Nekromanti [rymd-scifi] Project Wayfarers

[Björn Wärmedal]

(Ikväll kör jag igång en scifi-kampanj. Eftersom det står i reglerna att rollpersonerna får mer xp ifall spelarna skriver krönika här så kanske vi ska ha en tråd för det )

Finns framtiden där ute?
Krönika av Michael Johansson-Seller i Dagens Nyheter, 3 februari 2028.

Vem som helst skulle förlåtas för att vara bitter och cynisk inför framtiden idag. De
protektionistiska strömningar som präglat det senaste årtiondet har spolierat alla möjligheter till
internationellt samarbete i klimatfrågan. En fråga som idag är mer eller mindre över, med de värsta
konsekvenserna inom överskådlig framtid.
Sett till den bakgrunden är det kanske inte konstigt att Project Wayfarers har fått ett sånt otroligt
momentum. Vi är många som undrar om Lyndon Fuller verkligen kan uppfylla alla de löften han
utfärdar. Han är trots allt mannen som gjorde kryosömn till verklighet. Det är naturligtvis en viktig
komponent i hans dröm att kolonisera andra solsystem, men vi bör alla nyktert betänka att det bara
är en liten del av det enorma maskineri som han nu bygger upp i omloppsbanan. Projektets lycka är
totalt avhängig en vetenskaplig teori om strömmande transaktionsvågar i de dimensioner av
universum som vi tredimensionella människor aldrig kunnat betrakta med blotta ögat. Förvisso har
professor Jasmine Lee bevisat deras funktion och existens i laboratoriemiljö; det kan knappast anses
vara en tillräcklig grund för att skicka tusentals människor i enorma kärnreaktorer till solsystemets
rand för ett brådskande försök att "blinka" iväg dem till gud-vet-var.
Jag vill inte verka alltför negativ här – jag vet hur kommentarsfältet svämmar över av herr Fullers
entusiastiska anhängare. Jag vet att många vill ta chansen. Jag vet att ni som ansökt om att få delta
har kallats för medlemmar av en självmordssekt, eller bara lättlurade. Jag vet att ni investerat
enorma summor i det här. Lyndon Fullers egen förmögenhet, som han satsat allt av, är trots sin
fantastiska storlek bara småpotatis i jämförelse med projektets totala budget.
Är det här ens möjligt att genomföra? Det låter som science fiction; att vi kan resa snabbare än
ljuset, men bara under ett kort tidsfönster och med enorm energiinvestering. Att vi genom att fästa
en "ankarpunkt" här och ta med dess tvilling kan öppna en permanent portal för framtiden. Att de
planeter som utsetts till destinationer skulle kunna stödja mänskligt liv...
Det är så många om, men och kansken. Ni måste förlåta oss som sitter här hemma och undrar om ni
är från vettet som vill ta en sån chans.
Fast kanske är det vi som är idioter, som sitter här och försöker styra en skuta i land trots att alla ror
åt olika håll och båten läcker.

 

[Björn Wärmedal]

Project Wayfarers
BORTOM JORDEN, FÖR FRAMTIDEN

Välkommen,
Du är antagen som en av 12.000 kandidater för att genomföra det största uppdraget som mänskligheten ställts inför någonsin. Att kolonisera andra planeter och bygga permanenta interstellära förbindelser. Vi vill med detta meddelande upprepa några av uppdragets begränsningar och hinder, för att klargöra vilka val du står inför i närtid och utmaningar som kommer att möta dig under färden.

Skeppet, med all besättning, kommer att avgå 14 januari 2031. Det är en tuff tidsplan att hålla, men vi är trygga i att all finansiering är säkrad och allt hittills går över alla förväntningar. Under större delen av resan kommer du, tillsammans med nästan all annan besättning, att vila i kryosömn. Vi kan inte nog understryka hur viktigt det är att du inte lämnar några oavslutade affärer på Jorden. Även om uppdraget går helt enligt planerna kommer det att dröja många år innan du kan återvända.

Uppdraget har flera steg. Det första steget, att bygga en ankarpunkt i omloppbana kring Jorden, kommer att vara avslutad redan innan du anländer till Cape Canaveral. Det andra steget är den långa resan till blinkpunkten, något bortom Saturnus omloppsbana. Under hela denna del av uppdraget kommer du att vara i sömn. Det är en strikt nödvändighet eftersom restiden är 23 år. Frågan om varför blinkpunkten är just där och varför det är så bråttom ställs ofta, så låt oss vara tydliga: det är en fråga om astrofysikens lagar och inget annat. Lee-effekten, som är själva grundbulten i att färdas via paragravitationella vågor, är beroende av att de virvlar som bildas i universums paragravitationella lager ligger i förutsägbara mönster. Vi ser ett sådant mönster bildas nu; och det ligger dessutom på ett sådant sätt att flera blinkningar till gynnsamma koordinater är möjliga. Det tidsfönstret är dock kort och våra säkraste modeller tyder på att de virvelmönster som följer de närmaste 400 åren enbart tillåter blinkningar till galaxens mest öde och meningslösa resmål, i den mån de uppkommer i vår närhet alls.

