Nekromanti Rollspela i andra eror

[antorax]

Jag känner att när jag spelar WoD tex. så spelar jag mycket annorlunda än när jag spelar andra spel som Mutant och Eon.

Troligen så är det till stor det på grund av att spelen är mycket olika, men också att WoD utspelar sig i vår nutid, och jag har lättare att känna igen mig, jag kan identifiera mig mer i min karaktär, tillhöra någon subkultur, tänka hur jag skulle tänkt om jag var han... dricka en snabblatte på stan och googla den onda vampyren.

Känner ni igen er? Att "nutida" spel är lättare att leva sig in i? Har ni några tips för mig om hur jag ska leva in mig mer i andra spel? Vad är det för vardagliga element som krävs?

 

[krank]

Känner ni igen er? Att "nutida" spel är lättare att leva sig in i?

Jag har tyvärr inga konkreta råd, för jag har samma problem själv - mest spelleder jag nutida skräck, och jag gillar mest att spela just nutida - just för att inlevelsen i karaktären är det centrala för min upplevelse i rollspel, och för att det är enklare att relatera till tåg, bilar, glass och biografer än vad det är att relatera till hästar, drakar, vikingamat och så vidare. Man har haft en personlig, taktil och konkret upplevelse av det mesta man stöter på i rollspelet, vilket skapar en närvarokänsla.

Min slutsats är helt enkelt att när jag spelar i andra eror får jag hitta andra nöjen i rollspelanet, exempelvis att fokusera på att skapa en cool berättelse eller intrigera på roliga sätt mot andra spelare/SLP:er eller att helt enkelt pyssla med problemlösning. Det är inte lika givande som ren karaktärsinlevelse ("djupimmersion") för mig, men det är ganska kul ändå.

 

[Marhulken]

Är det inte det det hela handlar om då? Att kunna leva sig in så bra man bara kan i en främmande värld. Det måste väl ändå vara den stora utmaningen, och spänningen, med rollspel?

Fast det är väl som krank skriver, att man kanske hellre föredrar att hellre leva sig in i rollpersonen, snarare än världen/tidsandan i sig. För mig känns de båda utmaningarna lika intressanta och viktiga att fokusera på.

 

[krank]

Är det inte det det hela handlar om då? Att kunna leva sig in så bra man bara kan i en främmande värld. Det måste väl ändå vara den stora utmaningen, och spänningen, med rollspel?

Jag kan inte svara för någon annan än mig själv, men jag är verkligen inte ute efter någon utmaning vad gäller mitt rollspelande, inte på det sättet. Jag vill inte att det ska vara svårt att glida in i rollen. Målet är att känna som karaktären, utmaningen är att låta sig uppgå såpass mycket i ens karaktär att spelandet av den ger en något som person, att man i efterhand kan säga att man lärt sig något av att spela den.

Det är svårt nog att riktigt leva sig in i en karaktär som har en annan uppväxt och tankesätt än vad man har själv, när man ska gå så djupt in i karaktären som jag vill göra (känna dess känslor, tänka dess tankar), utan att hela spelvärlden motarbetar en.

 

[Marhulken]

Är det inte det det hela handlar om då? Att kunna leva sig in så bra man bara kan i en främmande värld. Det måste väl ändå vara den stora utmaningen, och spänningen, med rollspel?

Jag kan inte svara för någon annan än mig själv, men jag är verkligen inte ute efter någon utmaning vad gäller mitt rollspelande, inte på det sättet. Jag vill inte att det ska vara svårt att glida in i rollen. Målet är att känna som karaktären, utmaningen är att låta sig uppgå såpass mycket i ens karaktär att spelandet av den ger en något som person, att man i efterhand kan säga att man lärt sig något av att spela den.

Det är svårt nog att riktigt leva sig in i en karaktär som har en annan uppväxt och tankesätt än vad man har själv, när man ska gå så djupt in i karaktären som jag vill göra (känna dess känslor, tänka dess tankar), utan att hela spelvärlden motarbetar en.

Ja, nu när du säger det så kan jag hålla med om att "utmaning" kanske är fel ordval. För det är ju knappast så jag ser på saken, att spelvärlden skulle motarbeta en.

Däremot ser jag nog det mesta som utmaningar, men antagligen i en positiv betydelse än de flesta. "Upplevelse" kanske är ett bättre ordval.

