kvällen. Utan barn så hade man ett annat sätt att se på saker dvs om man inte orkade eller hade något annat som krockade var de lätt att avboka. Idag är den tiden viktig på så många olika sätt. Dels att komma iväg från hemmet, utföra en aktivitet, vara social med andra vuxna personer osv.

Det svåra tycker jag varit att hinna preppa inför rollspelet, de känns som att man alltid förbereder i sista stund. Skall spela ikväll, sitter med yngsta barnet och förbereder samtidigt som vi tittar på Grinchen, funderar över frukost och googlar aktiviteter att göra på fm.

 

[Mogger]

Ingen förälder med självrespekt minns hur man fick ihop livspusslet de första 10 åren med barn!

 

[mrund]

Jag lade av med rollspelen innan jag ens blev pappa bara för att jag tröttnade, och återupptog dem när lilltjejen gick i gymnasiet och var helt självgående. Men förra året var min 25-årige son med och spelade Mutant År Noll och DoD i min grupp, så kul! Han är själv en mycket ambitiös spelledare, hör av sig då och då för att diskutera sina uppslag.

 

[Bifur]

Att spela med på plats gick nog bara första halvåret med första barnet.

Från det spelade jag ungefär 1 gång i månaden, oftast en hel eftermiddag-kväll) tills andra barnet var 5 tror jag (så under totalt 7 år?). Det gick bra utifrån en gemensam föräldraprioriterung att vi skulle få kunna fortsätta med våra hobbys (jag slutade också i princip med allt annat utom rollspel).

Därefter har ju inte barn i sig varit ett hinder, jag har gått upp till att spela ca 2 gånger i månaden till ca 1 gång i veckan under de följande 7 åren. Men det det krävs så klart fortfarande samarbete hemma, men det gäller ju livspusslet i stort, rollspel är inget avvikande. Barnen är ju generellt ganska självgående från 7 år i den mening att man inte behöver vara med dem hela tiden, men sen kommer ju deras aktiviteter och annat som tar tid.

 

[Bifur]

Men förra året var min 25-årige son med och spelade Mutant År Noll och DoD i min grupp, så kul! Han är själv en mycket ambitiös spelledare, hör av sig då och då för att diskutera sina uppslag.

Kul. Inte kommit hela vägen dit än, men sonen (15) har en spelgrupp som levt i en 4 år nu.

 

[mrund]

Kul. Inte kommit hela vägen dit än, men sonen (15) har en spelgrupp som levt i en 4 åt nu.

Oj, duktiga elvaåringar där!

 

[SteelAlloy]

Jag lade av med spelandet runt millennieskiftet, redan 7-8 år innan jag blev förälder, men krasst sett hade jag nog inte kunnat hålla igång hobbyn under småbarnsåren; det skulle ha varit för mycket med både karriär, föräldraskap och en — dessutom — tidsmässigt krävande hobby. Däremot blev jag nostalgisk av alla kickstarters och har sedan tio år tillbaka både köpt på mig och sålt av spel i omgångar.

Sedan ett par år tillbaka har jag varit spelledare för mina barn bland på skolloven, mest som ett alternativ till skärmtid. De är nu i åldrarna 10 till 13 år, och relativt självgående. Även om de gillar att spela när vi väl gör det, visar de emellertid inga direkt tecken på att/vara bli likna inbitna som jag och mina kompisar var i deras ålder. Det blir mest ”Ensamma vargen”, men jag har lite svårt för regelsystemet; jag ser fram emot när man kan spela med ”Drakar och Demoner”-reglerna i Magnamund.

Själv spelar jag i princip aldrig längre, men blev faktiskt hastigt och lustigt inkastad som spelare i ett Cthulhu-äventyr på Lund 1920. Det var roligt och — räknade jag ut efteråt —första gången på 20 år som jag medverkade som spelare.

 

[Arrikir]

För min del fungerar det rätt bra. Precis när min son var nyfödd blev det förstås rätt mycket paus, men min spelgrupp spelar i nuläget exklusivt online och det underlättar en hel del för mig. Nattar barn, ber partnerns att hålla kolla koll, slår på datorn och man är klar för spel.