Hela skeppet Salomon August Andrée kommer att blinka från den punkten. De närmsta timmarna före och efter denna blinkning är extremt kritiska. Ingen har någonsin blinkat en så här stor massa förut, vilket försvårar prognoserna för vad som kommer att hända sedan. Planen är dock tydlig.

Första blinkningen kommer att föra hela skeppet till systemet Gryffin, relativt nära den tredje planeten från systemets sol som också är målet för första kolonin. Strax efter att skeppet anlänt kommer Salomon att kopplas lös från August Andrée-modulerna. August Andrée-modulerna kommer nästan omedelbart att blinka vidare till tre olika koordinater. Besättningen på Salomon kommer stegvis att väckas för att utföra sina uppgifter; att montera ankarpunkterna för Jorden-Gryffin-leden och ytterligare tre ankarpunkter inför August Andrée-modulernas avfärd.

August Andrée 1 kommer att anlända till systemet Wipper, men har ytterligare 4 års restid innan målet är nått. Ungefär ett år in på denna färd kommer Andrée 1 att kopplas lös från August 1 och genomföra blinkningen till sitt slutmål – systemet Paragon.

August Andrée 2 kommer att anlända till systemet Sophia, direkt i omloppsbana till sin målvärld. Ett mycket svårt steg sker här, då Andrée 2.1 och Andrée 2.2 måste lösgöras och genomföra sina respektive blinkningar inom endast ett par timmar av ankomsten. De kommer att anlända till Ferion och Boss och färdas ytterligare 7 och 13 år, respektive, innan de nått sina slutdestinationer.

August Andrée 3 kommer att anlända till systemt Quail. Här kommer August 3 och Andrée 3 att separeras omedelbart och färdas åt olika håll. August 3 har en resa på 2 år till sin destination, medan Andrée 3 har 19 års restid till sin sista blinkpunkt. Vi kan inte med säkerhet säga ifall denna sista blinkning kommer att vara möjlig, men om den är det kommer Andrée 3 att anlända till systemet Jephal och där resa ytterligare 6 år till sitt mål. Skulle det visa sig omöjligt kommer skeppet istället att vända och all besättning kommer sovande att resa tillbaka till August 3:s resplats, som bör vara en stark koloni då Andrée 3 anländer.

Samtliga solsystem kommer att få ett flertal ankarpunkter. En för det system som inblinkningen skedde ifrån och en för varje system som ett skepp blinkar ut till. Dessa ankarpunkter kommer att tillåta framtida blinkningar vid vilken tid vi vill, vilket är en nödvändighet för att kunna knyta samman kolonierna med varandra och Jorden.

Planeterna som valts ut för att resa till är relativt okända. Det enda vi kan säga med någon form av säkerhet är att de ligger inom en rimlig temperaturzon, har tillräckligt med syre i atmosfären för att stödja mänskligt liv och en gravitation som inte är olämpligt låg eller hög.

Utifrån dessa parametrar får du nu göra ett val: vilken eller vilka skepp kan du tänka dig att färdas med? Vi kan inte garantera att du får det skepp du vill, men vi ska göra vårt bästa för att så många som möjligt ska bli nöjda.

Var god meddela dina preferenser snarast möjligt.

Mycket vänliga hälsningar,
Karin Stoltschev, koordinator för svenska kandidater

 

[Valatar]

Tack för din ansökan till Project Wayfarers.

Intresset har varit över förväntan och vi har fått in ett stort antal ansökningar från många högt kvalificerade kandidater. Efter ett noggrant övervägande har vi bestämt oss för att tacka nej till din ansökan. Din psykologiska profil uppfyller inte våra krav och du är tyvärr inte nog kvalificerad för att hantera de utmaningar man kan komma ställas inför.

Stort tack för din ansökan fröken Andersson.

Mycket vänliga hälsningar
Karin Stoltschev, koordinator för svenska kandidater

[HR][/HR]
´¨åpo?"!#"#sdfghjklöv?"!#"#mnvcx<<zx<<zxcc´¨a7os!/"#)"¤dfghjklömnvcx<<zxc´¨åbposdfg?"!#"#hjklömnvcx<<zxc´¨åposdfghjklöm?"!#"#nvcx<<zxc´¨""#£$posdf"!#"#¤%/(gäjklömnvcx´¨åposd&!!"!¤&¤&#¤%fghjklöm?"!#"#nvcx!¤()!"#!/"¤¤/(?
.
.
.
.
.