 

[Wilmer]

Om du känner dig mer påläst så kan du nog agera självsäkrare i världen. Det viktiga då är att alla i gruppen (inte minst spelledaren) är på samma plan när du kommer med något främmande påstående som att sälja sitt hår funkade som fattig under 1700-talet.

 

[Arfert]

Nog kan det vara så; Saga är ju till exempel skrivet för att det ska vara lätt att komma in i världen, det är ju inte culture gaming i först hand (även om man kan köra den stilen med, om man vill). Kan vara svårt att känna sig hemtam i en värld som bara är konstig, kräver med av både spelledare och spelarna...

Tror det var en av anledningarna CoC fick ett sånt genomslag på sin tid, på just ROLLspelandet, man befann sig i en mer bekant värld.

Sen finns det ju tillfällen man VILL ha sådana utmaningar, som med Tekumel eller Jorune, till exempel.

 

[Gurgeh]

Jag skulle ha problem att leva mig in i en detaljerad värld som jag inte var väldigt bekant med, oavsett om det rör sig om historiskt rollspel som förväntas vara historiskt korrekt eller om det rör sig om en väl beskriven fantasivärld som Mundana eller Forgotten Realms. En sådan värld kräver en hel del kunskap från spelarens sida för att bli riktigt intressant, och nu för tiden har jag varken tid eller lust att lägga ner den tid som krävs för att inhämta den kunskapen. Då föredrar jag istället en löst beskriven värld som lämnar en hel del av detaljerna i spelarnas händer eller ett scenario som inte tar hänsyn till omvärlden. Om man till exempel spelar ett scenario i en liten håla i New Mexico 1865 som handlar om två familjer som slåss om ett arv behöver man inte bekymra sig om vem som var president i USA eller hur det gick i slaget vid Little Big Horn. Då kan jag leva mig in i handlingen.

/tobias

 

[Pom]

Världar man knappt vet något om är knepiga att leva sig in i, absolut. Men med det sagt vill jag ändå hävda att realistisk nutid kan vara besvärligare att leva sig in i än bekanta fantasyvärldar. Omedvetet höjer jag för min del ribban när det gäller kravet på korrekthet i nutiden. Vi spelare vet så fruktansvärt mycket mer om nutiden än om den mest välkända fantasyvärld. Detaljrikedomen kan tynga oss och göra det svårt att släppa loss och våga improvisera fram handlingar och manér när situationen inbjuder.

Det finns också en massa minnen och associationer kring många nutidsomständigheter eftersom vi själva levt i dessa och varit med om verkliga händelser som påverkat oss.

Jag tror du har rätt. Jag spelar lite annorlunda när det är nutid. Men jag är tvärtom mot dig och blir istället mer hämmad av nutidsrealism än av andra världar och tider.

 

[Johan K]

Visst så håller jag med dig om att det är lättare att rellatera saker & ting till vad det är när man spelar i nutida rollspel. Det är ju självklart.
Dock så ser jag inte direkt dt som nån svårighet att lira t. ex en dvärg i Eon eller nån valfri roll i ett nutida spel. Jag menar roll som roll, egentlgien.. Bara att anpassa sig lite.

 

[Krille]

Pissljummen Chango

Jag känner inte igen mig, men jag förstår kritiken.

Själv har jag nämligen kommit att uppskatta genren och ståryn mer än miljön och världsdetaljerna. Det är inte så jefla viktigt exakt hur en öl ser ut eller tillverkas. Tala istället om för mig vad för stårys som förväntas och hur genren ska se ut, så kan jag improvisera ihop en öl på stubben bara baserat på det. Så för mig är den där identifikationen med verkliga saker som man kan leva sig in i bara en chimär.

Tala istället om för mig vad genren och ståryn handlar om. Säger du mig att det är space opera så talar jag om för dig att ölen är en ljust blå kizvaratisk ale. Säger du mig att det är en mexiaction-genre så är ölen en pissjummen Chango i ett lortigt glas. Är det en amerikansk film noir kan jag ha en monolog om hur den amerikanska ölen är som stadens societsliv - kall, utspädd och ytlig. Är det fantasy så kommer ölen i trästånkor av en söt barflicka med stora meloner som lyfts upp av livstycket. Och allt det här utan att ha någon aning om världen ifråga.