Nu när min son är 19 månader fungerar vårt upplägg fortfarande bra, men nackdelen med onlinegrupp blir mer påtagliga. Jag saknar att spela med folk, att prasslar med papper och rulla fysiska tärningar.

 

[Rangertheman]

När första barnet kom hade jag redan tagit en paus från rollspelandet. Förhållandet med hennes mamma var inte av typen där egna intressen fick något utrymme.

När andra barnet var fem år hade jag precis fått upp mina gamla rollspel från pappas garage. Då frågade min sambo om vi inte kunde spela. Det första rollspelet vi vuxna spelade var Symbaroum och det spelade vi med ett par som också hade barn i ungefär samma ålder. Praktiskt att barnen kunde leka medan vi spelade. Vi spelade även Tassar och Morrhår tillsammans med barnen.

Vi har primärt spelat hemma de senaste 10 åren och då har barnen (vårt och andras) antingen varit med eller sysselsatt sig själva i närheten. Barnet, som inte är ett barn längre utan en tonåring, spelar även med sina egna kompisar.

 

[Brödbane]

Intressant läsning!
Jag och sambon väntar första barnet här I januari och jag har väl utgått från att det inte kommer bli något mer rollspeleri på i alla fall 7-8 år. Kul att höra att det är folk som fått det att funka tidigare än så.

 

[Bifur]

Intressant läsning!
Jag och sambon väntar första barnet här I januari och jag har väl utgått från att det inte kommer bli något mer rollspeleri på i alla fall 7-8 år.

Nä, så tycker jag inte du ska tänka, förutsatt att du själv prioriterar det högt nog. Självklart bör man kunna bibehålla sina fritidsaktiviteter i viss grad trots barn. (Jag har varit med om spelare som nobbat spel pga barn men jag skulle i samtliga fall säga att de snarare prioriterat att lägga sin egentid på andra grejer än rollspel, än att de faktiskt inte har tid, även om undantag säkert finns.)

 

[Mikl]

Jag har upplevt att det har en enorm betydelse om ens partner är förstående eller ej.
Själv kunde jag fortsätta spela med ungefär samma frekvens som tidigare efter barn. Mitt spelande har varierat mellan 1 gång/vecka till 1 gång/månad i perioder, men begränsningen utgörs inte av att jag ingår i en familj, det är bara de gamla vanliga utmaningarna med att samla grupperna.
Jag har också sett det omvända, en tidigare medspelare vars partner uttryckligen ville att han skulle sluta. Han försvann i stort sett helt från hobbyn.

För övrigt: hur ensamstående föräldrar får till spelande vet jag inte. All respekt för deras utmaningar.

 

[SpringandeKulle]

Var inte så aktiv med rollspelandet när barnen kom så det blev ingen större skillnad. Men vi separerade när barnen var små så jag tog upp det lite igen med play by post som sinnesro. Då fanns ju inte online spelandet som idag.

 

[joth1006]

När barnen var som minst så blev det lite ströspel här och var, man fick tjuva små stunder liksom.
Nu är de lite större (4 och 6) så går det lite lättare. Vi har morföräldrarna rätt nära så de kan passa barnen ibland, och så försöker jag och min fru ge varandra kvällar här och var.

 

[Christoffer]

skulle säga att barn ja/nej eller barna ålder eller antal har ytterst lite med hur enkelt det är att göra om man jämför hur barnen sover t.ex., hur läggning ser ut, hur mycket man måste springa dit och sjunga trollmor. Tror absolut mest frekvent rollspelande skedde med @Hans E Magnusson när jag var föräldraledig med mitt första barn, han kom förbi på en kopp kaffe och vi slog lite tärning och såg exempelvis Amerfoort brinna. Fantastiska minnen från det! (Och möjligt att minnena är mitt förskönande utifrån hur frekvent det var, haha, men oavsett, jag tror mer man får tänka att barn förändrar hur man spelar, längd på spelmöten, frekvens, vilka spel osv, än att se blockar det helt tills de flyttat hemifrån)