Till fröken """sd<g"hLin¤€a An@/[%der?\sso"¤n m%#rec<o""" Valkyria Huntington angående Project Wayfarers

Ni har säkert hört talas om det, då vårt projekt har skapat en del uppståndelse i media. Tidigare idag mottog jag e-post från Lyndon Fuller själv där han talade väldigt gott om dina meriter och uttryckte en önskan att du skulle bli inbjuden av mig personligen. Det är mycket imponerande att ni har flera examina från både MIT och Princeton, och det vore verkligen mig en ära att bjuda in er till Project Wayfarers. Ni kommer självklart få förtur i valet av farkost och en position som anstår er.

Det kommer vara ett sant nöje att samarbeta med er.
Karin Stoltschev

 

[Johan Eriksson]

Utdrag ur Astrid Sundbergs dagbok;

Luleå, 3 januari 2031

Ett år sedan! Ett jäkla år sedan!
Hur kan ett år ha gått så oerhört fort förbi? Jag har breven här framför mig nu, breven som först välkommnade mig till Project Wayfarer, de olika manualerna och träningsinstruktionerna, alla certifikat, intyg, journalkopior, betyg... Allt!
Är det här vad mitt hittentills kan sammanfattas som? Om jag lägger de olika högarna mot varandra så har det senaste årets förberedelser resulterat i mer dokument än mina andra 24 år (om jag då inte tar med alla teckningar från dagis, men jag betvivlar att mina minst sagt skrala konstnärliga ambitioner skulle imponera på så många människor, om vi bortser från mitt porträtt av Acka, men det ville mamma ha kvar här hemma). Uscha ja, avskedet. Jag har slutat räkna alla gånger mamma har brutit ihop över att jag ska bege mig. Jag tror det verkligen har landat hos henne att jag faktiskt tänker bege mig till Staterna imorgon. Hon har nog gråtit fem – sex gånger bara idag. Pappa kör på med sitt inlandsblod och vägrar visa några som helst känslor över det hela, men jag ser på honom att han inte gillar det här, både för mammas skull, men nog finns det lite av hans egna känslor i det här också. Tim och Liam är lite likadana. Men de kör på som de brukar och försöker skämta bort hela situationen.

Imorgon, bara några få timmar kvar, jag borde verkligen sova, men hur ska jag kunna hitta den ron? Jag kommer oavsett snart att sova i ett kvarts sekel! Vad gör det om jag inte sover bra inatt?!? Det är ett helt underbart norrsken här utanför, som om jorden gör ett sista desperat försök att få mig att ändra mig. Den här permiss-veckan har varit underbar, och Misha har fått valpar. Nej, vad fan var det där för nått? Dr Pratley har pratat om att det är fullt normalt att känna ”survivor-guilt”. Det här måste göras, det är min del till mänsklighetens framtid som jag gör. Men att det skulle bli såhär verkligt, såhär fort...

Fan, vad jag kommer sakna dem...

 

[Björn Wärmedal]

Final Countdown spelades när gruppen lade sig i kryokapslarna i sin farkost. Deras slutdestination var planerad att bli solsystemet Boss, där de skulle vakna upp 36 år efter avfärd.

Någonting gick tyvärr lite snett...

Var vaknade våra hjältar? Varför var befälsgruppen fortfarande sovande, medan två förvirrade och panikslagna kandidater försökte få grepp om en kaotisk situation? Hur stora är chansen att en vaknar överhuvudtaget när en sovit i flera år? Och hur stor sannolikhet har en att överleva en blinkning?

Och vad tänker våra hjältar göra härnäst?

Stay tuned.

 

[Johan Eriksson]

Utdrag ur Astrid Sundbergs dagbok;

Sophia-systemet, 20 januari 2054 (tror jag)

Nu var vi framme, även om det inte blev rätt. Jag kan knappt samla tankarna nog mycket för att ens veta var jag ska börja och ont om tid nog för att gå in på så mycket detaljer. Jag borde egentligen inte ens skriva de här raderna, men jag måste få stanna till en stund och fundera, samla tankarna, innan jag går vidare.