 

[Ymir]

Ojojoj...det här är ett intressant ämne. Jag har faktiskt skrivit ett högskolepaper om det; historiekultur på film med utgångspunkt i 'Alexander' och 'Rome'. Jag får återkomma till det.

Om det är immersionism som eftersträvas är det självfallet lättare, och kanske tacksammare, att spela i miljöer som ligger nära ens egen. Orsaken är enkel - man relaterar till karaktären man gestaltar via en samling sociokulturella referensramar, och ju mer av dessa man har gemensamt med sin rollperson, desto lättare är det att komma under skinnet på den. Sedan är det inte alltid önskvärt att saker ska bli för lika - jag vill knappast gestalta mig själv tex, men den intressanta utmaningen i immersion ligger ofta i de små detaljerna snarare än större förhållanden - tex, jag älskar att gestalta kvinnor, men jag får nästan ut allra mest av det i miljöer typ Sverige, nutid, studenter. Upplevelsen känns som mest verklig då.

Ett konkret exempel: två rollpersoner sitter på en bänk och väntar på något. Vad pratar de om? Vad känner de inför det de pratar om? Sådana saker är myyycket lättare att gestalta i en nutida, nära bekant miljö.

Därmed inte sagt att -alla- nutida miljöer är bättre än alla dåtida ur immersionism-synpunkt; jag har nog personligen lättare att relatera till en hovdam i Frankrike på 1700-talet än vad jag har att relatera till en bonde i Uttar Pradesh år 2008.

Det är här ens egna referensramar kommer in. Immersionism i historiska och/eller fantastiska miljöer kan nämnligen också ha sina poänger - upplevelsen i en nutida miljö blir att vara en annan person i ett (helt eller delvis) annorlunda sammanhang än ens eget, medan upplevelsen i en mer främmande miljö är att vara en annan person inte bara i ett annorlunda sammanhang, utan i en helt annorlunda sociokulturell kontext. Och ju mer intresserad och (i någon mån) kunnig man är om miljön som det spelas i, desto mer tror jag att man kan få ut av immersionism i den.

Under det här förhållandet kan immersonism gärna växa ihop med culture gaming, så att syftet blir dubbelt - inlevelse i karaktären, men med den ökade utmaningen att närma sig dess annorlunda värderingar och förutsättningar med ett underifrånperspektiv; vilket kan vara otroligt intressant i sin egen rätt.

Det finns självfallet settingar där man inte överhuvudtaget bryr sig om vikten av den här annorlunda kontexten; en typisk D&D-kampanj tex, kan kanske lika gärna involvera rollpersoner som egentligen har lökigt moderna värderingar, det fenomenet stöter vi på i historisk film hela tiden, och man kan köra immersionism med behållning även under de förutsättningarna...

men det hjälper faktiskt att skaffa sig lite...förståelse för 'dåtida' värderingar och sociokulturella förhållanden, oavsett om man tänker culture game:a i Tekumél eller basha monster i D&D, oavsett vilken ambitionsnivå man har. Förståelse för en kulturmiljö underlättar kraftigt inlevelse i den.

Då menar jag inte tvunget att man somehow måste plugga in den specifika miljön det ska spelas i, även om det finns en hel del fantastiska källor för sånt ('Daily life in China on the eve of mongol invasion'). Men man kan försöka sätta sig in lite ytligt bara i hur olika samhällen egentligen -fungerar-, och vilken slags värderingar personer i dem hade kunnat ha. Liksom, vad skulle ni kännetecknar folk på medeltiden? Är det nån skillnad mot renässansen? Har det hänt något under tiden, som förändrat samhället på ett betydande sätt?

Så...även om man ska spela D&D kan det underlätta med basala kunskaper, typ 'vid den här tiden på året skördade man i bondesamhället', 'många kvinnor dog i barnsäng','så här tillverkas ett svärd', och 'medeltida handel skedde helst sjövägen'. Det är den sortens fakta som hjälper en att komma under skinnet på karaktärer även i endast vagt medeltidsinspirerade miljöer.

