Ojojoj...det här är ett intressant ämne. Jag har faktiskt skrivit ett högskolepaper om det; historiekultur på film med utgångspunkt i 'Alexander' och 'Rome'. Jag får återkomma till det.
Om det är immersionism som eftersträvas är det
självfallet lättare, och kanske tacksammare, att spela i miljöer som ligger nära ens egen. Orsaken är enkel - man relaterar till karaktären man gestaltar via en samling sociokulturella referensramar, och ju mer av dessa man har gemensamt med sin rollperson, desto lättare är det att komma under skinnet på den. Sedan är det inte alltid önskvärt att saker ska bli
för lika - jag vill knappast gestalta mig själv tex, men den intressanta utmaningen i immersion ligger ofta i de små detaljerna snarare än större förhållanden - tex, jag älskar att gestalta kvinnor, men jag får nästan ut allra mest av det i miljöer typ Sverige, nutid, studenter. Upplevelsen känns som mest verklig då.
Ett konkret exempel: två rollpersoner sitter på en bänk och väntar på något. Vad pratar de om? Vad känner de inför det de pratar om? Sådana saker är myyycket lättare att gestalta i en nutida, nära bekant miljö.
Därmed inte sagt att -alla- nutida miljöer är bättre än alla dåtida ur immersionism-synpunkt; jag har nog personligen lättare att relatera till en hovdam i Frankrike på 1700-talet än vad jag har att relatera till en bonde i Uttar Pradesh år 2008.
Det är här ens egna referensramar kommer in. Immersionism i historiska och/eller fantastiska miljöer kan nämnligen också ha sina poänger - upplevelsen i en nutida miljö blir att vara en annan person i ett (helt eller delvis) annorlunda sammanhang än ens eget, medan upplevelsen i en mer främmande miljö är att vara en annan person inte bara i ett annorlunda sammanhang, utan i en helt annorlunda sociokulturell kontext. Och ju mer intresserad och (i någon mån) kunnig man är om miljön som det spelas i, desto mer tror jag att man kan få ut av immersionism i den.
Under det här förhållandet kan immersonism gärna växa ihop med culture gaming, så att syftet blir dubbelt - inlevelse i karaktären, men med den ökade utmaningen att närma sig dess annorlunda värderingar och förutsättningar med ett underifrånperspektiv; vilket kan vara otroligt intressant i sin egen rätt.
Det finns självfallet settingar där man inte överhuvudtaget bryr sig om vikten av den här annorlunda kontexten; en typisk D&D-kampanj tex, kan kanske lika gärna involvera rollpersoner som egentligen har lökigt moderna värderingar, det fenomenet stöter vi på i historisk film hela tiden, och man kan köra immersionism med behållning även under de förutsättningarna...
men det hjälper faktiskt att skaffa sig lite...förståelse för 'dåtida' värderingar och sociokulturella förhållanden, oavsett om man tänker culture game:a i Tekumél eller basha monster i D&D, oavsett vilken ambitionsnivå man har. Förståelse för en kulturmiljö underlättar kraftigt inlevelse i den.
Då menar jag inte tvunget att man somehow måste plugga in den specifika miljön det ska spelas i, även om det finns en hel del
fantastiska källor för sånt ('Daily life in China on the eve of mongol invasion'). Men man kan försöka sätta sig in lite ytligt bara i hur olika samhällen egentligen -fungerar-, och vilken slags värderingar personer i dem hade kunnat ha. Liksom, vad skulle ni kännetecknar folk på medeltiden? Är det nån skillnad mot renässansen? Har det
hänt något under tiden, som förändrat samhället på ett betydande sätt?
Så...även om man ska spela D&D kan det underlätta med basala kunskaper, typ 'vid den här tiden på året skördade man i bondesamhället', 'många kvinnor dog i barnsäng','så här tillverkas ett svärd', och 'medeltida handel skedde helst sjövägen'. Det är den sortens fakta som hjälper en att komma under skinnet på karaktärer även i endast vagt medeltidsinspirerade miljöer.
Eftersträvar man mer än så...så kommer vi in på mitt paper om 'Alexander' och 'Rome'. Det handlade om hur filmskapare som försöker skildra historiskt korrekta miljöer hanterar det faktum att personerna i dem borde ha värderingar som radikalt skiljer sig från våra. Målsättningen, i min mening, borde vara att i möjligaste mån förse karaktärerna med tidtrogna värderingar -utan- att göra dem för alien för oss moderna betraktare. Min slutsats var att 'Alexander' misslyckades och 'Rome' lyckades med detta. Hos karaktären Alexander märks det tydligt att filmskaparna gjort ett försök att framställa honom i en relativt realistisk dager, men det funkar inte - han har för få drag åskådarna kan sympatisera med, och han framstår därför som ett uppblåst, elakt as. Jag tror det är en bidragande orsak till att 'Alexander' som film är såpass impopulär, trots att det är typ den tredje mest historiskt korrekta filmen någonsin.
'Rome' däremot...speciellt huvudpersonerna Vorenus och Pullo...har massor av egentligen rätt obehagliga drag; Vorenus är svartsjuk, patriarkal, groteskt lojal, beredd att slå frugan blodig, handlar med slavar...Pullo är våldsam, rå, förhärdad, slår ihjäl en slav han är svartsjuk på...
men...Vorenus -älskar- sin familj, han har väldiga ansvarskänslor, han är självuppoffrande, han känner ånger och skam över sina missgärningar, han -försöker- vara en god man...
och Pullo är känslosam, driven, anspråkslös, enkel, rejäl, trevlig, i praktiken direkt sympatisk, en -rebell- mot den sociala strukturen i hans värld...
karaktärerna har alltså försetts både med dåtida, i våra ögon främmande eller direkt osympatisk drag, men -också- såpass många allmänmänskliga, tidlösa känslor och drivkrafter att moderna åskådare kan sympatisera med dem och relatera till dem. Det är ett praktexempel på hur karaktärer i historiska/historiskt inspirerade miljöer bör hanteras om man har ambitioner på trovärdighet.
Oavsett era, miljö, omständighet, kön, ras, läggning, vad som helst, är vi -alla- människor (eller okej, alver, dvärgar whatever, skillnaden är inte direkt gigantisk...). Det är det man måste ta fasta på om man vill komma under skinnet på personer i äldre/främmande tid. Vi har i praktiken samma känslor och drivkrafter nu som våra förfäder hade under stenåldern; de är bara präglade av en radikalt annorlunda social kontext. Som Tolkien sade i nån intervju: "Men are just men".
Det finns för övrigt en mycket intressant gammal diskussion om precis det här ämnet på
Eonforumet. Jag har länkat direkt till Bobby Magikerns inlägg, som är mycket illustrativt i sammanhanget. Den tråden torde kunna erbjuda några infallsvinklar jag missat här.
- Ymir, ska spelleda strax