August Andrée 2 finns inte längre. Kort och gott, hur jäkla kallt det känns att skriva de orden. Hela det där kommer nog snart komma åter och bita mig i rumpan, men jag har inte tid för det nu. De är borta, reaktorn är borta, vi nöjer oss där, okej? Eller snarare så finns delar av henne utspridda över hela Sophiasystemet, eller vad vi tror är Sophiasystemet. Vi hade en otrolig tur att vi klarade oss, det var själva August-modulen som sprängdes av oklar anledning, men antagligen så lyckades reservsystemen i Andrée 2.1 och 2.2 reagera på att något var fel. Eller så var det en sista heroisk handling av befälsgruppen ombord, då dessa nu saknas. Det sistnämnda hoppas jag vi kan finna fog för och ge heder över dem och de som nu inte längre finns hos oss. Det vore fint (annars tycker jag vi bestämmer det, du och jag).

Oavsett så, om jag förstått det hela rätt, väcktes dr Dahlström ur sin kryo kort efter explosionen och lyckades skapa en nog klar bild över det hela för att väcka upp kommendör Möller, och tack och lov för det! Det var kommendörens rådiga ingripande som räddade dagen! Sin vana trogen så tog hon sansat över befälet och styrde upp situationen. Hon väckte även upp resten av vår lilla "grupp" och tillsammans lyckades vi få kontakt med vår kommandocentral och Andrée 2.1. Beslut togs om att 2.1 i sin helhet skulle fortsätta med sin färdplan mot Ferion, medan vi på 2.2 delade upp oss. Pod 1, 3 & 4, där vi då ingår, stannar kvar här i Sophia och försöker fullgöra August 2 uppgift vid den här planeten, medan pod 2 & 5 beger sig vidare mot Boss. Det är väl kanske sunt och klokt, vi behöver sprida våra chanser att hitta en bebolig planet. Men det innebär just nu att vi har jättemånga olika ankarpunkter att ordna med innan vi kan börja undersöka våra omgivningar. På grund av explosionen så sköts även pod 1 ned mot den vackert blå planeten under oss, så det innebär att det bara är vi på 3 & 4 kvar att sköta det jobbet. Jag misstänker att det kommer kunna bli några skarpa EVA-uppdrag inom en snar framtid, men ordern har ännu inte givits. Hoppas jag inte blir lika sjösjuk som i simuleringen, det var hemskt!

Nu tycks kommendören kalla på oss, jag får försöka finna mer tid till den här jurnalen snart och förhoppningsvis kan jag hitta fler säkra svar om var vi är och vad som hänt inom kort. Men shit just got real, kan vi ju sammanfatta det här som.

Over and ut!

 

[Björn Wärmedal]

Så här ser (såg) skeppet ut:



Den största ringen är Salomon, de mellanstora är August och de minsta är Andrée.

Ringarna längst till vänster är August 2 och Andrée 2.1 och 2.2. Varje ring har 5 "pods" med 300 personer i kryosömn och allt som behövs för att kolonisera en planet. De ska åtminstone kunna hålla sig vid liv i några år, vilket (om allt går som planerat) ska räcka för att upprätta kontakt och regelbundna transporter till och från Jorden. Våra hjältar reste med Andrée 2.2, som skulle vidare till solsystemet Boss.

När de vaknade var de inte framme vid Boss som beräknat. August 2 hade exploderat efter sin sista blinkning. De har hittat den ankarpunkt som ska ansluta Sophia med Gryffin. Andrée 2.1 har blinkat iväg till sin destination, och lämnat sin ankarpunkt efter. Andrée 2.2 hamnade då i ett prekärt läge, men beslutet blev att ta två av sina 5 pods med sig till sin slutdestination. Pod 1 har tappat 17% av sin sovande besättning och haft stora energiproblem, så de har gått in för landning på planeten. Pod 3 (rollpersonernas) och Pod 4 stannade kvar. De måste nu montera 3 olika ankarpunkter och hitta landningsplatser och se till att överleva på en främmande planet...

 

[Valatar]

När vi krupit in i de trånga kryokapslarna och väntade på att de skulle aktiveras så sömnen skulle ta oss årtionden bort kom tankarna.

"Att jag klarade det! Jag visste att det skulle gå. De gjorde helt klart ett misstag när de avslog min ansökan. Men jag visade dem, eller hur?! Alla andra är säkert mest nervösa nu, när vi ligger och väntar på avresan, men för mig är det nervösa över. Såklart jag var säker att kunna bluffa mig genom grundträningen, men nervös var jag.
Skönt! Nu är det för sent att stoppa avgången även om de skulle upptäcka mig."

Ett surrade ljud hörs när kapseln fylls med kryovätska och sinnena börjar dämpas

"Yttre rymden här kommer Lina Andersson - Nej, jag måste sluta att tänka på mig som Lina. Hon existerar inte längre. Jag är Valkyria nu....."

Valkyria går i kryosömn med ett leende på läpparna

 

[Twitchy]

Så spelpass 2.
Vi upptäcker att någon från Solomon har remote ändrat vår mjukvara på Andree 2.2 några minuter innan vi blinkade bort från dom. Ändringarna var ämnade att mörda command crew på alla 5 pods. De lyckades.
Förutom på pod 4 där IT inte skötte sitt jobb.