Eftersträvar man mer än så...så kommer vi in på mitt paper om 'Alexander' och 'Rome'. Det handlade om hur filmskapare som försöker skildra historiskt korrekta miljöer hanterar det faktum att personerna i dem borde ha värderingar som radikalt skiljer sig från våra. Målsättningen, i min mening, borde vara att i möjligaste mån förse karaktärerna med tidtrogna värderingar -utan- att göra dem för alien för oss moderna betraktare. Min slutsats var att 'Alexander' misslyckades och 'Rome' lyckades med detta. Hos karaktären Alexander märks det tydligt att filmskaparna gjort ett försök att framställa honom i en relativt realistisk dager, men det funkar inte - han har för få drag åskådarna kan sympatisera med, och han framstår därför som ett uppblåst, elakt as. Jag tror det är en bidragande orsak till att 'Alexander' som film är såpass impopulär, trots att det är typ den tredje mest historiskt korrekta filmen någonsin.

'Rome' däremot...speciellt huvudpersonerna Vorenus och Pullo...har massor av egentligen rätt obehagliga drag; Vorenus är svartsjuk, patriarkal, groteskt lojal, beredd att slå frugan blodig, handlar med slavar...Pullo är våldsam, rå, förhärdad, slår ihjäl en slav han är svartsjuk på...

men...Vorenus -älskar- sin familj, han har väldiga ansvarskänslor, han är självuppoffrande, han känner ånger och skam över sina missgärningar, han -försöker- vara en god man...

och Pullo är känslosam, driven, anspråkslös, enkel, rejäl, trevlig, i praktiken direkt sympatisk, en -rebell- mot den sociala strukturen i hans värld...

karaktärerna har alltså försetts både med dåtida, i våra ögon främmande eller direkt osympatisk drag, men -också- såpass många allmänmänskliga, tidlösa känslor och drivkrafter att moderna åskådare kan sympatisera med dem och relatera till dem. Det är ett praktexempel på hur karaktärer i historiska/historiskt inspirerade miljöer bör hanteras om man har ambitioner på trovärdighet.

Oavsett era, miljö, omständighet, kön, ras, läggning, vad som helst, är vi -alla- människor (eller okej, alver, dvärgar whatever, skillnaden är inte direkt gigantisk...). Det är det man måste ta fasta på om man vill komma under skinnet på personer i äldre/främmande tid. Vi har i praktiken samma känslor och drivkrafter nu som våra förfäder hade under stenåldern; de är bara präglade av en radikalt annorlunda social kontext. Som Tolkien sade i nån intervju: "Men are just men".

Det finns för övrigt en mycket intressant gammal diskussion om precis det här ämnet på Eonforumet. Jag har länkat direkt till Bobby Magikerns inlägg, som är mycket illustrativt i sammanhanget. Den tråden torde kunna erbjuda några infallsvinklar jag missat här.

- Ymir, ska spelleda strax

 

[Eksem]

Jag tror inte att det handlar så mycket om tidseran i sig, som miljön överlag. En fantasystad som är analog med en nutida stad kan vara enklare än säg, en nutida djungel (beroende på om man är från stan eller från djungeln, s.a.s). Jag tror att man kan sammanfatta det med att man vet vad som finns där.

Vet man vad som finns där, så kan man lätt ta egna initiativ och faktiskt använda sig av världen i spelet. Några riktigt bra genvägar tror jag inte finns, man kan lättare föreställa sig saker man kan relatera direkt till och redan har en bild av. Nutida kampanjer i ens hemstad lär vara oöverträffat (våra KULT-äventyr utspelade sig alltid i Stockholm med omnejd).

Men självklart finns det ju knep, som att inte tvunget göra culture-gaming av sin fantasykampanj utan låta spelmiljön vara nutid med fantasykuliss. SF är t.ex. som gjort för detta, själva konceptet SF är ju att ta nutiden och förstärka den*.

Ett annat "trick" är att allt som är av mindre vikt bör hålla sig nära bekanta klyschor och gemensamma refenser**.

Men att komma ikapp en nutida kampanj i bekant miljö, det tror jag är svårt eller omöjligt (och om inte har man antagligen en sådan enorm inlevelseförmåga att eventuella tips här är högst överflödiga).

* Om du inte håller med, starta en tråd på Kulturforumet, och så kan jag skriva i den att jag generaliserade för att föra fram en poäng

** Bör dock påpekas att tipset från DoD91, om att nämna referenserna rakt av ("Slottet ser ut som i Sagan om Ringen!"), kan vara kontraproduktivt för inlevelse ibland


EDIT: Jag vill f.ö. påpeka att just inlevelse är det jag bryr mig minst om när jag spelar, så ta det jag skriver med en nypa salt, jag är knappast en expert

 

[antorax]

Tack för ett bra inlägg och länken till Eonforumet.

