Björn Wärmedal
Björning Wheel
(Ikväll kör jag igång en scifi-kampanj. Eftersom det står i reglerna att rollpersonerna får mer xp ifall spelarna skriver krönika här så kanske vi ska ha en tråd för det )
Finns framtiden där ute?
Krönika av Michael Johansson-Seller i Dagens Nyheter, 3 februari 2028.
Vem som helst skulle förlåtas för att vara bitter och cynisk inför framtiden idag. De
protektionistiska strömningar som präglat det senaste årtiondet har spolierat alla möjligheter till
internationellt samarbete i klimatfrågan. En fråga som idag är mer eller mindre över, med de värsta
konsekvenserna inom överskådlig framtid.
Sett till den bakgrunden är det kanske inte konstigt att Project Wayfarers har fått ett sånt otroligt
momentum. Vi är många som undrar om Lyndon Fuller verkligen kan uppfylla alla de löften han
utfärdar. Han är trots allt mannen som gjorde kryosömn till verklighet. Det är naturligtvis en viktig
komponent i hans dröm att kolonisera andra solsystem, men vi bör alla nyktert betänka att det bara
är en liten del av det enorma maskineri som han nu bygger upp i omloppsbanan. Projektets lycka är
totalt avhängig en vetenskaplig teori om strömmande transaktionsvågar i de dimensioner av
universum som vi tredimensionella människor aldrig kunnat betrakta med blotta ögat. Förvisso har
professor Jasmine Lee bevisat deras funktion och existens i laboratoriemiljö; det kan knappast anses
vara en tillräcklig grund för att skicka tusentals människor i enorma kärnreaktorer till solsystemets
rand för ett brådskande försök att "blinka" iväg dem till gud-vet-var.
Jag vill inte verka alltför negativ här – jag vet hur kommentarsfältet svämmar över av herr Fullers
entusiastiska anhängare. Jag vet att många vill ta chansen. Jag vet att ni som ansökt om att få delta
har kallats för medlemmar av en självmordssekt, eller bara lättlurade. Jag vet att ni investerat
enorma summor i det här. Lyndon Fullers egen förmögenhet, som han satsat allt av, är trots sin
fantastiska storlek bara småpotatis i jämförelse med projektets totala budget.
Är det här ens möjligt att genomföra? Det låter som science fiction; att vi kan resa snabbare än
ljuset, men bara under ett kort tidsfönster och med enorm energiinvestering. Att vi genom att fästa
en "ankarpunkt" här och ta med dess tvilling kan öppna en permanent portal för framtiden. Att de
planeter som utsetts till destinationer skulle kunna stödja mänskligt liv...
Det är så många om, men och kansken. Ni måste förlåta oss som sitter här hemma och undrar om ni
är från vettet som vill ta en sån chans.
Fast kanske är det vi som är idioter, som sitter här och försöker styra en skuta i land trots att alla ror
åt olika håll och båten läcker.
Finns framtiden där ute?
Krönika av Michael Johansson-Seller i Dagens Nyheter, 3 februari 2028.
Vem som helst skulle förlåtas för att vara bitter och cynisk inför framtiden idag. De
protektionistiska strömningar som präglat det senaste årtiondet har spolierat alla möjligheter till
internationellt samarbete i klimatfrågan. En fråga som idag är mer eller mindre över, med de värsta
konsekvenserna inom överskådlig framtid.
Sett till den bakgrunden är det kanske inte konstigt att Project Wayfarers har fått ett sånt otroligt
momentum. Vi är många som undrar om Lyndon Fuller verkligen kan uppfylla alla de löften han
utfärdar. Han är trots allt mannen som gjorde kryosömn till verklighet. Det är naturligtvis en viktig
komponent i hans dröm att kolonisera andra solsystem, men vi bör alla nyktert betänka att det bara
är en liten del av det enorma maskineri som han nu bygger upp i omloppsbanan. Projektets lycka är
totalt avhängig en vetenskaplig teori om strömmande transaktionsvågar i de dimensioner av
universum som vi tredimensionella människor aldrig kunnat betrakta med blotta ögat. Förvisso har
professor Jasmine Lee bevisat deras funktion och existens i laboratoriemiljö; det kan knappast anses
vara en tillräcklig grund för att skicka tusentals människor i enorma kärnreaktorer till solsystemets
rand för ett brådskande försök att "blinka" iväg dem till gud-vet-var.
Jag vill inte verka alltför negativ här – jag vet hur kommentarsfältet svämmar över av herr Fullers
entusiastiska anhängare. Jag vet att många vill ta chansen. Jag vet att ni som ansökt om att få delta
har kallats för medlemmar av en självmordssekt, eller bara lättlurade. Jag vet att ni investerat
enorma summor i det här. Lyndon Fullers egen förmögenhet, som han satsat allt av, är trots sin
fantastiska storlek bara småpotatis i jämförelse med projektets totala budget.
Är det här ens möjligt att genomföra? Det låter som science fiction; att vi kan resa snabbare än
ljuset, men bara under ett kort tidsfönster och med enorm energiinvestering. Att vi genom att fästa
en "ankarpunkt" här och ta med dess tvilling kan öppna en permanent portal för framtiden. Att de
planeter som utsetts till destinationer skulle kunna stödja mänskligt liv...
Det är så många om, men och kansken. Ni måste förlåta oss som sitter här hemma och undrar om ni
är från vettet som vill ta en sån chans.
Fast kanske är det vi som är idioter, som sitter här och försöker styra en skuta i land trots att alla ror
åt olika håll och båten läcker.