Det visar sig att planeten vi anlänt till har redan 4 st koloniseringspods på sin yta, de har från vad vi kan se anlänt 1 till 20 år före oss också.
Ingen aktivitet eller befolkning kunde ses från satellitfotografier.

En av besättningen tappade vettet och började skjuta folk med en hemmasnickrad pilbåge.
Vår commander hittade honom över en videokamera, sa one-linern "Ice to see you." och tömde sektionen mannen befann sig i av värme och mördade honom.

Efter det väckte vi upp en psykiatriker för att se till att ingen annan gör ett hemmabygge.
Viss oro har börjat dyka upp att psykiatrikern kanske börjar bli galen.

En botaniker blev väckt för att börja göra rymdpotatis. Han sa det var omöjligt i zero gravity så vår commander började läxa upp botanikern om botanik. Botanikern gav med sig.

Moralen är hög.

 

[Johan Eriksson]

Utdrag ur Astrid Sundbergs dagbok;

Sophia-Systemet 2054-08-26

Tidigare tidsangivelser tycks varit lite felaktiga, våra system tros ha blivit saboterade. Helt jävla sjukt! Det är lite tidigt, eller sent, att peka finger men efter ganska mycket sökande så har Kommendör Möller-Holts hittat att någon med admin-behörighet har gått in i våra system och sabbat våra navigationssystem och befälsgruppens kryokapslar!!!
Att kommendören överlevt tycks främst ha att göra med att hon har, eller hade, en namne. Må de alla vila i frid...

Vi har även hunnit få nya uppgifter, ingen EVA för mig. Fick enbart köra diagnostik och tekniskt underhåll med EVA-gruppens utrustning inför deras uppdrag med ankarna... Nåja. Har däremot fått order om att återupprätta kontakten med pod 1 nere på planeten. Så jag och Valkyria ska jobba med det under morgondagen. Shit! Den tjejen tycks ju kunna allt! Under grundutbildnignen ryktades det att hon har examina från både Princton och MIT! I allt från psykologi, medicin, data- och systemvetenskap med mera. Helt jävla otroligt! Hur ska jag kunna hålla jämna steg med det?! Känner mig grymt underkvalificerad för det här. Varför åkte jag ens?

Nåja, har iallafall fått titta på planeten där under oss. De första inzoomade ytbilderna har börjat komma in. Det är en levande planet! Utomjordisk flora och kanske även fauna! Om jag nu bara kan visa mig användbar så kanske jag också kan få komma ner på ytan och inte fastna som nån tech-support åt de mer kvalificerade... Att få utforska en helt ny värld och helt nytt liv. Kommer bli jättehäftigt, samtidigt så har det börjat krypa en känsla av vad fan jag gett mig in på?

 

[Twitchy]

Spelpass 3.

Vi får reda på att pod 1 som skickades ner till ytan före oss lyckades överleva landningen. De har en aktiv besättningsmedlem som undrar om vad hon ska göra. Hon tillhör inte befälsgruppen och är väldigt nervös.
Vi ger henne bra råd, vi informerar att de kanske är dödsdömda och att de måste planera på att överleva så gott de kan.

Vi får veta att utrustningen som ska användas för att öppna upp en portal till de andra skeppen, de andra planeterna och tillbaka till jorden inte fungerar. En hel modul som krävs för att operera utrustningen saknas. De är likadant på alla ankarpunkter som vi kan hitta. Vi får ingen kontakt. Vi är ensamma.

Vi får även reda på att min första gissning om hur länge vi varit bortkopplade från verkligheten inte stämde.
Istället för att ha varit på kylning i 1-20 år så var vi varit fast i en event horizon i 20 - 10 000+ år.

Allting pekar just nu på att uppdraget var planerat att gå fel från början. Project Wayfarer misslyckades i sitt uppdrag att slutföra forskningen och förbereda oss för resan. Ingenting fungerar.
Istället för att erkänna sina misstag och avbryta expeditionen och behöva betala tillbaka de miljardtals kronorna som investerats så skickade de iväg oss i vad de visste var en säker död.
För att skona oss från insikten har de saboterat flertal delar av vår utrustning och riggade skeppet för att sprängas efter blinkningen till ett annat system.
Jag antar det bara är passande att det till och med misslyckades med sitt sabotage.

Världen under oss är fientlig och kall.
Våran psykolog tappar mer och mer greppet på verkligheten.
Vi har redan skickat vidare vårt första dödsfall mot planeten, att brinna sönder i atmosfären och strö jorden med askan av vårt misslyckande.