Boken du nämnde om Kinesiskt vardagsliv, det är inte så att du har någon sån angående europeisk medeltid och typ osmanskt 1800 tal? Eller 1800 tal i allmänhet och medeltid i Europa?

Och sedan. Mer konkreta vardagsföreteelser i Mundana? Vad snackar man om i ölstugan? Som stadsbo, som adlig (kanske inte i ölstugan) och som lantbo? Inte en fråga till dig Ymir speciellt utan alla .

 

[Ram]

Någongång för evigheter sedan bjälade jag om fantasyns "storhet" utifrån det faktum att det var lättare att sätta sig in i än till exempel Science fiction (diskussionen exploderade in verbal fighting mellan mig och någon mer rörande space opera som koncept har jag för mig). Jag hävdade att det var enklare att spela grisodlarfantasy out-of-the-box än det var att spela SF just därför att man inte behövde veta vidare mycket om världen för att kunna beställa en öl, köpa en häst och ta sitt svärd och sina stövlar och ge sig ut på "äventyr".

Jag känner igen mig mycket i det som du skriver. Det finns naturligtvis olika typer av tillfredsställelse när man rollspelar och att rollspela i en annorlunda värld som man vuxit in i och är väl bekant med är mycket roligt, men det kräver sitt pris i form av förstudier, intresse och/eller mycket spelande.

I tipsväg så har jag egentligen bara ett (tvådelat): Se till att det finns en bra introduktion till den värld som du skall spela i och tillbringa en stund med spelledaren innan fösta spelmötet och ställ en kasse frågor.

 

[antorax]

Culture Gaming

Det var några som nämnde Culture Gaming här i tråden, jag har inte fått det förklarat för mig, men jag antar att det är när man försöker leva sig in i en annan kultur och tankesätt, samtidigt som sin karaktär.

Ni som testat det. Vad hade ni för inställning? Hur gjorde ni? Och hur blev det?

 

[Ram]

Re: Culture Gaming

Nästan allt rollspel som jag spelat från 1995 till 2002 har varit Culture gaming i någon form. Vi har lagt enormt mycket krut på att spela våra karaktärer som medborgare i den värld där de befinner sig vad avser samhällstruktur, respekt för auktoriteter, seder och bruk, religion osv.

Inställningen för oss har alltid varit att vi försöker att i möjligaste mån vara pålästa och att agera efter världens sociala spelregler. Mycket krut har lagts av spelledaren att "utbilda" oss i de respektive världarna, i dess historia och kultur.

Och hur blev det... Mycket har varit skitkul. Att besegra sin motståndare i retoriska dueller, att skapa karriärer och att utveckla sin karaktär, kort sagt att göra alla de sakerna som gör de respektive världarna kul och nya/fräscha. Men det har även varit perioder då det har varit rent ut sagt skittråkigt då världens spelregler utgör enorma begränsningar vad gäller rörelsefrihet och metoder. Det är också ett tungt sätt att spela på då man i det "sociala kontraktet" "förbundigt" sig att spela på ett visst sätt.

Meh, det blev djupt och högtravande detta... Asså, culture gaming blir precis vad man själv vill göra av det. Det behöve inte alls betyda trehundra sidor källmaterial för att spelas, det räcker med ett par sidor med seder, bruk, unika metoder/samhällsregler/ritualer etc. för att ge ett nog så rikt "kulturspel".

 

[Johan K]

Och sedan. Mer konkreta vardagsföreteelser i Mundana? Vad snackar man om i ölstugan? Som stadsbo, som adlig (kanske inte i ölstugan) och som lantbo?

Skulle tänka migatt bonden som satt i ölstugan efter en hård vckas arbete skulle just nog brata mycket om skörden som är på gång elelr liknade jobbsaker. Sedan efter ett X antal öl så blir det säkert lite mer kvinno-orienterat...
Stadsbon pratar nog om affärer, lite lätt skvaller & sådant.
Adlesfolket är nog mer inne på intriger & sådant. Om jag får gissa

 

[Eksem]

Heh, precis som nutid menar du?

 

[Johan K]

Jo, faktiskt..=)
Skulle inte bli förvånad om snacket inte ändrat sig SÅ mycket eller att snacket är ganska likt oavsett genre..