Naturligtvis. Ju fler rörliga delar desto fler saker som kan gå sönder. Min egen preferens är att jag kan spela det mesta som one shots odyl och tycka att det är förbannat kul, men om jag ska spela en kampanj så gillar jag när man kan dyka ner i både crunch och setting.
Är det inte det som är player skill? Man får berätta hur man använder de tre tunnorna med syra för att lösa upp fånggallret, istället för att rulla för färdighetsvärdet i kemi.
He he, Player skill = att bryta fjärde väggen.
Jag kan njuta av både minimalism och crunch. För mig handlar det mycket om genre och känsla. Cthulhu Dark fungerar otroligt bra till nutida-ish grejer där rollpersonerna är vanliga människor. Detta då regelsystemet bygger på att man i gruppen är överens om principen: din karaktär kan göra det som det är rimligt att hen kan utifrån sin bakgrund.
Min rollperson härleder Maxwells ekvationer, uppfinner elektromagnetismen och säljer kunskapen till en kung för halva kungariket och en häst.
Det riktiga knepet är att man ju inte behöver kunna en millimeter biokemi eller kärnfysik, det räcker att kunna övertala SL om att ens galna recept och blandningar funkar.
Japp, det är så man upptäcker om elektromagnetism fungerar likadant i spelvärlden, eller om rollpersonen blir placerad i sanitorium!
Jag delar inte överhuvudtaget detta intryck. Jag spelar i princip bara system som kännetecknas av att det finns många färdigheter i dem, och inte i ett enda av dem (utom Star Wars, som tack och lov har en frivillig regel för att fixa det) tycker jag att rollpersonerna känns inkompetenta när de skapas.
Det finns det absolut! Faktum är att det finns flera. Vilket var min (tydligen illa uttryckta) poäng. Här är några olika nivåer man kan lägga sig på:
Ja, kanske det. Men att suggerera är inte detsamma som att det ÄR så. Det är en matematisk fråga. Återigen är det i grunden en fråga om systemet är till hjälp eller är något av ett hinder.
Yepp! Eller bara att, som jag minns att vi spelade Drakar och Mutant, när någon hade en jäkla svinbra idé för hur vi skulle desarmera en fälla eller ta oss över en älv mitt under vårfloden, att en bra idé gav ett automatiskt lyckat resultat, eller en bonus på färdighetsslaget. Osv. Sen såklart började vi med att spela att slå för rida när alla skulle dra från världshuset och alla skrattade när trollkarlen ramlade av hästen direkt och sen vägrade rida mer öht. Men, sen blev det nog mer och mer något som användes för vem som skulle hinna fram först, eller slå rida för att hålla din häst under kontroll genom brinnande byn, osv. Det här var kanske en drift från RAW men det var så som vi nog spelade det mesta efter att vi slutat skratta åt trollkarlen som druttade på ändan. Färdigheterna får ju som en annan framtoning då också, att slå för desarmera fällor med min smarta plan och få +30% på slaget är mer ett sätt att se hur stadig jag är på hand för att utföra min idé osv. Jag är inte kass, jag är bara Indiana Jones som missbedömde hur mycket sand du skulle ha i påsen liksom.
Jag håller med om principen, men jag tror inte den gäller i detta fall. Det jag syftar på med "tillämpningsfråga" är inte det uppenbara att en skicklig SL kan böja och bända på reglerna för att få dem att passa spelgruppens preferenser, utan att nödvändigheten av god tillämpning är inbyggt i färdighetssystemen från början. De flesta spel kräver ju ändå att SL väljer när färdighetsslag ska slås, hur svåra de ska vara osv, så det finns knappast något allmängiltigt råmärke att utgå ifrån för att avgöra hur kompetent ett system objektivt sett gör rollpersonerna.
Ok, om detta kan vi nog vara eniga. Sedan kan jag inte låta bli att när jag LÄSER regler (dvs inte under pågående spel utan inemellan) reflektera över hur matematiskt sunt det är. Dvs hur mycket hjälp eller hinder det utgör för spelledaren när denne skall tillämpa det i spel.
Färdigheter och attribut är nog den minst intressanta och spännande delen av en rollperson, och det är absolut inte det som särskiljer dem och gör dem unika, är min take på det.
Jag uppfattade inte riktigt om det där var en subjektiv hållning. I annat fall hade jag varit väldigt nyfiken på att höra resonemanget bakom det.
Nästan exakt som jag tycker, Jag tycker det är beroende på vad vi spelar. Många spel klarar sig alldeles utmärkt med 12 färdigheter. eller inga medan andra spel/scenarion kräver mer. Sen kan jag personligen gilla att ha FV i en oväntad färdighet (Typ slagsmål som Magiker/Ockultism som Krigare osv) för att det skapar personlighet och bakgrund (innan jag gick på magikerakademin hamnade jag ofta i bråk)
Alla barebones-system jag stött på har det fundamentala problemet att de inte håller för halvlånga kampanjer och uppåt, då deras granularitet inte är tillräcklig för att möjliggöra en gradvis förbättring av rollpersonerna utan att dessa konvergerar mot att antingen bli arketyper som bara är riktigt bra på en grej, eller att bli mer och mer likadana som resten av rollpersonerna i gruppen. Detta är tex en av de stora akilleshälarna i Coriolis system.