Och moralen är hög

 

[Björn Wärmedal]

Lite info om solsystemet Sophia:

Av Kepler döpt till DH179-Alpha, men känt under namnet Sophia inom Project Wayfarers. Solsystemet har en liten planet innanför den beboeliga zonen, som är en liten brun planet utan atmosfär.

Systemets andra planet från dess sol är den som rollpersonerna nu cirklar kring. Den befinner sig i utkanten av systemets beboeliga zon och är något mindre än Jorden. Ca 95% av Jordens gravitation, en stor andel vatten på planetens yta, både växt och djurliv (även megafauna). Planeten har ett dygn på nästan exakt 26 timmar och ett år på nästan exakt 403 av dessa dygn. Dess axel lutar 25 grader i förhållande till dess sol och medeltemperaturen är några grader lägre än Jordens pre-industriella globala medeltemperatur. Kring ekvatorn blir det vanligen 25-35 grader varmt på dagarna, medan en sommardag i det sub-arktiska område där Pod 1 landat sällan överstiger 15 grader. Planeten har en asteroid-måne. Just nu är det sensommar på norra halvklotet.

Längre bort från systemets sol finns en stor gasjätte, och bortom den ytterligare en större planet och en mängd ganska små.

 

[Björn Wärmedal]

Klippt från vår facebook-grupp:

"
Soo... Angelica och Dmitri stack på en spacewalk för att hämta in lite splitter som Dahlström skulle göra strålningsmätningar på i ett försök att lista ut något om... tid? Nåt? Hursomhelst var de med om en rapid decompression och har fått ta igen sig pga typ dykarsjuka.

Ni har fått kontakt med en grupp överlevare nere på ytan! Dock enbart medelst morse-kod, eftersom de inte har en fungerande mikrofon. De upplyste er om att August exploderade innan blinkningen var fullt genomförd och har fastnat i någon form av kollapsande singularitet. Deras pods måste varit närmare kanten än er, och lämnade singulariteten för ca 20 år sedan lokal tid (16 av planetens år). De har sett explosionen i extrem slow-motion ända sedan de landade.

Det innebär i sin tur att Andrée 2.1 och 2.2 missade sina tidsfönster för vidare hopp med *minst* 20 år. Sannolikheten att de faktiskt hamnade där de skulle är försvinnande liten.

Två veckor passerade under spelpasset, så Angelica och Dmitri lär vara tillbaka på banan igen på torsdag. Under den tiden har ni kartlagt en massa om planeten, haft kontakt med Pod 1 som verkar på god väg att upprätta en stabil tillvaro, fått veta lite mer om den överlevande gruppen, konstaterat att hela ert skepp är ett jävla fuskbygge, byggt delar som saknades till era ankarpunkter och aktiverat alla utan resultat.

Jag tror att ni höll på att debattera tid och plats att landa på, möjligen? Och ni ska också växla tillbaka generatorn från Boss-ankaret till Ferion-ankaret, vill jag minnas.

En massa namn på kontaktpersoner har tillkommit. Hon som leder Pod 1 vill jag minnas heter Samanta St Lucia? Hon som leder gruppen med överlevare heter iaf Loretta Lee och är dotter till Jennifer Lee, som uppfann blinkningen. Chefen för er ankargrupp heter Jake och den ni känner namnet på i Pod 4s ankargrupp heter Nathalie, va?

Vad har jag missat?
"

 

[Johan Eriksson]

Utdrag ur Astrid Sundbergs dagbok;

Sophiasystemet 2054... Eller nej... 2072? 2074? Jag får nog återkomma om mer exakt datumangivelser.
Vi tycks nämligen ha suttit fast i en anomali i ungefär 16 lokala år, vilket bör motsvara ungefär 18 - 20 jordår. Vilken dag det handlar om vet jag inte ens om jag ska försöka sia om. Jag har börjat fundera på att etablera en ny tideräkning från Sophia-systemets synsätt, då det blir allt mer aktuellt (och plågsamt uppenbart) att det inte finns så många andra människor i galaxen som skulle bråka med mig om datumstämpling. Jag bör kanske nämna att hela vår del av skeppet suttit fast i en singularitet som har en felmarginal på ungefär 10 000 år!!! Men det är trots allt enbart initiala siffror, så jag kan tack och lov ha fel.

Vi har fått kontakt med en grupp från August 2, pod 2. De är ungefär 100 - 110 överlevare, vissa har till och med fötts på planeten, så om vi kan komma att möta våra första "utomjordingar" om vi kan landa i närheten av dem. De har hittat en bra plats för att sätta upp en utpost på ytan, vi får se om vi sammanstrålar med dem när vi närmar oss.



Sophia-systemet 2074-09-10 (ja, nu säger jag det tillsvidare)

Jävla helvete skit! Vi fick noll, NOLL! kontakt via ankarna till samtliga system. Helt jävla otroligt! Är det något fel på ankarna, har vi varit i anomalin för länge, är det fel på teorin? Vad?! Jag har tyvär inga svar att ge... än... Loretta Lee finns bland överlevarna, hennes mamma kom ju på hela alltet med gravitationsvågorna, förhoppningsvis kanske hon har någon teori kring det hela som kan ge mer ljus över situationen. Kontentan är att i dagsläget är det en klar möjlighet att vi är det sista av mänskligheten... Ungefär 600 personer...

 

[Twitchy]

Spelpass 4

Jag säger inte att psykologen är en yxmördare men hon går runt med en yxa och muttrar "here's Johnny"
Så ja hon kanske vill mörda oss.

Och moralen är hög.

 

[Johan Eriksson]

Utdrag ur Astrid Sundbergs dagbok;

Sophia-Systemet, 2074-09-11

Imorgon så planerar vi att landstiga nere på planeten, det känns både vemodigt och spännande. Saker börjar som bli "på riktigt" på ett helt annat sätt. Då Pod 4 kommer föla oss ett dygn senare så kommer vi då att förlora vår sista fysiska närvaro i omloppsbana. Vi har haft vissa diskussioner om vi skulle kunna lämna kvar en av poddarna uppe i omloppsbana, för att kunna använda den som en bas för en framtida rymdstation, men jag tror vi behöver produktionsmöjligheterna som en pod utgör nere på planeten, så vi kommer nog att göra varandra sällskap nere på ytan istället. Vi har gjort en sista check av alla systemen för att se att allt är som det ska inför morgondagens manöver, men nu behöver jag få sova!




Sophia-Systemet, Terra Sophia, 2074-09-12

Japp, så var det med det.. Gravitation, mark och allt som det medför. Det blev en minst sagt skakig åktur. En timme innan vi skulle påbörja år färd mot ytan så börjar Ferion-ankaret bete sig. Stora gravitationsavvikelser och elektromagnetiska vågor som temporärt slog ut våra system. Pod 4 tvingas göra en nödlandning mot ytan och de, liksom vi, har fått skrovskador och tillsynes är våra växthus också helt jäkla kaputt! Tack och lov så meddelar vår botaniker att våra bi-kolonier har överlevt. Tack och lov för det, då det inte finns en enda flygande sak på den här planeten (fördelen är ju att det iallafall inte finns några mygg!).
Vi lyckas ganska snart spåra störningarna till Farion-ankaret och mycket oväntat så dyker 5 poddar från Ferion upp (eller ja, det framgår ganska snart att de inte ens varit i närheten av Ferion, utan legat och drivit i yttre världsrymden). Tre av Ferion-poddarna dyker direkt ned mot planetytan (på den västra kontinenten) medan två är påväg bort från planeten. Vi lyckas genskjuta en av dem och fångar in den, samtidigt som vi försöker göra en reboot av den femte. Våra skador tvingar dock ned oss innan vi kan se hur det går för pod 5. Väl nere på planeten så upptäcker vi dock att vi är helt utestängda från Ferions satelitsystem (otacksamma jäklar!).

Så, mänskligheten hittar en ny planet, till synes bebolig, på andra sidan Vintergatan, bortsett från några överlevare som levt som semi-nomader nere på ytan i 20 år, så tar det ungefär 4 timmar innan vi tycka ha skapat två separata nationer som inte tycks kunna hålla sams... Det är skönt att 10 000 år av kryosömn inte förändrat mäniskans natur.....

 

[Johan Eriksson]

Utdrag ur Astrid Sundbergs dagbok;

Sophia-Systemet, Terra Sophia, 16-04-14 (ja, jag ger temporärt upp!)

Dagen började väldigt bra!
Hela förra veckans slit med de koniska kondensationsreläerna betalade nu av sig då jag äntligen fick göra ett besök till vår lilla gruv-utpost uppe i de närbelägna bergen (vi måste verkligen börja namnge saker på den här kontinenten snart!). Vi ska snart påbörja provbrytningen, men våra prospektörer tror sig ha funnit mineral med god halt av främst järn.
Allt såg oavsett bra ut rent maskinellt, eller ja, i övrigt också, jag tror pappa skulle ha gillat att se det här...
Jag passade även på att stanna över vid lägret över natten, och vilken underbar natt det var! Trots att vår lilla koloni inte är så stor, så är det en oerhörd ljusförorening som blir av den. Här ute bland bergen var det däremot väldigt mörkt och orört, precis som hemma. Fan! Jag måste verkligen sluta med det där! Terra Sophia är "hemma" nu!
Men ändå...


Sophia-Systemet, Terra Sophia,16-04-15

Från lugnet in i hetluften!
Direkt när jag kom tillbaka från gruvan fick höra av Valkyria att vi tappat radiokontakten med New Sakhalin, eller ja, det är fortfarande aktivitet men de svarar inte längre på våra anrop. De har även byggt ett tak över den öppna ytan mellan deras poddar, så vi är i praktiken blinda. Vi diskuterade det senare i det som vissa tycks kalla "Rådet", jag föredrar nog dock fortfarande det officiella namnet "Styrgruppen". "Rådet" känns så... Post-apokalyptiskt...

Fick även ett nytt projekt, nu när jag ordnat klart min del i gruvan. Jag ska försöka optimera och konstruera om våra exoskelett för att skapa mer smidiga och effektiva sådana som kan användas i fält. Till detta så får jag relativt fritt nyttja fabrikationsenheten ombord på podden, men får inte några fler ingenjörer med mig. Däremot så ska jag jobba med Jake, eftersom han ska fungera som testpilot. Intressant...

Sophia-Systemet, Terra Sophia, 16-04-24

Framsteg!
Exon börjar arta sig! Hinner inte skriva så mycket, ska ut och testa en prototyp med Jake.
Vad tros om ATLAS (All-Terrain Light Assembled Servo), eller kanske TOR (Tactical Orientation/Reconassaince). Eller så kanske vi kör på Jakes; TAM (Total Ass-whipping Machine). Tåls att tänkas på ;-P

Sophia-Systemet, Terra Sophia 16-05-02
Prototypen har visat sig framgångsrik!
Kommer nog snart ha en tillräcklig fungerande version som vi kan testa skarpt i fält och även visa de andra. Jake klagar på träningsvärk... Whimp!

Sophia-Systemet, Terra Sophia, 16-05-12

Woho!
Första riktiga malmproverna/leveransen från gruvan (eller The Dig som den också kallas) har kommit ned och det ser väldigt lovande ut!
Våra beräkningar på en produktion av ungefär 100 kg järn/månad tycks stämma väldigt bra (bara lagomt mallig över den! ;-) ) Tror pappa hade varit stolt! (Nån måste ju säga det).
Vi har också fått igång små rovers som folket i Pod 1 kör omkring med (Vissa lite väl närgångna, då en nästan höll på att fälla mig utanför mitt rum vid mer än ett tillfälle).
Det är ett ytterligare steg i den skolverksamhet som Pod 1 sköter över distans för bland annat barnen i byn, men det har även skapat nya samarbetsmöjligheter (bland annat kan en dr. Grünwald hjälpa till med exo-projektet).
Jake gav för övrigt hans rver en fruktansvärt hemsk brun/gul fluga (så vi ska se vem han är).

Sophia-Systemet, Terra Sophia, 16-05-13

I natt trodde jag nästan att vi skulle misslyckas med allt vi ändå lyckats åstadkomma! Loretta väckte oss akut, då Rob och Simone hade pratat(!) med grizzlytigrarna och de hade sagt(!) att 200 blå-vals-stora giganter skulle komma vandrandes genom vår koloni inom några timmar. Detta var visst ett återkommande problem, så hände ungefär vart 12:e år. Valkyria sätts på att frösöka avleda dem med hjälp av en gyrokopter och ultraljud, och lyckas så tilld en grad att vi bara ådrar oss mindre skador runt omkring våra poddar, vilket ju var tur. Däremot så körde pod 4 sina nödprotokoll och akut-väckte ungefär 150 personer, så... det kan ju bli lite tumultartat för de stackarna, men inget vi inte ska kunna hantera.
Giganterna försvann för övrigt in i en jättestor skog inte långt härifrån (Redwood släng dig i väggen! Och vi måste verkligen namge saker, snarast!). Våra gyrokoptrar kunde inte spåra dem så långt, då dessa blev attackerade av jättestora fladdermöss. Ser inte fram emot den expeditionen!
Men men, helt klart en händelserik dag!

Jo, just ja! Då exo-projektet gått framåt såpass bra (och kanske delvis pga insikten av hur sårbara vi verkligen är här) så ska ajg nu dela min tid mellan exon och det nya flygfarkost-projektet (tack och lov har vi riktiga flygingenjörer med, jag har som bara mekat med flygplan, inte konstruerat dem). Kan helt klart bli intressant!

 

[Fridigern]

Det här är så jäkla coolt!

 

[Cybot]

100kg/järn per månad? Är det här science fiction eller tidig järnålder?

 

[Björn Wärmedal]

100kg/järn per månad? Är det här science fiction eller tidig järnålder?

Ja!